Anders Romelsjö på jinge.se

Bilder från Stockholm från 1946

Detta är en ompostning av en fyra år gammal bloggpost om Stockholm. Orsaken till det ska jag kanske berätta i en kommentar…

Jag är intresserad av gamla bilder, dessa föreställer Stockholm 1946, det år jag föddes. Jag bodde på Upplandsgatan mellan Odenplan och Norra bantorget.

Snösvängen i Stockholm var till största delen hästdriven, och det minns jag fortfarande. Man tippade snön från mina trakter ner i Riddarfjärden och vi ungar fick ofta åka med ”Vintergubbarna” som de kallades – bak på lassen. Vi fick åka hem också eftersom de körde till och från samma stadsdel hela tiden. Stadens öl transporterades med häst och vagn till långt in på 50-talet, och likaså kol och koks. Ordet fjärrvärme var inte uppfunnet utan varje hus hade eget pannrum och kol-lager.


Bussarna drevs med elektricitet, så kallade trådbussar. De var den tidens mest miljövänliga fordon och en annan fördel med dem var att de gick tyst. Så tyst att de ibland inte hördes. Problemet med dem var förstås att de enbart kunde köras på elektrifierade nät. Jag tror att de hade batteri som klarade kortare sträckor, men jag är inte säker. Annars minns jag hur deras strömavtagare ibland spårade ur. Det var ett himla pyssel med att få dem tillbaka igen, något som man skötte via långa snören. Bilden på trådbussarna är från Kungsgatan och den är tagen i slutet av 40-talet.



(Samtliga bilder fotograf okänd…)

i Andra om , , , , , ,

Jinge

, , ,

5 svar till “Bilder från Stockholm från 1946”

  1. Har jag följt din blogg sedan 2007, jag har nämligen läst den där förut, så det måste jag ha gjort. Det betyder väl att du är pensionär nu?

  2. Att de hade batteridrift kommer till och med jag ihåg. När buss 41 skulle passera Stureplan med alla spårvagnar och trådbussar när den kom ifrån Kungsgatan så gick konduktören ut och drog ned strömavtagaren. Efter det så gick bussen för batteridrift fram till Sturegatan där strömavtagaren åter kopplades in.

  3. Kul att få veta att det funnits trådbussar i Stockholm! Sådana hade jag aldrig stött på – eller ens hört talas om – förrän jag besökte Riga 1991. Har sedan undrat om de finns/fanns någon annanstans. Och din beskrivning av problemen med dem svarar väl också på det som skulle vara min nästa fråga: varför behöll man dem inte i Stockholm?