Det är en vidrig upplevelse att känna att man plötsligt håller på att dö. En sanslöst vidrig upplevelse.

Söndagen den tredje oktober 1999 var som andra söndagar fram till tidiga kvällen. Jag minns inte vad jag gjorde eller vad det var för väder, bara att det inte regnade. Lite senare kände jag att jag hade svårt att få luft. Jag kunde helt enkelt inte dra djupa andetag vilket kändes både konstigt och oroande. Enbart korta och snabba andetag blev det, en sorts flämtande.

Jag gick ut på balkongen för att få luft, men det hjälpte inte alls. Efter en tämligen kort stund förvärrades situationen och jag ringde efter ambulans. Jag förklarade noga för larmoperatören att jag var orolig för hjärtat eftersom min puls hade gått upp kraftigt.

Ambulansen kom och de inväntade en akutbil eftersom de också trodde att det var hjärtat. De envisades med att jag skulle ha syrgasmask men jag hade en så stor syreskuld (dåligt syresatt) att det kändes svårt att ha en mask framför ansiktet så jag slet av mig den flera gånger, en sorts panikreaktion. Färden in till Södersjukhuset gick på 13-14 minuter med ambulansen först och akutbilen bakom. Jag mådde faktiskt lite bättre när jag kom till SöS eftersom jag då fått upp syrehalten något och den Nitromexspray (Nitroglycerin) de gett mig hunnit verka.

Väl inne på sjukhuset utsattes jag för stor och omedelbar uppmärksamhet. Man satte s.k. “tillfarter” vilket betyder kanyler in i venerna. Man tog EKG och gav mig vätskedrivande medicin intravenöst. Eftersom allt detta skedde samtidigt med att jag fick syrgas så kände jag mig hyfsat mycket bättre efter ytterligare någon timme. Läkare hade tittat till mig ett antal gånger och nu hävdade akutläkaren att jag hade:

1) förmaksflimmer 2) led av någon sorts allergisk reaktion.

Sådant kan ju hända även om jag aldrig tidigare haft några allergiska besvär, jag blev utskriven efter 12 timmar med ett recept på mycket starka kortisontabletter. En standardåtgärd för dem som drabbas av allergi. Jag fick också Waran som innehåller Warofarin. Det är blodförtunnande och samtidigt den aktiva beståndsdelen i råttgift, för att man planerade att göra en “el-konvertering” för att åtgärda mitt förmaksflimmer. El-konvertering kallas det då de behandlar en sövd patient med en defibrillator, ger hjärtat el-chocker.

Exakt samma sak upprepades efter ytterligare 5 dagar, ny ambulansfärd med blåljus, sirener och misstänkt infarkt. Samma läkare hade jour och min puls låg på drygt 200 enligt EKG. De frågade givetvis om jag hade ätit medicinen vilket jag bara kunde bekräfta. Nya kanyler i kroppen och ny dos vätskedrivande, får man det dessutom intravenöst så blir det till att springa på toaletten var 5:e minut..

Att inte få luft är något av det absolut otäckaste jag kan tänka mig. De som har nyttjat cigaretter i sådan utsträckning att de får emfysem har verkligen ett veritabelt helvete.

Jag hade förts till Södersjukhuset i ambulans två gånger inom en vecka. Läkarna ställde sig frågande inför vad jag drabbats av och sedan sänt hem mig med stora kortisondoser. De hade konstaterat förmaksflimmer och förhöjda Q-bågar i mitt EKG.

Det finns i EKG-kurvan ett läge som kallas Q-bågen. Ser den ut på ett visst sätt så ser man att en person haft en hjärtinfarkt, och därmed hade de konstaterat att jag hade haft en infarkt. Men blodprover visade att den inte var akut.

Därmed sändes jag hem, men man behöver inte använda alltför mycket fantasi för att inse att jag snart skulle bli patient igen.

Mönstret var detsamma och det kom både ambulans och akutbil. Akutbilens sjuksköterska satt med mig i ambulansen och sände EKG via radio till SöS innan vi åkte. Som vanligt fick jag Nitromex i sprayform och syrgas. Denna gång åkte återigen bilarna i sällskap till SöS med påslagna blåljus och sirener. Ambulanspersonalen förklarar sådant för patienten med ”- Nja, det är bara lite risk för kö…” Intressant inställning om det hade varit sant. Men det var det inte eftersom de förvarnade akuten om att vi snart skulle vara inne, de gjorde ett s.k. ”sjukhuslarm”. Det gör ambulanspersonalen bara då de anser att det är en akut fara för att patienten ska avlida. ”- Risk för kö…”

Den här gången blev det akutrummet längst ut vid ambulansinfarten. Där fanns ett tjugotal personer i vita rockar, syrror, undersköterskor och tre eller fyra läkare. Alla akuta procedurer som sättande av ”infarter” och annat var avklarade under transporten av sjuksköterskan i akutbilen och även EKG-elektroderna fanns på plats.

Efter det transporterades jag till intensiven och där kopplades allehanda slangar in. Den vätskedrivande medicinen som jag fick intravenöst var så effektiv att sjuksköterskorna på intensiven frågade om de fick sätta en kateter. Men det tarvas en VÄLDIGT sjuk karl för en sådan åtgärd…

Läkarna kom och pratade med mig flera gånger och vid ett tillfälle satte sig två av dem på sängkanten och började klämma och trycka på mina vader och min hals. Efter 4-5 minuters mumlande berättade de att jag hade hjärtsvikt och att det troligen var det som orsakat mina besvär.

Morgonen efter fick jag flytta till en av Södersjukhusets hjärtavdelningar. Väl där så hade jag lättat på ett antal liters kroppsvätska vilket innebar att jag kände mig utomordentligt pigg. Men dessvärre så var jag tillsagd att hålla mig i sängläge med mina slangar och sladdar. Dag tre så lät de sig övertalas till att ge mig telemetri, vilket innebär en liten radiosändare som gör att de kunde följa mitt EKG även när jag rörde mig ute på avdelningen.

Jag fick genomgå ultraljud, hjärt- lungröntgen och jag fick en tid för kärlröntgen av hjärtat. Den tillgår så att en kanyl sticks in i en ven i ljumsken och sedan leds en sond via kroppspulsådern upp och in i hjärtat. Det sker med lokalbedövning samt smärtlindring med morfin för att patienten ska hålla sig lugn. Och det kan ju behövas…

Men det återkommer jag till..

Andra bloggar om: Sjukvård, Hjärtat, Infarkt, Bypass, Kärlkramp, Kardiologi, Blodfetter, Rökning

[tags]Sjukvård, Hjärtat, Infarkt, Bypass, Kärlkramp, Kardiologi, Blodfetter, Rökning[/tags]