Varför nådde fascismen inte verkshöjd i Sverige?

Denna artikel av Jan Myrdal har tidigare publicerats idag som skriftställning på hemsidan för Folket i Bild Kulturfront. Just hemkommen från försäljning av tidningen Folket i Bild Kulturfront har jag gjort den klar för publicering. FIB:s hemsida Den finns också som artikel i nr 11 av Folket i Bild Kulturfront

Varför blev fascismen inte någon massrörelse i Sverige på 1930-talet? Vad kan vi dra för lärdomar?

Det nuvarande intresset för Furugårdare och Lindhomare för sjuttio, åttio år sedan leder vilse. Ty det avgörande med dem är att de aldrig förmådde bli av politisk betydelse. För att låna ett ord från upphovsdebatten nådde de aldrig verkhöjd.

Men i början av nittonhundratrettiotalet fanns en utveckling som höll på att leda fram till ett svenskt fascistiskt parti med verklig massbas. I den hårt drabbande jordbrukskrisen började Bondeförbundet visa tecken på omvandling. Det hade en bakgrund i bland annat Rudolf Kjelléns tankar samtidigt som det nu radikaliserades. Karaktäristiskt är att det som enda dåtida svenska parti antog ett ytterligtgående rasprogram 1933 just som rasläran i svensk vetenskaplig opinion allmänt upphävts och den nytillträdda socialdemokratiska regeringen trots militärens motstånd börjat söka fasa ut den enda gällande och riktningsgivande statliga skrift som fastslagit nödvändigheten av rasens renhet. (Soldatinstruktionens Allmänna del som högerregeringen Lindmans försvarsminister generalmajor Harald Malmberg hade låtit utarbeta och konungen 1929 stadfäst.) Våren 1933 gavs i jordbrukskrisens Sverige en verklig möjlighet för att Bondeförbundet skulle bli ett fascistiskt massparti med avgörande politisk verkhöjd. En rörelse därtill kännetecknad av en militant raslära.

FIB nr 11 2017 Jan Myrdal Bild

Tecknaren BertilA sammanfattar landstingsvalet 1934 och kohandelns politiska resultat. Nazisterna var politiskt förintade. Bondeförbundet ökade med 51 765 röster till 16,55% och Socialdemokraterna ökade med 122 103 röster till 41,5%. Nationalsocialisterna, Furugårdare och Lindholmare tillsammans, fick blott 8 754 röster d.v.s. 0,5%.

Det som förhindrade detta var det som blev känt som kohandeln, alltså krisuppgörelsen om arbetslöshets- och jordbruksfrågorna 1933 mellan socialdemokrater ledda av Per Albin Hansson och ledande bondeförbundare som Bramstorp och K. G. Westman. Därigenom dränerades det som kunnat bli basen för ett fascistiskt massparti. Trots enskilda rasistiska restpolitiker framstod därefter Bondeförbundet som bonderörelsen, en typisk folkrörelse i det svenska folkhemmet. Jag uttrycker mig på detta sätt då denna uppgörelse för den ena sidan säkrade centrala socialdemokratiska krav samtidigt som den innebar att klasskrav på landsbygden (statarfrågan till exempel) uppsköts. På andra sidan fick Bramstorp som själv var helt ideologifrämmande igenom en av honom eftersträvad jordbrukspolitik och han kunde så få Bondeförbundet med på statliga ingripanden och därmed ut ur det borgerliga samförståndet.
Bramstorp-och-Per-Albin2
Hur jag då hade sett på detta om jag varit tio år äldre, sexton år alltså, det vet jag. Min kritik hade på klassmässig grund varit principiell. Men nu, sjuttiofem år, tre generationer, senare konstaterar jag att den dräneringen av det som kunnat bli en bas för ett fascistiskt massparti faktiskt räddade det svenska folket från stora lidanden.

Mot trettiotalets sista år var det för alla medvetna – det vet jag då jag kommer ihåg samtalen med olika svenska och utländska gäster vid familjen Myrdals middagsbord – uppenbart att Europa stod inför ett nytt storkrig som drevs fram av Hitler och i detta möjliggjordes av olika med honom direkt sympatiserande eller blott eftergivna grupperingar i olika länder. Men varför skapades det då i Sverige inför detta Andra världskrig inget stort sådant pro Nazityskt parti av det mycket stora antalet traditionellt tysktillvända inom förvaltning, medier och näringsliv vilkas spjutspets var den akademiska elit som i Uppsala och Lund fostrats nationellt och fascistiskt under tjugotal och trettiotal?

Våren 1939 tog Rütger Essén initiativ till ett sådant parti. Han var då en central svensk akademiker, diplomat, författare. Han stod mycket nära Albert Bonniers förlag. Både i nära personkontakt och som författare. Hur central han då var visas av det stora mångbandsverket Vår egen tids historia 1880 – 1939 på Albert Bonniers Förlag:

“Av Gunnar Aspelin, Bo Enander, Rütger Essén, Gösta Jörlin, Yngve Lorents, Ragnar Svanström, Herbert Tingsten, G. Westin Silverstolpe.” Rütger Essén eget från hans utgångspunkter ytterligt välskrivna 888 sidor tjocka bidrag var Band IV, Illusionernas årtionde. Den politiska världsutvecklingen 1917-1930.
Hitler och Mussolini
Men mot detta Rütger Esséns initiativ tog då på våren 1939 en ledande grupp nationella kring Arvid Fredborg som kraftigt stött såväl Mussolinis fascism som Hitlers nationalsocialism ställning. Arvid Fredborg själv hade nyss varit publikt drivande i Uppsalastudenternas stora och omskrivna möte mot att tyska judiska läkare skulle få fly till Sverige. De tog nu denna nya ställning med en ny nationellt ideologisk analys av Tysklands politik. Nu när Mussolini tagit Tirana och Hitler Prag hade de därmed överträtt nationalismens gränser. I och med detta visade det sig att Hitler som ledare för ett Stortyskland vid vår gräns av egna politiska skäl kunde utgöra en fara för Sverige som nation.
Trots den mycket stora ideologiska klyftan som skilde dem från Per Albin Hansson var de därför beredda att samverka med honom om han slog vakt om Sveriges nationella oberoende.

Därmed omintetgjordes planerna på det stora tyskvänliga partiet. Och Rütger Essén tumlade för resten av sitt liv ner från sin centrala intellektuella position. Visst fanns tyskvänner och pronazister i Sverige under kriget, många på höga poster inom stat, näringsliv och medier. Men något stort sådant politiskt parti som kunde utgöra ett direkt hot mot vår nationella existens gavs inte.

Detta skeende 1939 var lika avgörande för vårt folks möjlighet att överleva som kohandeln 1933. Men Fredborg och de andra hade inte omvandlats, blivit antifascister och kämpande demokrater. Detta har fått liberaler och diverse “vänster” att inte kunna förmå se dubbelheten i vad detta betydde först för vårt folks möjlighet att undvika kriget och sedan för Sveriges politiska utveckling efter kriget.

Ty det var en mycket stor och betydelsefull grupp som då 1939 med Fredborg icke ställde upp på Rütger Esséns tänkta stora pronazityska sammanslutning. Forskaren Tobias Hübinette har publicerat namnlistor. Där finns den elit som sedan blev ledande inom politik, näringsliv medier, stat och utrikesförvaltning. Ett betydelsefullt nätverk, man kunde hävda en djup stat, som han skrev mig. Ja, det var detta nätverk som sedan i PHM (Planhushållningsmotståndet) knäckte det Arbetarrörelsens efterkrigsprogram kring vilket alla i och kring arbetarrörelsen tycktes kunna enas för en socialism med svenska förtecken.

Det är för att handla klokt nödvändigt att inse såväl varför vi inte – vilket blev vår lycka – fick ett fascistiskt massparti 1933 och ett stort pronazityskt parti 1939 som att just detta sedan genom skeendets ständiga dubbelhet kom att bidra till efterkrigets elände med NATO-tillvändning och EU-medlemskap.

i Andra om: , , ,, , , , , , ,

  4 comments for “Varför nådde fascismen inte verkshöjd i Sverige?

  1. Konrad
    16 november, 2017 at 22:00

    Goda slutpoänger och Jan Myrdal är mer demokratisk än vad som tillskrivs honom i media. Konsekvent är han också med djuplodande analyser och hans anti-imperalistiska hållning genom decennierna kommer förhoppningsvis ge honom ett gott eftermäle.

  2. En skolad planta
    17 november, 2017 at 14:27

    Hur mycket Ledband är i ingrepp, just nu ?
    Man kanske inte skall vara alltför säker på vad som i dagens läge är ”fascism”, var går gränsen och var är dess gråzoner ? Hur styrs samhället och dess medborgare ? Kan vi se det om vi nästan alla går med just de skygglappar som gör oss blinda för just den självinsikten. Tål att tänka på, eller hur. Att fascismen i dagens värld skall vara utformad som gårdagens, är rent ut ganska långsökt och enfaldigt. Psykopater sitter inte still, tvärt om, man och inser mer än andra hur ny teknik kan effektivisera manipuleringens verkningar.

    Men hur manipulerade är vi här i västvärlden, om vi jämför med Ryssland. Läs denna lilla korta bloggtext och fundera en stund på om friheten är större här än där.

    https://joequinn.net/2014/08/17/what-world-do-you-live-in-putin-east-ukraine-and-the-old-world-order/

    https://joequinn.net/2017/09/09/as-russia-liberates-syria-from-isis-usa-saves-isis-from-russia-and-western-media-ignores-it-all/

    • Konrad
      17 november, 2017 at 21:13

      Ett vettigt inlägg som betonar nödvändigheten om att stanna upp – att utvärdera vad vi själva håller på med istället för att jaga ”onda” människor runt om i världen. Ser vi orsaken till och mediarapporteringen kring vad som hände och hänt i Libyen, Syrien och Ukraina etc så går det också att ifrågasätta demokratibegreppet. Är det demokrati att bomba sönder Libyen med hänvisning till att vi är goda och att vi har tolkningsrätt att göra utan hänsyn till varför LIbyen såg och ser ut som det gör? Nej, självklart inte.

      Vi vandrar på en farlig och närmast dystropisk väg. Sluta med interventionism och sanktioner mot länder som inte direkt hotar oss.

      Nu skulle det här kunna bli ett maratoninlägg men – förstår folk faran med att producera värden ur tomma intet via centralbankernas valutaskapande? Att det i grunden är en kompensation för bristande energitillgångar och att det är huvudorsaken till den alltmer accelerande distabiliseringen av världen som vi ser.

      • sigge
        18 november, 2017 at 11:30

        Humanitär imperialism och skygglappskultur.
        Det finns ingen brist på energi, det är hegemonifasoner som obstruerar runtomkring i världen. Petrodollar & Wallstreet vill alltid ha kontroll på pengaflödet. För oss i Europa är kärnfrågan hur Tyskland kan komma ur den fotboja man går runt med ( och vi med dem ). Det är förbjudet att ens titta österut utan kalejdoskopiska glasögon, medan patologiska globalister smider dåraktiga planer.
        Det är oroande att de så kallade ”globalisterna” på alla tillgängliga vis söker förhindra Kina att investera i oljeländer, nu senast i Burma ( Myanmar ). Och här växer narrativet i våra Svenska medier med bristfälliga artiklar på löpande band, och det är viktigt, tydligen, att också vi manipuleras med fördomar typ : Fredspristagaren är köpt, Burma är korrupt och Rohingya-folket förföljs. Allt är ett ”narrativ” som passar in just nu för att eskalera konflikter och som strävar mot ett stopp på Kinas investeringar i landet, (Nato vill säkerligen lägga en bombmatta där också). Det här finns väl beskrivet på många håll i internationell press på ett mer nyanserat vis, här i Europa lägger man sig platt för det manipulerade narrativet utan nyanser. Viljan till en fullständig hegemoni är mycket ensidigt och övertydlig i sitt konfliktskapande. Vi lever i en global och ”öppen” värld, är ett mantra som framtonar, men det klingar mycket falskt. Det har aldrig byggs så mycket murar av skilda slag som nu, interventioner, krig, sanktioner och andra hot haglar över stora delar av världen, och man drar även UN med sig i dessa ständigt återkommande interventioner, där HRW och Amnesty står för som helgonförklarade riktgivare. – Att vi aldrig lär oss detta sjukliga spel !
        Som en motvikt av flera kan det vara lämpligt i fallet med CIA/Rohingya, att läsa sig till lite mer kunskap än vad våra media förnekar sig till, här en början (tänk att en blogg kan göra skillnad) :

        https://joequinn.net/2017/09/22/the-rohingya-crisis-u-s-legacy-and-current-policy-in-southeast-asia/

Comments are closed.