Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat många viktiga inlägg här i flera ämnen. Denna gång handlar det alltså om filosofin, ett ämne där mitt intresse och nyfikenhet inte kan mäta mig med min kunskap. Dock läste jag av nyfikenhet filosofi som tillvalsämne sista året i gymnasiet, fast jag gick på Reallinjen (ungefär naturvetenskapliga linje). Under medicinstudierna gjorde jag uppehåll en termin, och läste då bl.a. idé- och lärdomshistoria, med vissa inslag av filosofi, för bl.a. akademiledamoten professor Sten Lindroth, och hans lärjunge Tore Frängsmyr, sedermera också han professor. Visst har jag läst Sartres ”Existensialismen är en humanism” för drygt 50 år sedan.

Hoppas ni liksom jag fängslas av Ulf Karlströms diskussion av Sokrates (ej den berömde brasilianske fotbollspelaren och kollegan) försvarstal.

Bakgrund: Wikipedia skriver ”Sokrates försvarstal (grekiska Ἀπολογία Σωκράτους) är en (troligen) tidig text av Platon i vilken han återger det försvarstal Sokrates skall ha hållit år 399 f.Kr. vid den rättegång där han dömdes till döden av atenarna. Den kallas även Apologin eller bara Försvarstalet. I den återger Sokrates anklagelserna mot sig själv som ogudaktig och en ungdomens förförare.”…”Sokrates befinns skyldig av juryn, med en ganska knapp majoritet”…”Försvarstalet är till stor del en oerhört begåvad författares försök att rättfärdiga sin lärare och förebild inför samtiden och eftervärlden. Samtidigt kan man tänka sig att den historiske Sokrates sade åtminstone en del av det här i sitt eget försvarstal.”…”Sokrates framstår som det moraliskt upptagna gatuoriginal han tycks ha varit. I vilket fall som helst är talet ett av världslitteraturens mästerverk, och den som undrar varför namnet Sokrates är så allmänt bekant än idag, kan med fördel läsa det i modern översättning”…”Platon, född 428 f.Kr. i Aten, död 348 f.Kr. i Aten,[1] var en grekisk filosof, matematiker och författare. Han är antagligen den mest inflytelserika personen inom västerländsk filosofi. ”

Sokrates

Artikeln
Filosofi får nog betecknas som ett ganska smalt ämne, och ändå berör ämnesområdet de mest centrala aspekterna av våra liv. Det handlar om frågor som t ex vad kan jag egentligen veta, vad är fakta och sanning, hur löser vi moraliska problem, och vad innebär det att existera som människa i ett samhälle. Det är därför något av en paradox att filosofi betraktas som ett smalt ämne. Till viss del bär universitetsämnet, och vissa av dess företrädare, skulden till detta. Den s k analytiska filosofin, framför allt från anglosaxiska länder, har klara fördelar genom sina krav på logik och stringens, men den har också snävat in ämnet i en nästan absurd omfattning, med specialisering som följd. Därmed har universitetsämnet kapat viktiga trådar till vårt sociala och existensiella liv. De senare aspekterna har i stället samlats i den s k kontinentala (europeiska) filosofin. Existensfilosofin, med t ex efterkrigstidens existensialism, med Jean-Paul Sartre som både faktisk och symbolisk banerförare, ingår som ett bärande element i kontinentalfilosofin.

Det finns således starka skäl att närma sig filosofin, och läsa filosofiska texter. Går man till filosofihyllorna i Stadsbibioteket slås man direkt av mängden litteratur, vilken spänner från Antiken till dagens värld. Hur skall man orientera sig i detta myller? Det enklaste sättet är måhända att hoppa med i en studiecirkel, anordnad av något av våra studieförbund. Bläddrar man i programmen från t ex Stockholms Senioruniversitet så hittar man många föreläsningar/kurser/seminarier, vilka också är välbesökta. Så nog tycks det finnas ett intresse för filosofi, även om 1990-talets filosoficaféer sjunkit undan.

Vissa kurser har höga ambitioner och börjar därför med Antikens filosofer som Platon och Aristoteles, från 400-talet fvt. Det är självfallet viktigt och intressant, men jag vill avråda de som närmar sig filosofin för första gången att börja där. Jag skall illustrera min tes genom en kritisk läsning av Platondialogen Sokrates försvarstal.
Platon
Texten Sokrates försvarstal ingår som första text i Platon Skrifter bok 1-6 (Atlantis 2000-2008), i översättning av Jan Stolpe; serien har också börjat utges som storpocket. Handlingen är som följer. Sokrates (ca 470-399 fvt), den kritiska filosofins grundare, ställs inför rätta i Athen, anklagad för att förleda ungdomen och inte tro på gudarna. Han döms till döden. Texten innehåller hans försvarstal, framställd av hans lärjunge Platon. Försvarstalet refereras även av Xenofon, krigsherre och författare. Den senare bevistade inte rättegången, men informerade sig genom en Sokrateslärjunge. Överensstämmelsen mellan texterna är god. Sokrates liv finns även omvittnat av dåtida författare som Aristofanes.

Det bisarra med försvarstalet är att Sokrates framträder som den dödsängel. Talet innehåller f ö mycket litet filosofi, ja, inget utöver den kritiska filosofins centrala tankespår; den som vet, att han inte vet, är vida överlägsen den som inte vet, att han inte vet så mycket. Försvarstalet ter sig i övrigt helt obegripligt om man inte läser det med tanken på Sokrates som en dödsängel; han söker sin egen död, genom att förolämpa domarna och på ett orimligt sätt framhäva sig. Domslutet var ingalunda givet; Sokrates kunde genom vänner betala höga böter, acceptera frivillig landsflykt, excellera i vältalighet, eller ”böna och be för sitt liv”. I stället valde han detta bisarra försvarstal, som absolut inte var ett försvarstal, utan en önskan att provocera fram en dödsdom.

Man kan läsa Sokarates försvarstal som historia, sociologi, eller en studie i religiös galenskap, och med sådana ingångar är talet i högsta grad läsvärt. Dock, någon filosofi lär man sig inte. Den politiske författaren I.F. Stone skriver i boken Rättegången mot Sokrates (Norsteds 1988) att ”ingen annan rättegång, utom den mot Jesus, har gjort ett så starkt intryck på den västerländska människans föreställningsvärld som rättegången mot Sokrates”. Och jag är beredd att instämma, med den lilla brasklappen att det inte handlar om filosofi, om det lär vi oss föga.

Konkret, varför är då försvarstalet så bisarrt? Sokrates förklarar att han har en inre röst, en gudomlig röst, som vägleder honom, även om han också säger att han (bara) har människovisdom. Vidare har oraklet i Delphi förklarat att han är den visaste mannen, och han åberopar även ett vittne till detta. Det är således en högmodig, närmast arrogant Sokrates som framträder, knappast ens i sin egen kritiska tradition. Han söker upp olika yrkesgrupper som politiker, författare, hantverkar m fl och konstaterar att de inget vet, och att han själv är visast: ”de som hade högst anseende nästan hade de största bristerna”.

Sokrates utmanade domarna genom sin förmätenhet: Jag vill vara ”som en stingande broms som väcker Athenarna”, och får dem att tänka på insikt, sanning och själens förbättring (dygden), i stället för enbart att tänka på pengar, rykte, ära och kroppen.

Sokrates dömer ut såväl demokrati (i antik tappning) som oligarki (de 30 tyrannerna) och förklarar domarna korrupta: ”Ingen människa kan ju ta upp en ärlig strid med er, eller någon annan folkförsamling… förhindra en massa brott och olagligheter i det politiska livet utan att gå under”. Sokrates har tjänat som soldat och innehaft en politiskt rådspost, men sedan länge ställer han sig vid sidan om politiken. Han tycks stå över den.

Varför håller då Sokrates detta konstiga s k försvarstal, som direkt bidrog till dödsdomen mot honom? Det vet vi inte, men han antyder att livet i dödsriket kan vara bättre än det på jorden genom att t ex få umgås med Homeros och Orfeus. Helt säker är han dock inte, döden kan också innebära en (meningslös) ändlös sömn. I dessa meningar får man anse honom som en dödsängel.

Så, tillbaka till en av de inledande frågorna: Var skall man börja läsa när man blivit nyfiken på filosofin? Det är bokstavligen sant att det är svårt se skogen för alla träden. Överblicken är inte given. Därför föreställer jag mig att en lärobok om filosofihistorien, med presentation av de olika strömningarna är den bästa ingångsporten. Sedan kan man läsa verk av särskilda filosofer, och naturligtvis även de antika.

Mina egna översiktsarbeten börjar bli gamla, men återfinns som regel på biblioteken. Utan att nedvärdera senare års översikter föreslår jagt ex Poul Lübcke (red.) Vår tids filosofi (Forum 1987), G Skirbekk & N Gilje Filosofins historia (Daidalos 1993), samt D W Hamlyn Filosofins historia (Thales 1995).

i Andra om: filosofi, Sokrates, Platon, böcker, hybris, Politik böcker