Valet i Syrien



Igår var det presidentval i Syrien, trots att landet är inbegripet i ett ”unconventional warfare” (okonventionellt krig) med USA och dess allierade (bl.a. Storbritannien, Frankrike, Turkiet, Saudiarabien och Qatar) via ombud.
Valet sker i en för landet mycket bekymmersam situation. 2 miljoner invånare eller fler har flytt och 150 000 har dödats i kriget. Delar av landet kontrolleras inte av regeringen, som dock haft upprepade militära framgångar under året. Icke desto mindre är valet ett styrkebesked från regeringen, och kan ses som ett steg i utvecklingen av demokrati i Syrien.
Syrien - valet

Sedan den nya författningen trädde i kraft 2012 finns ännu fler politiska partier i Syrien. I broschyren ”Vad händer i Syrien”? kan man läsa om oppositionen. I rapporten ”Divided they stand” om oppositionen i Syrien av Syrienkännaren Aron Lund till Olof Palmes International Center sommaren 2012 behandlas bl.a. National Coordination Bureau (NCC), som bildades 30/6 2011. Dess centrala budskap är att den syriska regeringen måste ersättas av en demokratisk regering och att ”revolutionen” måste ske efter de tre ”Nej-principerna”: Nej till våld, nej till sekterism, nej till intervention”. NCC består av fem av de sex partierna i NDA, National Democratic Opposition, som är en sammanslutning av nationalistiska och radikala partier som bildades 1979. Det största partiet i NDA är Democratic Arab Socialist Union (DASU), ett arabnationalistiskt parti som är Syriens största sekulära oppositionsparti. Det näst största partiet är Syrian Democratic People’s Party (SDPP), som enligt Aron Lund närmast är ett socialdemokratiskt parti. I NCC ingår förutom dessa fem partier fyra andra partier, bland annat två kurdiska partier.

Dagens Nyheter har den för tidningen talande rubriken ”Syriska valet ”en parodi på demokrati”. Daily Telegraph nämner att många regeringar ser på Assads kamp mot terrorismen med sympati, och nämner i förbigående att CIA i november 2013 bedömde att Assad hade 10 veckor kvar vid makten. Sedan dess har han stärkt sin ställning.

Syriska medborgare utomlands kunde rösta vid ambassader och konsulat i onsdags, och enligt rapporter var deltagandet stort. Valtiden förlängdes med en dag i Libanon på grund av stort deltagande.

Regeringarna i så kallade ”demokratiska länder” som USA, Belgien, Frankrike, Tyskland, Kanada, Qatar och Saudiarabien tillät inte syrier att rösta. Däremot hyllar flera av dessa länder statskuppsregeringen i Kiev och valet där, samt tar avstånd från demokratiskt valda Hamas. Man kallar valet i Syrien en fars, men sluter upp bakom det av valet i djupt korrumperade Afghanistan, där en betydande (större än i Syrien troligen) av landet inte kontrolleras av regeringen hyllas, och där kandidater som vill att USA och andra angripande stater genast ska lämna landet inte kan delta.

USA har som bekant medverkat i att störta demokratiskt valda regeringar i flera länder. USA har försökt påverka val i många andra länder, med odemokratiska metoder.
I övervakningslandet USA har demokratin minskat (upphört enligt ex-president Carter), och där råder plutokrati då det gäller valet, vilket beskrivits i flera blogginlägg här. Man har också bidragit till att störta demokratiskt valda regeringar som Mossadeq i Iran och Arbenz i Guatemala 1953, Sukarno i Indonesien 1965, Sihanouk i Kambodja, Allende i Chile 1973, Grenada 1986. Dessutom alla försöken att störta Castro, Chavez och sandinister i Nicaragua. Samt Aristide på Haiti och Selaya i Honduras detta millenium.

Det finns tre kandidater i presidentvalet, nämligen Bashar al-Assad, Maher Abdel Hafiz Hajjar och Hassan Abdallah al-Nuri. Hassan al-Nouri är en 54-årig affärsman och tidigare minister i al-Assads regering. Han har amerikansk universitetsexamen och säger sig inte tillhöra oppo­sitionen, men stöder inte heller al-Assad. Maher Hajjar, är en lokalpolitiker från Aleppo. Oppo­sitionella i exil får inte ställa upp, vilket kan diskuteras. De oppositionspolitiker i exil som framträtt har arbetat som allierade till den egentliga angriparen USA och dess allierade, vilket gör utestängningen av dem förståelig.

Valobservatörer kom från USA, Ryssland, Iran, Kanada, Nordkorea, Pakistan, Brasilien, Bolivia på inbjudan av Syriens regering och omfattade parlamentariker och personer med bakgrund från media, kultur och civilsamhället, liksom fredsförespråkare och aktivister. De besökte Damaskus, Lattakia, Tartous, Aleppo, Sweida och Homs.

Syrien - presidentkandidaterna 361373_Syria-election
I en intervju i Russia Today med Daoud Khairallah (DK), professor i internationell rätt i Georgetown University, Washington,USA menar denne att valet är oerhört viktigt.

Han säger ”Om vi ​​tittar på hur den syriska krisen började, fanns det legitima krav från personer som de vill ha reformer. Och då kom utomstående in på scenen, tog över detta uppror och introducerade tre destruktiva element: Väpnat våld, positiv inställning till utländsk inblandning och sekteristisk uppvigling. Detta gjorde upproret helt beroende av dem som kom vapen och pengar. Syftet var att ta över upproret och styra det mot landets förstörelse. Nu har det syriska folket insett att det är den syriska nationen som står på spel, och därför kan en del människor stödja valet även om de inte gillar Assad. De känner att han är en symbol för landet. Man ser en opposition med många motsättningar som lett till förstörelse av landet och inte i riktning mot demokrati, för mänskliga rättigheter, mot korruption som de inledande protesterna ville se i Syrien.”

Krigets gång.
Rapporter från olika håll ger en tämligen samstämmig bild av att en stor grupp, kanske majoriteten av de stridande på marken, sedan länge utgörs av extremister/terrorister av al-Qadia-typ, medan de mer ”moderata” grupperna trängs undan. Vapnen som USA & Co levererar hamnar så hos dessa rebeller. Olika media, t.ex. regeringstrogna Foreign Policy i USA rapporterar att tusental jihadister från olika europeiska länder sökt sig till Syrien, strider och dödas där, eller återvänder hem med erfarenheter och träning som gör att de kan bli effektivare jihadister i länder som Sverige, Frankrike, Storbritannien. New York Times rapporterade igår att man i Frankrike arresterar jihadister innan de ger sig iväg, medan Sveriges regering bidrar till den internationella terrorismens förstärkning genom att inte stoppa unga svenskar från att fara iväg till al-Qaida i Syrien. (Bilden föreställer svenska terrorister).
Syrien - svenska rebeller kataeb1-e1355829610624-450x276

* Talet om kamp mot terrorismen från USA, EU och Sverige är grundfalskt av flera skäl. Ett är det direkta och/eller indirekta stödet till den al-Qaidaassocierade terrorismen i Syrien, som får ökad kraft och ökar utrymme. Faktum är att Syriens armé utgör huvudstyrkan i kampen mot terrorismen, med stöd av Ryssland, Hizbollah och säkert många regeringar. Detta bör man kunna tillstå även om man vill ha bort Assad. Vem tror inte att en del av USA:s vapen hamnar hos den dominerande rebellgruppen på marken. 27 januari rapporterade Reuters att USA:s kongress bakom lyckta dörrar nyligen godkänt ökat vapenstöd till rebellerna.

Är det ett inbördeskrig i Syrien?

I gårdagens DN-artikel om Syrien skriver Erik Ohlsson att det är inbördeskrig i Syrien, liksom chefredaktör Peter Wolodarski 13/4 i sin signerade ledare. Liksom Obama, Bildt och andra dominerande massmedia kallar de den utländska interventionen via ombud helt felaktigt för ”inbördeskrig”. Flera som i andra frågor framträtt som anti-imperialister har ”lurats” av den ideologiska krigföringen att använda termen ”inbördeskrig” för detta angreppskrig.



i Andra om: , , , , , , , , , , , ,, , , , , ,

New York Times 3/6 DN 22/5 Daily Telegraph 3/6 Farsnews 3/6 Russia Today 3/6 DN 3/6 DN 14/4 Seymour Hersh Blogginlägg om gasattacken 5 april Daily Star Dailykos om Turkiet Democracy Now London Review of Books Nyhetsbanken DN 13/12 Intervju med Putin mm Globalresearch artikelFria Tidningen 13/9 FIB-KulturfrontAron Lund 24/9 Björnbrum 27/9 ISTEAMS Ghoutarapport 16/9Time 16/9 om FN:s rapport Reuters 16/9 SvD 3/9 DN 27/8 DN 28/8 DN 2 28/8 SvD 24/3 Cold Lazarus Expressen Washington Post 24/3 DN 25/3 Nyhetsbanken om gaskrig Nyhetsbanken om kidnappning av FN-observatörer EU fördömer terrorister DN 23/3 DN 19/3 AFP China Daily Common Dream DN 24/3 SvD 24/3 Björnbrum Kildén & ÅsmanDN 21/3 SvD 22/3Svensson-bloggen Guardian Independent Amnesty SvD 15/3 Knut Lindelöfs blogg Aron Lund SKP-bloggen AFP V:s uttalande SvD 13/3 om Amnesty SvT Karen Leukefeld i Junge Welt Sunday Times 3/3 NyhetsbankenBjörnbrum Foto-Lasse Tipping Point Moska-mötet DN 2/3 Globalresearch om John Kerry Intervju med Assad 3/3 i Sunday Times New York Times 26/2 SvD 28/2 NY Times 28/2 kl 9.30 DN Dagens Industri 26/2 Wall Street Journal 25/2Daily Star Carl Bildts bloggTrend Nyhetsbanken 25/2 Kildén & Åsman SKP-bloggen 26/2 GlobalresearchSvD Nyhetsbanken Björnbrum Läkartidningen kommentarer Läkartidningen Syrien-artikel VoltairenetNyhetsbanken DN 14/2 SVD 14/2 P Giraldi EU om Syrien 18/2 SvD Clark i Democracy Now Middle East Online 18/2 Reuters AB 10/2Expressen 11/2 DN 10/2 SvT Agenda 10/2 kl 21.15SvD Telegraph Guardian Croneman NY Times DN 7/2SvD 9/2 Unconventional warfare dokument UW dokumentDN 22/1 Nyhetsbanken FIB-KulturfrontFIB-Kulturfront Profil Online DN 24/1 Björnbrum Veterans for Peace 19/12 Veterans for peace om Syrien Carla Stea i Globalresearch Hela pingstenSKP-blogg -uttlande från Syriens kommunistparti 5/1 Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12 ClearinghouseSvD 20/12 DN 20/12 SvT 20/12 FIB-KulturfrontCornucopia DN 16/12SvD 16/12 Michel Chossudovsky 14/12SvD II 14/12 Pakistan Observer 16/12 SvD 16/12 SvD 14/12 AB 14/12 Kommunisternas blogg 13/12New York Times 13/12 SvD 16/12 Russia Today 6/12 Turkish Weekly Syrian Perspective DN 11/12 SvD 12/12 Independent USA-bloggen 8 dagar8 dagar 11/12 Globalresearch 8/12 Proletären Flamman 28/11 FredsinitiativetPepprat och Rödgrönt DN 5/12 SvD 5/12 Worldcrunch Russia Today 3/12 Replik i AB 3/12 Einarsprachenvaria Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 DN 1/12Bilderblogg M Omars blogg Åtta dagar. Stefan Lindgren USA-bloggen Björnbrum SvT om al-Qaida-svenskar Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11 Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör


30 svar till “Valet i Syrien”

  1. Denna veckas presidentval i Syrien var demokratiska, öppna , och kommer att bana väg för ” stabilitet och nationell överenskommelse ” sade en delegation representanter från mer än 30 länder i ett uttalande .

    Förenta staterna och Europeiska unionen , som stödja upproret mot Assad , har förkastat omröstningen .

    Statliga medier rapporterade sa att valförrättare hade börjat processen med att kontrollera hur många röstsedlar mot listor över registrerade väljare .

    Röstningen skedde endast i regeringskontrollerade områden , med undantag av stora delar av norra och östra Syrien . Tiotusentals syrier utomlands röstade förra veckan , även om många av de mer än 2,7 miljoner syriska flyktingar i hela regionen antingen avstod eller uteslöts enligt lag .

    Delegationen sade att för den ” första gången i historien om Syrien ” valen hade genomförts med ” deltagande av olika åsikter och politiska partier , ” och med ” frihet och demokrati . ”

    ” Dessa val i Syrien kan bana väg för en ny etapp av stabilitet och nationell enighet i landet”.
    (http://abcnews.go.com/International/wireStory/allies-syrias-assad-praise-vote-23985657)

  2. Enligt rapporter från Syrien vann Assad icke oväntat presidentvalet, med 88,7 % av rösterna. Valdeltagandet var 74 %, dvs. mycket högre än i EU-valet och valen i USA – som påstår att valet i Syrien var en fars. Och USA & Co vägrade syrier i dessa länder att rösta i presidentvalet.
    Och direkt godkännade av kuppregeringen i Kiev..
    Demokratin i USA och EU-tappning blir alltmer en fars, eller hur?

  3. ”Valobservatörer kom från USA, Ryssland, Iran, Kanada, Nordkorea, Pakistan, Brasilien”

    Som ”vän av ordning” måste jag ändå tillåta mig att ifrågasätta hur valobservatörer från exempelvis den absoluta ”de-facto monarkin” Nordkorea och teokratin Iran kan ses som trovärdiga valobservatörer med uppgift att legitimera ett valresultat. Från Nordkorea lär knappast några andra än ”kejsarens lakejer” som sändas ut för att vara valobservatörer.

    Också relevansen rörande siffran om valdeltagande (73,42 procent enligt landets författningsdomstol) kräver ett skärskådande. Gäller den hela landet eller enbart de delar som kontrolleras av Assad-regimen? Och i delar kontrollerade av Assad, går stridsfronterna på ett sådant sätt att det i ett valdistrikt i praktiken går att avgöra vilka som haft möjlighet att rösta eller inte?

    Också Assads resultat på 88.7 procent ”luktar”. Bland fria val, som hållits under hemliga och ordnade former, är nog exemplen på liknande valresultat lätt räknade.

    Det finns nog ändå fog att utfärda ”farsvarning” för detta val.

    • USA och Pakistan kan ju ifrågasättas också. Frågan är, spekulerar du på detta viset om att en viss procent i valet skulle peka på oegentligheter när det sker i Sverige? USA? Danmark? Irak? Egypten? Var drar du gränsen för den typen av spekulationer? Din argumentation vilar ju enbart på bias, det är kärnan i din argumentation, det ser du väl själv?

      • Martin du får gärna ge exempel på val där segraren har fått drygt 90% av rösterna som du anser har varit fria och rättvisa.

        • Det behöver jag inte. Det är inte en kvantitativ fråga. Du kan redogöra för en enda person som är lika populär i Syrien som Assad, han har inte blivit mindre populär av terroristernas taktik av att springa in i bostadsområden och skjuta vilt omkring sig.

          Redogör gärna för dina kunskaper om syrier, de syrier du talat med och vad deras syn på Assad är.

          Men alla andra jag har träffat som är som du, de känner inte en enda syrier, har inte talat med en enda syrier, därför anser jag att du inte har gjort det. (Ser du vad dina kvantitativa och logiska slutledningsförmåga är, den jag använde där?)

    • Dina reflexioner och invändningar tycker jag är relevanta. Men ”farsvarning”? Jag tycker vi ska undvika att ta efter detta begrepp för mycket – om än jag kontrade med det i titeln till blogginlägg följande dag. Är hyllningen av överenskommelsen mellan Janukovitj och oppositionen i Ukraina 21/2 och godtagande av statskuppen dagen därpå en fars? USA:s valsystem?
      Icke desto mindre ser jag gärna det som ett framsteg att ett bristfälligt – i icke ringa utsträckning pga. andras agerande- val ändå anordnades.

      • Anders, fars eller inte men att genomföra ett val på detta sätt med alla de tveksamheter som finns gagnar ingen – det ökar enbart spänningarna. Det låter sig helt enkelt inte göras att genomföra öppna, fria och hemliga val i den situation som råder. Syrien saknar en demokratisk tradition vilket blir mycket uppenbart när man ser hur myndigheterna väljer att hantera och redovisa valet.

  4. ”Faktum är att Syriens armé utgör huvudstyrkan i kampen mot terrorismen, med stöd av Ryssland, Hizbollah och säkert många regeringar.”
    Blotta tanken att en terroristorganisation som Hizbollah skulle stödja kampen mot terrorism är så helt verklighetsfrämmande att man kan stöna. De nordkoreanska valobservatörerna är inte heller speciellt imponerande. Vad har de övervakat tidigare? Vilka som ska avrättas i de nordkoreanska dödslägren?

    • Hizbollah är en organisation som skiljer sig mycket från (av CIA en gång närmast skapade) al-Qadia och liknande grupper som strider på rebellsidan i Syrien. Att den terroriststämplats av USA och Hamas säger bara att det passar USA:s politik att terroriststämpla dem – men inte CIA-. Sedan tar dominerande massmedia och många personer fasta på det och tror att terroriststämplandet har något drag av objektivitet och tillförlitlighet över sig.
      Jag utgår från att det finns brister i valet, som för första gången nu ordnades i Syrien. Om de är större än bristerna i USA:s presidentval, som ordnats många gånger om man betänker skillnaderna i förutsättningar undandrar sig min bedömning.

    • Thomas var god sluta med att använda sunt förnuft och logiskt tänkande för det har du inget för här. Vet du inte att alla länder/organisationer som är emot USA är blomstrande demokratier medan alla länder som är med USA är diktaturer och terrorister.

        • Vi kan ju titta på lite andra valresultat i historien. Nelson Mandela gav frihet till alla svarta i Sydafrika, trots detta fick han bara drygt 60% av rösterna. Socialdemokraterna styrde Sverige under perioden då Sverige var världens rikaste land. Trots detta låg deras bästa valresultat ändå bara på drygt 50% av rösterna. FDR ledde USA ur depressionen och landet under andra världskriget och anses som den största presidenten genom tiderna. Fick ändå aldrig mer än 60% i något val. Churchill ledde England till seger i andra världskriget. Trots detta förlorade han valet 1945. Mot bankgrund av denna beskrivning så inser de flesta att i ett val där Al-Assad får knappt 90% av rösterna knappast kan kallas annat än en fars.

          • Valet i Syrien skedde under förhållanden som mycket avvek från de övriga valen du beskriver. De skedde under en pågående krig, där till stor del utländska extremister med stöd av USA & Co förstört en stor del av landet, där 150 000 beräknas ha dött och miljontals ha flytt, och i ett land som ej tidigare haft val av denna typ. Att valet kunde genomföras vittnar om viss styrka hos Syriens regering. Assad har lett landet sedan länge och leder kriget mot angriparna (och mot terrorismen) och har med all sannolikhet ett betydande stöd, enligt olika bedömare. Givetvis har de andra kandidaterna ej haft möjlighet att i detta läge utveckla samma informationsverksamhet, och de har haft avsevärt kortare tid att visa upp sitt program. En stor vinst för Assad var väntad.

            • Mot bakgrund av att en person som Nelson Mandel aldrig fick mer än 60% av rösterna i Sydafrika, samtidigt som Al-Assad, som har berikat sig på det syriska folkets bekostnad och torterat och fängslat hundratusentals av sina landsmän, får nästan 90% av rösterna så borde väl logiskt tänkande säga att valet är en fars ellerhur Anders och Martin? Eller ni anser att det är logiskt att Al-Assad är mera populär i Syrien än vad Nelson Mandela var i Sydafrika? Ni får också gärna ge exempel på val där den ena kandidaten vunnit lika stort som Al-Assad.

              • Alla som vet något om Syrien och vad syrierna tycker, de vet en sak.Enda sättet Assad hade kunnat förlora ett val, det är om det förekommit utbrett valfusk.

                Du har sannolikt inte talat om detta med en enda Syrier. Du vet ingenting, därför du lutar dig på kvantitativt nonsens, som om man kan säga något om syrien med historia från andra länder. Du inser att du inte har presenterat någonting annat än dina egna spekulationer. Du påstår något fantastiskt, att någon annan var mer populär än Assad, bevisbördan ligger helt på den som påstår något fantastiskt. Du har inte visat upp en enda kandidat som hade haft skuggan av en chans emot Assad.

                Vi kan tycka vad vi vill om Assad, men det ändrar inte att han är populär.

          • Ledsen, men du kan inte räkna dig fram här, den sortens tänkande färgas av mer av dig än av verkligheten. Ingen är förvånad att Assad vann, men du pratar inte med din syriske pizzabagare, taxichafför, eller andra Syrier i din omgivning. Att Assad vann var bara en överraskning för den som använder ”logiskt tänkande” istället för att prata med folk.

      • Logiskt tänkande är för folk utan riktig kunskap, de extrapolerar från sin bristfälliga kunskap istället. Därför de så ofta har helt åt helvete fel, men aldrig kan erkänna det.

  5. Det är riktigt att Syrien saknar en demokratisk tradition. Nu tar man förhoppningsvis ett steg på den vägen under synnerligen svåra förhållanden, och det är väl bra. Att jämföra popularitet och röstsiffror mellan val i länder med mycket olika förhållanden är inte lätt att göra – se min tidigare kommentar om de olika förutsättningarna kandidaterna haft.

    • Anders, Syrien har inte tagit något steg alls mot demokrati. Att du inte inser det visar hur svårt du har att behandla information objektivt. Demokratins kärna innebär att alla medborgare får ställa upp och den kandidat/parti som får flest röster vinner. Inget av detta gäller för Syrien. Valen i länder som Tunnisien, Libyien, Irak och Afghanistan kan knappast ses som demokratiska föredömen, trots de är mer demokratiska än valet i Syrien. Trots detta har jag inte sett dig en enda gång lovorda valen i dessa länder och skriva att tros ”svåra förhållanden” är de nu påväg mot demokrati. Varför? Eller ett val kanske enbart är demokratiskt om en motståndare till USA vinner? Sen väntar jag också på exempel från andra länder där en kandidat vunnit lika stort som Al-Assad. Alternativt kan du erkänna att det inte finns något i det syriska valet som är värt att kallas demokrati.

  6. Demokratins kärna? Hur har USA, Sverige och EU behandlat Hamas valseger? Och Ukraina? Där vann Janukovitj i ett presidentval 2010, lovordat av OSSE. Direkta gratulationer av Obama och EU. Sedan lovordad överenskommelse mellan president Janukovitj och oppositionen 21/2. Lovordat av USA,EU, Ryssland m.fl. samt dominerande massmedia. Dagen efter fascistinspirerad statskupp, godkänt och lovordat av USA,EU, m.fl (ej Ryssland) samt dominerande massmedia.
    Är detta demokrati?

    Är detta val, som kan tolkas som första steg i formell demokratisk riktning i ett land i brutalt krig med demokratiska dollarokratin och plutokratin USA & Co en större fars än USA &EU:s Ukrainamanöver 20-22/2? Varför? Måttstock?

    • Som vanligt Anders ser jag att du inte har något konkret att komma med i sak, vilket tyvärr är regel snarare än undantag här på bloggen och då i ditt svar tar du till det du brukar göra när argumenten tryter, nämligen att spy ur dig hat-propaganda mot USA. Det var du som hyllade valet i Syrien i inlägget varpå jag och många med mig helt riktigt kritiserade dig för detta. Vi har kontret påpekat bristerna i valet och varför det enbart skall ses som en fars, snarare än ett demokratiskt val. Dessa punkter har du inte lyckats bemöta. Du har flera gånger kritiserat valen i Libyen, Egypten, Afghanistan och Irak som odemokratiska. Därför undrar jag igen vilka demokratiska komponenter tycker du finns i det syriska valet som får dig att hylla det, och som saknas i valen i tidigare nämnda länder som du flera gånger har kritiserat.

      Själv tror jag att det hela beror på om den som väljs är för eller emot USA. Hade Al-Assad varit allierad med USA, tror jag knappast att du hade suttit här och hyllat valet i Syrien. Men du får gärna bevisa att jag har fel om du kan.

      • Den här bloggen innehåller ingen hatpropaganda mot USA, som jag besökt många gånger och haft trevligt i tillsammans med vänner och släktingar. Däremot faktaunderbyggd kritik.
        Valen i dessa Libyen, Afghanistan och Irak skedde alla i länder som förstörts främst genom USA:s politik – en likhet med läget i Syrien. En skillnad är att valet i Syrien ordnas av en nationellt självständig regering, inte av de som är beroende av USA för sin ställning och för att kunna ordna valen. Egypten:Noterar att valet ordnas efter en av USA i praktiken godkänd statskupp, där anhängnare till den tidigare regeringen i form av (Muslimska Brödraskapet,MB) och att 500 av förra regeringens främsta stöttepelare MB dömts till döden.
        -I alla dessa länder har valförfarandet sina tydliga brister, liksom i Syrien och inte minst i USA.
        Valseger med mer än 90 %? – Omröstningen på Krim….

        • Syrien en ”nationellt självständig regering” Har du helt missat Anders att Syrien sedan drygt 40 år enbart är en vasallstat till Sovjet/Ryssland? Att Syrien tar emot stora mängder ekonomiskt och militärt bistånd från Ryssland och att Ryssland har en stor flottbas i Syrien. Mot bakgrund av denna fakta som du uppenbart inte kände till får du gärna igen precisera på vilket sätt valen i Syrien är olika från de andra länderna. Dessutom förstår jag heller inte varför ett val skulle vara mer demokratiskt bara för att de anordnas av en nationellt självständig diktator. Detta får du också gärna utveckla då det finns många exempel på nationellt självständiga diktaturer som anordnat odemokratiska val. Det tydligaste exemplet på detta är förmodligen Nordkorea. Eller Anders, du och Martin kanske hävdar att även valet i Nordkorea var demokratiskt där Kim segrade med över 99% av rösterna. Det kanske är så att trots massvälten i Nordkorea och den ofattbara terrorn befolkningen utsätts för så är Kim oerhört populär enligt er?

          • Ahh, det är alltså din rysskräck som driver dig. Skönt att du slutar vara intellektuellt ohederlig, din svada har alltså inget med omsorg om syrier att göra, utan det är dessa fakta som du vilar hela din svada på.

            Men faktum kvarstår, du har talat bredvid frågan i samtliga dina kommentarer. Har du något att komma med som rör valet i Syrien? Utom att du är förbannad att den av syrierna mest populära ledaren vann, vilket irriterar dig.

            Jag föreslår att du avhåller dig från spekulationer om andra personer, det är ofint, jag försökte i tidigare kommentarer demonstrera det för dig. Men det gick visst inte in riktigt.

  7. Jag träffar regelbundet syrier, som medlem i styrelsen för föreningen Syrien-Solidaritet där c:a halva styrelsen utgörs av personer födda i Syrien, och med kontakter med anhöriga i Syrien. Ett par har haft ledande förtroendeposter i syriska eller svensk-syriska riksorganisationer. Deras bestämda uppfattning är att en majoritet av syrier i Sverige (och troligen i Syrien) stödjer Assad. Dock tar föreningen Syrien-Solidaritet inte ställning i frågan om vem som ska styra i Syrien etc. Vi råkar – i motsats till president Obama, utrikesminister Bildt m fl. ha uppfattningen att det är något för Syriens befolkning att fatta beslut om. Odemokratiskt? – eller rentav tvärtom?

    • Hade lirarna som kommenterat här haft minsta konkret bevis för fusk, hade de basunerat ut den för full hals. Tämligen naken kritik emot valet och man får förmoda att de har någon sorts drivkraft som inte har något med ett intresse för syrier att göra.

      Redan när oroligheterna bröt ut sa en syrisk tjej i min närhet, ”Jag vet inte varför, men de älskar honom(Assad) där, om det vore val idag skulle han vinna.”

      Det kan tyckas ofattbart för västerlänningar att en hårdför diktator kan vara populär. Men det är faktiskt inte så ovanligt. Jag satt nyligen i samspråk med ett par Eritreaner (*), men jag sa till honom att ni som exil-Eritreaner, ni kan ju skapa en opposition. I ert land kan man ju inte prata i telefon om politik, ni som är här i Sverige, ni har ju möjlighet att göra det. De titta på mig och skakade på huvudet, ”De flesta Eritreaner anser att Afwerki är världen bästa president”. Jag blev uppriktigt förvånad och undrade varför de lämnat Eritrea, de ville se världen, tjäna pengar och kunna skicka hem något till sina familjer. Tyvärr fick han lämna Libyen och det jobb han hade där för kamp för att få ett jobb i Sverige.

      Gång på gång, när jag talar med folk som nyligen kommit till Sverige, så är deras historier i bjärt kontrast till det jag kan läsa i svensk press eller på wikipedia. Jag har träffat personer som flytt för sina liv från nationer som beskrivs som demokratier i wikipedia, jag har träffat folk från diktaturer som inte flytt, utan migrerat för att jobba och tjäna pengar ett tag i ett västland. Verkligheten är mer komplicerad än vad vi tror, jag blir ständigt förvånad, varje möte med människor från vår stora värld har historier som kommer innehålla saker som förvånar en, ibland till och med chockar en. Räknetomtarna här uppe, de kan inte ha träffat många människor från världen, för hade de gjort det hade de blivit förvånade såpass ofta att de hade slutat upp med att extrapolera från sina egna fördomar.

      (*)Den ena killen var i Libyen när terrorangreppen började där, det hade han mycket intressant att berätta om.

  8. Bertilsson, Thomas Åkerblad, Anonym och Tom Jensen resonerar plausibelt beträffande procentsatsen om det hade varit någorlunda normala omständigheter. Men när ett land analogt med Irak och Libyen står inför ett ohyggligt hot utifrån då sluter folk leden kring sin ledare även om de hyste mycket kritik mot honom innan. De som krigar mot Assad är en avgrund och bara en liten minoritet kan känna sig lockade av att lita på Usa.
    Internet öppnar ögonen på många dock inte på er fyra tycks det.

  9. ”Internet öppnar ögonen på många dock inte på er fyra tycks det.”

    Något fler än vi fyra är det nog ändå som har en skeptisk syn på Assad-regimens ”demokratiska” försök. I vårt land delar i princip hela det politiska fält son representeras i riksdagen denna ståndpunkt. Titta t.ex. på vänsterpartiets officiella hållning i frågan:
    http://www.vansterpartiet.se/politik/syrien

    Att länder som Syrien, Irak och Libyen skulle sluta upp för sina ledare håller jag inte för särskilt troligt. Dock har dessa stater många likheter.

    För det första är de inga ”naturliga” statsbildningar. Irak och Syrien var tidigare en del av det osmanska riket. Efter första världskriget och osmanerenas fall skapades Irak vid britternas ritbord, omkring 1920, utan några närmare betänkligheter om befolkningen (studera kartan och se alla räta linjer). Syrien blev ett franskt mandatområde, skapat ur den osmanska provinsen Storsyrien där såväl nuvarande Syrien, Jordanien, Libanon och Palestina ingick. Landet fick egentlig självständighet 1944.

    Libyen var italiensk koloni fram till början av 1950-talet. I grunden bestod det av ett gytter av olika klanvälden och beduinstammar. Det var inte dessa som skapade Libyen utan italienska och franska kolonialherrar, som också använden linjalen som främsta hjälpmedel när koloniernas gränser skulle regleras.

    Samtliga de aktuella länderna, Syrien, Irak och Libyen kom efter hand att få allt mer repressiva regimer med ganska olustiga personer i ledingen, Hafez Assad, Saddam Hussein och Mohammar Gadaffi blev med tiden allt mer dikatoriska och egensinniga. I Gadaffis fall var det nog mot slutet av hans regim förmodligen frågan om rena galenskapen, hur kan man annars låta kröna sig till ”Kung av Afrika” och springa omkring med en guldpistol?

    Gemensamt för dessa ledare var att de alltmer kom att stödja sig på sina ”klaner” och i de ledande skikten. Nepotismen blev mer och mer uppenbar. Assad ersattes av sin son, Saddam Hussein omgav sig av släktingar och Gadaffis söner hade alla ledande befattningar. Således en ”trojka” med allt annat än demokratisk agenda.

    När så regimen i Irak störtades (man kan ha synpunker på hur det skedde) och när den arabiska våren nådde Tripoli och Damaskus lösgjordes olika befolkningsgrupper som tidigare hållits tillbaka av de repressiva regimerna. Utvecklingen nådde en punkt där den inte gick att stoppa. Likheterna med händelserna i det forna Jugoslavien efter Titos bortgång och hans arvtagares fall är uppenbara. Visst kan det vara så att externa krafter på olika sätt sökt utnyttja situationen men grunden för problematiken finns inom det egna landets gränser, gränser som långt tidigare ritats ”med linjal” av britter, fransmän och italienare utan hänsyn till olika befolkningsgrupper.