Apartheid light – den nya svenska modellen

Denna viktiga artikel har skrivits av Mikael Nyberg och publiceras på hans blogg.http://mikaelnyberg.nu/2015/12/29/apartheid-light-den-nya-svenska-modellen/ Den fullständiga artikeln finns i senaste numret av tidskriften Clarté, som varmt rekommenderas. Se i högerkolumnen på bloggen! Prenumerera för endast 200 kr per år. Postgiro 4834504-5 Se hemsidan http://www.clarte.nu/
Artikeln.
Kapitalismens delning i centrum och periferi framkallar stora folkförflyttningar. Kapitalägarna välkomnar det utländska arbetskraften – men inte människorna som följer med. Migranterna ska vara här på undantag, exploaterbara i flexibla former. Det är idealet. En längre analys i Clarté 4/2015 (senaste numret).

VINTERN 2008 fylldes gathörnen i Andalusien av frusna och hungriga migranter från Senegal, Marocko och andra afrikanska länder. Den spanska konjunkturen hade kollapsat. Nu väntade invandrarna utan framgång på att någon jefe skulle stanna till och leja dem för ett dagsverke i olivlundarna. ”En del av dem behandlar oss som hundar”, berättade Albert Mbila från Kamerun för en reporter. Han tyckte att regeringen i Madrid borde göra något åt inflödet av papperslösa. ”Det kommer bara fler och fler och fler.”i

– Invandrarna är de värsta rasisterna, säger en kompis som kör taxi i Stockholm. Du skulle höra dem!

Flera av arbetskamraterna kommer från andra länder. De har jobb, de har arbetat sig in ett stycke i det svenska samhället, men varje dag påminns de om hur lätt det är att förlora fästet. Det blir allt svårare att få ihop en bra dagsförtjänst. De sträcker ut sina arbetstider, de kör tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan för att provisionen ska förslå, men det är för många taxibilar på gatorna. Antalet friåkare och nya, okända taxibolag bara växer, och de etablerade förarna tycker sig veta vilka det är som väntar i timtal på kvällens första körning i kön utanför Centralen. De nyanlända. De som med subvention från Arbetsförmedlingen letts ut på marknaden för jobb bortom lagar, avtal och sociala rättigheter.
Mikael Nyberg 151230 Sverige-sommaren-1970-620x389

Konflikterna är reella. Tävlan om jobben hör till kapitalismens grundförutsättningar. Arbetskraften är en vara. Säljarna kan om de samarbetar hindra konkurrensen från att utvecklas till antagonistiska slitningar, men det är inte lätt när arbetslösheten kryper inpå och försörjningen är i fara.

Borgerligheten har sina preferenser.
Chicagoprofessorn och Nobel-ekonomipristagaren Gary Becker rekommenderade 1991 västeuropéerna att ta efter USA:

1. Välj ut och välkomna välutbildade invandrare.

2. Minimera antalet flyktingar som beviljas asyl.

3. Låt övriga migranter stanna och arbeta illegalt utan tillgång till socialbidrag och andra offentliga trygghetssystem.ii

Överskottsarbetare utan rättigheter är det marknadsmässigt optimala. Genom nyliberala strukturreformer, gästarbetarsystem och skärpningar av villkoren för flyktingar rör sig EU-länderna i denna riktning. Sverigedemokraterna, Nationella Fronten och liknande partier driver på. De ställer olika delar av arbetarkollektivet mot varandra, främjar urskiljandet av ett etniskt avgränsat underproletariat och gör sig potentiellt användbara för ett monopolkapital som i avvecklingen av välfärdsstaten och dess klasskompromisser behöver nya ideologiska och politiska stöttor. Det hemliga samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och Jimmie Åkessons parti är en början. Sverigedemokraterna erbjuder inte bara fortsatta avregleringar av arbetslivet och privatiseringar av allmänna tillgångar. De lovar också ett rikligt utbud av människor utlämnade åt chefsgodtycket.

Migrationens dolda drivkraft

Bland de frusna och hungriga i gathörnen i Andalusien vintern 2008 syntes också migranter från Östeuropa. Nästan en miljon rumäner hade lämnat sitt land för att försörja sig i Spanien.iii Nu fick de sällskap av arbetslösa unga spanjorer i strömmen av migranter norröver. Romer från Rumänien flyttade till tältläger i Frankrike men blev deporterade 2010. Idag tigger de i svenska förorter och småstäder.

Många av dem hade tidigare jobb på fabriker i Östeuropa.iv Utvandringen tilltog efter millennnieskiftet som ett förebud om krisen i euroländerna och fortsatte sedan i stor skala. I januari 2013 hade nästan 12 procent av alla rumäner, bland dem var tredje läkare, sökt sig utomlands. Polacker, balter, kroater och bulgarer följde också strömmen västerut. ”Mätt i omfattning, hastighet och sociala och ekonomiska störningar är detta förluster på krigstida nivåer”, skriver Maciej Olex-Szczytowski, polsk affärsman och före detta regeringsrådgivare. ”I många länder har en tiondel av den arbetsföra befolkningen försvunnit. Många fler packar sina väskor. De flesta säger att de aldrig kommer att återvända.”vi

Liksom på 1930-talet är den ekonomiska krisen en utlöpare av en längre process, där ett överflöd av finansiella tillgångar i svindlande konjunkturer hopat sig hos en krympande klass av kapitalister. Kapitalackumulationen har samtidigt en stark horisontell verkan. Ju längre den äter sig in i olika regioner, desto större skillnader skapar den mellan dem.

Sedan kraschen i början av 1990-talet har aktieindex på Stockholmsbörsen mer än femdubblats.vii Befolkningen i Stockholms län växer med över 35 000 personer om året, bostadspriserna slår rekord, och innerstaden och dess närområden utvecklas till reservat för välbeställda. Fyra av tio invånare i Stockholms stad försörjer sig inom branscherna finans-, IT- och företagstjänster, dubbelt så många som i resten av landet.viii 1991 var inkomsterna innanför tullarna i genomsnitt 5 procent högre än utanför. 2008 hade avståndet växt till 29 procent.ix I förorterna för arbetarklassen räcker köpkraft och skatteunderlag inte till. Affärslokaler står tomma, skolor och åldringsvård förslummas och bostadsområden och infrastruktur förfaller. Längre ut i landet ser sig gamla industriorter och samhällen fångade i en utveckling som sakta släcker ut dem.

I en process som är djupare än de pågående ekonomiska och politiska kriserna delar sig kapitalismen i centrum och periferi. Den skapar förväxta metropoler med utarmade omgivningar.

Ju lättare varor och kapital kan flöda över gränserna, desto starkare blir polariseringen. Inlemmade i EU:s inre marknad förlorar södra och östra Europa bit för bit förutsättningarna för allsidig ekonomisk utveckling. Metropolernas banker och storkoncerner störtar in, trasar sönder det lokala näringslivet och suger ut det som finns av råvaror och andra tillgångar. Länderna blir leverantörer av billig arbetskraft, reservat för en industriell reservarmé. En del av det mänskliga materialet kommer till användning i bolagens outsourcade tillverknings- och kontorsenheter, och huvudstädernas överskikt fortsätter att berika sig, men kopplingarna till det lokala näringslivet är få och svaga. Exporten och inflödet av utländska investeringar växer, men för den stora massan försämras årtionde för årtionde utsikterna till försörjning hemmavid.

När befolkningen på landsbygden i Västeuropa växte och jordbruket omvandlades fanns det utlopp för det överskott av arbetskraft som uppkom. Drygt 50 miljoner européer, bland dem över en miljon svenskar, emigrerade till Amerika under 1800-talet och början av 1900-talet. De klev iland för att med statsmaktens goda minne lägga beslag på urbefolkningarnas marker. Det är, som Samir Amin påpekat, svårt att föreställa sig den liberala demokratins utveckling i Västeuropa utan detta parallella förlopp.x Kvarvarande proletärer kunde tillkämpa sig fackliga och politiska rättigheter, vilket gjorde det svårare för den framväxande industrin att konkurrera med låga löner och utsträckta arbetstider. Bolagen tvingades utveckla sina produkter och sin produktionsteknik. I symbios med en växande offentlig sektor och gynnade av statliga subventioner och regleringar växte familjeföretag till monopolkapitalistiska koncerner med global räckvidd. Det gav utrymme för allmän välfärd och demokratiska genombrott.

Men när kapitalismen nu revolutionerar jordbruket i periferin är förutsättningarna andra. Det är svårare än tidigare att, som ekonomerna uttrycker det, klättra upp i värdekedjan. Bolagen i världsekonomins centrum har lagt beslag på de mest lönsamma delarna av ackumulationsprocessen. De har patent, varumärken och upphovsrätter, de kontrollerar den tekniska utvecklingen, de äger försäljningskanalerna och de behärskar det finansiella systemet. Genom frihandeln, den så kallade, är länderna i periferin förbjudna att utmana dessa monopol. De får inte, som de rika länderna en gång gjorde, främja sina framväxande industrier med handelshinder, statsstöd och kopiering av tekniska landvinningar. I stället tvingas de erkänna storföretagens ensamrätter och öppna sig för konkurrensen utifrån. Påbuden är desamma oavsett om det står EU, WTO eller TTIP på fördragen.

Överskottet av arbetskraft blir större än i Västeuropa kring förra sekelskiftet, men det finns inget Amerika, ingen kontinent med förhållandevis öppna gränser, för de marknadsmässigt överflödiga att emigrera till.

Den fria rörligheten, löftet om en värld där människor arbetar och bosätter sig utan hänsyn till nationsgränser, framträder i periferin som ett tvång att lämna hus och hem för att på nåder – och ibland med risk för livet – få tillträde till marknaden för arbetskraft i kapitalismens centrum.

Senegal var fram till 1960 en fransk koloni med jordbruket omställt från lokal livsmedelsförsörjning till exportproduktion. Landet stod för en fjärdedel av alla jordnötter på världsmarknaden. Men från 1970-talet sinade intäkterna till följd av återkommande torka och EG:s subventioner av sin produktion av solros- och rapsolja. Storskaligt europeiskt fiske förvärrade läget genom att slå ut stora delar av fiskbestånden utanför kusten. Bruttonationalprodukten per capita sjönk med 28 procent under 1990-talet.xi

Många unga män söker sig därför genom Sahara till Medelhavskusten för att ta sig till Italien med båt eller klättra över stängslen till de spanska enklaverna Ceuta och Melilla. Andra prövar sjövägen till Kanarieöarna. En del lyckas, en del inte. Haven har släckt drömmar i decennier.xii

Tre fjärdedelar av stadsborna i Senegal har någon släkting som från det mytiska fjärran paradiset bidrar till försörjningen. Inflödet av pengar från utvandrarna har mångdubblats och motsvarade 2007 17 procent av BNP.xiii Men mycket av den utländska valutan försvinner ur landet lika snabbt som den kommer in. Senegal importerar idag inte bara industrivaror. Mer än två tredjedelar av de vegetabiliska livsmedlen kommer från utlandet.xiv

Delningen i centrum och periferi är också en källa till de flyktingströmmar som dominerar inflödet av migranter till Europa. Utan en allsidig ekonomisk bas är det svårt att stadga ett samhälle och utveckla allmän välfärd. Länderna i periferin tenderar att falla sönder i inre motsättningar. De framstår i den västliga ideologiproduktionen som failed states, misslyckade stater som inte förmått anpassa sig till den pågående globaliseringen.

Staterna i centrum och de internationella organ de kontrollerar påskyndar sönderfallet. Internationella valutafonden och Världsbanken har tvingat många länder att anpassa sig till den förhärskande ekonomiska världsordningen. Omfattande privatiseringar och sociala nedskärningar föregick inbördeskrigen i Jugoslavien, Libyen och Syrien. Tunna överskikt i storstäderna kunde berika sig medan arbetslöshet och dyrtid kom andra till del. De sociala spänningarna tilltog men fann inget befriande utlopp. Snart skar undertryckta halsen av undertryckta i missriktad vrede, medan krigsherrar och lokala profitörer slet samhället i stycken.

Stormakterna i centrum utnyttjar de inre slitningarna till att utsträcka sina monopol och stärka sina strategiska positioner. De motarbetar varje försök till självständig ekonomisk och politisk utveckling och tar sig, som Nato stadgat, rätten att ingripa militärt ”vid störningar av tillförseln av vitala resurser”xv. Hellfiremissiler, fosforbomber och Boforskanoner fullbordar de mänskliga katastroferna.

Så packar sig flyktingar från Afghanistan, Afrika och Mellanöstern i bräckliga farkoster för färden över Medelhavet.

Ett typfall: marknaden för vårdarbetare

Rörligheten är i den globala kapitalismen klassmärkt. Rika utlänningar har VIP-köer in i Europeiska unionen att tillgå, och för välutbildade från utkanterna öppnar sig reguljära ingångar till tillfälliga vistelser. Periferin dräneras på mänsklig utvecklingskraft i samma svep som tömmer den på värdefulla råvaror.

Friheten för individen att flytta hemifrån för att sälja sitt kunnande i Västeuropa eller Nordamerika försämrar livsvillkoren för kollektiven som blir kvar. Över 20 000 av Afrikas läkare och sjuksköterskor försvinner varje år. Det finns fler läkare från Sierra Leone i Chicago än i hela Sierra Leone, fler från Malawi i Manchester än i Malawi.xvi Var tredje läkare i Storbritannien kommer från utlandet, var fjärde i USA och Sverige.xvii

Landstingen i Sverige klagar över brist på sjukvårdspersonal, men bristen härrör ur usla arbetsvillkor och låga löner. Utbildade sjuksköterskor flyr sjukhusen, söker sig till Norge eller börjar arbeta för något bemanningsföretag. En utväg för svenska sjukvårdsdirektörer är att lita till importerad arbetskraft. 2010, när Sydeuropa sjönk ner i eurokrisen, förlorade 20 000 sjuksköterskor i Spanien sina anställningar. Andra såg lönen halveras när deras vårdenheter hamnade i privat ägo. Misären i den spanska vården gör det möjligt för ett land som Sverige, där utvecklingen inte gått fullt så långt, att mildra följderna av den egna utarmningen av det allmänna. Flera landsting har börjat rekrytera vårdpersonal i EU:s krisländer.xviii

Efter samma mönster litar USA och Kanada till sjukvårdspersonal från Filippinerna och andra länder i tredje världen. Kvinnor från periferin tar hand om barn, gamla och sjuka i centrum, medan deras anhöriga lever utan dem i landet där de växte upp och fick sin utbildning. Upp till nio miljoner barn i Filippinerna har en mor eller far som jobbar i utlandet. Många saknar båda sina föräldrar.xix

Likväl idealiseras migrationen av liberaler till höger och radikaler till vänster. Michael Hardt och Antonio Negri ser i folkförflyttningarna den starkaste kraften i en pågående upplösning av nationalstaten: ”De verkliga hjältarna i befrielsen av tredje världen idag kan i själva verket ha varit utvandrarna och folkströmmarna som trasat sönder gamla och nya gränser.”xx Detta bejakande har varit en drivkraft i försök att organisera papperslösa invandrare, men ideologerna förtränger hur den pågående migrationen är sprungen ur ojämlikhet och reproducerar och förstärker ojämlikhet. Den föregivna nätverksekonomins nomader strömmar i allmänhet åt ett bestämt håll, från periferin till centrum, och migrationen påskyndar i många länder ett socialt sönderfall.

Importen av arbetskraft under 1950- och 60-talen

Invandrare utgör en betydande del av den industriella reservarmén, den flexibla del av utbudet av arbetskraft som kapitalägarna använder för att klara svängningar i produktionen och främja konkurrensen mellan lönearbetarna.

Efterkrigstidens svenska välfärdskapitalism minskade proletärens utsatthet. Arbetslösheten var låg och staten reglerade genom arbetsförmedlingen utbudet av arbetskraft. Fackliga rättigheter och trygghetssystem omgärdade arbetarkollektivet. I gengäld stödde socialdemokratin och LO företagens strävan att, som det hette, rationalisera produktionen. Med en fortsatt industrialisering av arbetet, med löpande band, ackord och tidsstudier, skulle tillväxten skjuta fart. I samma syfte påskyndade staten och fackföreningarna migrationen från landsändar där mekaniseringen av skogsarbetet och jordbruket framkallat ett överskott av arbetskraft. Inkomstskillnaderna mellan olika regioner minskade till följd av centrala löneavtal, socialförsäkringar och allmänt krympande klassklyftor, men genom den planmässiga avfolkningen försvann samtidigt förutsättningarna för en allsidig utveckling av landet.

Just som ledande socialdemokrater hävdade att de övervunnit Marx dystra prognoser och avskaffat den industriella reservarmén, gjorde regering och riksdag, som forskaren Lovisa Broström påpekat, sitt bästa för att återupprätta den.xxi Offentliga utredare bekymrade sig över de demografiska förutsättningarna för en fortsatt industriell expansion. Arbetskraften tycktes inte räcka till. Staten främjade därför inte bara migrationen inom landet. Den påbörjade också en storskalig import av arbetskraft från Europas periferi. Först från Finland, sedan också från Sydeuropa. Italienare, jugoslaver och greker hamnade vid de löpande banden tillsammans med nyinflyttade från Sveg, Storuman och andra svenska glesbygder. Bara under 1965 tillkom nästan 50 000 invandrare.xxii

Västtyskland införde ett gästarbetarsystem. Migranter från Turkiet, Sydeuropa och Nordafrika inkvarterades i baracker, fick lägre löner och sämre arbetsvillkor och förväntades hålla sig borta från fackliga strider. När arbetstillståndet löpt ut var de skyldiga att återvända till hem och familj i fosterlandet. Men systemet fungerade inte som det var tänkt. Familjerna följde efter och gästarbetarna krävde bättre bostäder och arbetsvillkor. De var drivande i det tidiga 1970-talets fackliga strider.xxiii

I början av 1970-talet avbröt Västtyskland, Sverige och andra länder den storskaliga importen av arbetskraft. Den ekonomiska nedgången minskade intresset för migranterna, och snart öppnade sig alternativa möjligheter att utnyttja den främmande arbetskraften. Kina och Östeuropa blev säten för legotillverkning.

Förslumningen av arbetslivet

Efterkrigstidens långa expansionsfas var förbi i de rika kapitalistiska länderna, ekonomiska kriser avlöste varandra och borgerligheten samlade sig för att ta sig ur välfärdsstaten och dess klasskompromisser. Den hade ridit ut 1960- och 70-talens revolter underifrån med en kombination av repression och nya eftergifter. Nu var det dags att riva upp decennier av folkliga framsteg.

De sociala anordningar som gett de arbetslösa ett mått av trygghet skulle bort, och det var inte tal om att fortsätta utbyggnaden av den offentliga sektorn för att absorbera överskottet av arbetskraft. Med avregleringar och subventioner skulle politikerna i stället, föreslog företrädare för de största kapitalen, återskapa en förslummad del av arbetsmarknaden med låga löner, rörliga arbetstider och lösliga anställningsvillkor.

Det gällde att ”minska den moraliskt tvivelaktiga delen av det sociala skyddsnätet”, öka löneskillnaderna och införa nya typer av anställningskontrakt, skrev European Round Table of Industrialists, direktörsklubben som i nära samarbete med kommissionen i Bryssel drog upp planer för det nya Europa. Med flexibla arbetstider, säsongsarbeten, deltidsjobbb och hushållstjänster skulle det bli lättare för ”nytillkomna och kvinnor” att hitta anställningar.xxiv

Argumentationen kretsade kring ett förväntat överskott på arbetskraft, men storföretagens företrädare började också anföra en kommande brist på arbetskraft som skäl för avregleringar och ny invandringspolitik. De livslånga anställningarna tillhörde det förgångna, förklarade European Round Table. I en hårt rationaliserad produktion krympte utrymmet för vidareutbildning. Anställda måste löpande bytas ut mot ny personal med uppdaterade kompetenser. Det var då betydelsefullt att få tillgång till kvalificerad arbetskraft från främmande länder. Migranter behövdes också för alla de enkla tjänster och tunga och smutsiga jobb som medborgarna i unionen ogärna befattade sig med. Östeuropa hade utbildad arbetskraft att erbjuda, och i Afrika fanns en viktig arbetskraftsreserv, lämpad för okvalificerade sysslor. Men invandringen kunde leda till sociala spänningar, påpekade direktörerna. Det gällde därför ”att erbjuda sysselsättningsmöjligheter i Västeuropa som inte förutsätter permanent utflyttning (till exempel projektanknutna tillfälliga anställningar, säsongsarbeten och pendling över gränserna)”.xxv

Migranter just-in-time

Många flyktingar och deras anhöriga sökte sig till EU-länderna, men de betraktades inte som en räddning ur den förväntade arbetskraftsbristen. Tvärtom inskränkte EU de legala möjligheterna att ta sig in i unionen och få permanent uppehållstillstånd. Kommissionen och många av medlemsländerna intresserade sig i stället på nytt för gästarbetarsystem för kvalificerad personal, och politiker och ämbetsmän kunde, som Financial Times rapporterade, off the record tillstå att ”illegal invandring faktiskt är lättare att hantera, och ekonomiskt nyttigare, än legal invandring”.xxvi

Efter EU:s utvidgning fick östeuropéer större möjligheter att legalt arbeta i kärnländerna.

De flesta var kvinnor. Många hade sedan 1989 blivit arbetslösa, förlorat sociala rättigheter och försatts i ekonomiska svårigheter. De var ofta välutbildade, och de kunde ha lång yrkeserfarenhet. Nu tog de jobb som städerskor, hembiträden och vårdarbetare i underordnad ställning.

Men den demografiska utvecklingen gör att också tillgången till arbetsföra östeuropéer kommer att minska framöver. EU:s inre rörlighet räcker inte till för att täcka behoven när Europas befolkning åldras, förklarar företagssammanslutningen BusinessEurope. EU måste därför säkra god tillgång till arbetskraft på annat sätt: ”En del i detta är att utveckla ett långsiktigt förhållningssätt inom EU till ekonomisk migration från tredje land. För närvarande kommer nästan hälften av alla nyanlända till Europa för att återförenas med sina familjer. EU:s invandringspolitik bör bättre anpassas till det allmänna behovet av arbetskraft i Europa.”xxvii

Färre flyktingar och anhöriga med politiska och sociala rättigheter, fler arbetskraftsmigranter som på undantag vistas i landet – det är tanken.

En västtysk regeringskommission slog 2001 fast att landet framöver skulle vara beroende av import av både högkvalificerad och lågutbildad arbetskraft. Liknande slutsatser drog det brittiska inrikesdepartementet. EU-kommissionen räknade med en minskning av den arbetsföra befolkningen i unionen med 20 miljoner människor mellan 2010 och 2030. Det var därför nödvändigt, hette det, att se över restriktionerna för invandrare som söker sig till medlemsländerna av ekonomiska skäl.xxviii

OECD förordade i en rapport 2007 en ny modell för invandring där år av tillfälligt arbete i mottagarländerna skulle utgöra en prövoperiod inför eventuellt permanent uppehållstillstånd och medborgarskap: ”Temporära arbetare som uppvisat en förmåga att vara kvar på arbetsmarknaden, följa alla regler, lära sig det nationella språket i nöjaktig grad och möta andra rimliga krav kan kvalificera sig för permanent status.”xxix

2008 införde EU efter mönster från USA ett blue card-system för import av kvalificerad arbetskraft. Högutbildade från tredje land skulle få arbets- och uppehållstillstånd i två år med möjlighet till förlängning och rätt att röra sig över gränserna inom unionen.

Sydafrikas hälsominister Manto Tshabalala-Msimang protesterade: ”Vi kan inte tillåta försök att skumma grädden av det ytterst begränsade sjukvårdskunnande vi har i utvecklingsländerna.” Tajeddine El Husseini, professor i internationell handelsrätt från Marocko, talade om en ”ny form av kolonialism”. Länder i Syd ”spenderar mycket pengar på att utbilda och träna teknikstudenter och så lägger länderna i Nord till slut beslag på de bästa … det är ett stort misstag och ett brott av Nord att dränera Syd på dess intellektuella förmågor.”xxx

En del medlemsländer vägrade att anpassa sin lagstiftning till direktivet, men andra gav sig in i en kapplöpning om de mest framstående IT-ingenjörerna, läkarna och forskarna. Sverige gick längre än så. Hela arbetsmarknaden öppnades för import av temporär arbetskraft.

Svensk öppenhet

Rörligheten inom EU och EES-området är för liten för att täcka de svenska behoven, förklarade Svenskt Näringsliv 2002. Flyktingarna och deras anhöriga var ingen fullgod ersättning – deras ”främsta mål är ofta inte att så fort som möjligt skaffa arbete”. Organisationen föreslog därför att de begränsningar av arbetskraftsinvandringen som gällt sedan 1970-talet skulle avvecklas. Prövningen mot arbetsmarknadsbehoven, vilken gett fackföreningarna ett inflytande, skulle bort och ersättas av en enkel administrativ procedur. Personer från länder utanför EU skulle få rätt att stanna i Sverige om någon erbjudit dem anställning: ”Det är bara den enskilda arbetsgivaren som skall – och kan – avgöra vilken kompetens man behöver…” Den som i tre år försörjt sig som anställd eller egenföretagare skulle få rätt att ansöka om permanent uppehållstillstånd.xxxi

Den demografiska utvecklingen krävde införsel av arbetsföra, ansåg Svenskt Näringsliv. Många företag hade redan svårt att hitta rätt personal: ”det är brist både på högutbildade och kvalificerade arbetssökande och på sökande till arbeten som kräver kort inskolning”, till exempel taxiförare och ”övrig restaurangpersonal”.xxxii

Arbetslösheten var visserligen betydande, inte minst i restaurangbranschen, och någon brist på taxiförare rådde inte i landet. Det svåra var att hitta personal som var villig att godta de löner och arbetsvillkor företagsledarna tänkte sig. Arbetskraftsinvandring skulle ha en dämpande inverkan på löneanspråken, förklarade Svenskt Näringsliv:

”Låt oss … anta att det var såväl politiskt som praktiskt möjligt med en arbetskraftsinvandring, netto, om cirka 25 000 personer per år. Den potentiella arbetskraften, eller företagens pool med ledig arbetskraft, skulle därmed öka väsentligt. Den potentiella arbetskraften består i detta fall inte enbart av de 25 000 individer som faktiskt invandrar, utan snarare av alla de som är bosatta utanför landets gränser men som skulle kunna tänka sig att komma hit och arbeta.”xxxiii

Krisen i början av 1990-talet, nedskärningarna inom det offentliga och de skärpta villkoren för arbetslösa hade fått de inhemska reserverna av arbetskraft att växa och förbättrat kapitalägarnas möjligheter att tilltvinga sig eftergifter. Nu hägrade tillgång till en industriell reservarmé av global omfattning.

2008 ändrade Sverige regelverket i linje med propåerna från Svenskt Näringsliv. Prövningen mot arbetsmarknadsbehoven togs bort. Samtidigt försvann den tidigare möjligheten för migrantarbetare inom bristyrken att få permanent uppehållstillstånd redan vid ankomsten till landet. Nu kunde vilken arbetsgivare som helst ordna arbetstillstånd och rätt att tillfälligt vistas i Sverige, men för permanent uppehållstillstånd skärptes villkoren. Ansökan krävde fyra år av dokumenterat arbete i landet.

Förändringarna fick förväntade följder: kriminalitet, överexploatering och förslumning av redan utsatta näringsgrenar. Den illegala handeln med arbetstillstånd blev omfattande. Privata profitörer kunde tvinga migranter att betala över 100 000 kronor för ett anställningskontrakt. På papperet var villkoren, som lagen påbjöd, i nivå med de gällande på svensk arbetsmarknad. Men på plats var lönerna ofta bara en bråkdel av de utlovade och arbetstiderna lagstridiga. Kvinnor tvingades förnedra sig sexuellt för att inte förlora anställningen och skickas ut ur landet. I andra fall existerade den avtalade anställningen bara på papperet. Invandrarna tvingades jobba svart och leva vidare i Sverige som papperslösa.

En fjärdedel av arbetskraftsmigranterna 2009-12 var eftertraktade specialister, men hela 44 procent fick tillstånd för arbeten utan krav på särskild yrkesutbildning. De var ofta bärplockare, städare eller restaurangbiträden.xxxiv De dumpas i branscher där privatiseringar, avregleringar och facklig försvagning utlämnar dem åt överexploatering. Nyanlända till Sverige från länder utanför EU börjar idag arbeta för löner som i genomsnitt bara är 36 procent av vad födda i Sverige tjänar. I Frankrike, som också utmärker sig, är siffran 52 procent.xxxv

De papperslösa

Nya gästarbetarsystem introduceras, men den ordnade, temporära migrationen är i en ekonomi där lagar och avtal löses upp och stora delar av arbetsmarknaden förslummas inget reellt alternativ till den illegala invandringen. De papperslösa blir fler även där tillflödet av gästarbetare och asylsökande ökar, eftersom de marknadsför en idealisk arbetskraft: flexibel, billig och särskilt lämpad för arbetskraftsintensiva näringar i Europa och Nordamerika.

Utsattheten är de illegala migranternas konkurrensfördel. De saknar sociala, fackliga och medborgerliga rättigheter. När konjunkturen är god går de att utnyttja dag som natt utan besvär med fackföreningar och myndigheter, och när ruljangsen stannar upp är det lätt att bli av med dem. Gathörnen väntar – och razziorna då statsmakten repatrierar tillfälliga överflöd av migranter.

EU försöker idag hejda inflödet av migranter via Turkiet och Nordafrika, och i land efter land äter sig de invandrarfientligas agenda in i politikens centrum. Men i det finstilta och praktiska är det sällan fråga om att stoppa inflödet av exploaterbar arbetskraft.

Nationella Fronten i Frankrike har starkt stöd på landsbygden. Partiledaren Marine Le Pen fördömer invandringen, men när myndigheterna snålar med tillfälliga arbetstillstånd för migranter protesterar storbönderna som sluter upp bakom partiet. ”Vi vill ha polacker och marockaner!” var parollen i Lot-de-Garonne 2001. Bönderna krävde ”folk som är hungriga och arbetsvilliga”. ”Om fransmännen inte vill arbeta, måste jobbet ändå bli gjort”, förklarade en företrädare för Nationella Fronten. Men han vände sig emot att många marockaner fått permanent uppehållstillstånd och rätt att återförenas med sina familjer. ”Den här arbetskraftsmigrationen har olyckligtvis blivit en folkinflyttning. Det är det som måste stoppas.”xxxvi Invandrare utan rättigheter ska det vara.

Den skärpta flyktingpolitiken i Sverige och på andra håll i EU påverkar fördelningen av invandrare mellan olika länder, men den mest påtagliga effekten är en förtunning av asylrätten. Flyktingar med förhoppningar om permanent uppehållstillstånd och medborgarskap förvandlas till undantagsmänniskor nedpressade i den informella sektorn, den rättslösa del av arbetsmarknaden som politikerna genom nyliberala strukturreformer ställer till kapitalens förfogande.

Hetsen mot invandraren förstärker utsattheten. Den är funktionell, lönsam, vinstgivande. Den främjar tillväxten av en arbetskraft som går att köpa till underpris och utnyttja i tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan.

Lappen på anslagstavlan

En höstdag strax före riksdagsvalet 2014 hittar jag en handskriven lapp på anslagstavlan utanför ICA i Hammerdal. Den har ingen undertecknare, ingen partisymbol, inte ens ett uttalat budskap. Allt är en uträkning där summan av alla bidrag till en ensamstående invandrarkvinna med tre småbarn ställs mot månadsinkomsten för en fattigpensionär. Jag förstår senare att kalkylen vandrat runt i bloggosfären. Jag har också sett vederläggningar av siffrorna. Men det outtalade gömmer sig inte i statistiken utan i bilden av en tvekamp mellan bidragstagande invandrare och hårt arbetande svenskar.

Tankefiguren var på tv innan den blev handskriven i Hammerdal. Den präglar också, lätt putsad, den politiskt korrekta delen av den offentliga debatten.

Moderaterna lanserade sig under Fredrik Reinfeldts ledning som det nya arbetarpartiet och gjorde ”arbetslinjen” till alliansregeringens mål och mening. Arbetslöshet, budgetbekymmer och sviktande tillväxt sades bero på att alltför många människor levde på bidrag i stället för att arbeta. Det gällde att tvinga dem ur deras ”bidragsberoende” genom skärpta villkor i trygghetssystemen och stimulanser av arbetsviljan med jobbskatteavdrag och andra subventioner. Till de drabbade hörde både fattigpensionärer och ensamstående kvinnor med barn, men bidragstagarna fick i regeringsretoriken en annan personifiering. Folkpartiet talade om att ”bryta utanförskapet”. Bidragslinjen, som man kallade den, hade skapat särskilda ”utanförskapsområden”. Vilka platser som åsyftades var uppenbart: förorter i storstäderna med en hög andel invandrare. Därmed var motsatsparet etnifierat. Mot strävsamma svenskar stod bidragstagarna i Rinkeby och Rosengård.

Men retoriken kring utanförskapet gick också att vända i motsatt riktning. Svårigheter för B-laget på arbetsmarknaden blev skäl att avveckla rättigheter för A-laget av fast anställda på heltid. EU-kommissionen bejakade i ett inlägg om arbetsrätten 2006 utbredningen av deltider, visstidsjobb och andra osäkra anställningar. Det skulle ge ”större valmöjligheter” och ”ökat individuellt ansvar”. Dessutom var utvecklingen gynnsam för en modern kunskapsekonomi med “kortare investeringsperspektiv för företagen” och “nya styrningsmetoder som just-in-time management”.xxxvii

I en produktion med leveranser just-in-time och planerad underbemanning finns inga reserver av personal, komponenter och färdiga produkter. Alla störningar och svängningar i efterfrågan måste mötas med omedelbar anpassning av mängden tillgänglig arbetskraft. Flexibla arbetstider och flexibla anställningsförhållanden är nödvändiga. Till en början var det underförstått att kärnan av fast anställda inte skulle beröras av avvecklingen av de anställningsvillkor som tidigare stadfästs i lagar och avtal. Men nu oroade sig kommissionen över ”segmenteringen” på arbetsmarknaden, uppdelningen i reguljär och irreguljär arbetskraft. Problemet var inte villkoren för B-laget. Tvärtom, det bekymmersamma var att A-laget ännu inte kommit i åtnjutande av B-lagets flexibilitet. Det skapade, som ekonomerna uttryckte det, ”inlåsningseffekter”. För den som hade avtalsenlig lön, reglerade arbetstider och skydd mot godtycklig uppsägning var det inte tillräckligt lockande att oavlönad hålla sig stand-by i väntan på ett sms om jobb nästa morgon. Därför skulle också villkoren för de fast anställda moderniseras: “Bestämmelser som bevarar det traditionella anställningsförhållandet kanske inte ger tillräckligt utrymme eller tillräckliga incitament för fast anställda att utforska de möjligheter som finns när det gäller ökad flexibilitet i arbetet.”xxxviii

Kommissionen ansträngde sig att ge nyordningen en tilltalande inramning, men i debatten om utanförskapet utmålar politiker, ekonomer och företagslobbyister vanligtvis de reguljärt anställda och deras fackliga företrädare som försvarare av privilegier. Minimilöner, reglerade arbetstider och anställningsskydd stänger ungdomar och invandrare ute, heter det.

Dagens Nyheter framställde i en ledare efter upploppen i Rosengård 2008 ”den svenska samhällsmodellen” som en produkt av ”outtalade premisser om medborgarnas kulturella likhet”: ”De höga trösklarna på svensk arbetsmarknad avspeglar detta homogenitetstänkande. I ett sådant land är det mycket svårt att bli integrerad. Invandrare måste tillåtas att – inom vissa ramar – bevara en egen kultur som kan skapa självrespekt i stället för kravaller. Arbetsmarknaden måste anpassas så att även den med små kunskaper om Sverige kan klara sig själv.”xxxix

Samma argument framförde tidningen på ledarplats och kultursida efter konflikten i Vaxholm 2004, då ett lettiskt företag med löner långt under de gällande i Stockholmstrakten försattes i blockad av Byggnadsarbetarförbundet och Elektrikerförbundet. Kamp för kollektivavtal och sociala rättigheter blev i denna retorik ett rasistiskt färgat försvar av blågula företräden.

”Ifall Sverige skall upprätthålla en generös flyktingpolitik och en öppen attityd mot vår omvärld, måste vi … vara beredda på att göra avkall på åtskilliga av de system som vi har byggt upp kring arbetsmarknaden och företagandets villkor, som håller nyanlända invandrare i utanförskap”, skrev de nyliberala kampanjmakarna Patrik Engellau och Thomas Gür i en rapport från Den Nya Välfärden 2014.xl

Fredrik Reinfeldt utvecklade tanken när han i valrörelsen samma år manade svenskarna att öppna sina hjärtan för flyktingarna. Han försvarade rätten till asyl, men huvudsaken var en annan. Statsministern polemiserade mot löften om sociala reformer från oppositionens sida. Han ställde kostnaderna för flyktingmottagandet mot utgifter för vård, skola, omsorg och socialförsäkringar. På grund av tillströmningen av asylsökande skulle budgetutrymmet för sociala åtaganden krympa.xli Motsatsparet var detsamma som på lappen vid ICA i Hammerdal: flyktingkvinnan med småbarn i tvekamp med fattigpensionären.

Argumentationslinjerna tycktes vara oförenliga, men i regeringskretsarna och på Dagens Nyheters ledarredaktion gömde vädjan om öppenhet och kampanjen mot utanförskapets bidragstagare samma klassintresse: strävan att avveckla arbetarkollektivets fackliga och sociala rättigheter skulle fortsätta.

Migranter har ofta utgjort betydande delar av arbetarklassen i många länder. Mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla arbetare och lägre tjänstemän i Sverige är invandrare eller har minst en förälder som kommer från utlandet.xlii I Stockholm, av OECD utsett till en av de mest framgångsrika metropolerna i världen, lägger proletärer från periferin livet till rätta för statsapparatens, massmediernas och finans- och IT-bolagens överskikt. Byggföretagen som reser kontorskomplexen styckar upp arbetet efter Frederick W. Taylors principer, behåller de mest lönsamma delarna för egen del och lejer ut resten till underleverantörer i led på led. Längst ut i kedjan: skumraskföretagen med svartjobbande migranter och inhyrda, utstationerade arbetare från Rumänien eller Litauen. På restaurangerna arbetar unga kvinnor, oftast invandrare, på lösa boliner med visstidskontrakt, deltider och timanställningar. Knappt en fjärdedel är med i facket. Busschaufförernas arbetsdagar förlängs med delade turer, hemtjänstpersonalen får 8 minuter på sig att duscha en gammal människa, och hotellen lägger ut kök, matsal och städning på firmor som bjuder under varandra till den grad att bara olagligheter kan förklara priserna. Åtta av tio städare i huvudstaden kommer från utlandet. Minst 2 000 av dem saknar uppehållstillstånd. Städområdena växer år för år, men lönerna sjunker, och många har långa restider till arbetet. Det är svårt att hitta en billig bostad på nära håll i en stad där 75 000 hyresrätter försvunnit på 40 år.xliii

Utvecklingen går att avläsa i statistiken över inkomster och förmögenheter. Längst upp ett växande överflöd, längst ner en tilltagande misär. 1995 levde knappt 5 procent av alla utlandsfödda arbetare i Sverige i fattigdom, 2012 var siffran 24 procent. Värst har utvecklingen troligen varit för en av grupperna på lappen på anslagstavlan utanför ICA i Hammerdal: ensamstående invandrarkvinnor med barn.xliv

Apartheid light

Arbetarrörelsen har ofta haft svårt att hantera förhållandet mellan nytillkomna och stadgade delar av arbetarklassen. Så länge fackliga rättigheter och sociala reformer vilar på ofri grund är de begränsade i tid och rum. Ojämnheter i den kapitalistiska utvecklingen och förändringar av styrkeförhållandet mellan klasserna hotar de mått av trygghet och välfärd som går att utvinna ur kompromisser med motståndaren. Ett tillflöde av nya proletärer från periferin gör det svårare för arbetare i centrum att säkra sina positioner, eftersom konkurrensen på marknaden för arbetskraft tilltar. Av och till har migranter och andra företrädare för den industriella reservarmén därför fått personifiera hoten mot de organiserade delarna av arbetarklassen.

1922 ledde kommunister i Sydafrika strejkande boerproletärer i en väpnad revolt mot gruvägarnas försök att dumpa löner och anställningsvillkor med hjälp av svarta arbetare. ”Arbetare i alla länder, förena er för ett vitt Sydafrika” löd parollen. Kommunistpartiet ändrade strax linje, men särställningen för de vita arbetarna blev ett kännemärke för apartheidsystemets klasskompromisser. De svarta fick tillträde till det vita Sydafrika och dess gruvor, industrier och servicenäringar som en underklass av gästarbetare utan medborgerliga rättigheter.

Strävan att försvara ett överskikt av arbetarna mot ”de färgade” och deras anspråk har på liknande sätt genom decennierna splittrat arbetarrörelsen i USA.

Nu ojar sig företrädare för EU och dess medlemsländer över bördorna i flyktingkrisen, grälar om fördelningen av asylsökande och skickar krigsfartyg till Medelhavet för att, som det heter, stoppa smugglarna. Outsagt är hur unionen och dess professionella profitörer skapat marknaden för entreprenörerna i branschen: hur privatiseringar och avregleringar mångdubblar efterfrågan på irreguljär arbetskraft, hur konkurrensregler, frihandelsklausuler, kreditvillkor och politiska manipulationer och krigsföretag förtär utsikterna till självständig utveckling i en bred periferi av medlemsländer och randstater, och hur EU, som en extra liten insats, gör flygbolagen ekonomiskt ansvariga för varje asylsökande resenär som får avslag – och därmed tvingar flyktingarna att kliva ner i smugglarnas fartyg.

”Detta är bara början på krisen”, skriver Joschka Fischer, ”för de villkor som får människor att fly sina hemländer kommer att förvärras.” Han bör veta. Som före detta utrikesminister i Tyskland och krigsaktivist i ledningen för EU och Nato kan Joschka Fischer till sitt cv foga av två av de sociala sammanbrott som får människor att söka sig över hav och nationsgränser mot norra Europa: kriget i Afghanistan och utarmningen av västra Balkan. Mer av den varan är borgerlighetens svar på utmaningarna. ”EU måste kraftigt förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken”, skriver Fischer.xlv

Med den globala uppvärmningen, ännu en gåva till mänskligheten från de rika kapitalistiska länderna, tillkommer en långtidsverkande drivkraft. En treårig, svår torka, den värsta i modern tid, föregick Syriens sönderfall. 1,5 miljoner utblottade människor flyttade till städerna, där arbetslösheten och de sociala spänningarna redan var höga.xlvi Påfrestningarna blir svåra i tredje världen om Jordens medeltemperatur fortsätter att stiga. Väldiga områden kan bli obeboeliga.

Flyktingkrisen är förbunden med ett inre svenskt sönderfall. Inflödet av migranter till Sverige var också på 1950- och 60-talen omfattande, men då anlände invandrarna till ett kapitalistiskt samhälle med inslag av planhushållning, en välfärdsstat med reglerade arbetsförhållanden och en offentlig sektor som ordnade bostäder, utbildning och annat nödvändigt. Idag placeras flyktingar från en utarmad global periferi i en lokal svensk periferi med sviktande framtidsutsikter. En hel industri av privata tjänsteföretag tar vid där smugglarna slutar för att göra vinst på förvaringen av de asylsökande, och om migranten till sist får uppehållstillstånd väntar en arbetsmarknadsintroduktion upphandlad till lägsta pris efter EU:s regler för den fria konkurrensen. Det utmynnar i tolvtimmarspass i en taxi i väntan på körningen som ska rädda dagen. Inget kollektivavtal, ingen garantilön, ibland inte ens en formell anställning.

Dumpningen av löner och anställningsvillkor, upplösningen av vunna sociala och fackliga rättigheter, hör till kapitalismens basutbud. I de migrationspolitiska utspelen hösten 2015 närmar sig regeringen och de borgerliga allianspartierna det ideal Sverigedemokraterna och Svenskt Näringsliv länge verkat för. De asylsökande förvandlas de facto till arbetskraftsmigranter med tillfälliga uppehållstillstånd. För en chans att stanna i landet ytterligare en tid och kanske någon gång i framtiden i trygghet återförenas med sina närmaste tvingas de underkasta sig allt som marknaden påbjuder.

Bakom regeringens åtgärder senhösten 2015 ligger kattrakandet i Europa om fördelningen av de asylsökande. Sverige har bättre förutsättningar än många andra länder att lösa det praktiska med flyktingmottagningen. Det har också stormakter som Frankrike och Storbritannien, vilka ligger långt ner på listan över antalet asylsökande per capita. Men i EU är det som det brukar. Stormakterna har sina nationella prioriteringar; svagare stater förväntas följa regelverken till punkt och pricka. Den franska regeringen bryr sig inte ett skvatt om svårigheterna för svenska myndigheter och kommuner att ta emot alla flyktingar. Likväl förutsätter den att Sverige i solidaritet med ett terroriserat Paris hjälper till att förvandla IS-intagna städer och byar i Syrien och Irak till grus och aska.

Klokare vore att vägra delta i produktionen av nya flyktingkatastrofer. Dra hem trupperna från Afghanistan, avbryt det militära samarbetet med Nato. Det vore en tydlig signal. Det skulle också bättre än något annat främja vår egen säkerhet, avstyra terrordåd och bidra till utvecklingen av ett alternativ till de fortgående blodbaden.

I stället glider vi ur resterna av folkhemskapitalismen i en apartheid light.

Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, minns i en intervju i Dagens Nyheter sin barndom. De hade ett hembiträde från Thailand: ”hon kunde krypa på knäna och servera och se ut som en drottning under tiden”. Carola Lemne talar också om tjänsteflickan i en hiss i Ungern. Hur kvinnan med stolthet tryckte på knapparna. Vi behöver fler sådana ”vardagsjobb”, anser Svenskt Näringsliv.xlvii

Ett rättslöst underproletariat med hemvist någonstans i periferin ska städa toaletterna, servera maten och stå till tjänst i hissen.

Vi ser redan följderna på byggen, restauranger och godsterminaler. Fackliga företrädare har rest rimliga krav: Svenska kollektivavtal ska gälla för arbete i Sverige, och fackföreningar ska ha rätt att vidta stridsaktioner mot utländska företag som verkar här. Importen av tillfällig arbetskraft från EU och länder utanför EU bör minimeras. Det är fel att dränera periferin på kvalificerad arbetskraft för att lösa de privata företagens och den offentliga sektorns personalbehov, och vi ska inte ha förslummade delar av arbetsmarknaden där företag lever på överexploatering av utsatta migranter.

Inget av detta är möjligt att uppnå i en blågul front mot invandraren. De som lever och arbetar i Sverige ska ha rätt till permanent uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap. Det är angeläget inte bara för migranten utan för hela kollektivet av arbetare. En flykting som beviljats asyl, en papperslös som fått sina papper, har lättare att stå emot social dumpning och delta i gemensamma fackliga och politiska strider.

Den enkelriktade migrationen har ingen ände så länge polariseringen mellan förvuxna metropoler och utarmade omgivningar fortsätter. Vi kan inte från centrum åstadkomma de undertryckta folkens frigörelse, men vi kan underlätta den. Vi kan motsätta oss frihandelsfördragen, stormaktsallianserna och krigen som störtar länder och folk i olycka. I förlängningen kan en fri rörlighet värd namnet bli möjlig.

Historiskt har organiseringen av breda underskikt inom arbetarklassen varit avgörande för den sociala utvecklingen. Vi ser också idag ansatser. I Italien har daglönare vid lager och logistikcentraler drivna av IKEA, DHL och andra storföretag genomfört flera strejker och blockader de senaste åren. Tidigt på morgnarna kunde migrantarbetare från Afrika köa i timmar utanför grindarna i hopp om en dags jobb. En del av dem var skyldiga att efter ett första arbetspass oavlönade, på plats i lokalerna, vänta i fyra timmar på nästa. Genomsnittslönen för lagerarbetarna hade sedan 1990-talet pressats ner från 2 000 till 800 euro. Förmän trakasserade unga kvinnor från Nordafrika sexuellt och tvingade arbetarna att hetsa sig igenom arbetsdagarna. Som en skiva som hakat upp sig hördes skriken: ”Kom igen! Kom igen! Kom igen!” Strejken på IKEA slutade i nederlag, men på andra håll hade daglönarna framgång. Chefer fick gå, arbetstider reglerades och löner höjdes med upp till 400 euro i månaden. Viktigast: skaran som i morgontimmarna tävlat om jobben innanför grindarna blev varse kollektivets möjligheter.xlviii

Försöken att påverka i Bryssel eller nå fackliga framgångar i byteshandel med höga företrädare för de stora företagen leder ingen vart av den enkla anledningen att makten att vända utvecklingen inte finns vid förhandlingsborden i glaspalatsen. Delar av arbetarklassen kan tillfälligt freda sig, men först när skarorna av arbetslösa, timmisar, visstidare, bemanningsanställda och proletärer med F-skattsedel sätter sig i rörelse går det att göra något åt de eländen som förr eller senare äter sig in i varje andrum på marknaden för arbetskraft. Många i dessa undre skikt är invandrare eller barn till invandrare, men här finns också andra. Blatte eller svenne är en bisak i mötet med kapitalismens mekanismer. Eller tydligare: kan bli.

NOTER

i Financial Times 081224.

ii Business Week 911007.

iii Financial Times 140117.

iv Joschka Fischer, Dagens Nyheter 150902, http://www.dn.se/ledare/kolumner/joschka-fischer-bryt-eus-handlingsforlamning/

v A one-way ticket? Migration in Europe from the perspective of CEE countries, CEED Institute, Warszawa 2015, s. 14, http://ceedinstitute.org/upload/files/fba9e443c1a0be511e193d2750dcedeb.pdf, Financial Times 140115

vi Financial Times 150817.

vii Dagens Nyheter 150509, http://www.dn.se/ekonomi/sa-placerar-du-dina-pengar-nar-borsen-vander/

viii Johan Rydstedt: Det andra Stockholm, Om dagens arbets- och levnadsvillkor för LO-grupperna i Stockholmsregionen, Arbetarrörelsens tankesmedja, 2010, s 7,

ix Dagens Nyheter 110208, http://www.dn.se/sthlm/inkomstklyftorna-okar-i-stockholm

x Salimah Valiani: Rethinking Unequal Exchange, University of Toronto Press 2012, Foreword, s xii f.

xi Financial Times 070830, Fokus Migration, http://focus-migration.hwwi.de/Senegal.2636.0.html?&L=1

xii Fokus Migration, http://focus-migration.hwwi.de/Senegal.2636.0.html?&L=1

xiii Financial Times 070830, Fokus Migration, http://focus-migration.hwwi.de/Senegal.2636.0.html?&L=1

xiv Mbalo Ndiaye: Senegal Agricultural Situation Country Report 2007, USDA 070117, s 4, http://www.fas.usda.gov/gainfiles/200701/146279961.pdf

xv The Alliance’s Strategic Concept, Approved by the Heads of State and Government participating in the meeting of the North Atlantic Council in Washington D.C., 990424,

http://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_27433.htm

xvi Stephen Castles: Back to the Future? Can Europe Meet Its Labour Needs Through Temporary Migration? IMI Working Paper No 1, 2006, s. 6, 22f, http://www.imi.ox.ac.uk/publications/wp-01-06/@@download/file, s. 25, Financial Times 030331, 050707.

xvii Financial Times 060407, Stephen Castles: Back to the Future? Can Europe Meet Its Labour Needs Through Temporary Migration? IMI Working Paper No 1, 2006, s. 6, 22f, http://www.imi.ox.ac.uk/publications/wp-01-06/@@download/file, s.24, http://www.migrationsinfo.se/arbetsmarknad/branscher/ (150810).

xviii Dagens Nyheter 150924, http://www.dn.se/arkiv/ekonomi/sjukskoterskor-flyttar-mest-i-eu-kan-hejda-krisen-2, http://www.dn.se/arkiv/ekonomi/antligen-jobb-for-antonio-fran-spanien

xix Salimah Valiani: Rethinking Unequal Exchange. The Global Integration of Nursing Labour Markets, University of Toronto Press, 2012, s. 136.

xx Michael Hardt & Antonio Negri: Empire, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press 2001, s. 362f.

xxi Lovisa Broström: En industriell reservarmé i välfärdsstaten. Arbetslösa och socialhjälpstagare 1913-2012, Gothenburgh Studies in Economic History 2015, s. 157ff.

xxii LO: Fusk och utnyttjande – om avregleringen av arbetskraftsinvandringen, 2013, s. 57. http://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vRes/lo_fakta_1366027478784_fusk_och_utnyttjande_pdf/$File/Fusk_och_utnyttjande.pdf

xxiii Stephen Castles: Back to the Future? Can Europe Meet Its Labour Needs Through Temporary Migration? IMI Working Paper No 1, 2006, s. 4, http://www.imi.ox.ac.uk/publications/wp-01-06/@@download/file

xxiv ERT: European Labour Markets. Employment Policies in Europe for the 1990’s, 1989, s. 3f, 8, 41ff, ERT: Beating the Crisis. A Charter for Europe’s Industrial Future, 1993, s. 3, 5, 7, 16.

xxv ERT: European Labour Markets. Employment Policies in Europe for the 1990’s, 1989, s. 49, ERT: Reshaping Europe, 1991, s. 57.

xxvi Financial Times 930415.

xxvii Business Europe: The Future of Social Europe. Challenges and the Way Ahead, November 2014, s. 12, http://www.businesseurope.eu/Content/Default.asp?pageid=568&docid=33574

xxviii Stephen Castles: Back to the Future? Can Europe Meet Its Labour Needs Through Temporary Migration? IMI Working Paper No 1, 2006, s. 6, 22f, http://www.imi.ox.ac.uk/publications/wp-01-06/@@download/file

xxix Jeff Dayton-Johnson, Louka T. Katseli, Gregory Maniatis, Rainer Münz, Demetrios Papademetriou: Gaining from Migration. Towards a New Mobility System, OECD 2007, s. 25, citerat efter Salimah Valiani: Rethinking Unequal Exchange. The Global Integration of Nursing Labour Markets, University of Toronto Press, 2012, s. 23.

xxx EUobserver 071029, https://euobserver.com/foreign/25054

xxxi Karin Ekenger & Fabian Wallen: Invandring för tillväxt och nya jobb, Svenskt Näringsliv, juli 2002, s. 7, 19ff, http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/invandring-for-tillvaxt-och-nya-jobb_539649.html

xxxii Karin Ekenger & Fabian Wallen: Invandring för tillväxt och nya jobb, Svenskt Näringsliv, juli 2002, s. 13f, http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/invandring-for-tillvaxt-och-nya-jobb_539649.html

xxxiii Karin Ekenger & Fabian Wallen: Invandring för tillväxt och nya jobb, Svenskt Näringsliv, juli 2002, s. 25, http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/invandring-for-tillvaxt-och-nya-jobb_539649.html

xxxiv LO: Fusk och utnyttjande – om avregleringen av arbetskraftsinvandringen, LO maj 2013, s. 10, http://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vRes/lo_fakta_1366027478784_fusk_och_utnyttjande_pdf/$File/Fusk_och_utnyttjande.pdf

xxxv Baltic Worlds nr 4/2014, http://balticworlds.com/caught-in-the-vulnerability-trap/

xxxvi Le Monde Diplomatique, Septembre 2014, http://www.monde-diplomatique.fr/2014/09/BAQUE/50768

xxxvii Europeiska kommissionen: En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar, grönbok, 2006, s. 7f.

xxxviii Europeiska kommissionen: En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar, grönbok, 2006, s. 9.

xxxix Dagens Nyheter 081221, http://www.dn.se/ledare/malmo-ramnar/

xl Efterord till Tino Sanandaji: Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie, Den Nya Välfärden 2014, s. 50, http://www.dnv.se/wp-content/uploads/2014/05/Utanf%C3%B6rskapets-karta-en-uppf%C3%B6ljning-.pdf

xli Dagens Nyheter 140817, http://www.dn.se/arkiv/nyheter/oppna-era-hjartan-for-dem-som-flyr

xlii Siffrorna är hämtade från en inledande och väldokumenterad artikel av Niklas Erisson i Clartés projekt Klasserna i Sverige, Clarté 1/2015, http://clarte.nu/laes-clarte-pa-naetet/1-2015-klasserna-i-sverige/9203-Arbetare–borgare-och-mellisar-92

xliii Johan Rydstedt: Det andra Stockholm. Om dagens arbets- och levnadssituation för LO-grupperna i Stockholmsregionen, Rapport 20/2010, Arbetarrörelsens tankesmedja 2010.

xliv Lina Stenberg: Working Poor. Om arbetande fattigdom och klass i Sverige, Tiden rapport 1/2015, s. 18ff, http://tankesmedjantiden.se/wp-content/uploads/2015/04/TIDEN_RAPPORT_1_2015_WEB.pdf

xlv Dagens Nyheter 150902, http://www.dn.se/ledare/kolumner/joschka-fischer-bryt-eus-handlingsforlamning/

xlvi New York Times 150302, http://www.nytimes.com/2015/03/03/science/earth/study-links-syria-conflict-to-drought-caused-by-climate-change.html

xlvii Dagens Nyheter 150903, http://www.dn.se/ekonomi/carola-lemne-drommer-om-den-svenska-drommen/

xlviii Ditching the fear! Warehouse workers struggles in Italy and their wider significance. AngryWorkersWorld 150712, https://libcom.org/blog/ditching-fear-warehouse-workers-struggles-italy-their-wider-significance-12072015

  2 comments for “Apartheid light – den nya svenska modellen

  1. Martin Kullberg
    31 december, 2015 at 12:18

    En bra analys som blottlägger problemen i den nyliberala ordningen och omöjligheten i det kapitalistiska samhället.

    Migration är sedan länge påtvingat. Jag bor inte där jag bor av någon önskan att bo där jag bor, jag deporterades av marknaden lika cyniskt och medvetet som om det varit Stalin själv som tvångsförflyttade mig. Det finns ingen frivillighet i den globala bankoligarkins välde.

    Räntan medför rent matematiskt centralisation, den skapar ett svart hål emot vilket allting måste röra sig. Det är inte olyckliga omständigheter, krig, svält, naturkatastrofer som skapar detta. Det är inbyggt i det kapitalistiska systemet, det är räntans revolution. Extrem urbanisering, extrem centralisering.

    Men 30 år av en vänster som försökt vara vänster underordnade banken har lett till att de flesta har en felaktig problemformulering. Sossarna och V håller fast vid att det är möjligt att bedriva vänsterpolitik underordnad banken, men det är fullständigt omöjligt. Vänstern splittras i grupper som försöker finna framkomliga vägar underordnade banken, bägge lika hopplösa och dömda på förhand, bägge bara nyttiga idioter åt bankoligarkin som slutligen tjänar på att ansträngningarna riktas emot olika perifera företeelser och inte emot de svarta hålen som suger till sig folk från landbygden och vars kraft suger in folk från hela världen.

    På högerkanten lider folk av samma splittring. Kapitalismen fungerar inte, de borgare som prisade kaitalismens löfte är för det mesta inte banker, de kan inte värja sig banken. De är dömda till vad amerikanerna kallar ”diminishing returns” samtidigt vaskar bankoligarker champange medan deras små företag slukas upp banker eller konkurreras ut av transnationellt kapital. Småborgarna som hade lönsamma anställningar inom revolutionära branscher så som IT ser sina mutor från kapitalet minska eller helt försvinna. Programmerare sitter nu i indiska fabriker och kodar 12 timmar om dagen för en bråkdel av vad en svensk datakille kunde få. Dessa är fostrade att hata allting vänster, de har ingen annan väg att gå, de är desillusionerade med kapitalismen men kan inte dra den självklara slutsatsen för den är sedan modersmjölken otänkbar för dem. De hamnar i nazismen, jag känner många av dem och jag har talat med dem, de har en mental blockering emot den självklara slutsatsen, de klamrar sig fast vid en kapitalism på nazismens villkor.

    På bägge sidor är det frenetisk aktivitet att hitta ett sätt att undgå gamla slutsatser. Men man kan om man är cynisk centralplaneringsvänster ta det lugnt, kapitalet skapar åt sig själva den globala planekonomin, slår själva sönder småborgerskapet och förutsättningarna för sitt egna folkliga stöd, centraliserar sig själva och gör att det blir slutligen ganska få som måste nackas för att införa den globala sovjeten. Men hur vi agerar fram till den dagen är viktigt, pläderar man för en nationell inriktning som i sin praktik bara kan medföra mer pepparspray i ögonen på världens fattiga, så söker vi bevara den kapitalistiska världen, ge den konstgjord andning. Pläderar man för påskyndande av den liberala världsordningens logiska slutpunkt av total global planekonomi och en allt snabbare massproletarisering så slår man miljoner och åter miljoner av världens fattigaste proletärers liv i spillror.

    Ingen av de två är rimliga för en vänster, det är dags att skapa planerna, att skapa skuggbudgetar till det globala kapitalets planekonomi för att sedan överta den, till världens folks nytta.

  2. M
    31 december, 2015 at 23:14

    ”Misären i den spanska vården gör det möjligt för ett land som Sverige, där utvecklingen inte gått fullt så långt, att mildra följderna av den egna utarmningen av det allmänna.”

    Vad menar artikelns författaren med ”misären i den spanska vården”?

    Är det misär för att den offentliga vården är avgiftsfri och alltid träffa samma läkare med betydligt kortare väntetider, jämfört med Sverige där det kostar 200 kronor (i Stockholm) och vänta 3-4 veckor för ett 10 minuters besök för en åkomma (har man flera problem innebär fler besök+patientavgifter) till en okänd läkare??

    Att 20 000 sjuksköterskor sparkats (befolkningsmängden ca 42 miljoner) motsvarar i Sverige ca 5 000. Jag tror att betydligt fler än 5 000 har sparkats i Sverige i slutet på 90 talet.

    Privatiseringarna i Spanien har inte varit lika hårdföra som i Sverige. De åtskilliga demonstrationer av vårdpersonalen och övriga, s.k. ”marea blanca”, var just mot privatiseringar! I Sverige däremot har det gått smärtfri!

    Sjukvårdsturismen: att folk reser till Spanien för att få vård inte tyder på att det handlar om dålig vård.
    ”Svenska EU-parlamentarikern Marit Paulsen (FP) sa nyligen till SvD att hon själv säkert kostat spanska skattebetalare över 1 000 euro på grund av att hon inte fått betala sin vård, såsom hon hade velat.
    – Spaniens system för alla miljoner turister och utländska pensionärer är helt orimligt generöst.” ‘

    Sist och inte minst alla svenskar, unga och gamla, som flyttar till Spanien är mycket nöjda med den spanska vården, skulle aldrig tänka byta ut den med svensk (van)vård

Comments are closed.