Genom en lång följd av år har jag personligen deltagit i framtagandet av kommunala kris-beredskapsplaner i ett antal av Stockholms grannkommuner. Skälet till att jag varit med är att jag arbetat inom den kommunala socialtjänsten som handläggare och/eller arbetsledare.

Beredskapsplanerna har syftet att i förväg planera hur kommunerna ska agera vid en katastrofsituation. Det kan gälla en händelse inom kommunen av allvarligt slag, eller något som drabbar kommunens innevånare på annan plats än hemmavid.

I de scenarier man utgår ifrån har ofta förekommit den bussolycka som krävde en massa svenska skolbarns liv i Norge på 80-talet, eller en lokal händelse som en flygkatastrof exempelvis.

Hur ska polis, räddningstjänst, skola, socialtjänst, kyrka, försvar, sjukvård och psykvård samverka, vem gör vad och vem/vilka har ansvar för att sammankalla dessa resurser. Övningar går ofta ut på att lösa praktiska problem. Hur öppnar man t.ex. kommunens telefonväxel klockan 02.30 en lördagsnatt? Hur får man tillgång till civilförsvarets, hemvärnets eller skolans resurser och hur inkvarterar och föder man 300 personer etc. Hur organiserar man de krisgrupper som behövs, och varifrån tar man personalen?

Kommunerna har genom åren fått vissa erfarenheter och dessa beredskapsplaner utvärderas årligen och förbättras förhoppningsvis lika ofta.

När det gäller den kommunala räddningstjänsten så dominerar en grundsyn som är tämligen naturlig. När larmet om en eldsvåda kommer så skickar man inte en it-tekniker och en kommunikationstekniker för att upprätta samband.

Man skickar ut alla röda bilar på en gång.

Det fungerar på kommunal nivå, och det fungerar på länsnivå.

På den statliga nivån fungerar det uppenbarligen inte alls. Tids nog får man utreda vad som gått så totalt fel, nu räcker det med att bara konstatera att det mesta som kunde gå snett också gjort det.

Det enda som man idag kan glädjas åt är att Sveriges befolkning visat ett stort mått av generositet mot offren i Indonesien, Sri Lanka och Thailand. Vi kommer att få fortsätta att vara generösa ekonomiskt mot länderna i Sydostasien, och vi kommer att få ta hand om våra återvändande och offer på hemmaplan på bästa sätt. Ett arbete som kommer att ta år i anspråk.

Varför staten inte kunnat ta till sig av utvärderingen efter Estoniaolyckan får vi i bästa fall reda på i framtiden.