Som bekant pågår valdebatter och valkampanjer i Sverige. Detta har dock inte märkts i denna blogg, vars redaktör icke desto mindre i viss mån följer det hela, för tillfället på bekvämt (soligt och varmt även i vattnet) avstånd i södra Frankrike.
Jag har noterat:
* en stor samstämmighet mellan partiledarna för de två största partierna; (I DN Debatt framför å andra sidan statsvetarna Jenny Madestam och Matilde Milares i ”Politikerna mörkar valets avgörande ideologiska gap” en närmast motsatt uppfattning).
* att ingen seriös debatt av riskdagspartierna sker om Sveriges närmande till krigsorganisationen NATO;
* att ingen kritisk diskussion sker av dessa om Sveriges deltagande i det USA- och NATO-ledda kriget i Afghanistan;
* att ingen kritisk diskussion sker hos riksdagspartierna av USA:s brutala krigspolitik i länder som Syrien och Libyen;
* att de ökade socioekonomiska klyftorna i samhället knappast uppmärksammas;
* att pensionsfrågan inte alls uppmärksammas;
* att inget av riksdagspartierna framför allvarlig kritik mot kapitalismen;
* att ” ” framför ett socialistiskt alternativ;
Men jag har röstat.
Det är kanske förmätet att redan nu försöka besvara frågan i rubriken.
Men det sker ändå på två olika sätt, dels i form av ett gäst-blogginlägg av Sven Hofman och dels litet mer i runda svängar av mig själv i ett kommande blogginlägg. Jag ser de två synsätten är åtminstone potentiellt måttligt möjligt kongruenta. De utesluter absolut inte varandra, eller..?
Sven Hofmans artikel, som även publicerats på Kulturen.
”Hur segrar man i ett nationellt parlamentsval? När Angela Merkels kristdemokrater efter förra årets val till den tyska förbundsdagen fick en majoritet i församlingen mot sig (socialdemokrater, vänstern, de gröna) och såg sin egen regeringskoalition rämna (med fridemokraterna utan mandat), utropades hon till segrare – eftersom det egna partiet CDU plus bayerska systerpartiet CSU gick fram något i valmanskåren. Men utan en stor koalition hade hon inte kunnat fortsätta! Var detta en seger? Knappast.
Utom för socialdemokraterna som hade backat i röstetal men ändå fick del i regeringsmakten – och ett särskilt stort inflytande i utrikespolitiken som under 2014, med hänsyn till den ukrainska krisen, har visat sig vara ett politiskt nyckelområde.
Åkesson har i allt väsentligt backat upp Reinfeldts minoritetsregering under de gångna fyra åren. Schyman skulle i allt väsentligt backa upp en Löfvensk minoritetsregering, om den skulle behöva ett sådant stöd. De appellerar båda till ett utbrett missnöje med det fastlåsta politiska systemet – i det förra fallet ett höger-, i det senare fallet ett vänstermissnöje. Och båda är relativt obelastade genom att inte ha tvingats ta ansvar för realpolitiska beslut. Man ska inte bli särdeles förvånad om dessa bägge två politiker står i riksdagens talarstol under de närmaste fyra åren – Schyman med den säkerhet som ett tidigare partiledarskap har gett henne, Åkesson med den pondus som hans civilisering av Sverigedemokraterna har gett honom. För sex år sedan hade detta varit ett otänkbart scenario.
size-full wp-image-108234″ />
Inom politiken bör man inte spå utan låta folkviljan rå. Men det är i år upplagt för överraskningar som man måste gå tillbaka till 1930-talets kohandel mellan arbetarpartiet och bondepartiet för att finna motstycke till. Om Fi klarar ribban – med hjälp av en ny ”kamrat 4 procent” – kan Sveriges riksdag mycket väl få nio politiska partier företrädda – ty en ”kamrat 4 procent” finns det också på den borgerliga sidan. Det scenariot påkallar nyordningar, en politisk kreativitet och fingerfärdighet av sällan skådat slag.
Vad Löfven bör göra i ett läge där hans ”allians” blir större än den blågråa är inte att göra om Göran Perssons anti-parlamentariska felgrepp och flytta in stödpartier i regeringskansliet men inte i regeringen, utan skapa regeringskonstellationer med nya förtroenderelationer.
Först därefter kan vi veta vem som har utgått som det svenska riksdagsvalets segrare. Man ska inte förhasta sig!”
intressant.se, Sverige, politik, Val,ekonomi, alliansen, skatter, SD, Fi,Gudrun Schyman, kapitalismdemokrati, socialism, segrare, socialdemokrater, jämlikhet, ojämlikhet, imperialism,
Sven Hofman i Kulturen Opinionsundersökningar DN Debatt 10/9 DN1 17/10 DN 2 17/10 DN 3 17/10DN 4 17/10DN 5 1/10 DN 6 17/10
SvD 17/10 SvD om USA-valetAftonbladet 17/10
AB 17/10Expressen 17/10SvT 17/10 SR 17/10 SvT Rapport 24/9 SvD 26/9 Equality Trust SvT Rapport 24/9 kl 19.30 DN Debatt 24/9 Lena Sommestads blogg 24/9 DN recension Rapport 23/9 Dagens Industri 18/9 DN15/3 DN 20/9 recension av Nina Björks bok
SvD
Occupy Wall Street 4/9
10 svar till “Valets segrare I”
De verkliga valvinnarna kandiderar inte. De har ju redan makten. De svenska oligarkerna, ledda av Wallenbergarna.
Är inne på samma tankar. Konkretiserar detta i kommande blogginlägg.
Eftersom den verkliga makten inte syns spelar det ju ingen roll på vad man röstar! Dock gick Wallenberg ut och varnade för dom röda för ett tag sedan. Varför kan man undra. De ska ju verka utan att synas.
Carl Bildt hängs ut i Aftonbladet. Det var på tiden. Slit av honom kläderna! Han ingår i skuggkabinettet! På mycket låg nivå men ändå!
Tack för informationen. Informationen är rimligen besvärande för Bildt, om massmedia mot förmodan gör en fortsatt kritisk granskning (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19502468.ab). Ab skriver bland annat:
”Som Aftonbladet tidigare berättat slöt moderatknutna pr-byrån Kreab kontrakt med Saakasjviliregimen 2006. Ansvarig för värvningen var dåvarande ordförande för Kreab, Carl Bildt. Han hade goda kontakter där då han var ordförande för Kreab, sa Kreabs Brysselchef Karl Isaksson till Aftonbladet 2012.” Under en period på ett år överfördes närmare 20 miljoner kronor från Georgien till Kreab. Georgisk ex-minister (i Saakasjvillis regering): ”Carl Bildt är korrupt”.
Man bör jämföra massmedia bevakningen av denna med den av Sahlins Toblerone-affär och drevet mot Juholts för t.ex. hans lägenhet med frågeställningen massmedias objektivitet för ögonen.
Valet är i grunden ointressant eftersom det endast syftar till att befästa den borgerliga demokratin, monopolkapitalets främsta verktyg i förtrycket och utsugningen av arbetarklassen. Bland riksdagens partier finns ett fascistparti (Sverigedemokraterna), ett reaktionärt och nymoralistiskt högerparti (Kristdemokraterna) och fem mer eller mindre utpräglade nyliberala partier (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet) samt ett fegt och ryggradslöst revisionistiskt vänsterparti (Vänsterpartiet). Allt syftar enbart till manipulation av arbetarklassen. Bland de mera sofistikerade manipulationsnumren finns försöken att troliggöra att de de så kallade ”röd-gröna” skulle vara ett vänsteralternativ. Den som på allvar tror att en allians mellan två nyliberala partier och ett fegt revisionistiskt vänsterparti, besatt av maktbegär för maktens egen sak, på något sätt skulle utmana kapitalismen och dess utsugning är grundlurad och ofattbart naiv.
Jag avvisar inte att ett socialistiskt parti kan delta i den borgerliga demokratins val. Lenin var inte emot detta men syftet måste då att nyttja det forum, som ett borgerligt parlament utgör, för socialistisk argumentation såsom ett led i den revolutionära kampen och inte att liera sig med borgarklassens partier. Utifrån detta är det omöjligt, för den som vill ersätta monopolkapitalets rovdrift med ett rättvist socialistiskt samhälle, att rösta på vänsterpartiet. Vänsterpartiet, med dess småborgerliga och revisionistiska ledarskikt, spottar på socialismens principer för att på varje sätt söka samverkan med klassförädaren Löfvens, i allt väsentligt, nyliberala socialdemokrater och borgarklassens nyliberala och klasskampsförnekande ”miljöparti”.
Vänsterpartiets ledare, småborgaren Sjöstedt, försöker rättfärdiga sitt svek mot socialismens principer genom att i sin praktik göra sken av att profit endast är förkastligt inom den så kallade välfärdssektorn. Småborgaren Sjöstedt visar i detta en stor feghet och rädsla för att stöta sig med sina tilltänkta nyliberala samarbetsparter. Har någon hört småborgaren Sjöstedt säga att all profit, oavsett var den uppstår, är emot socialismens principer och därför kompromisslöst måste förkastas? Nej, självklart har ingen hört det eftersom detta aldrig uttalats av någon revisionist.
Problemkomplexet är inte ”vinst i skola, vård och omsorg” utan ALL PROFIT. I den inskränkta revisionistiska tankevärld, som vänsterpartiets småborgerliga ledarskikt befinner sig i, saknas förmågan att dra den självklara slutsatsen – om all profit avskaffas löser detta med automatik problemet med välfärdsprofitörerna. Småborgaren Sjöstedt angriper bara ett av alla kapitalismens problem men vågar inte i sin stora feghet att ge sig på grundorsaken – det monopolkapitalistiska samhället med dess rovgirighet och habegär vars enda drivkraft är profiten.
Har svårt att hitta motargument mot detta. Behandlas i kommande inlägg om Valets segrare
Johan Eriksson
All profit det betyder att du även räknar in innovativa teknikföretag där ägarna kan ha lagt ner många år av träget oavlönat slit innan de fickbett genombrott. Såna människor kommer att emigrera om en sån extrem hållning skulle få fäste i Sverige. Ideologi är farlig när den blir fanatisk.
Anders trots alla dina ”vetenskapliga” opinionsundersökningar som visar på starkt stöd för socialismen och starkt motstånd mot kapitalismen/USA så verkar det som att politiska partier som förmedlar dessa åsikter enbart lyckas mäkta med att få mindre än 1% av rösterna i riksdagsvalet. Tycker du inte det är märkligt att trots du hela tiden basunerar ut att det i världen finns starkt stöd för kapitalismen och svag stöd för kapitalismen/USA så har detta i princip inte synts i något valresultat i något västland de senaste 70 åren? Tycker du inte att det snarare är så att empirin (verkligheten) visar hur värdelösa dessa opinionsundersökningar som du bygger hela din världsbild kring är?
Vi lever i klassamhällen. Den helt dominerande ideologin är anti-socialistisk. Socialismen nackdelar framhävs, ej det de första,fattiga socialistiska staterna uppnått trots allt. Dessutom var demokratin alldeles för svag i dessa. Dessa förhållanden har medfört att det knappast finns starka socialistiska partier, med undantag av i några länder i Sydamerika där reformistiska partier som bekänner sig till socialismen är i regeringsställning. Efter andra världskriget var under lång tid kommunistpartierna i Italien och Frankrike landets 1-2 största partier, för resten.
Riksdagsvalet, Natos utvidgning och Sveriges säkerhet. Olika synpunkter
att ta ställning till:
(1) Birgitta Ohlsson (Folkpartiets utrikestalesman) i riksdagen 2009:
– ”Den rödgröna oppositionen lider av svårbotad Nato-noja. Men för alla i den svenska vänstern som älskar att hata Nato och USA blir det tufft med Barack Obama som president. Den transatlantiska länken måste bli starkare om vi vill värna demokratin i världen. Tiden är nu mogen för en seriös debatt om svenskt Nato-medlemskap. Utrikesminister Carl Bildt måste ta bladet från munnen”.
http://www.folkpartiet.se/politiker/ministrar/birgitta-ohlsson/pressmeddelanden/ta-bladet-fran-munnen-om-nato/
(1) Carl Bildt efter den förre israeliske premiärministerns död: [Ariel Sharon var ansvarig för massakrerna i Sabra och Shattila] – ”Ariel Sharon var en stor ledare av Israel. En briljant militär befälhavare, men också en klok statsman som såg nödvändigheten av fred.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18161000.ab
RESPEKTIVE
(2) John J. Mearsheimer/ Foreign Affairs -[ Why the Ukraine Crisis Is the West’s Fault – The Liberal Delusions That Provoked Putin] – ”NATO has expanded in the past because liberals assumed the alliance would never have to honor its new security guarantees, but Russia’s recent power play shows that granting Ukraine NATO membership could put Russia and the West on a collision course”.
http://www.foreignaffairs.com/articles/141769/john-j-mearsheimer/why-the-ukraine-crisis-is-the-wests-fault
(2) Jack Matlock USA:s ambassadör i Moskva 1987 – 1991.- ”Those of us who helped negotiate the end of the Cold War almost unanimously said in the 1990s, ”Do not expand NATO eastward. Find a different way to protect eastern Europe, a way that includes Russia. Otherwise, eventually there’s going to be a confrontation, because there is a red line, as far as any Russian government is concerned, when it comes to Ukraine and Georgia and other former republics of the Soviet Union.” http://www.democracynow.org/2014/9/3/fmr_us_ambassador_to_resolve_ukraine