Varför leder den postkoloniala skolbildningen fel?

Detta bidrag kommer från Ulf Karlström som bidragit här med inlägg i skilda ämnen. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70. Ulf har också varit med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”, spelar teater och framträder som historeberättare.
Det skrev för ganska länge sedan, men är ganska tidlöst, alltid viktigt. Jag finner det lämpligt att publicera det nu, dagen efter det att Ulf i en artikel om Kulturprofilen har berört frågor om postkolonialism och postmodernism.

Artikel.
Denna artikel om Vivek Chibbers key note speak vid Marx 2016, Stockholm. Marx2016
vivek-chibber
Vivek Chibber, professor i sociologi, New York University, var en av huvudtalarna vid konferensen ”Marx 2016”, 15-16 oktober, på ABF-huset, Stockholm: Jag kommer nedan att referera hans tal och även göra några kommentarer. De senare anger jag tydligt, för att inga missförstånd skall uppstå. Ett skäl till att Vivek Chibber inbjöds till konferensen var hans bok ”Postcolonial theory and specter of capital” (Verso, 2013). Den blev mycket omtalad och omdebatterad när den utkom, framför allt för att den angrep en bred, förhärskande strömning vid universitetens samhälls- och litteraturvetenskapliga ämnesområden. Strömningen börjar med postmodernismen på 1970-talet och har idag grenat ut sig till poststrukturalism och postkolonialism. Chibber kritiserar särskilt en skolbildning som kallas ”subaltern studies”, vilken onekligen får sägas beröra stora delar av PK-fältet. Så, till Vivek Chibbers föreläsning.
chibber
Sedan 30 år tillbaka befinner sig ”vänstern” i en intellektuell kris, och tycks i mångt och mycket ha tappat sitt självförtroende. Det är på något sätt paradoxalt då det finns mycket självförtroende inom den marxistiska traditionen. En av orsakerna till ”vänsterns” dilemma är att man ersatt marxismen och radikal teori med olika former av postkolonial teori (PK). Denna teori är framför att en akademisk företeelse. Idag har många av de gamla vänster- och kommunistiska partierna sjunkit ihop, så att man inte längre genererar egna intellektuella. Det är mot den bakgrunden PK – som externa intellektuella – har blivit relativt inflytelserika. Generellt kan man säga att PK fokuserar på koloniala frågor, rasism och återtagandet av de förtrycktas röster.

Vilka är då de centrala synsätten inom PK? En av dem är framhävandet av differensen (det partikulära, variationen). En annan är tesen att former för dominans i den postkoloniala världen inte är kapitalistiska. Av det följer en tredje tes, nämligen att marxismen inte kan användas för analys av den postkoloniala världen, dvs en ”uppenbar” kritik mot marxismen. Chibber säger att han accepterar kritiken om eurocentristiska inslag inom den marxistiska traditionen , och särskilt i länder med historiskt, stora bondebefolkningar, som Ryssland, Kina och Latinamerika. Men, frågar han, gör PK det?
Karl Marx
Marx pekar på universella drivkrafter i samhällena, som klass, feodalism och kapitalism. Den senare förmår överskrida det partikulära, men avskaffar det inte. Universalismen ser vi i att profiten från produktionen kommer från arbetet. PK förnekar detta. De hävdar att globaliseringen är ett universellt drag, men inte kapitalismen, då de kännetecken vi ser i Europa från 1600-talet och framåt inte återfinns i ”Syd” (Öst). Här uppträdde inte bourgeoisin som i Europa beroende på att de sociala sammanhangen var här annorlunda (särarten, differensen). I Väst däremot, hävdar PK, reste sig bourgeoisin, krossade motståndet och införde sitt politiska system (regler) och drog in arbetarklassen i detta. Bourgeoisin talade för nationen, och fick ett samtycke från arbetarklassen för borgerliga tankesätt. När kapitalismen kom till Indien övergav den detta, var aldrig dominant, och ändrade ej de traditionella tankesätten (forms of consciousness).

Sålunda hävdar PK att om kapitalismen fungerat som i Europa hade Väst och Öst varit lika, men nu är de skilda. Det är fel hävdar Chibber, och menar att PK anfäktas av en romantisk syn på kapitalismens ”välvilliga” utveckling i Europa. 1789 skedde en revolution, men redan vid revolutionen 1840 styrde oligarkierna, närmast en diktatur, och de begränsade friheterna. I Frankrike rådde då ett veritabelt förtryck, precis som i Öst och Latinamerika. Det gavs inga rättigheter, utan det var genom klasskamp vissa rättigheter vanns.

Vidare hävdar PK att någon universalism gäller inte då kapitalismen i Öst inte inkluderade, dvs förändrade, sociala praktiker som t ex traditionella giftermål. I stället visar dessa differenser att någon universalisering ej skedde. Chibber pekar på att marxismen aldrig hävdat att kulturen automatiskt transformeras, utan det är primärt ekonomin. Mellan kapitalismen och kulturen (sociala relationer) råder sedan en slags ”trade off”, dvs en form av pragmatisk sammanjämkning. PK hävdar att kulturen i Öst är helt skild från den i Väst. Ja, säger Chibber, när det gäller mat, kläder, och sociala relationer. Emellertid förnekar marxismen att dessa skillnader går så djupt, till basala mänskliga behov. I lönearbetet och kampen för drägliga förhållanden är klasskampen den samma över hela världen.

Åtminstone några av de europeiska teorierna , särskilt marxismen, behöver inte förändras bara för att de uppstod i Europa. Faktum är att de är kulturellt överskridande, för såväl Öst som Väst. Marxistisk teori kan vara fel, men inte beroende på att den är eurocentrisk

PK betonar vidare det kollektiva i Öst, medan i Väst råder individualism. Det är en form av PK-historier menar Chibber. Hur mäter man en sådan svepande kategori? Kampen om materiella intressen är ju densamma. Förtryck föder i en eller annan mening motstånd. Om det inte gäller skulle vi inte se klasstrider överallt. Det är således samma, basala drivkrafter över hela världen.

Chibber pekar också på subjektivismen som råder inom PK. De har aldrig ändrat sig om eurocentrismen, trots att man anammar demokrati (i olika former). Det är sant att demokratin är starkare i Väst, men det gör den inte speciell. I stället bör vi diskutera kapitalismen och arbetarklassens kamp. Det är där frågor om demokrati avgörs, inte i tal ”differensen” mellan Öst och Väst.

Chibbers slutsats var: För en progressiv politik i den 21:a århundradet erbjuder fortfarande en vitaliserad och universell socialism de bästa utsikterna till framgång.”

OBS att på Clarté-podden talar Vivek Chibber ”om vänsterns läge i USA och i världen”

Clarté-podden: Samtal med Vivek Chibber

intressant.se, , , , , , ,, , , ,, , ,

  1 comment for “Varför leder den postkoloniala skolbildningen fel?

  1. Maggan
    1 december, 2017 at 00:41

    Det är kapitalet som är universell och global. Med Marx egna ord:
    ”Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.” (Marx i Maskinfragmentet, Grundrisse)
    Marx påpekade att vetenskapliga kunskaper och tekniska förbättringar som oavbrutet förs in i samhällets produktionsprocess under kapitalets regim, minskar lönarbetets andel i varorna för att kunna tillverka ännu mer produkter:
    ”…blir skapandet av verklig rikedom mindre beroende av arbetstiden och kvantiteten använt arbete, än av makten hos de krafter som sätts i rörelse under arbetstiden och vars effekt i sin tur inte står i något förhållande till den omedelbara arbetstid som produktionen av dem kostar, utan är beroende av vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg…” (Maskinfragmentet,Grundrisse).
    Marx vill uppmärksamma den saken, att samhällets rikedom inte bara består i den mängd produkter som tillverkats:
    ”Den verkliga rikedomen manifesterar sig tvärtom … i det oerhörda missförhållandet mellan den använda arbetstiden och dess produkt, liksom i det kvalitativa missförhållandet mellan arbetet som reducerats till en ren abstraktion, och makten hos den produktionsprocess som övervakar arbetet .”
    Samhället förfogar alltså inte bara över en massa nyttiga saker, utan har befriat sig från nödvändigheten, att vara tvungen att ständigt knoga för upprätthållandet av denna materiella rikedom. I denna frihet ser Marx det egentliga välståndet i ett samhälle:
    ”En nation är i sanning rik när arbetstiden inte är 12 timmar utan 6.”
    „Rikedom är inte kommando över mer arbetstid …utan den disponibla tiden för varje individ och för hela samhället utöver den tid som används i den omedelbara produktionen.”
    Den andra saken som Marx pekar på, är att det med hänsyn till den exploderande utvecklingen av de produktivkrafter som används, aldrig är tal om att minska arbetstiden för arbetarna:
    ”Det mest utvecklade maskineri tvingar därför nu arbetaren att arbeta längre än en vilde gör eller längre än han själv kunde göra med enklaste och otympligaste verktyg.”
    Att inte maskineriet är den skyldige, utan kommandot över dess användande, vet Marx naturligtvis och konstaterar därför:
    „Kapitalet reducerar därför arbetstiden i form av nödvändigt arbete, med syftet att öka den i form av överflödigt (surplus) arbete; lägger i allt större utsträckning fast, att det överflödiga arbetet är villkoret för användningen av det nödvändiga.”
    ”Överflödig” är den växande delen av arbetet i den meningen, att denna del inte är nödvändig för att ge folk deras livsuppehälle och möjliggöra deras välbefinnande. Marx uttrycker detta faktum som formbestämmande av arbetet, därför att kapitalet har syftet att utnyttja just den här delen av den använda arbetstiden och organiserar arbetet så, att inte bara en tillfällig restmängd blir över, utan att det arbetas i allt större utsträckning utöver den kvantitet som den arbetande mänskligheten skulle behöva till alla materiella behov: Den rikedom som kapitalet producerar, existerar just inte i nyttiga saker och fritid, utan i den insats av samhällelig arbetstid som kapitalet anordnar och tillägnar sig i form av kapitaltillväxt.

Comments are closed.