Efter att ha läst och hört ett tag om den nya innegrejen blad datafreaks, den virtuella världen i Second Life, så skaffade jag mig ett konto.

Det spelade viss roll att det berättades att Sverige skulle skaffa en ambassad där, visserligen virtuell, men Carl Bildt skulle inviga den. Antagligen är han den mest lämpade eftersom hela hans uppenbarelse är tämligen virtuell. Att skaffa konto var dock lätt som en plätt. Man går till länken här och skriver in sina användaruppgifter och tankar hem programvaran man behöver, och vips så är man en virtuell person.

Det första som mötte mig när jag så klev in i denna konstgjorda verklighet, mitt andra liv, var en person som frågade mig ”– talar du arabiska?” Jag svarade som det var, jag förstår inte ett ord arabiska. Hade jag sagt ”insallah” (om gud vill) så hade den konstgjorda personen antagligen hängt efter mig varenda gång jag gått in i Second Life. Jag berättade för min amerikanske svärson att jag trodde att det var CIA/NSA och han bara tittade på mig… :-)

Det man måste lära sig i SL är hur man rör sig, hur man tar sig till olika ställen samt vad man kan göra. Det är väldigt enkelt och alla som spelat någon form av dataspel lär sig direkt hur saker och ting fungerar. Man är en ”avatar” (virtuell person) och man får välja både kön och utseende. Och hur folk har valt ser ni på bilderna som illustrerar dessa rader.

Det förhåller sig nämligen så att praktiskt taget alla är i dryga tjugoårsåldern och förbluffande många ser ut att vara av kvinnligt kön. De är så många att jag inser att bakom dessa kvinnor döljer sig ofta män. Men än sen, det är en virtuell värld utan speciella regler så varför inte hänge sig åt sina innersta drömmar?

Är man inte nöjd med sitt utseende så kan man köpa sig ett nytt. Det finns ett antal försäljare av olika slag som tillhandahåller allt mellan himmel och jord. När jag skriver nyliberal i min rubrik så är

det just av den orsaken. Allt är fullständigt fritt och regler förekommer inte. Det går ut på att handla och valutan, Linden Dollar, lär gå att växla in i riktiga pengar samtidigt som man förstås kan köpa denna virtuella valuta.

Att det förekommer bordeller var en överraskning för mig. Det man kan göra i SL är nämligen att strosa omkring och titta på saker och ting. Ofta vackert uppbyggda miljöer fast med torftig funktionalitet, men själva strövandet tycks vara målet. Man går in i upplysta lokaler och plötsligen befann jag mig för första gången i mitt liv på en bordell. Jag utgår i alla fall för att det rörde sig om en sådan för det satt ett antal ”damer” runt ett bord och det verkade som de alla ville konversera med svensken, Jinge Furse, som jag heter i SL. Utöver det ”kvinnliga” sällskapet fanns diverse sexleksaker och man kunde beställa riktiga porrfilmer på DVD om man ville plocka fram sitt VISA-kort. Det hade i och för sig varit intressant att se virtuellt sex men jag ogillar sexhandel i verkligheten och samma gäller i den virtuella världen.

För handel är i stort sett vad allt går ut på nämligen. Hade jag haft Linden Dollar så hade jag köpt mig en mer passande avatar, en gråhårig och skäggig gubbe med keps. Det är lite störande för min självbild att se ”mig själv” i bildskärmen som en muskulös 20-åring med bar överkropp.

Men jag ska ge Second Life ytterligare någon timme eller två. Möjligen kan jag hitta något som inte kostar pengar och som är underhållande. Annars är det krämarnas marknad i högsta grad. Det finns tusentals sätt att bränna iväg riktiga pengar men jag har svårt att tro att nöjet ska kunna motsvara en endaste spenderad dollar.

Andra bloggar om: Second Life, Virtuell, Dataspel, Adventure, Nyliberal, Linden Dollar, Rollspel, Kommers, Nyliberal, Politik

[tags]Second Life, Virtuell, Dataspel, Adventure, Nyliberal, Linden Dollar, Rollspel, Kommers, Nyliberal, Politik[/tags]