Jag har här förmånen att som gästblogginlägg av Lars-Gunnar Liljestrand få publicera ett utdrag ur kapitlet ”Bombkriget mot Jugoslavien” från den för den politiskt intresserade oumbärlga boken ”Lagen mot krig – om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen” av advokaten Rolf Andersson, advokaten Mats Björkenfeldt, juristen Per Boström och Lars-Gunnar Liljestrand, ordförande för FIB-juristerna (Celanders 2013). Boken kommer snart att recenseras här. Jag publicerar det med förtur bland kommande blogginlägg.

Skälet är att New York Times rapporterar att Obamas administration studerar (det folkrättsvidriga och illegala) kriget mot Serbien som en möjlig förebild för ett angrepp mot Syrien utan FN-mandat, trots ett eventuellt veto av Ryssland. ”Kosovo-like Syria intervention likely”, says New York Times. Jag poängterar att det finns inga belägg för att Syriens regering genomfört någon gasattack, men att det enligt Syriens regering finns belägg för att en sådan attack utförts av rebeller för ett par dagar sedan och att det enligt en oberoende FN-kommission i en rapport i början av maj finns starka indikationer att rebeller använt kemiska vapen tidigare.

Idag rapporterar Russia Today att en oppositionsundersökning i USA visar att 9 % anser att USA ska gå in militärt i Syrien (dvs. officiellt), medan 60 % är emot det. Om man finner att den syriska regeringen använt kemiska vapen – belägg saknas- anser 25 % att detta är ett skäl att gå in militärt, emdan 46 % är emot. Tidigare opinionsundersökningar har också visat att en majoritet i USA är emot ett officiellt krig mot Syrien. Men Obama företräder inte det amerikanska folkets intressen, utan en strävan att USA ska kontrollera så stor del av världen som möjligt. Man har kväst nationellt självständiga stater som Irak, Libyen, försöker sig nu på Syrien för att sedan ge sig på Iran.

På grund av sin längd publiceras inlägget uppdelat i två delar. Den första delen kommer här och nästa del som handlar om Kosovo kommer senare idag.

Blogginlägget.
”Bombkriget mot Jugoslavien 1999 som föregicks av Kroatienkriget och kriget i Bosnien-Herzegovina kom att på flera sätt bilda mönster för de efterföljande krigen på 2000-talet.Efter den jugoslaviske presidenten Titos död 1980 och murens fall 1989 kom de gamla nationella motsättningarna i Jugoslavien på nytt i dagen och olika nationaliteter reste krav på självständighet.

Konflikterna skulle möjligen ha kunnat lösas på fredlig väg eller åtminstone med begränsade våldshandlingar, om omvärlden (främst Tyskland och USA) låtit bli att blanda sig i.Jugoslavien med sina sex delrepubliker var en stat. De i landet pågående konflikterna var interna angelägenheter, som de stridande parterna hade att lösa mellan sig. Dessa interna konflikter utgjorde ingen grund för inblandning från varken FN:s eller andra staters sida. Stridigheterna kom emellertid att underblåsas och internationaliseras genom utländsk inblandning som underminerade de fredsprocesser som pågick.

För Tyskland var det viktigt att stödja Slovenien och Kroatien som sågs som framtida delar i en tysk intressesfär. Tyskland hade redan under andra världskriget bildat en lydstat i Kroatien. USA sökte en roll i Europa som kunde legitimera både den fortsatta amerikanska närvaron och NATO:s berättigande som militärallians efter Warszawapaktens upplösning.

USA tog ställning för Bosnienmuslimerna i konflikten i Bosnien-Herzegovina och för Kosovoalbanernas krav på självständighet. Tysklands och USA:s politik riktade sig mot Serbien och de krafter som försökte hålla ihop Jugoslavien. Serbiens traditionella bundsförvant Ryssland var alltför försvagad efter Sovjetunionens upplösning för att kunna bjuda motstånd mot de västliga stormakterna.

Krigen på Balkan resulterade i 130 000 till 140 000 dödade, oändliga flyktingströmmar och två misslyckade och etniskt rensade klientstater, Bosnien-Herzegovina och Kosovo.

Det kroatiska kriget
Delrepubliken Kroatiens självständighetsförklaring 1991 påskyndades av Tyskland, trots starkt motstånd från övriga EG-medlemmar, som varnade för farliga konsekvenser och strider mellan kroater och serber, om ett för tidigt erkännande drevs fram. Lord Carrington som var ordförande i den av EG initierade Fredskonferensen för Jugoslavien konstaterade att ett för tidigt erkännande av Kroatien som stat kunde vara gnistan som sätter eld på Bosnien-Hercegovina. Tyskland ignorerade dessa varningar och tvingade med sig övriga EG-stater till att erkänna Kroatien och Slovenien som stater. Lord Carrington förklarade ”Jag sade mycket tydligt att jag kände att tidpunkten var fel. Jag underströk att det tidiga erkännandet skulle torpedera fredskonferensen. Det fanns ingen möjlighet att fortsätta fredskonferensen efter detta. Det skulle inte vara någon mening alls med konferensen. Om de erkände Kroatien och Slovenien skulle de bli tvungna att fråga alla övriga delstater om de önskade oberoende. Och om man frågade bosnierna om de ville ha oberoende skulle de oundvikligen tvingas säga ja, och det skulle medföra ett inbördeskrig i Bosnien. Jag lägger fram detta för er så starkt jag bara kan.” (Silver 1995)

Resultatet blev också omfattande etnisk rensning och blodiga strider mellan serber och kroater. Mellan 250 000 och 300 000 serber fördrevs från Krajina i Kroatien i augusti 1995. Det var den största etniska rensningen under de balkanska krigen och
den största i Europa sedan andra världskriget. Även Sverige som då ej var medlem i EG anslöt sig till EG:s linje och regeringen Bildt med utrikesminister Margareta af Ugglas erkände Kroatien den 16 januari 1992.

Därmed bröt regeringen mot den traditionella svenska politiken att endast erkänna stater som uppfyllde tre kriterier: en regim som har kontrollen över territoriet eller större delen därav (Kroatiens ledare Tudjman hade inte kontroll över det som sades vara den nya statens territorium),ett folk (serber i området var emot utbrytningen) och klara gränser för den nya staten (gränserna var inte definierade för Kroatien).

Den traditionella restriktiva svenska hållningen i erkännandefrågor hade sin grund i FN-stadgans principer om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter och respekt för staternas suveränitet. Erkännandet av Kroatien (och Slovenien) internationaliserade konflikten i Jugoslavien och öppnade för andra stater att blanda sig i jugoslaviska angelägenheter. Detta skulle visa sig få dramatiska konsekvenser under de följande åren och bidra till att Jugoslavien genom utländsk inblandning steg för steg bröts upp och att hela konflikten slutade med bombkriget 1999.

Det bosniska kriget
Efter Kroatiens självständighet kom frågan om delrepubliken Bosnien-Hercegovinas status inom Jugoslavien i fokus. Bosnien-
Hercegovina erkändes av EG som stat 1992. Erkännandet som var rent politiskt saknade förankring i de faktiska förhållandena
(det fanns ingen regering som hade kontroll över ett bestämt territorium med ett visst folk). De tre nationella grupperna
bosnienmuslimer, serber och kroater, hade alla olika syn på frågan om statsbildning och statstillhörighet. USA och EG valde emellertid att ensidigt stödja bosnienmuslimerna. USA:s före detta utrikesminister Cyrus Vance och den före detta brittiske utrikesministern David Owen var nya medlare sedan Lord Carrington avgått i protest mot västs stöd till upplösningen av Jugoslavien.

Vance och Owen lade fram en fredsplan, som efter många förhandlingsvändor fick ett motvilligt men dock, godkännande av alla parterna i Bosnien. Även bosnienserberna som fick avstå mest gick med på planen efter ett kraftfullt ingripande av Serbiens president Slobodan Miloševic´ (1997 blev Miloševic´ Förbundsrepubliken Jugoslaviens president). Vance-Owensplanen gick ut på att bilda ett antal självstyrande områden efter schweizisk modell med kantoner.

Trots Vance–Owenplanen agerade Clintonadministrationen med ett nytt initiativ som skulle komma att ge USA den ledande rollen i det fortsatta kriget i det forna Jugoslavien. Den amerikanska regeringen sammankallade en konferens med väststaterna och Ryssland och den 23 maj 1993 antogs Washingtonplanen (Washington Declaration of Joint Action Programme). Den byggde på upprättandet av sex så kallade säkra områden och sköt Vance-Owenplanen helt i sank.

Washingtonplanen fick alla tre parter, muslimer, serber och kroater, att snabbt inse att någon politisk lösning inte längre fanns på bordet utan nu gällde det att med våld skaffa sig så stora områden som möjligt med våld. Kriget i Bosnien-Hercegovina som delvis fördes mellan milis och paramilitära grupperingar rekryterade från de tre nationaliteterna blev än blodigare än i Kroatien. Att bosnienserbiska styrkor dödade flera tusen bosnienmuslimer i Srebrenica 1993 är mest känt, men samtliga militära grupperingar begick grova övergrepp mot civilbefolkningarna i det inbördeskrig som rasade.

NATO tog ledningen i kriget 1995, då alliansen manövrerade bort FN. Det var resultatet av en bitter strid mellan FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali och USA-administrationen om befälet över styrkorna. Boutros-Ghali förlorade
och tvingades avgå efter endast en mandatperiod. Han tvingades bort genom USA:s veto mot honom i säkerhetsrådet 1996. Enligt Kofi Annan, som tillträdde som ny generalsekreterare, var orsakerna att Boutros-Ghali hade en ”instinktiv avsmak för USA:s dominans efter det kalla kriget”, att han gick emot ”USA:s ständiga intolerans mot varje ledare inom FN som agerade oberoende” och att han ”verkade obstruera den alltmera robusta position som USA intog beträffande det balkanska kriget” (Annan 2011).

Resultatet av kriget var en icke-fungerande statsbildning med tre etniskt rensade områden, där muslimer, kroater och serber i
princip hade var sitt område.
Avgörande för USA:s inblandning var att NATO gavs en ny offensiv roll efter Warszawapaktens upplösning. I NATO:s strategibeslut från 1991 underströks alltjämt att alliansen var ”rent defensiv till sitt syfte”. Denna formulering togs bort 24 april 1999 (mitt under bombkriget) och man begränsade sig inte längre till försvar av medlemsstaterna utan skulle upprätthålla fred och säkerhet i ”the Euro-Atlantic region”. Man hänvisade särskilt till Kosovo och Jugoslavien. BBC:s speciella reporter under Balkankrigen Misha Glenny sammanfattade stormaktsagerandet fram till 1993: ”Washingtonplanen fick lika katastrofala konsekvenser som Tysklands för tidiga erkännande av Kroatien och Slovenien. Den här gången var det emellertid amerikanarna som fiskade i grumligt vatten.” (Glenny 1996)

intressant.se, Srebenica, Jugoslavien, Serbien, USA, politik, EU, kapitalism, folkmord, förintelsen, imperialism,antikommunism, Andra Världskriget, NATOdemokrati, Irak, Afghanistan, Kosovo, imperialism,

Kosovo som modell för folkrättsvidrigt USA-anfall mot SyrienNew York Times 24/8 DN 24/8 kl 14.21 SvD 24/4 emSvD 24/8 Russia Today 25/8
SvD 11/7 Expressen 13/7 DN 26/5 2012 Globalresearch DN antal miljardärer i Sverige Equality Trust DN 20/9 recension av Nina Björks bok