Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården.Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70, efter Sköld Peter Matthis. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Föregående inlägg handlar om Srebenica och Jugoslavien-frågan. Dagens inlägg behandlar den så omtalade och omskrivna Almedalsveckan.

Inlägget.
Almedalen är en öppen plats med scen nere vid hamnen i Visby, men det är knappast så den är känd i vida kretsar. Almedalen är nog Almedalsveckan och den äger rum första veckan i juli. I år slog den rekord med schemalagda föredrag, debatter och evenemang; i en tjock tidning presenterades mer än 1400 arrangemang. Visby har drygt 25 000 bofasta och under veckan ökas antalet personer med drygt 20 000. Det är självklart att Almedalsveckan är en succé för restauranger och turistindustrin. Och det är den lilla, stora kalkön väl förunnad.

Vad står då veckan för, utöver att partiledarna framträder, som i år med förfäktningar inför nästa års val? Man kan beskriva veckan som arena för lobbyister. Alltifrån ideella, små föreningar som Folkkampanjen mot kärnkraft till Sveriges Näringsliv och Wallenbergarnas Investor finns på plats. Allt försiggår öppet och varje tanke om hemligt lobbyarbete i slutna rum är löjlig. Föredragen och debatterna är vanligen korta; 5 personer i en panel, med moderator för dela på 1-1,5 timma. Föredragen är bara 0,5-3/4 timma. Informationen eller ståndpunkterna som erbjuds blir därmed bara små blixtar i det enorma utbudet.

Därför är titlarna ofta mer intressanta än föredragen eller presentationerna. Jagar man däremot någon detalj, och har tid att springa runt, kan säkert enstaka Power Pointpresentationer ge substans. Det verkliga lobbyjobbandet får således ske kring tillställningarna eller på kvällens minglande. Och det är väl heller inget att förfasa sig över?

En som dock förfasar sig är Roland Poirier Martinsson (RPM) i en SvD-kolumn (15/7). Han är teolog-filosof med ett par böcker i bagaget, stadigt förankrad på högerkanten, jobbat för Timbro och är nu i USA vid någon högertankesmedja. Hans kolumn är samtidigt djupt förljugen och klarsynt. Det senare rör Almedalsveckan, men låt oss börja med förljugenheten. RPM framställer USA som det förlovade landet där media respektive lobbyorganisationer är helt klara över sina skilda roller. Han illustrerar det med att vid en lunch med två journalister tar han fram kontokortet. Journalisterna tittar häpet på honom; hur dum är svensken, skall han muta dem, med detta billiga knep? Jag tvivlar inte på att episoden är sann, men den säger i stort sett ingenting.

USA-media är notoriskt opålitliga beroende på den starka koncentrationen inom media och det starka ägarinflytandet. Tre år efter anfallet på Irak 2003 trodde hälften av det amerikanska folket att USA-trupperna påträffade kärnvapen hos Saddam-regimen. Högern dominerar också, i det närmaste totalt, med TV-kanaler och radiostationer. Antalet tankesmedjor och lobbyorganisationer är mycket stort i USA. Deras inflytande över politiken i bl a Washington svarar mot storleken. Därför blir RPM:s första möte med journalister i USA bara en marginell episod. Och genom att berätta om den sprider han en helt lögnaktig bild av effekten av lobbying i USA. Och det var naturligtvis inget misstag från RPM:s sida.

Men i Sverige, och i Almedalen ser RPM obehagliga saker: ”Men det finns en naivitet som aldrig blir tydligare än under Almedalsveckan. Här sätter mediaorganisationer och redaktioner upp sina försäljningsstånd, vid sidan om direktörer, politiker och fackpampar… Och när den långa dagens försäljningsslit är över då samlas vi alla i baren. Skål! Vem tar notan?”

Och vidare: ”… den fullständiga sammanblandningen och upplösningen av yrkesroller, där det är omöjligt att veta vem som gör vad, i vilket syfte, i vilket sällskap och med vilket resultat… denna tivolivariant av demokratiskt samtal”. Det lustmord som RPM begår på Almedalsveckan handlar onekligen om ett reellt politiskt problem. I dessa högerpolitiska tider gäller samling i mitten, i en form av korporatism.

Vi sitter alla i samma båt, så håll inte på och käfta. Vi – observera alltid detta vi – måste vara realistiska och pragmatiska. Och med den svängdörrspolitik och personalunion, som nu är legio, så underlättas kvällssamtalen i Visby. Olika partitillhörigheter och ståndpunkter? Jaja, låt inte det hindra. Därför blir man inte förvånad när förre statssekreteraren under Göran Persson, senare kommunikationsdirektör på Nordea, Jan Larsson, nu utsetts av Stefan Löfvén till (s):s valstrateg. Och tillsammans med förre (s)-finansministern Thomas Östros, numera VD för Bankföreningen, kan de ge Löfvén absolut objektiva fakta om bankvärldens svindlerier och maktställning (banksektorn omsätter drygt 4 gånger Sveriges BNP). Kanske Löfvén skall använda de (s)-märkta bankmännens kunskaper för att tämja bankjättarna? ”Fan tro´t, sa Rellingen.”

intressant.se, Almedalen, Visby, Gotland, Sverige, politik, lobby, kapitalism, lobbying, klassamarbete, korporativism, massmedia, jippo, Alliansregeringendemokrati, marknadskådespeleri,

R Poirer Martinsson 15/7 SvD 14/7 DN P Wolodarski 7/7 DN 7/7 DN 11/7″När politiken blir till skådespel”DN 22/7 ungdomsarbetslöshet, åberopar Almedalen Annarkia 29/7 Annarkia 8/7 Marios blogg Globalresearch DN antal miljardärer i Sverige Equality Trust DN 20/9 recension av Nina Björks bok