Nordirland är ”på tapeten” i samband med Brexit. DN skriver ”På Nordirland konfronteras människor med sin våldsamma historia. Allt fler frågar sig: Vad händer när gränsen till Irland blir en yttre EU-gräns? Kan Brexit – mer eller mindre av misstag – bli det som leder till ett återförenat Irland?” DN 29/3 Min egen relation till Irland är begränsad. Min käre syssling Jim i Oakland, Kalifornien har inte bara av svensk utan också irländsk bakgrund. Vi åt stora mängder ”corn beef” på St Patrick’s Day i Oakland för många år sedan. Och även vid andra tillfällen – jättegott! Och dagen – 17/3 – samma datum som utlandsstött våld bröt ut i Syrien – firas även här i Sverige.
Corn beef
Mot bakgrund av detta om Irland har jag nöjet att här publicera min första artikel om Orland, med fokus på Nordirland. Jag är mycket tacksam för att Kerstin Stigsson kontaktade mig med denna artikel som fokuserar på Nordirlands situation, men som också berör Irland och indirekt Storbritannien. Kerstin Stigsson har också skrivit om detta på Clarté-bloggen. Utdragen ur Wikipedia nedan har jag gjort på eget bevåg.
Wikipedia skriver ”Konflikten började av olika anledningar år 1969 och kan anses vara avslutad 2007, eftersom Nordirland efter långfredagsavtalet 1998 har fått självstyre med en regering där både lojalister (protestanter) och republikaner (katoliker) är med. Konflikten rådde mellan å ena sidan republikanska grupper (främst bestående av katoliker) som ville integrera den brittiska provinsen Nordirland med republiken Irland å andra sidan Storbritannien samt lojalistiska grupper (främst bestående av protestanter) som motsatte sig detta. Alla de paramilitära grupperna har lagt ner sina vapen, upplösts eller iakttagit en långvarig vapenvila.”
Nordirlands yta är på 14 000 kvm, dvs det är ungefär hälften så stort som Dalarna, och där bor 1,8 miljoner människor.
Republiken Irland är 5 gånger så stor, och har c:a 5 miljoner invånare.
Men Kerstins artikel talar för att ordet ”avslutad” är för starkt!
Artikeln.
Det var nyval till Nordirlands Assemby (parlamentet) den 2 mars. För första gången sedan Nordirland bildades blev det en ’grön’ majoritet. I Assembyn måste enligt Långfredagsavtalet 1998 de två största partierna på vardera sidan om konflikten samarbeta med varandra. Det finns en grön och en orange ’kammare’ i Stormont. Det vill säga en republikansk vänster nationalistisk och en unionistisk lojalistisk ’kammare’. Republikanerna är för det mesta katoliker som vill vara irländare och protestantiska unionister betraktar sig själva som britter. Som om det inte var nog med att det nordirländska samhället är sekteristiskt så är även Nordirlands ’regering’ byggd på sekterism.
Det vi glömmer bort är att provinsen är en del av United Kingdom, Storbritannien. Den lokala ’regeringen’ i Stormont har ingen rätt att besluta om skatter, utrikesfrågor eller försvarsfrågor. Således har nordirländarna inget att säga till om när det gäller brittiska trupper och regementen som är baserade i Nordirland. Se gärna en artikel om detta på www.tommymckeraney.com/blog-/ (Jag tror dessutom att de inte kan besluta om barn- och bostadsbidrag, men jag är inte säker.)
Man kan nog säga att konflikten startades när Irland delades 1920. Nordirland skapades enbart för att unionisterna skulle vara i majoritet. Det var en sorts apartheid där minoriteten (katolikerna) diskriminerades av unionisterna. Den protestantiska Orangeorden styrde och ställde i sken av den lokala unionistiska regeringen i Stormont. Orangeorden blev alltså stat i staten. För att förhindra att katoliker skulle väljas in så användes gerrymandering.
Wikipedia: ”Gerrymander (även gerrymandering) kallas med ett engelskt uttryck förändringar i valkretsindelning som görs enbart för att gynna ett visst parti eller en viss kandidat. Begreppet används framför allt i USA (gerrymandering), men också i bland annat Japan och Tyskland som båda på senare år har haft debatter om styrande partiers aktiva indelning av valkretsar för att gynna sig själva.”
Orangeorden hade de en egen polis (RUC) och en halv milis (B-specials, nu UDR, som ändrades till ett riktigt regemente 1970). Men även lagarna och bostadspolitiken var utformade för att diskriminera katolikerna.
I mitten av 60-talet bildades medborgarrättsrörelsen NICRA och krävde demokrati, jämlikhet och fred. Regimen med orangeorden i spetsen ville inte se sin makt försvinna. Följaktligen hetsades den lojalistiska arbetarklassen mot den katolska arbetarklassen. Argumenten var ungefär som vi idag hör från Sverigedemokraterna och nynazisterna. Det var en arbetarklass mot en annan arbetarklass.
Allt medan dom som hade makten – kapitalisterna – satt i säkerhet i sina fashionabla hem och drack te.
Nu utvecklades Nordirland till ett brinnande inferno. Det var dagliga våldsamma upplopp, hela kvarter sattes i brand, mord, misshandel, olagliga arresteringar, skjutningar och med mera. Storbritannien beslöt att skicka trupper till provinsen. Officiellt för att skapa ordning. Inofficiellt ville britterna – då som nu – att Storbritannien inte skulle bryta samman.
Varje natt genomförde brittiska trupper tillsammans med RUC och UDR razzior i dom katolska bostadskvarteren runt om i Nordirland. Grep människor i sängarna. Slog sönder bostäderna. Skrämde barn. Många ur NICRA och andra som greps sändes till interneringsläger (lägren kallades för H-block). Utan rättegång.
En hel del av dom brittiska trupperna var från SAS – den brittiska motsvarigheten till Spetsnaz. Men det fanns även fallskärmstrupper, Special Bransch, MI5 och MI 6 (MI 6 koncentrerade sig på Republiken Irland). Vilken regering kan hålla specialtränade soldater på gatorna i ett civilt samhälle med rätt att döda i flera decennium utan att bli kritiserade från andra så kallade liberala länder?
Desinformation från britterna var mycket vanligt. Katoliker och republikaner blev dagligen visiterade mot husväggar av brittiska soldater. Samarbete med lojalistiska paramilitära dödspatruller och Dirty Tricks förekom.
Brittiska säkerhetstjänsten använde tortyr från 70-talet till en bra bit in på 80-talet. Även om det inte officiellt förekom. I samband med USA:s president Trumps uttalanden den 26 januari 2017 medgav en konservativ MP Bob Stewart – en före detta arméöverste att han var en ’sorts’ torterare på Nordirland ([http://www.telegraph.co.uk%3eNews]www.telegraph.co.uk>News ) på 70-talet.
Här är några krigsbrott som britterna har gjort sig skyldiga till: Bloody Sunday 30/1 1972 då brittiska fallskärmstrupper mördade 13 (14) människor, massakern i Ballymurphy, morden på människorättsadvokaterna Pat Finucane och Rosemary Nelson, massakern vid McGurks bar, Dublin Monaghan bombningarna, och många fler händelser där brittiska underrättelsetjänsten och den brittiska regeringen var direkt inblandat eller skylde över lojalistiska attacker. Här är en bra sida om detta: www.patfinucanecentre.org.
Blodiga söndagen
Wikipedia: ”Ballymurphymassakern inträffade mellan den 9 och 11 augusti 1971. Elva obeväpnade civila blev under dessa dagar nerskjutna av den brittiska militären i West Belfast, Ballymurphy. Ingen av de dödade hade någon anknytning till någon paramilitär grupp.
Denna händelse fick föga uppmärksamhet i media.”
Sedan fredsavtalet 1998 har gränsen till Republiken Irland luckrats upp. Det finns inga brittiska soldater som bevakar gränskontrollerna. Inga militära helikoptrar som flyger lågt längs med gränsen. Allt detta är borta. Men enligt Sinn Féin kan detta förändras i och med Brexit. De befarar en återgång till en hårt bevakad gräns. Och det skulle innebära att gränshandeln och arbeten mellan länderna skulle kunna påverkas. Sinn Féin har en orsak till – som kanske ingen tänkte på vid Brexit omröstningen – och det är att de har för första gången en stor chans att återförena Nordirland med Republiken Irland. Emellertid har de inget att vinna på att stanna kvar i EU. Se det irländska kommunistpartiets analys om detta: www.communistpartietofireland.ie/r-2017-03-11.html
Fortfarande existerar det lojalistiska och republikanska paramilitära grupper. Dom rättfärdigar våldet för att antingen stanna kvar i det brittiska samväldet eller för att Nordirland ska förenas med Irland. Dessa grupper finansieras med olika brott. Sedan finns det grupper – särskilt på lojalistiska sidan – som ligger i fejd med andra lojalistiska grupper. Senast nu den 14 mars då en prominent lojalist mördades av andra lojalister.
Majoriteten av dom anställda inom PSNI (före detta RUC) är fortfarande näst intill 95 till 99 procent protestanter. Den brittiska armén gör då och då sin närvaro påmind med att synas på gatorna. Det finns alltjämt gripna i fängelser som varken blivit dömda, förhörda eller fått träffa en advokat. Tony Taylor är en av dessa. An Phoblacht (Sinn Féins tidning) har en artikel om detta: www.anphoblacht.com/contests/26721.
Men i stort sätt är det fred på Nordirland men det är en bedömningsfråga – det finns ju en del som tror att det pågår ett krig här Sverige.
Sinn Fein
Det som oroar mig är framtiden. Hur kommer unionisterna att reagera när det går upp för dom att Nordirland är på god väg att återförenas med Irland? Kommer det återigen bli ett inbördeskrig? Och hur kommer den brittiska regeringen i så fall att reagera? Om det omöjliga blir verklighet och Irland blir helt – hur ska den stor gruppen av unionisterna förhålla sig till detta?
Sinn Féin går starkt framåt även i Republiken Irland. Vänsterrörelsen har emellertid ett starkt fäste på hela Irland (i motsats till främlingsfientliga). Kanske är det för att deras politik är riktad till arbetarklassen. Under förra året och förra vintern har vänstern – kommunistpartiet, Sinn Féin, Workers Party, PBP/AAA – organiserat sig i gemensamma organisationer, såsom Right2water och Right2change. De har ordnat demonstrationer som protesterar mot Irlands högerregeringens åtstramningspaket. Deltagarna har varit från 40 000 till 100 000 människor (googla på Irish protests, klicka på bilder). Men varken Public Service eller någon annan massmedia har hittills nämnt något av detta. Det ska bli ännu en demonstration den 8 april. Ska bli intressant och se hur många som möter upp och om Public Service reagerar.
i Andra om: Storbritannien, imperialism,Nordirland, Irland, förtryck, klasskamp, politik, tortyr, religion, demokrati
6 svar till “Vad sker i Nordirland och Irland?”
Demografin lär ha förändrat proportionerna mellan katoliker och protestanter i Nordirland. Äldre protestanter utgjorde 2/3 mot nu yngre 1/3
Katoliker har vid samma jämförelse gått från 1/4 till nästan hälften.
Konflikten var från början en social konflikt. Precis som dom svara behandlandes orättvist och rasistiskt av dom vita i Sydstaterna i USA så behandlandes katolikerna orättvist och rasistiskt av protestanterna. Så att som Peter gör är räkna hur många som är katoliker och protestanter är något fel. Det har funnits och finns protestanter som velat vara irländare och vice versa. Konflikten var och är sekteristisk, ja – men den har aldrig varit någon religiös. Därför valde nordirländarna att kalla delarna i regeringen dom gröna och dom oranga.
Det var Storbritannien som ville ha det till att det var religiösa grupper som slogs med varandra. Dom ville inte kännas vid att katolikerna/nationalisterna/irländarna behandlandes orättvist av den odemokratiska protestantiska regeringen.
Min kommentar värderade ingenting det är bara fakta och kan ha betydelse för hur fortsättningen blir. Britternas avsiktliga folkmord mot irländarna medelst svält och annat fråntar deras ’koloni’ Nordirland sitt berättigande. Nordirlands befolkning med Engelska förfäder kan inte rå för vad som skett långt tidigare och avgör i demokratiska val tillsammans med dom övriga. Demografin kan väga in i det sammanhanget.
Du har både rätt och fel, Peter. Nordirlands befolkning som har engelska (eller skotska) kan inte rå för vad som har skett tidigare innan de ens varit födda. Men demografin om katoliker och katoliker behöver inte avgöra om Nordirland ska tillhöra Republiken eller inte. På början av 60-talet var det många katoliker som trots orättvisan från unionisterna som hellre levde i UK än i Republiken. Detta eftersom Republiken hade ännu värre sociala problem än vad Nordirland hade.
I dag är det annorlunda. I valet början av mars såg man att protestanterna övergav de partier som var för Brexit och antingen röstade på den unionistiska Alliance Party eller SDLP. Protestanterna ansåg att de skulle förlora arbetstillfällen i och med om gränsen till EU medlemmen Republiken stängs. Men därmed är det inte sagt att de skulle rösta för att Nordirland skulle återförenas med Republiken.
Konflikten är ingen religiös konflikt. Det har aldrig funnits religiösa grupper som har utkämpat strider om vilken religion som är bäst.
På Nordirland existerar det dessutom andra trossamfund plus ateister. Så, Peter, du kan inte dela in Nordirlands befolkning i två olika grupper och tro att dom röstar på endera hållet. Visst, många röstar efter sin identitet (inte sin religiösa uppfattning) men det finns en hel del som röstar efter sin åsikt (även om dessa är få).
Jag skrev bara att demografin KUNDE väga in i sammanhanget. Du läser in ngt kategoriskt som inte finns där.
Och jag håller med om att de Brittiska imperialisterna lyckats skapa en del fördelar i sitt brohuvud för att befästa koloniseringen. Och kanske bedrivit underminerande aktiviteter i republiken för kontrastens skull. (Ett globalt mönster föreligger!) Britternas etablissemang var oerhört skändliga mot de Irländska soldater som offrade livet vid första världskrigets fronter i förhoppning om att belönas med självstyre. Efter Gallipoli teg dom ihjäl de irländska stupade men berömde de övriga. Inom den intellektuella eliten bakom Brittisk geopolitik fanns ett rasistiskt förakt för de keltiska rötterna.
Det spelar ingen roll för detta förflutna förakt om det senare framkommit att deras ursprung är ett annat.
Inte bara kanske. Den brittiska säkerhetstjänsten har bedrivet underminerande aktiviteter i Republiken. En av de dödligaste attackerna ägde rum 17 maj 1974. Flera bomber exploderade i Dublin och Monaghan. 33 människor dödades och omkring 300 skadades. Den var en av dom dödligaste attackerna som någonsin ägde rum under hela konflikten.
Efter attacken kom allvarliga anklagelser från det irländska parlamentet. ’Joint Committee of Justice’ (ungefär som justistieutskottet) kallade attacken för ’act of international terrorism involving British State force’. Wikipedia, den engelska versionen.
Men därefter har den irländska säkerhetstjänsten samarbetat med den brittiska säkerhetstjänsten i varierande utsträckning. Främst för att oskadliggöra IRA.
Det är riktigt att rasismen mot irländarna är enorm bland britterna. Och det är riktigt att benämna irländare för irländare – och inte deras religiösa tillhörighet.