Dagens gästbloggare är Hans Öhrn. Han är frilansjournalist (Öhrn Reportage & Medier)
med inriktning på internationella frågor och besökte Syrien i maj 2012. Tillsammans med mig har han publicerat artikeln ”Syrien – en bricka i USA:s spel mot Kina” i FIB-Kulturfront nr 8 2012. (http://www.fib.se.) 31 augusti publicerade han här inlägget ”Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin”, den 12/9 ”Blicken på Zuma”, ”Billie Holiday, märkliga frukter och Bashar al-Assad” 28/11 samt om ett ”objektivt Syrienmöte” i svenska mediaetablissemanget 14/12. Därtill medierna och makten 14/2. Senast 8/7 ”Den anti-imperialistiska rörelsen lever på USA:s nationaldag! Syrien – ett imperialistiskt angreppskrig!” – ett appelltal från ett möte på Stortorget i Stockholm 4/7.

Denna gång handlar det om det förkättrade – och förtalade -landet Zimbabwe. Inlägget har även publicerats på Nyhetsbanken (www.nyhetsbanken.se). Igår var de ju val i Zimbabwe. 30/7 sa Robert Mugabe att han avgår om han förlorar (Dagens Nyheter). DN rapporterade i morse ”Köerna ringlade kilometerlånga utanför vallokalerna i Zimbabwe på onsdagen. Både Mugabe och Tsvangiari är övertygade om att vinna stort.” Vidare skriver man ”Valen i Zimbabwe av bland annat president var välordnade, fria och rättvisa, säger i en första rapport Olusegun Obasanjo, ledare av Afrikanska unionens övervakare.” Då detta blogginlägg nu publiceras finns inga säkra uppgifter om valutgången.

Blogginlägget.
”På onsdag=idag går Zimbabwe till val för att välja president och parlament. Valet betyder slutet för den väpnade fred som rått mellan president Robert Mugabes Zanu-PF och den förre fackföreningsledaren Morgan Tsvangirais MDC. De båda partierna har samregerat sedan senaste valet 2008. Det har varit ett samarbete som har kantats av svårigheter och den nuvarande valkampanjen har kännetecknats av våldsamma ömsesidiga anklagelser om försök att manipulera valen.

Däremot har årets valkampanj hittills varit förskonad från det våld som drabbade valkampanjen 2008, då också flera människor dödades.

Västliga medier har hittills rapporterat sparsamt från valkampanjen, men en tendens i rapporteringen har varit att valet inte är demokratisk och att det med största sannolikhet kommer att manipuleras av Zanu-PF. Det är också troligt att valet, om president Mugabe och Zanu-PF vinner, kommer att fördömas av EU och USA medan samma länder kommer att hylla samma val om Morgan Tsvangirai och hans MDC står som slutsegrare. Orsaken är inte bara den jordreform som Zanu-PF under Mugabe genomförde i början av seklet under vilda protester från många västländer utan även det ekonomiska framtidsprogram som Zanu-PF har gått till val på.

Jordreformen innebar att i huvudsak 6000 vita storgodsägare har fått dela med sig av den bästa jorden till omkring 245 000 zimbabwiska hushåll. De flesta av dessa hushåll hade tidigare inte tillgång till egen jord. Den snabba reformen, som forcerades av en närmast revolutionär utveckling i Zimbabwe i början av 2000-talet, innebar inledningsvis en nedgång i livsmedelsproduktionen. De senaste åren har dock en rad forskningsrapporter pekat på nödvändigheten av reformen som en förutsättning för den livsmedelssäkerhet och självförsörjning som Zimbabwe är på väg att uppnå. Reformen i Zimbabwe är den mest omfattande jordreformen i Afrika, där den olösta jordfrågan är källan till stor social oro i många länder, inte minst i Zimbabwes grannland Sydafrika.

Det ekonomiska framtidsprogrammet, Indigenization and Economic Empowerment Policy (IEEP), marknadsförs av Zanu-PF som ett partnerskapsavtal och innebär att 51 procent av aktierna i alla företag av samhällsintresse ska ägas av zimbabwier. Medan kritiker menar att det handlar om nationalisering har Zanu-PF poängterat att alla vinner på programmet.

Utländska investerare kommer med pengar och utrustning för att göra affärer i Zimbabwe. Den zimbabwiska staten, som äger naturresurserna kommer till mötes på halva vägen och erbjuder företagen att exploatera resurserna. Det blir i slutändan en situation där båda sidor vinner, menar man.

Syftet är att tillförsäkra den stora majoriteten zimbabwier inflytande över den nationella ekonomin. Till skillnad från ”Black Economic Empowerment (BEE)”, det ekonomiska program som i Sydafrika skulle tillförsäkra svarta större delaktighet i ekonomin, är IEEP inte individuellt baserade. BEE har kritiserats hårt, inte minst av fackföreningsrörelsen i Sydafrika, för att ha gynnat ett fåtal svarta som blivit mycket rika, medan den stora majoriteten fortfarande lever i fattigdom.

IEEP däremot bygger på att minst 51 procent av ägandet i samhällsnyttiga företag ska fonderas. 10 procent av detta ägande ska ligga i lokala fonder. Dessa åläggs att investera avkastningen i alla former av infrastruktur som höjer kommuninvånarnas levnadsstandard och skapar arbetstillfällen för ungdomar. 5 procent går till fonder för de anställda i företagen och resterande 36 procent hamnar i nationella fonder som ska utveckla landets ekonomin och satsa på utbyggnad av samhällsservice, speciellt i resurssvaga områden där företag inte är villiga att investera.

Till sin natur kan dessa fonder sägas likna den norska oljefonden eller kanske de tilltänkta svenska löntagarfonderna. Ändå menar många, har de skrämt upp utländska investerare och västländer. MDC har hela tiden varit emot programmet. Partiledaren Morgan Tsvangirai har lovat att stoppa programmet om han vinner valet. Det är därför som västerländska regeringar och biståndsorgan, däribland svenska Sida, har satsat 10-tals miljoner på så kallade demokratifrämjande åtgärder i Zimbabwe. Pengarna har gått till organisationer som står MDC nära och används för att misskreditera de kommande valen om Zanu-PF och Mugabe skulle vinna, hävdade zimbabwiska The Herald på måndagen.

Under helgen besöktes Zimbabwe av den Afrikanska unionens (AU) generalsekreterare Nkosazana Dlamini-Zuma. Hon förklarade efter att ha träffat samtliga partiledare i det zimbabwiska valet att ingen framfört misstankar om att valet skulle vara manipulerat. AU och en rad andra afrikanska och utländska organisationer har inbjudits att överse valen. Däremot har EU inte fått någon inbjudan. Relationerna mellan EU och de zimbabwiska valmyndigheterna har varit ansträngda ända sedan valet 2002, då svensken Pierre Schori oombedd dök upp i Zimbabwe på ett turistvisum och hävdade att han var EU:s valövervakare. Pierre Schori utvisades, EU protesterade och Zanu-PF vann valet den gången.

i Andra om: Zimbabwe, jordreform, Sydafrika,Mugabe, folkrätt imperialism, desinformation, Tsvangirai, Afrika, Politik, media, massmedia makt val, utrikespolitik valfusk opposition, debatter, demokrati,kapitalism, inrikespolitik,