Mycket händer nu i Ukraina sedan en tid. Ett blogginlägg postades här 9 januari. Sedan dess har mycket hänt. Frågan är om en statskupp är på gång. DN skrev 23/1 att ”Bakom en stor del av våldet från demonstranterna sida de senaste dygnen står en högerextrem rörelse som kallas ”Högra sektorn””. Denna är emot både Ryssland och EU och lyssnar inte heller på oppositionens mer etablerade ledare. Det är också känt sedan tidigare att fascistpartiet Svoboda är en framträdande aktör bland demonstranterna. Men där finns säkert en hel del andra som är missnöjda med oligarkernas makt, närheten till Ryssland, eller som har mörka minnen av Sovjettiden, eller som tror att EU kan vara en räddare för olika problem.
Tre demonstranter och en polis har dödats i Kiev med vapen anpassade för jaktammunition med patroner laddade med hagel och kulor, uppger åklagaren Aleksandr Charlov, som utesluter att ett sådant vapen använts av specialstyrkan Berkut eller andra inrikestrupper. Åklagaren tror att gärningsmannen tillhör en grupp oidentifierade ”kallblodiga brottslingar” som agerar för att destabilisera situationen och reta upp demonstranterna enligt välinformerade Nyhetsbanken.
I lördags kom president Viktor Janukovytj med ett bud till oppositionen, som är generöst och kanske klokt. Två ledande oppositionsledare erbjöds att få de ledande posterna som premiärminister och biträdande premiärminister. EU, USA och Ukrainas kritiker i väst borde väl jubla. Men det gör man inte. Och oppositionsledarna tackar nej. De vill ha nyval. Presidenten har klokt nog lovat att dra tillbaka åtminstone delar av de åtgärder och inskränkningar i demonstrationsförbud som antogs 16:e januari av det lagligt valda parlamentet. Dessa lagar förbjuder demonstranter att bygga scener, använda högtalare, att tälta utan tillstånd och att maskera sig och bära hjälm.
De sist nämnda förbuden finns i flera andra länder, vilket Carl Bildt inte nämner då han kallar de nya lagarna för ”det mest repressiva lagparagraferna som jag sett ett europeiskt parlament driva igenom på årtionden.” I själva verket har säkerhetspolisen agerat påfallande återhållsamt under en stor del av den tid som demonstrationerna pågått. Man erinrar sig hur polisen agerade vid protesterna 2003 i Göteborg, hur de agerade i Storbritannien vid mer begränsade demonstrationer där för några år sedan. Förefaller ha varit klart hårdare tag än i Ukraina, med tanke på det mycket allvarligare läget där.
Krisen i Ukraina har definitivt geopolitisk betydelse. Craig Roberts skriver i Globalresearch:
”Med Sovjetunionens kollaps blev Ukraina oberoende av Ryssland. När imperier bryts upp kan andra intressen breda ut sig och ta makten. En rad utbrytare skapade småstater som Georgien, Azerbajdzjan, de forna centralasiatiska sovjetrepubliker, Ukraina, Baltikum, samt de delar av Tjeckoslovakien och Jugoslavien som bröts ut av ”nationalister”. En stor del av forna sovjetimperiet utgör nu en del av Washingtons imperium.
En försvagning av Ryssland är avgörande för Washingtons agenda för världshegemoni för då blir Kina enda kvarvarande stora bekymmer enligt en artikel av president Reagans förre biträdande finansminister Craig Roberts i Globalresearch. Obama-regimens satsning innebär att omringa Kina med sjö- och flygbaser samt att lägga sig i varje tvist som Kina har med asiatiska grannar. Kina har svarat på Washingtons provokation genom att utöka sitt luftrum, en åtgärd som Washington kallar destabiliserande när det faktiskt är Washington som destabiliserar regionen. Roberts bedömning verkar inte direkt gripen ur luften. I juni 2012 uppgav försvarsminister Panetta vid en konferens med deltagande av 28 stater i Asien att USA ska flytta om sina militära sjöstridsstyrkor och öka från 50 % till 60 % i Asien och Stillahavsområdet medan de ska minska från 50 % till 40 % i Atlanten. (Olive Stone, Peter Kuznick. The untold history of the United States, sidan 612. Random House, 2013). Globalresearch har diskuterat USA:s baser runtom Ryssland i olika artiklar, ett ämne som också behandlas i boken ”The globalization of NATO” av MD Nazemroaya).
USA har lagt en strypsnara runt Ryssland.Från Baltikum. Polen, övriga europeiska Östeuropa. Ukraina under arbete, Kaukasus (Georgien), USA-allierade länder i Centralasien, Japan, Sydkorea. Att den ryska statsledningen försöker undvika att USA ska få stort inflytande och rentav placera militärbaser i Ukraina är förståeligt. Svenska politiker och svenska media verkar blinda för detta scenario. Hur starkt har USA:s grepp över oss blivit? I Ukraina som i andra länder agerar olika NGO:s mer eller mindre som bulvaner för USA:s stormakspolitiska intressen. Vi har USAID och NED (New Economic Endowment), som till stor del stödjer verksamhet och organisationer. Kolla NED:s hemsida och sök på Ukraina!
För ett par veckor sedan gav sig EU:s utrikeschef Catherine Ashton och biträdande amerikanska utrikesministern Victoria Nuland ut på Frihetstorget och uttryckte sitt stöd för demonstranterna som krävt att Janukovytj och den sittande regeringen ska avgå. Är inte detta en upprörande inblandning i ett lands inre angelägenheter? Hur hade reaktionen blivit om Ukrainas biträdande utrikesminister på liknande sätt agerat vid en demonstration i USA eller mot EU:s policy i Bryssel?
Bakgrund.
Ukraina valde att inte acceptera EU:s villkor för ett samarbetsavtal, och massmedia gav bilden av otillbörlig påverkan av Ryssland. Men beslutet att acceptera budet från Ryssland togs efter omröstning i det valda parlamentet.
EU:s ”bud” låg långt under Ukrainas önskemål om att få 10 miljarder euro för omställningar etc inför ett samarbetsavtal. EU erbjöd bara 600 miljoner. Ukraina fick ett betydligt bättre bud av Ryssland, som tog över Ukrainas utrikesskuld på 15 miljarder dollar, sänkte gaspriset och återupptog oljetransporter. Ryssland är Ukrainas dominerande handelspartner, och Ukrainas industri är anpassad till detta. I övrigt har landet en stor jordbrukssektor. I sitt installationstal som president sa Janukovytj att han betraktar Ukraina som en europeisk alliansfri stat och att vill se Ukraina ”…som en bro mellan öst och väst och samtidigt en integrerad del av både Europa och det forna Sovjetunionen.” .
EU verkar inte särskilt angeläget om att stödja ett närmande av Ukraina till EU, då EU kom med ett så magert bud. Ukraina har en dålig, betydligt större ekonomi än Grekland. Kan man tro att den grekiska medicinen lockar informerade invånare i Ukraina? Inte kan man väl tror att stora utgifter för att förbättra Ukrainas krisekonomi är särskilt lockande för EU. Min bedömning är att ett skäl bakom EU:s handlande är att man vill ha med Ukraina för att som USA:s allierade bidra till att försvaga Ryssland.
Ukrainas ekonomiska problem beror inte minst på att den ekonomiska krisen drabbade Ukrainas ekonomi särskilt svårt och på oligarkernas starka ställning. Dessa betalar föga skatt och i stället samlar miljarder i skatteparadi utomlands. Ukraina drabbades liksom Ryssland av IMF:s och USA:s ekonomiska chockterapi i samarbete med inhemska ledare. När oppositionen talar om ekonomiska problem negligeras detta i hög grad och man talar ”bara” om korruption och ineffektivt styre. Att tvinga oligarkerna att betala skatt är en viktig del av problematiken. Vet inte hur stora hindren är för detta.
Aftonbladet.
Vänsteroppositionens programI ett blogginlägg hos Kildén & Åsman – som jag starkt kritiserat för deras syn på Syrien på deras och denna blogg – finner jag ett dokument med titeln ”Plan för social förändring” av ”Vänsteroppositionen” med förslag, som säkert är kontroversiella även inom ”vänstern”. Man kan se det som en önskelista med krav som man i dagsläget knappast kan samla många kring.
1. Folkstyre, inte oligarkernas makt. Övergång från presidentstyre till en parlamentarisk republik och med maken hos valda regionala kommittéer (sovjeter)
2. Nationalisering av primärnäringarna. 3. Arbetstagarna bör kontrollera alla former av ägande.
4. Införande av en lyxskatt.
5. Förbud mot offshore kapitalöverföringar.
6. Separation av företag och myndigheter. Medborgare med inkomster som överstiger 1 miljon grivni förbjuds inneha regeringsposter.
7. Sänk utgifterna för den byråkratiska apparaten.
8. Upplösning av Berkut och andra specialstyrkor.
9. Tillgång till fri utbildning och hälsovård.
10. Utträde ur förtryckande internationella finansinstitut som IMF.
För mig förefaller det idag väsentligt med krav som:
”Nej till utländsk inblandning i Ukrainas inre angelägenhet”.
”Bekämpa den fasctiska delen av oppositionen”
intressant.se Ukraina, Ryssland, Carld Bildt, politik, USA, CIA krig, desinformation ekonomi imperialism, kapitalism Kina EU, fascism Obama, kriminalitet,
DN 23/1 Nyhetsbanken 26/1 DN 25/1 Kildén & Åsman Infowars 23/1 AB-intervju med Bildt omkring 25/1 DN 19/12 2013 Globalresearch Nyhetsbanken 5/12 Nyhetsbanken 11/12 Proletären 20/12 SvD 5/1 2014 Sveriges Radio 17/12
Rozoff i Globalresearch
18 svar till “Vad händer i Ukraina?”
Vad som vore intressant att få veta något om är den sociala tillhörigheten hos olika agerande grupperingar. Vem i Ukraina har ett intresse av att Ukraina blir ett nytt Grekland eller Rumänien i EUs periferi? Och vad kan dessa erbjuda för att få ett masstöd?
Det finns en lite obehaglig tendens inom den sk vänstern att tillskriva stora protester diverse obskyra, ofta utländska, intressens dolda agendor. Dvs precis samma sorts resonemang som 1800-talets konservativa regimer använde för att avskriva fackföreningar och andra folkliga organisationer. Jag tycker detta är slött. Om oppositionen kan samla ihop tusentals människor för att demonstrera veckor i sträck så har de nån sorts stöd och kan utlova nån sorts fördelar. Förmodligen inte åt alla, men åtminstone åt dem som demonstrerar.
Därför skulle det vara intressant att veta vilka dessa är, socialt sett.
Håller med dig. Kommer att arbeta vidare med Ukraina några dagar inför en tidskriftsartikel. Uppfattar att de som demonstrerar är en heterogen grupp. Det handlar inte alls bara om utländska intressen, te.x. USA:s geopolitiska ambitioner, eller om en fascistisk organisation som Svoboda. Det finns troligen ett utbrett missnöje med oligarkerna. Vidare vill nog en hel del invånare vara ” närmare Väst” av olika skäl. Minnet av tiden i Sovjetunionen värderas säkert olika hos olika personer i den generation som upplevt detta, Olika faktorer och förhållanden interagerar.
Bra jobbar som vanligt Anders. Tyvärr har dåligt med tid just nu för att läsa dina artiklar men försöker så gott jag kan. Något som förbryllar mig är de Ukrainska högerextremisternas samarbete med vänsterextremister (om jag förstått det hela rätt?). Svoboda, som är nationalistiskt, vill väl att Ukraina blir medlem i EU, ett EU som jobbar för att få bort nationalstaterna. Det är något som inte stämmer där.
Martin Aagård skriver idag i Aftonbladet ”Den grupp som anfört kravallerna och nu mer eller mindre belägrat Dynamo Kievs vackra stadion vid Dneprs strand, kallas ”Högra sektionen”. En löst sammansatt grupp extremister som tycker att det antisemitiska partiet Svoboda är för liberala. Då pratar vi alltså om ett parti som samarbetar med Svenskarnas parti och kallas ”nazister” av Sverigedemokraterna.
Det är med andra ord inte några vanliga smygrasister som härjar på Kievs gator. ”Högra sektionen” är löst knutet till huligan-miljön kring Dynamo Kiev – ett lag som fick spela två matcher utan publik förra våren efter att fansen gjort Hitlerhälsning mot Zlatans PSG.
Men det som på ytan ser ut som ett helt nytt kaos är nog snarare mycket välbekanta konflikter som återigen bubblat upp.”
”Carl Bildt pratade i går i P1 om att kravallerna var ”folkliga reaktioner” och föreslog att EU borde vidta någon sorts ekonomiska repressalier mot Janukovitj och de oligarker som backar upp honom.
På sätt och vis en bra idé. Vissa av Bildts EU-kolleger anser att oligarkerna – symbolen för landets korrupta roffarekonomi – inte får röras. Men en ensidig straffkampanj mot Janukovitj-sfären är att be om ännu djupare konflikter i ett land där olyckskorpar kraxar om inbördeskrig.
Det kommer knappast att lösa den farliga situation som nu uppstått. ”Högra sektionen” vill varken ha med EU eller Janukovitj att göra. Deras visioner för Ukraina är visserligen otydliga men uppenbarligen brutala.
En direkt åtgärd man skulle kunna genomföra är dock att ge Carl Bildt en riktigt fin medalj.
En medalj för lång och trogen tjänst i kampen mot Moskva och dess allierade.”
Aftonbladets ledare den 23/1 om den ”högra sektorn” (en grupp som tydligen även DN nämner): ”Sektionen befinner sig långt ute på högerkanten, består huvudsakligen av unga män och samlar sympatisörer i både de rysk- och ukrainsktalande delarna av landet.”
– Men så enkelt är det ju inte. Det är det fascistiska partiet Svoboda som är ledande i demonstrationerna. Svoboda med 37 platser i parlamentet. Fascismen och antisemitismen i Ukraina är ju äldre än detta fascistiska parti. Stepan Banderas och de vita generalernas pogromer under revolutionen är några av rötterna, men antisemitismen går längre tillbaka än så. ”Sions vises protokoll” ett ryskt arbete men pogromer stod även Ukraina för kring förra sekelskiftet. Att det ukrainska samhället är så gravt smittat med fascism och antisemitism – en fascism med djup rötter – förtiger svenska media. Och skriver att regeringen i Ukraina är skyldiga till att där sker upplopp och dödsskjutningar. Blinda för USA:s ”unconventional warfare”. Som nu fungerar väldigt väl i Ukraina. Först iscensatte USA ”den orangea revolutionen” och nu detta. Säkert har den ukrainska regeringen stora brister och korruptionen florerar. Men kan de hålla stånd mot fascisterna, EU och USA ger jag dem en eloge. Jag befarar dock att regeringen besegras. Och kan inte känna någon sympati för demonstranterna. De är mer smutsade av fascism är någon iakttagare av utvecklingen vill erkänna. Tar de över makten har EU (Merkel) vunnit vad Hitler drömde om: Ukrainas rika jordbruksmarker, kolgruvorna och alla andra råvarutillgångar. Och USA kan så fritt placera militärbaser i landet. Som är deras syfte med stödet för oppositionen. Som någon debattör påpekade ”vapen riktade mot Rysslands ömtåliga mage”.(!) Som Anders Romelsjö skriver är Ryssland omringat. Från Baltikum, Polen, övriga Östeuropa, nu kanske Ukraina, Kaukasus (Georgien), de stater i Centralasien USA har kontroll över, Sydkorea, Japan. En hotfull strypsnara. Svenska media säger om detta: ”Putin är aggressiv”!!
Carl Bildt som nu arbetar för EU:s och USA:s kontroll över Ukraina fungerar som alltid mer som USA:s utrikesminister än Sveriges. Carl Bildt som satt i Lundin Oil:s styrelse 2000-2006 när regimen i Sudan fördrev åttiotusen människor från oljefältsområdena och dödade tolvtusen. För att ”rensa” oljefälten. Carl Bildt är angående detta – som styrelsemedlem i Lundin Oil – ”utsatt” för en förundersökning. (Internationella åklagarkammaren Stockholm.)
Carl Bildt var inför anfallet på Irak ordförande i en USA-ledd europeisk grupp som energiskt propagerade för ett anfall. Anfallet på Irak gav en miljon döda, flera miljoner på flykt, fasorna i Fallujah. Ett anfall baserat på en lögn.
Carl Bildt är Sveriges utrikesminister. Varför får han behålla sin ministerpost? – Varför rapporterar media inte en sann bild av de politiska förhållandena i Ukraina? Som inte styrs av Carl Bildts ”analyser”. –
– Relevanta frågor
Ulla Johansson
Tack Ulla Johansson för en utmärkt analys!! För övrigt vill jag gärna hänvisa till Stefan Lindgrens bloggar ”8 Dagar” & ”Nyhetsbanken” med ytterligare kompletterande material om bl.a. Ukraina. Det är ju som vanligt i dessa sammanhang alldeles och fullständigt otillräckligt med den snedvridna ”informationen” (Propagandan) man matas med via de stora etablerade main-stream-medierna.
Då man lyssnar på radions reportage om Ukraina blir man skrämd av den låga kunskapsnivån, att man blundar för att en betydande del av de våldsamma demonstranterna är anhängare till fascistiska rörelser. Man tiger om detta. Och naturligtvis tiger man om EU:s och USA:s intressen. Detta är inte alls förenligt radions objektivitet. Detta är ett av flera områden för anmälan. Däremot har den intervjuade förre ledande ambassadören Sven Hirdman tänkvärda saker att berätta. Han tror inte alls på något inbördeskrig.
Din analys av läget stämmer. Jag vill tillägga några ekonomiska informationer:
Maktkampen i Ukraina förs så förbittrat, därför att saken gäller vilken inriktning Ukrainas statsväsen ska ha, nämligen Ryssland eller Europa.
Ukrainas beräkningar, att kunna skaffa sig inkomster genom handel med Europa, är beroende av vilket förhållande landet har till EU – man behöver tillträde till marknaderna där och även krediter. Ekonomins lönsamhet är beroende av Rysslands gaspris. Ryssland och GUS är oundgängliga exportmarknader – viktiga branscher som luft- och rymdfart, nukleär- och vapenindustri, kan enbart överleva i samarbete med ryska företag (i SU var det ju gemensam ekonomi). Idag finansierar ryska investeringar och krediter Ukrainas kapitaltillväxt. Därför kräver Ryssland också att Ukraina bestämmer sig för att vara med i den rysk-kasakiska-vitryska tullunionen, medan EU påstår detta vara oförenligt med sitt frihandelsavtal.
Ukraina är alltså beroende av goda kontakter till både Ryssland och Europa.
Ryssland i sin tur är intresserad av samarbete med Ukraina: ryska oligarker och statliga koncerner investerar i landet och erbjuder inte bara provision för transiter, utan även engagemang i Ukrainas pipeline-nät och i landets energiföretag Naftogas.
Ukraina vill å ena sidan gärna vara med i Europa, som är förebild för makt och framgångar på världsmarknaden. Å andra sidan är Ukraina ekonomiskt beroende av Ryssland och skulle väl kunna leva bättre med ett samarbete med båda parterna.
De senaste åren hade EU krävt att Ukraina måste ”sanera” landets industri och energisektorn först, vilket betyder, att IMFs krav på avveckling av alla icke lönsamma företag måste uppfyllas, och att höja skatterna för att statens inkomster ska stiga. Ukraina är nu ett transitland för amerikanska och europeiska energikoncerner, som behöver transportvägar för gas och olja österifrån. Men i västvärldens huvudstäder härskar uppfattningen att Ryssland fortfarande är för starkt och att dess makt måste bli mindre. Vilka politiska beslut som än fattas i Ukraina, de västliga ledarmakternas synsätt är vilken strategisk betydelse de har för förhållandet till Ryssland, vars stormaktstatus de vill förstöra.
Maktkampen i Ukraina förs så förbittrat, därför att saken gäller vilken inriktning Ukrainas statsväsen ska ha, nämligen Ryssland eller Europa.
Ukrainas beräkningar, att kunna skaffa sig inkomster genom handel med Europa, är beroende av vilket förhållande landet har till EU – man behöver tillträde till marknaderna där och även krediter. Ekonomins lönsamhet är beroende av Rysslands gaspris. Ryssland och GUS är oundgängliga exportmarknader – viktiga branscher som luft- och rymdfart, nukleär- och vapenindustri, kan enbart överleva i samarbete med ryska företag (i SU var det ju gemensam ekonomi). Idag finansierar ryska investeringar och krediter Ukrainas kapitaltillväxt. Därför kräver Ryssland också att Ukraina bestämmer sig för att vara med i den rysk-kasakiska-vitryska tullunionen, medan EU påstår detta vara oförenligt med sitt frihandelsavtal.
Ukraina är alltså beroende av goda kontakter till både Ryssland och Europa.
Ryssland i sin tur är intresserad av samarbete med Ukraina: ryska oligarker och statliga koncerner investerar i landet och erbjuder inte bara provision för transiter, utan även engagemang i Ukrainas pipeline-nät och i landets energiföretag Naftogas.
Ukraina vill å ena sidan gärna vara med i Europa, som är förebild för makt och framgångar på världsmarknaden. Å andra sidan är Ukraina ekonomiskt beroende av Ryssland och skulle väl kunna leva bättre med ett samarbete med båda parterna.
De senaste åren hade EU krävt att Ukraina måste ”sanera” landets industri och energisektorn först, vilket betyder, att IMFs krav på avveckling av alla icke lönsamma företag måste uppfyllas, och att höja skatterna för att statens inkomster ska stiga. Ukraina är nu ett transitland för amerikanska och europeiska energikoncerner, som behöver transportvägar för gas och olja österifrån. Men i västvärldens huvudstäder härskar uppfattningen att Ryssland fortfarande är för starkt och att dess makt måste bli mindre. Vilka politiska beslut som än fattas i Ukraina, de västliga ledarmakternas synsätt är vilken strategisk betydelse de har för förhållandet till Ryssland, vars stormaktstatus de vill förstöra.
Vill komplettera min kommentar ovan med två länkar:
Stepan Bandera:
http://www.usatoday.com/story/news/world/2014/01/01/ukraine-bandera/4279897/
Babij Jar, ukrainska poliser:
http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/forintelsen/sovjetunionen/33-771-judar-mordas-vid-babij-jar
Ulla Johansson
Förre presidenten Jusjtjenko var en varm anhängnare till IMF och till NATO-medlemskap. Han beslöt om någon slags postum hyllning till fascistledaren Banderas, vilket aldrig hann verkställas. Svobodas chefsideolog Mykhalchysnhyn är positiv till ”Holocaust” skriver Pål Steigan i dagens blogg. Och jag ser i en tidning ett foto med EU:s utrikespolitiska taleskvinna tillsammans med Svobodas ledare.
Detta är konsistent med ledande EU-ledares stöd till terrorist-rebellerna i Syrien, eller överdriver jag?
Instämmer med vad Ulla säger om unconventional warfare och oranga revolutioner. Dödsskjutningar av okända förövare som skylls på regimen är ständigt återkommande.
(Framtagandet av Sion vises protokoll administrerades av en anglofil socialistisk rysk polischef i tsarens administration. Händelser i Frankrike som dreyfuss affären och i tyskland och sion vises i ryssland passade in i englands planer på att avskräcka judarna från fortsatt assimilering.)
Jag anser att Jan Wiklunds kommentar innebär en from förhoppning om att angloamerikanerna inte skulle vara kapabla att verka genom många ombud och jag är säker på att det ist är just så de agerar. Fullspektrum dominans. Givetvis har dom i den situationen också överlappande intressen med en del lokala intressenter.
Jag vet inte om EU har agenter i samma stil som angloamerikanerna. Antagligen är det de sistnämnda som är bäst inkörda och får organisera det.
Jag tycker inte att Ukraina ska gå samma väg som Vitryssland. Jag har just avslutat en tidskriftsartikel om Ukraina med fraserna:
”Nej till utländsk inblandning i Ukrainas inre angelägenhet”.
”Bekämpa den fascistiska delen av oppositionen”
”Minska oligarkernas inflytande”
Pål Steigans blogg idag om Ukraina var också mycket värdefull.
Att som Ulla Johansson srkiva att ”Att det ukrainska samhället är så gravt smittat med fascism och antisemitism – en fascism med djup rötter – förtiger svenska media.” är att gå väldigt långt. Det finns knappast en familj i Ukraina vars äldre släktingar inte deltog (och stupade) i kampen mot de tyska fascisterna, något som vi svenskar inte gjorde.
Naturligtvis finns problematiken med västra Ukraina, Lviv oblast, som 1941 hade tillhört Sovjetunionen i bara två år och som aldrig någonsin var en del av Ryssland, utan en del av Polen och senare Habsburg. Ukrainarna var aldrig herrar, och under den långa Polentiden, som återkom 1920, byggdes ett hat mot polackerna upp, något som fick tragiska följder i skuggan av andra världkriget.
I denna del av Ukraina pågick strider mellan NKVD och ukrainska nationalister en bit in på 1950-talet.
Min fråga om Vitryssland berodde naturligtvis på att en del ukrainare sneglar på Vitryssland när de ser på sin egen situation. Som en ukrainare påpekade för mig: i Vitryssland är vägnätet bättre eftersom statens pengar inte går till att göda oligarker.
Till slut en fråga om dina paroller: hur ska man bekämpa Ukrainas fascister samtidigt som utlänningar inte ska blanda sig i Ukrainas inre angelägenheter?
Intressant sammanfattning av läget i Ukraina:
http://www.stratfor.com/weekly/perspectives-ukrainian-protests?utm_source=freelist-f&utm_medium=email&utm_campaign=20140128&utm_term=Gweekly&utm_content=readmore
Hitler gjorde betydligt mer än att drömma om Ukrainas jordbruksmarker och råvarutillgångar, som Ulla Johansson skriver. Hela Ukraina låg under civil tysk förvaltning åren kring 1942 och 1943 med den vedervärdige Erich Koch vid rodret. C a 3 miljoner civilia ukrainare fick sätta livet till, utöver den strax under miljonen judar som avrättades.
Pål Steigan har skrivit en bra blogg om Ukraina som finns länkad på Knut Lindelöfs hemsida:
«Ennå er ikke Ukraina dødt».
Benny Åsman träffar också rätt i en blogg från den 10 januari:
”De som verkligen kommer i kläm i detta nystan av ekonomiska och politiska motsättningar är den arbetande befolkningen som ser hur deras levnadsvillkor försämras alltmer. Deras problem kan inte lösas med en anslutning till EU:s fattiga periferistater eller en integrering i den ryska ekonomiska sfären. Utan bara genom en politik som söker att möta befolkningens sociala och ekonomiska behov inte oligarkernas giriga jakt på allt större vinster att placera i skatteparadisen.”
Helt klart är att situationen är extremt svårbedömd. En fråga till de som skrivit kommentarer här är:
Tycker ni att Ukraina ska gå samma väg som Vitryssland (Belarus) och i så fall varför?
Följande artikel i Guardian sätter in det i perspektiv. Faktum är att Ukraina har behandlats ungefär som Tyskland behandlades på 20-talet – och vi får en ganska liknande reaktion: http://www.theguardian.com/commentisfree/2014/jan/29/ukraine-fascists-oligarchs-eu-nato-expansion
Mats Larsson frågar hur man ska bekämpa fascism utan att utlänningar lägger sig i och om vi tycker att Ukraina skall gå samma väg som Vitryssland.
Samtliga hittillsvarande fascistregimer och fascister överhuvud som jag kan komma på var understödda av angloamerikanerna. Inklusive Saddam Hussein och Assads far. Och syftet med det stödet var alltid detsamma att bekämpa krafter som försvårar exploateringen för dessa angloamerikaner. När fascisterna har malt ner motståndet åt angloamerikanerna behövs de inte längre och blir själva angripna.
Om utlänningar ska lägga sig i vore ett seriöst samarbete med och en allians med Ryssland antagligen en mer effektiv metod att påverka.