”Nordiska fredssamtal i Degerfors” 3-5 augusti har startat. (se högra spalten på bloggen).
Igår annonserade jag det unika arrangemanget ”Nordiska fredssamtal i Degerfors” som går ut på starta en fredsrörelse i en tid då kriget alltmer börjat bli ett medel för ökat inflytande, främst för supermakten USA. Mötet pågick kl 16-20 och var mycket bra. Här en rapport från inledningen. Senare hoppas jag hinna med en rapport om Jan Myrdals och Lars-Gunnar Liljestrands föredrag.

Mötet inleddes av kommunalrådet Jan Ask, från det parti som har egen majoritet i fullmäktige i Degerfors. Det är varken S eller M -utan VP, som är nästan dubbelt så stort som S! Om kommunalrådet fått bestämma skulle Sverige inte medverkat i Libyen och förstås inte i Afghanistan. Han menade att det är mycket viktigt att bygga en fredsrörelsen i en tid då imperialismen förbereder nya krig.

Anders Ferm, nära medarbetare åt Olof Palme, f.d. chefred på Arbetet och FN-ambassadör inledde med en historisk översikt. Han betonade att den svenska fredspolitiken grundlades av den mycket krigsvane franske generalen Jean Baptiste Bernadotte då han kom till Sveriges tron och gav exempel hur den klarat olika utmaningar tidigare, både under första (kung Gustav V bl.a) och andra världskriget (främst genom Per Albin Hansson).
Anders Ferm diskuterade sedan den ändrade svenska utrikespolitiken, där han menar att ett systemskifte skett. Ett av argumenten för att överge neutralitets- och fredspolitiken var att den var ”omoralisk”. Detta har framförts av Jens Orrback, chef för Olof Palme-centret, och innebär ett rejält avsteg från Palmes syn. Carl Bildt betonade vikten av alliansfrihet i fred för neutralitet i krig i samband med diskussionerna om svenskt EU-anslutning, men menar nu att Sverige kan ge och ta militär hjälp, och är ju mycket positiv till NATO.

Hur kan man genomföra en ändrad utrikespolitik i en demokrati?
1. Man går fram stegvis. Då det gällde Afghanistan skickade man först dit några få militärer bara.
2. Man försöker integrera, införliva oppositionen och betonar vikten av nationell enighet. Vid S-kongressen 2009 fanns en hel del delegater som ville ta hem trupperna från Afghanistan. Den hygglige Jan Eliasson skickades fram och kunde skrämma oppositionen.
3. ”Senare”. Visst ska vi ta hem trupperna, men inte nu.
4. Tystnaden. Man tiger ihjäl frågan.
5. ”Gamla NATO finns inte”. Så menade statsministern, utrikesministern och försvarsministern i en artikel i SvD. I själva verket har NATO blivit en mer utpräglad krigsorganisation med betydligt större uppgifter.
6. Man tiger om NATO:s vapenpolitik där kärnvapen är den nödvändiga viktiga komponenten, vilket senast slogs fast vid NATO-mötet i Chigaco i våras. Detta nämndes inte alls i den svenka regeringsartikeln i SvD.
7. Samhällsklimatet i Sverige har ändrats, med mindre intresse för politik och mer för individualism och konsumtion.

Anders Ferm menade också att man borde ersätta trupperna i Afghanistan med ökat bistånd och att man borde tillsätta en kommission för att granska den svenska Afghanistanpolitiken.
Han talade för en kraftfull satsning på en fredsrörelse, inför valet 2014, 100 år efter det första världskriget med många miljoner dödade. Åhörarna applåderade entusiastiskt!

i fred, politik, krig, USA, Sverige, ekonomi, kriser, Syrien, Libyen, Irak, Afghanistan, olja, FIB-Kulturfront NWT ETC 2/8