Den solitära katten

Ibland hittar man de mest lustiga hemsidor när man surfar runt. Idag hittade jag en sida från en kattuppfödare (Maine Coon) som hävdade att de födde upp sociala katter.

Katten är mycket, men den är inte social, har aldrig varit det, och det dröjer säkert många hundra tusen år innan den förändrats till den grad att det fått genomslag på genetisk nivå. Jag tycker personligen att det är skrämmande att vissa kattuppfödare kan vara helt okunniga om kattens natur, det gagnar kanske försäljningen av kattungar, men det gagnar inte katten.

Det finns hundägare och kattägda, eller som i mitt fall kattsambos. Skälet till detta är inte människans bristande förmåga att uttrycka sig utan faktiskt precis tvärtom. Googla på “kattsambo” och “hundsambo” får du se! Hundar är i högsta grad sociala djur, precis som vi människor. Katter däremot, ja de är solitära varelser vilket leder till många missuppfattningar när det gäller förståelsen av dessa djur.

Ända sedan inkvisitionen har katten betraktats som en mystisk varelse. I Sverige har vi trott att katter följer med häxorna på kvasten till Blåkulla, och vi spottar tre gånger över axeln när en svart katt går över den väg vi färdas på.

Vår huskatt, Felis Catus, omfattas av vidskepelse och mytbildningar av den enkla orsaken att vi faktiskt inte förstår den riktigt. Vi upplever katten som en varelse som vi etiketterar som självständig, omöjlig att dressera och allmänt egensinnig. En hunds humör däremot kan vi direkt avläsa av den enkla anledningen att vi, liksom hunden, är sociala varelser. Men när vi, naturligt nog, förmänskligar katten så gör vi den verkligen en björntjänst.

I diskussioner om katter så framhålls ofta att katter visst lever i grupp ibland. Jodå, i Rom t.ex. lever det buntvis med katter på en liten yta, men det beror på att det finns obegränsat med mat. Katterna behöver då inte försvara stora revir för att säkra sin egen överlevnad, d.v.s. tillgången på mat.

De katter som lever i familjer har maten ordnad, och är dessutom ofta innekatter vilket gör att det är katternas människor som tvingar på dem deras levnadssituation.

Man kan också se att katter som bor i eller vid en ladugård ibland lever i ett matriarkat. Det är honor och deras avkomma som också är honkatter. Där är det normalt samma sak för tillgången på mat är tillräcklig. Men hankattungar jagas iväg direkt då de blir könsmogna.

Vår vanliga tamkatt kommer i händelse av att den förvildas att skaffa sig ett rätt stort revir, hankattens revir större än honkattens. Så länge katten fortfarande är hyfsat tam (orädd) så söker den sig till människor för att låta sig matas.

Vill du läsa mer om våra katters sociala beteende så kan Du gå till Ditt bibliotek och beställa hem en doktorsavhandling om


Min felina lilla vän som givetvis heter Felin…

katten som heter: ”Predation and social behaviour in a population of domestic cat. An evolutionary perspective” Skriven av docent Olof Liberg som är docent i viltekologi och arbetar vid Grimsö vilt-
forskningsstation, Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.

I Bonniers Stora Kattlexikon skriver kattexperten Bruce Fogle att många veterinärer berättar att familjer – med fler än en katt – vittnar om att den överlevande katten trivs mycket bättre hemma när man tvingats att avliva ”kattkompisen” eller den försvinner på annat sätt.

Vi människor är ju just människor, och därför luras vi att tro att vår lilla sötnos vill ha en kompis, eftersom vi själva vill ha kompisar. Vi tror att katten är som vi själva, vilket är en total missuppfattning. Det handlar bara om vår egen oförmåga att förstå ett djur som är så totalt olikt oss själva.

Katter är ensamlevande vilket betyder att de inte lider av att matte/husse är borta några timmar dagligen. Och någon kompis vill de då rakt inte ha.. Att de ofta, men inte alltid, kan anpassa sig till att leva med andra katter ska inte tas som en intäkt för att det är vad de vill..

Vi tar normalt hand om en kattunge när den är 12 veckor gammal. Jämför man med ett människobarn så motsvarar det ett barn i ett års ålder. Det är naturligt att katten betraktar sin människa som sin ”mamma” eftersom människan matar den och kelar med den. En tamkatt blir aldrig riktigt vuxen av den orsaken.

Så när din misse kommer och lägger sig i ditt knä och spinner och mår gott så är det inte för att den är social utan för att den är mammig..


Animal Discovery om den solitära katten

Andra bloggar om: , , , , , ,

[tags]Felus Catus, Katt, Huskatt, Katter, Solitär, Kattuppfödare, Husdjur[/tags]

  24 comments for “Den solitära katten

  1. Andreas
    9 november, 2007 at 18:55

    Intressant läsning måste jag säga.
    Men själv väljer jag att tro att mina katter är väldigt sociala och älskar att ha sin kattkompis. :-)

  2. 9 november, 2007 at 19:10

    Ja man behöver ju inte berätta SANNINGEN för dem.. :-)

    Ofta funkar det hyfsat bra med två katter, i vart fall om det är syskom eller den ena en unge till den andra, men det som jag nämner om Bonniers har jag själv varit med om.

    Min förra kattsambo, Måns, han blev helt för jävlig mot en kattunge som jag skulle ha boende här i två veckor.

    Men visst är katterna ”sociala” när de är mammiga. Min lilla kattfröken brukar vilja ligga i mitt knä en stund varje kväll.

    Men man ska inte vara inbilsk. Katter härstammar från Mellanöstern/Afrika. Det är värmeälskande varelser och då får husses knä duga att värma sig i ibland.

    Favoritplats på Routern eller på datorn. Där värmer det gott.

    Katterna tar nog ingen större skada av vad deras människor tror, det JAG irriterar mig på är när kattuppfödare inte vet vad de talar om, då lurar de kunderna och katterna blir lidande.

    Kattsidan jag talar om visar upp ett par oerhört fina Maine Coon, men vad hjälper det om inte matte/husse vet vad de talar om.

  3. Rawia Morra
    9 november, 2007 at 20:23

    Jinge,

    I Beirut hade vi en siamesisk katt. Hon var helt enkelt en präktig skönhet. När hon fick sin första kull med ungar var vi alla hemma.

    När hon var färdig pep min lille bror: O, Gud, O, Gud…

    Vad är det? undrade jag.
    Titta på ungarna, sa han. Fanskapet måste ha legat med den fulaste katten i stan!

  4. Christer W
    9 november, 2007 at 20:32

    Och jag har haft sociala ormar, de kramades. ;)

  5. 9 november, 2007 at 20:33

    Sandbuse! Jag borde ha skrivit speciellt om det i texten, glömde det.

    Katter är solitära (revirhävdande) när det gäller den egna arten. Släpp ihop två vuxna katter som inte känner varann och det blir ett himmla morrande och tjutande.

    Men katter och hundar går ofta bra ihop eftersom de inte konkurrerar om maten. Människan går förstås bäst eftersom misse får mat och blir kelad med av människan. (Blir ”tvättad”)

    Lilla Felin ligger alltid på armstödet när jag sitter i läsfotöljen, ligger bredvid mig i sängen om natten och så.

    Hon visar upp mängder av sociala tendenser med jämna mellanrum.. :-)

    Men inte med andra katter, då blir det MORR för hela slanten.

  6. 9 november, 2007 at 21:00

    Nej Jinge,
    det tar inte flera hundratusen år att förändra domesticerade arter, utséendemässigt eller vad gäller betéenden. Det tar bara något halvt århundrade, eller ännu kortare tid, om aveln för något är ordentligt systematisk.

  7. 9 november, 2007 at 21:09

    Kerstin! Jag har läst ett flertal etologers synpunkter på saken. Man vet att katten inte har ändrat något av t.ex. sitt solitära beteende på 9000 år. Det enda den synbarligen gjort är att vänja sig vid människan. Att man på snabb tid kan förändra utseendet på djuret är inte konstigt. Tänk bara på hur dina egna ungar skulle sett ut om de hade en afrikan (extra mörk) som far.

    Hundar och katter är, liksom människan, föränderlig när det gäller de yttre attributen som längd, hårfärg, hudfärg etc. Men inbillar du dig att vi kan kasta loss från våra stenåldergener så – inbillar du dig.

  8. 9 november, 2007 at 22:40

    Jinge:
    Det är en sak att konstatera vad som faktiskt har hänt eller är fallet och en annan sak att säga att det tar hundratusentals år att förändra en art. Det var det senare du skrev och som jag invände mot.

    Man har nog inte förrän alldeles nyligen börjat försöka avla fram ”mer sociala katter”, helt enkelt för att man inte har hållit katter på samma sätt som man har hållit hundar, då deras uppgift i huvudsak har varit att hålla efter skadedjur, framför allt råttor och möss.

    Går man systematiskt in för att avla fram socialare katter så kommer man att klara av att göra det inom något halvt århundrade. Jag ser det inte ens som osannolikt att man redan kommit en bit på väg när det gäller vissa raskatter. Det tycks redan föreligga en del skillnader även i betéenden mellan olika kattvarieteter.

    Sedan undrar jag vad du menar att katten är solitär? Jag har många exempel på katter som samverkar, honkatter som delar på vårdnaden av kattungar ex. Det handlar då om mor och dotter, men dock en slags socialt betéende och ser jag till de katter vi har haft så har de varit ganska olika vad gäller hur de gått ihop med andra katter, egna ungar såväl som med andra katter. Detta visar, om inte annat, att det finns variationer att utgå ifrån för systematisk avel för mer sociala katter.

  9. 9 november, 2007 at 22:44

    Katter är överlägsna. Hundar är (otroligt larvigt) underlägsna. En gris är bästa husdjuret anser en del. Så jag lurade på en minigris nån gång i framtiden.

  10. Mr K
    10 november, 2007 at 00:13

    Så enkelt är det inte ! att arten förändras långsamt för att generna gör det.
    De nyare rönen menar att generna eller DNAn kan aktiveras eller ligga vilandes ungefär som en switch knapp. Exempelvis om dina farföräldrar har levt i svält kan det påverka hur dina gener aktiverats.

  11. 10 november, 2007 at 02:05

    Kommer att tänka på vad vi har gjort med hunden, som idag skiljer sig ganska mycket från vargen, som den härstammar från, vad gäller betéenden. Vargen är visserligen ett flockdjur, vilket katten inte är, men dess sociala betéenden gäller egentligen bara flockmedlemmar och andra vargar har sällan en chans att komma in en en flock. De riskerar istället att bli dödade om de försöker.
    Våra tamhundar däremot, är otroligt sociala även gentemot främmande hundar, i jämförelse med vargen, även om det skiljer en del, dels mellan individer, dels mellan hundraserna.

  12. 10 november, 2007 at 06:46

    Det ÄR kul med katter, men kuligast är nog dess tvåbenta kamrater. Kerstin! Analogt med ditt resonemang skulle man kunna avla bort ett beteende som jaktinstinkten hos en katt? :-)

    I min text nämnde jag Olof Libergs doktorsavhandling, jag berättade oxo om orsaken till att katter kan leva tillsammans med andra i ladugårdar och i vissa städer där lokalbefolkningen och turister förser dem med föda.

    Men när det kommer till instinkter, sådant beteende som ligger nedärvt och vars orsaker är kopplade till överlevnaden, så är det minsann inte bara att avla fram.

    Norsk Skogkatt nämns ofta som en mer ”social” katt än andra raser. Jag har själv haft en skogkatt och den hade definitivt inget i dess beteende som tydde på att den var mer social än min nuvarande kattsambo som är en äkta bondkatt.

    Siffran 100 000 år har jag fått ur en bok om Felis Silvestri (vildkatt) från Skotland där man hade ett populärvetenskapligt kapitel som handlade just om hur djurs beteende ändras på grund av interaktionen med människan.

    En katt lär sig snabbt att utnyttja människan och vissa av fördelarna med att vistas i samma miljö. Det var på det sättet vi kom att slå följe för 9000 år sedan. Felis Catus slog följe med den odlande människan eftersom smågnagare gjorde detsamma.

    Vi här i Sverige har haft vår egen art sedan ca 1000 e.kr. utan nämnvärd inblandning av Felis Silvestri men ingenting tyder på att kattens beteende har ändrats på ett sätt så att man ens kan peka ut en enskild sak.

    Du talar om hunden. Ok, det är ett bra exempel. Om du tar en unghund som inte besväras av att vara dresserad, släpp en hare framför den och du ska få se på cirkus. Hunden har varit domesticerad betydligt längre än katten och borde då sitta kvar vid mattes fötter, eller hur? Hahaha… :-)

    Vi kan ju se bara till oss själva Kerstin. Bevisligen har vi större hjärna än katten, och klarar oxo att utföra långt mer avancerade analyser. Betyder det att vi nu har anammat vår nya livssituation? Nej, de flesta av våra välfärdssjukdomar beror på att vi fortfarande är stenåldersmänniskor och reagerar på exakt samma sätt som våra förfäder.

    Att katter ”samverkar” är möjligen att ta i. Lejon, den enda katt som har påvisbara sociala tendenser, de samverkar men oxo där är det matriarkatet som samverkar. Honorna och deras ungar av vilka alla är släkt. Ungefär som de ladugårdskatter Liberg skrev sin doktorsavhandling om.

    Katten kan dock, som tidigare nämnts, vara en social varelse när det gäller andra – icke konkurrerande arter som t.ex. hund och människa. Men ska du hävda att man lyckats påverka kattens naturliga beteende genom avel så att man kan konstatera att katten är mer social idag än vad den var för hundra år sedan så vill jag ha en litteraturhänvisning oxo. :-)

    Djurs nedärvda handlingsbenägenheter låter sig inte ändras hur som helst, det oavsett hur många ben djur har och om de går upprätt och kan använda ett tangentbord eller om de är bäst på att fånga möss.

  13. Peter
    10 november, 2007 at 12:23

    Det kan gå rätt snabbt att avla fram kattraser med både vissa beteenden och utseende om man arbetar mycket medvetet. Vi talar då inte om något naturligt urval utan ett högst specifikt och strängt styrt urval. Mekanismerna för att framhäva egenskaper genom avel är väl kända och fungerar bevisligen. Givet en tillräckligt stor grupp att utgå ifrån behövs inte särskilt många generationer för att skapa en ras där ett eller flera ”onormala” beteenden är normen.

  14. 10 november, 2007 at 12:45

    Det är sant Peter. Men bäst går att avla på färg/storlek mm.. Att ändra misses genetiska handlingsbenägenheter är utomordentligt mycket svårare. Det ligger så centralt att man lika gärna kunde försöka avla bort sexualdriften… :-)

    Katter är givetvis mer tacksamma än människor eftersom de blir könsmogna tidigare, men det är inte så enkelt att ge sig på de mer basala beteendebitarna, dessutom så har man sällan möjlighet att ingripa så radikalt i ett djurs utveckling.

    Men vissa raser är bevisligen mer anpassade till att tolerera andra katter, som tex Norsk Skogkatt. Började man med en rejäl bunt skogisar med omvittnat hög acceptans för andra katter så skulle man kunna få fram ett hyfsat resultat på 50 år, låt oss säga det, men skulle man verkligen ha ändrat kisse från att vara solitär till social?

    Nope, myyycket tveksamt. Det skulle bli samma slags vittnesmål igen från kattsambos vars ena katt dött – den överlevande mår bättre.

    Och då är vi tillbaka till ruta ett.

    Katten har, precis som vi människor, varit ett resultat av evolutionen i hundra tusentals år. Att en sådan sak skulle ge ett antal oönskade bakslag är givet, det alldeles bortsett från att vi givetvis inte har den moraliska rätten. Men kisses revirbeteende är en evolutionär sak och den är basal för misses överlevnad.

    Jag har hört en liknande diskussion mellan zoologer(etologer) och genetiker där man sagt att det var i princip omöjligt. Det gällde inte katten utan ngt annat djur, jag tror att det var hästen som är social.

    Jag tvivlar på att du har täckning i litteraturen för ditt resonemang. Att få misse att få kortare ben och längre svans? Visst, men beteendet är betydligt svårare…

  15. 10 november, 2007 at 15:17

    Jinge skriver:
    Kerstin! Analogt med ditt resonemang skulle man kunna avla bort ett beteende som jaktinstinkten hos en katt? :-)

    Det är troligen svårt att helt avla bort jaktinstinkten, just för överlevnaden grundläggande betéenden alltså, men det går säkert och framför allt kan man försvaga dessa instinkter avsevärt och ganska snabbt om man systematiskt går in för det i aveln, som också Peter påpekar ovan.

    Vi kan ta vallhundarna, border collies ex.eller min ras, collies, som man mer eller mindre lyckats avla bort instinkten att döda på. De jagar (vallar) men har en hämning mot att slutföra jakten som en varg, alltså bita ihjäl fåren (och tala om för överlevnaden viktig funktion). Det vill man nämligen inte att vallhunden ska göra. Det finns dock undantag, individer inom dessa raser som fortfarande är ”killers”. Jag har haft båda sorterna av collies. Typiska sådana, de som inte är killers, kan man läsa om på min blogg här

    Även om du inte tror det, så finns det ganska gott om hundar som inte bryr sig om att jaga efter en uppdykande hare. Jag vet, för jag har haft sådana hundar också. Många hundar överlever inte om de måste börja försörja sig själva, några klarar den saken. Många katter överlever inte när de överges för att de inte är tillräckligt effektiva jägare – dessutom. Dottern adopterade ex. en katt för ett par år sedan, som försökte försörja sig genom att gräva i hennes kompost och som käkade avokadoskal. Den var mager som en skrika och hade snart gått under om dottern inte hade förbarmat sig över den till slut.
    Den har instinkten att jaga, men var inte tillräckligt effektiv för att klara av att försörja sig. Med naturligt urval hade den alltså dött, men grejen är att vi människor ibland tar vara på och avlar vidare på individer som är sämre på något grundläggande betéende, och därmed kan vi förstärka denna ”svaga” sida ganska snabbt med systematisk avel.

  16. David
    10 november, 2007 at 17:48

    Katter är ju inte totalt solitära. Tex så älskar de att låtsas att de fortfarande är kattungar och bli klappade etc. Om än inte flockdjur så har de fortfarande vissa begränsade sociala drag, som kommer fram främst hos tamkatter.

  17. 10 november, 2007 at 18:59

    Har just bloggat idag om hur djur blir glada när man varit borta länge och kommer hem. Att hundar blir det kan väl kanske bero på att de är sociala varelser. Men även min mors katt har visat upp sådant beteende. Hon har ett snudd på autistiskt beteende vanligtvis, där hon förvisso kan komma fram och titta lite på en om man kommer på besök men sedan drar iväg som blixten om man uppmärksammar henne. När min mor dock var bortrest i tre månader och kom hem igen var katten som förbytt. Hon lät sig bäras av mamma och gned sig som besatt med halsen mot moderns haka. Det är såklart lätt att tolka detta som ett uttryck av att katten kännt saknad. Men kanske det är som du säger, Jinge, att hon bara var mammig och att mammafiguren plötsligt dök upp igen…

    Numera är den min farbror som tagit över mammarollen, och han beskriver ett väldigt trampande och purrande när katten kommer och vill ha värme. Vilket väl stärker mammig-teorin.

  18. 10 november, 2007 at 19:37

    David:
    Jag vet dessutom de som har katter som verkar trivas tillsammans. Ligger ihoprullade tätt intill varandra när de sover och som tom putsar varandra. Det kan knappast sägas vara det typiska för katter dock. Men avla ensidigt på dessa exemplar så har vi snart en kattras som är betydligt mer inomartsligt social än deras ursprungligare släktingar.

  19. mary poppins
    11 november, 2007 at 00:17

    Hm…

    Om det är som du säger, att vi människor inte riktigt förstår katter, så kan det ju bli anyones guess, eller hur?

  20. Wesslan
    11 november, 2007 at 17:05

    Mammig, hehe…
    Ibland vaknar jag av att min katt Schas ligger och toksnuttar på min schäfertik som han förövrigt gillar mer än husse.

Comments are closed.