Yvonne Fredriksson bor i Jerusalem och hon skrev denna text nu i höst under Ramadan. Den publicerades först på Palestinagruppernas blogg.

Idag reste jag till Ramallahför att köpa filmer och olivolja.

Jag tog en servicetaxi som vanlig vid stora vägen utanför mitt hus och betalade för att komma till den stora checkpointen vid Qalandia norr om Jerusalem. När vi kom fram till den checkpoint och delar av muren som kommit ända fram till Darhye – Beit Hanina var vägen full med soldater och gränspoliser och mängder med människor som försökte ta sig in till Jerusalem från Västbanken. Men detta satte alla soldaterna stopp för och nu var människorna fast mellan Qalandia och Ramallah. Bussen som jag åkte med har tillåtelse att köra hela vägen fram till Qalandia så den körde upp på småvägar i Darhye – Beit Hanina men när vi kom upp vid en flickskola på krönet möttes vi av fler soldater som sade åt busschauffören att du får inte köra längre. Tillsammans med en massa andra bilar fick vi vända och det blev givetvis totalt kaos, men hur ska man vända en minibuss på en femöring och samtidigt parera alla andra som inte förstått att det är soldater bakom kröken som skickar tillbaka alla och på så sätt ställer till all oredan.

Så det var bara för oss alla att gå av bussen och gå vidare vägen framåt mellan alla de som stod och hängde och antagligen försökte komma på en idé om hur de skulle kunna ta sig in i Jerusalem och till Al Aqsa moskén för gemensam bön och samhörighet som är en så viktig del i människornas liv under Ramadan. En liten pojke på väg hem från skolan gick gråtandes på vägen och jag försökte hjälpa honom men det gick inte så bra då min arabiska är begränsad och han blev rädd för mig, så jag stoppade en bastant palestinsk kvinna som sade att hon skulle se till att han kom hem ordentligt.

Till sist var vi ett gäng som fick tag i en ny service taxi som tog oss till Qalandia checkpoint där vi fick byta till den tredje bilen. Och sedan kunde vi fortsätta vår resa till Ramallah.

Efter att ha uträttat mina ärenden tog jag mig till Qalandia checkpoint som idag ser ut som en jätteterminal med svängdörrar och olika fållor och soldater bakom bepansrat glas. Här var det hundratals människor som varit i Ramallah för att arbeta, handla eller haft möten och träffat folk. Alla ville hem och var trötta och irriterade. Vi som hade Jerusalem ID-kort eller utländska pass skulle gå till en speciell dörr så jag gick dit men väl där släppte de bara igenom ett tiotal personer innan dom stängde och sade att vi fick ställa oss i de vanliga köerna.

Det finns minst tio portar med svängdörrar som på en idrottsplats men endast tre var öppna och givetvis ville alla komma fram först. Och på andra

sidan gallerna stod det soldater och en gränspolis med en megafon och skrek gå en och en. Jag frågade en av soldaterna om varför de inte öppnade fler grindar men han svarar bara att det kan vi inte och det är bra som det är. Då tappade jag fattningen och skrek åt honom, hur skulle du känna dig om du dagligen behandlades boskap? Även om det inte hjälper kändes det skönt att få säga vad man kände just då.

På väg till bussen mot Jerusalem såg jag en mängd soldater som samlats och även gick ut med muren så jag tror att de var inkallade för att hjälpa till och mota bort alla de som försökte ta sig till moskén för att be nu de sista dagarna av Ramadan innan den stora festen börjar.

Det är inte bara avspärrningarna runt Jerusalem som gör en upprörd och helt slut utan även Huwwara checkpoint utanför Nablus som jag gick igenom igår efter ett besök i Askar flyktingläger. Checkpointen är förskräcklig och det är mängder med människor som skulle ut från Nablus samtidigt med mig och hem till sina byar. Soldaterna arbetade på i sakta mak och alla knuffades och trängde sig före för att komma ut först. Jag blev lite smårädd en stund för vad gör man om något händer när man varken kommer fram eller tillbaka och inte ser ordentligt då jag är så kort. Inte konstigt att småbarn skriker och ser rädda ut. Männen stod uppradade en och en för att komma till sina grindar men kvinnorna, helst alla på en gång skulle ut ur samma lilla hål. Jag förstår att de är trötta, uppgivna och förbannade på att dagligen gå igenom denna pärs som det är att passera en checkpoint. Det är inte konstigt att det uppstår beteende som ingen egentligen tycker om. Folk blir sura för att någon tränger sig, någon blir förbannad för att det går för sakta, någon har alltid speciella skäl för att gå för alla andra etc.

Men när vi alla kommit igenom och kunde andas ut så log damen mot mig som precis var jättearg på mig för att jag inte flyttade mig fort nog. Hon insåg ju allt för väl att varken hon eller jag kunde göra något åt det som händer.

Väl hemma undrar jag som så många gånger tidigare varför omvärlden tillåter detta att pågå. Palestinierna är idag ett inringat och belägrat folk, och ingen bryr sig. De existerar men de har också rätt att kräva att få leva ett värdigt liv precis som alla vi andra.

© Yvonne Fredriksson, Jerusalem

Andra bloggar om: Mellanöstern, Palestina, Israel, Yvonne Fredriksson, Politik

[tags]Mellanöstern, Palestina, Israel, Yvonne Fredriksson, Politik[/tags]