Vad händer i Turkiet?


De våldsamma och utbredda protesterna i Turkiet kom plötsligt – liksom till exempel protesterna i Tunisien och Egypten för ett par år sedan. Här bara några enkla reflexioner av denne bloggare som bara besökt Turkiet en gång, 2009, i Istanbul på en kongress. Jag såg det enorma polisuppbådet på morgonen 1 maj från bussen till flyplatsen. Under studietiden fick jag i slutet av 1960-talet kännedom om kurdernas situation av en studiekamrat på läkarlinjen, en kurd som suttit i ett mycket otrevligt fängelse i Turkiet.

Turkiet är en sekulär enhetsstat med republikanskt statsskick som upprättades 1923 med generalen Kemal Atatürk som dess första president och landsfader, sedan Osmanska riket upplösts efter första världskriget.

Flera faktorer finns till det kraftiga missnöjet.
1.Den neoliberala ekonomin
2. Byggplaner
3. Begränsad demokrati
4. Minskad sekularisering och konservativ moralpolitik
5. Krigspolitiken mot Syrien
6. Regerringens hantering av missnöjet
Erdogan imagesCAMET0C7
1. Ekonomin.Erdogans AKP kom till makten 2003. Därefter har den turkiska ekonomin växt snabbt och BNP per invånare har fördubblats, efter att BNP-tillväxten under de två tidigare decennierna legat på omkring 4 %. Många finansinstitut och banker har rekommenderat kapitalplacerare att satsa just i Turkiet. Den snabba ekonomiska utvecklingen, inspirerad av IMF:s nyliberala policy, har ökat de stora skillnaderna mellan utbildade ungdomar och personer i medelåldern i städerna, samt företagare jämfört med de fattigare skikten i städer och på landsbygden. Ökade inkomstklyftor och en stor arbetslöshet finns parallellt med framväxten av en mycket rik grupp av konservativa muslimska borgare. De senare, tillsammans med traditionella konservativa skikt på landsbygden, är den verkliga basen för AKP.
Detta är en av förklaringarna till missnöjet. Trots den fina ekonomiska utvecklingen kännetecknas den ekonomiska strukturen fortfarande av en stor jordbrukssektor som sysselsätter 22 %, något fler än i industrin. Omkring 6 % arbetar inom byggnadsindustrin. Medan drygt 70 % av männen i arbetsför ålder arbetar gör bara knappt 30 % av kvinnorna det. Turismen är en viktig inkomstkälla och Turkiet är det 6:e största turistlandet i världen. AKP har drivit en hårdför nyliberal politik med attacker på arbetarnas rättigheter och privatiseringar av offentlig verksamhet.

2. Byggplaner
I Istanbul har AKP öppnat upp hela staden för byggande. Områden där fattiga bor rivs för att bygga nya bostäder åt de rika. Parker förstörs för att ge plats åt köpcentrum och moskeer. Det var det sistnämnda som fick missnöjet att svämma över denna gång. Parken Gezi vid Taksimtorget i centrala Istanbul skulle bli shoppinggalleria. Utan att ta hänsyn till opinionen skickade de styrande in grävmaskiner och traktorer. Ännu mera specifikt kan man säga att AKP är de rika muslimska byggherrarnas parti. Erdogan själv var som borgmästare i Istanbul aktivt inblandad i en rad byggprojekt av faraoniska format. Nu ligger en rad nya projekt på ritbordet. Första byggstenarna har redan placerats för en ny, tredje bro över Bosporen. Ett gigantiskt nytt flygfält ska byggas intill Istanbul för att Erdogans planer på Istanbul som en världsmetropol ska bli verklighet.

3. Begränsad demokratiDe demokratiska och mänskliga rättigheterna är begränsade i Turkiet.
Mellan 1998 och 2008 gjorde den europeiska människorättsdomstolen mer än 1600 kritiska uttalanden mot Turkiet för kränkningar av mänskliga rättigheter och tortyr. Annan kritik gäller den hårdföra behandlingen av kurder, kvinnor situation, rättsväsendet och den begränsade pressfriheten. Regeringen utser själv domare. Militären har vanligen haft en stark ställning i Turkiet, som tidvis varit militärdiktatur. Tre gånger har militären gripit makten vid statskupper, nämligen 1960, 1971 och 1980. Under senare år har dock hundratals militärer hamnat i fängelse, liksom journalister som varit alltför kritisk mot regeringen. Kurderna utgår närmare 20 % av befolkningen. Deras kamp för självstyre har ofta slagits ned bryskt, och omkring 30 000 kurder har dödats i strider som pågått i flera decennier.

4. Minskad sekularisering och konservativ moralpolitik.AKP, det styrande islamistiska partiet, har börjat göra upp med sekularismen för att i små steg islamisera samhället. De har tagit beslut nationellt och lokalt för att förbjuda alkohol på offentliga platser, och de inskränker kvinnornas rättigheter. Kvinnor kastas ut från yrkeslivet för att istället föda barn. ”Den som dricker alkohol är en alkoholist”, lär Erdogan ha sagt. Nu är redan konsumtionen av alkohol per person i Turkiet den lägsta i Europa och motivet för förbudet är mer att säkra väljarbasen bland den konservativa muslimska majoriteten av AKPs väljare. Regeringen gör sig till och med löjlig i mångas ögon då den förbjöd vissa färger på läppstift för flygvärdinnor på Turkish Airlines.

5. Krigspolitiken mot Syrien.
Erdogan gett så mycket stöd till de väpnade grupperna i Syrien, till Jabhat al-Nusra och andra, att de är överallt i vissa turkiska städer vid gränsen mot Syrien. Dessa gör vad de vill och hotar och angriper folk enligt en persons som intervjuats i ansedda vänstertidningen Proletären.

6. Regeringens hantering av missnöjet.
Premiärministern Erdogans auktoritära och arroganta stil med nedlåtande och förolämpande uttalanden om de protesterande har också betydelse. I ett sådant här läge förefallet det självklart att den kritiserade ska satsa på dialog, öppenhet och göra självkritik för begångna fel. Erdogan gör tvärtemot. De som protesterar har kallats ”vandaler” och Erdogan har kallat sociala media – som spelar stor roll i nätvetksarbete liksom i Egypten – för ”det värsta hotet mot samhället.” (http://techcrunch.com/2013/06/05/social-media-is-worst-menace-to-society-says-turkey-pm-25-twitter-users-arrested/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Techcrunch+%28TechCrunch%29)
I Ankara säger vice premiärministern Bulent Arinc att regeringen ber om ursäkt för det ”överdrivna våld” som användes. Är de skilda budskapen från regimens män ett tecken på strider inom regeringspartiet AKP och kanske de första synliga uttrycken för en regimkris?
Minst 1700 personer har gripits, 500 har skadats och ett par har dödats hittills – den turkiska polisens hårdhet förnekar sig inte.
Justitia 1 90px-Statue_of_Themis

Är detta en revolution eller något annat?
Detta är ingen revolution, lika litet som i Egypten och Tunisien. Det är en demokratisk massrörelse, en revolt mot en förtryckande alltmer odemokratiskt arbetande demokratiskt vald regering. De som demonstrerar och troligen en stor del av det turkiska folket vill fälla regeringen (den stora samlande parollen nu är ”Erdogan avgå!” eller ”regeringen avgå!”), Men de demonstrerade och det finns inget gemensamt alternativ till en annan politik, än mindre till en annan ekonomisk politik. Detta är för de flesta inte en kamp om den verkliga makten, som handhas av den Turkiets storkapitalister och därmed förbundna skikt i stat och militärmakt.

Olika aktörer.
På Globalresearch fanns 5/6 ett inlägg av den turkiske marxisten Sungur Savran 5/6 ”Turkey: This is a Revolt, Not Yet a Revolution!”, som jag återger utan att säkert kunna bedöma dess relevans. Han menar att man ideologiskt och politiskt kan urskilja tre breda tendenser, med stora variationer inom varje kategori. En utgörs av en ekologiska känslighet hos stora delar av vänstern och andra krafter i Turkiet, där den stora drömmen ofta är en EU-anslutning. Det finns vidare en mycket stark turkisk nationalistisk tendens, som sträcker sig från CHP genom otaliga kemalistiska associationer till det ex-maoistiska, kemalistiska arbetarpartiet. Och naturligtvis, en brokiga samling av turkiska socialistiska och revolutionära krafter, kompetent och erfaren i gatustrider, men i avsaknad i den politiska skarpsinne eller alternativt program – menar Savran.
Enligt Flamman 7/6 demonstrerar nu för första gången alla oppositionella grupper tillsammans i Turkiet. Den kemalistiska urbana medelklassen går tillsammans med tradionella politiska fiender på vänsterkanten, och då finns anledning för Erdogan att vara orolig.

Den odemokratiska demokratin.
För mig är detta bara ett exempel på att den nuvarande demokratin baserad främst på återkommande val är otillräcklig, om än den har tryck- och yttrandefrihet, vilket är mycket viktigt och bra. Kravallerna i Husby är ett annat exempel på berättigat missnöje om det än delvis togs över av kriminella personer. Att politikerna endast följt besluten vid 2 av sju lokala folkomröstningar är ytterligare ett svenskt exempel. ”Occupy Wall Street” är ett exempel från USA. Ett generellt problem är att det är vanligt att politiska partier inför val presenterar löften, som ej uppfylls. Och tvärtom, men beslutar och genomför olika viktiga samhälleliga åtgärder som man inte presenterat inför val. Vi har i olika inlägg belyst den minskade demokratin och den ökade kontrollen och spioneriet av USA:s statsledning på medborgare i det egna landet och runtom i världen. Den stora begränsningen med den vanliga demokratin är att äganderätten till produktionsmedlen och jordens resurser inte är under demokratisk insyn, förvaltning eller kontroll. Och de är nu avgörande för vår framtid. Ideologiskt spelar det stor roll att dominerande massmedia är privatägda och står i det kapitalistiska och imperialistiska systemets tjänst på olika sätt. Det är ofantligt svårt att där publicera välskrivna och väl underbyggda artiklar som alltför djärvt kritiserar. Mänskligheten förtjänar ett mycket bättre ekonomiskt system och reell demokrati.

Taksimtorget 2

Vad kommer att ske i Turkiet?
Det vore övermaga att säga något bestämt. Jag tror ganska bestämt att Erdogan sitter kvar, men blir glad om jag får fel. Der Spiegel skriver 5/6 att hans makt snabbt håller på att avta. Han har fortfarande sannolikt betydande stöd, inte minst hos en stor andel av de besuttna och mäktiga i Turkiet. Och han har säkert fortsatt stöd av USA och NATO. Och något alternativ har de protesterande inte presenterat, lika litet som på Tahir-torget i Kairo. Om det blir till nyval är detta en fantastisk framgång för det turkiska folket.
På kvällen 10/6 rappporteras att den sturske premiärminister Erdogan i veckan ska träffa demontstranter. Detta är en framgång för de folkliga protesterna och för demokratin.
Men redan nu är detta en framgång för demokratin och demokrati-idealet i världen. Liksom Mannings och Snowden modiga insatser. Om folket sluter sig samman och protesterar kan mycket åstadkommas! Men det behövs en ideologi också. Och en sådan måste vara anti-kapitalistisk och prosocialistisk med ökad demokrati.


i Andra om: , ,, , , , , ,

DN 9/6 Sungur Savran Globalresearch 5/6 Der Spiegel 5/6 Proletären 4/6 Flamman 8/6 Björnbrum 6/6 Kildén & Åsman 5/6 Sky News 10/6 Jonathan Turleys blogg SKP-bloggen SKP-bloggen Motvallsbloggen 5/1 AB 8/6 Henrik Alexandersson Nyhetsbanken SvD om Kuba 26/11 Svenssonbloggen Kommunisternas blogg Anarkia FIB-Kulturfront. DN stoppas text om Gaza Dagens ekot om Arne Modig på Kuba Aftonbladet 2008 om mordförsök på Castro SR SvD1 SvD2Aftonbladet.se Expressen SvT Flamman Proletaren Svensk-kubanska

  8 comments for “Vad händer i Turkiet?

  1. ai
    11 juni, 2013 at 21:52

    Turkiet byggs ju bort av allt BNPbyggen. Kulturen, naturen och traditionen byggs bort i landet. By the way enligt Islam ska man skänka pengar till fattiga före moskebyggen, då ska man ändå inte bygga skrytmoskeer. Världen tävlar om vem som kan bygga värsta byggen.

    Ingenting är gratis, ett lanan bli rikare men den personliga friheten inskränks, människor förslavas.
    Vad ska en byggnad ge för mat nu snart när kontanterna är påväg bort.ä

  2. Tom Jensen
    11 juni, 2013 at 22:22

    Håller med om mycket av det du skriver men du har fel i vissa avseenden. De här kravallerna har inget med ekonomi att göra. De som är ute och demonstrerar är inte den fattiga landsbyggdsbefolkningen utan den unga välutbildade medelklassen. Tvärt om så har regeringen ett oerhört starkt stöd på landsbyggden, vilket de senaste valen också har visat. Sen är Syrien konflikten också primärt en icke-fråga för ungdomarna i Istanbul och Ankara.

    • 12 juni, 2013 at 19:55

      Du kommer här åter med påståenden utan belägg. Den ekonomiska tillväxten 2010 var 9,2 %.2012 hade den fallit till 2,2 % och den fortsätter att falla. Hur kan du skriva ”De här kravallerna har inget med ekonomin att göra”?

      http://online.wsj.com/article/SB10001424127887323296504578396200677967468.html

      • Tom Jensen
        12 juni, 2013 at 23:41

        Tillväxten 2010 var extremt hög, inte bara i Turkiet utan i större delen av världen enbart som ett resultat av att den var kraftigt negativ 2009. Tillexempel enligt IMF växte BNP i Sverige 2010 med 6.2% vilket var den kraftigaste tillväxten för vårt land sedan 1970-talet. Därmed kan man inte använda tillväxttakten 2010 som en refferenspunkt. Enligt IMF växte Turkiets BNP 2012 med 2.6%, och i år väntas den växa med 3.4% och nästa år 3.7%. Det kanske inte låter särskilt mycket men är avsevärt högre än både Sverige och resten av Europa. Dessutom är det knappast så att en nedgång i tillväxttakten påverkar människors levnadsstandard i den mån att man går ut och demonstrerar i den omfattning som vi ser i Turkiet.

  3. 11 juni, 2013 at 22:30

    Hur vet du att kravallerna inte alla har att göra med ekonomiska frågor? Det verkar vara en blandad grupp som demonstrerar. Säkert deltar stora delar av vänstern också och den utgörs inte bara av välutbildad medelklass. Jag är inte väl insatt i just detta. Betydelsen av Syrienfrågan förefaller oklar. Terroristdåd i en gränsstat för någon månad sedan rörde upp missnöje med Syrienfrågan, som kan engagera andra än ungdomar i Istanbul och Ankara.

    • Tom Jensen
      12 juni, 2013 at 12:02

      Jag har hållit kontakten med två turkiska studenter som jag lärde känna under min tid vid universitetet. De bekräftar att det primärt är universitetsstuderande och andra ungdomar ur medelklassen som är ute och protesterar. Dock så drar denna typ av protester naturligtvis till sig diverse våldsverkare också vars politiska hemvist är okänd. Som jag skrev tidigare så har också regeringen sitt starkaste stöd bland de fattiga och på landsbygden, medan oppositionen primärt består av över- och medelklassen som trots ekonomiska framsteg inte accepterar begränsningar i deras frihet. När det gäller Syrien så är mina vänners åsikt också att det är en icke-fråga. Risken för PKKs terroristattacker de senaste decennierna har gjort den turkiska befolkningen relativt luttrad.

      • 12 juni, 2013 at 18:44

        Jag är mycket tveksam om du har rätt. För brittiska BBC kommenterade analytikern Paul Mason och tyckte att händelser i Besiktas påminde om Pariskommunen. Och på morgonnyheterna sas att representanter för 20 grupper skulle möta Erdogan. Protester hade skett i omkring 50 orter för ett par dagar sedan. Att det då bara skulle vara medeklass och universitetsungdomar (på 50 orter) ter sig märkligt. Förhållandena kan knappast trovärdigt bedömas på avstånd, ens av ungdomar från Turkiet. Syrienfrågans betydelse växlar över tid och plats.

        Den turkiska polisens och miltärens hårdhet har säkert drabbat fler än PKK, inte minst i de aktuella demonstrationerna

        (Ditt inlägg om diktatur besvaras senare – kanske som separat inlägg. Nej, jag gillar alls inte diktaturer).

  4. 13 juni, 2013 at 07:23

    Vilka protesterar? Det är inte lätt att veta från Sverige DN skriver från Istanbul ”Parken har blivit ett enda stort tätlläger. Här har alla möjliga grupper, en del i vanliga fall starka motståndare till varandra, gjort sig ett hem…Alla hjälper varandra!”

Comments are closed.