Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. ordförande i De Förenade FNL-grupperna (DFFG) under de svåra åren 1968-70. Detta var Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget och Europas främsta solidaritetsorganisation med FNL (Front National Liberation) i Vietnam och med befrielserörelserna i Laos och Kambodja. . Han har förstärkt denna blogg med inlägg i många olika andra ämnen.
Jag blev själv bekant med Ulf Karlström i Uppsala i slutet av 1960-talet. Bilderna i DN då Sköld Peter Matthis och Åsa Hallström brutalt greps på Hötorget juni 1965 för en av polisen godkänd liten demonstration minns jag väl – de läste medicin liksom jag, som alltmer börjat intressera mig för Vietnam. 1965 började också de första FNL-grupperna sin verksamhet i Sverige. Jag minns så väl en solig lördag i september 1965, då det var ”teach-in” (seminarium) i Uppsala universitets aula om Vietnam. Där stod Magdalena Rinaldo med plakatet ”Stöd FNL”. Mitt eget solidaritetsarbete började ett år senare då jag var ute med henne och andra och samlade in pengar till FNL.
Artikeln
Året 1968 har blivit en symbol eller ikon för vänsteruppsvinget i Västeuropa på 1960- och 1970-talen. Det årtalet – symbolladdat – beskriver är två saker som skedde, dels olika studentmanifestationer 1968, och dels hela vänsterperioden. Emellertid var vänsteruppsvinget mycket bredare i flera avseenden än dessa kortlivade manifestationer. Ur en aspekt kan dock årtalsikonen försvaras – ungdomar, studerande och studenter utgjorde initialt en viktig del i det vi kan kalla den nödvändiga, kritiska massan för att fenomenet skall uppmärksammas, och därmed kunna spridas. Den svenska Vietnamrörelsen (DFFG) är ett paradexempel på detta. Jag var själv synnerligen deltagande och kan berätta om rörelsens särdrag.
Nu har Anders Burman och Lena Lennerhed redigerat en antologi – ”Tillsammans. Politik, filosofi och estetik på 1960- och 1970-talen” (624 sidor; Atlas 2014). Skriften innehåller 20 bidrag av olika skribenter, utöver en introduktion. Av samtliga författare verkar det bara vara två stycken som var med ”då det begav sig”. De övriga har därmed fått läsa in sig på på perioden, något i och för sig inte ovanligt för intellektuell verksamhet.
Det finns gott om bredare beskrivningar av de två decenniernas vänsteruppsving, t ex Jan Engberg (red) 1978, Svante Lundberg 1993,Sven-Olof Josefsson 1996, Kjell Östberg 2002, Mark Kurlansky 2005. Så det är en öppen fråga när jag börjar bläddra i denna antologi om den kan tillföra något.
Antologin har ett bredare anslag än t ex de citerade skrifterna. Självklart kan den kritiska läsaren säga – på 600 sidor och med 20 skribenter bör väl något komma fram. Och visst är det så. Antologier spretar ofta oavsiktligt, därför att redaktörerna tvingats gå med håven. Nu fångar undertiteln ganska väl innehållet och artiklar om firandet av svenska flaggans dag, atombombens motrörelser, hantverk kring 1970, Anna Sjödahls verk Vår i Hallonbergen (1973), Wilhelm Reich, samt teknik, kommunikation och förnuft i TV-åldern, breddar onekligen bilden av de två decennierna.
Marxismen blev vänsteruppsvingets ledande ideologi och teori – och måste man tillägga inte bara en marxism, utan flera. Det var också bakgrunden att vi – efterhand – fick en flora av relativt små vänstergrupper med partiambitioner. I ett par tre artiklar belyses filosofiska frågor som fick direkt bäring på vänsterpolitikens utformning, framför allt existensialismen i fransk tolkning, olika introduktörer av marxismen, strukturalismen i Althusserskolans tolkning, och i något mindre grad hermeneutiken. Som kuriosa kan nämnas att två artiklar bl.a. diskuterar 1600-talsfilosofen Spinozas bidrag till akademiska vänstertänkare som Althusser och Foucault. Då ser vi också rötterna till den hausse som den gamle linssliparen upplever idag.
Naturligtvis domineras framställningen av politikens substans och växlingar. Kjell Östberg, Södertörns högskola tar upp den spännande frågan om proletariseringen av medlemskadern inom de kommunistiska grupperna/partierna. Det är en initierad skildring av beslut och faktisk verksamhet inom KFML/SKP, KFMLr, RMF/KAF/SP och MLK, och i synnerhet RMF/KAF/SP från vilken Östberg har egen erfarenhet. Vad menas då med proletarisering?
Vi som är födda 1945 och 1946 i Sverige är de största barnkullarna, men även senare 40-talister var stora barnkullar. Denna generation kommer in som arbetande unga, studerande och studenter under 1960-talet. I kraft av sin numerär får de en stor genomslagskraft i de projekt som de engagerar sig i, t ex solidaritetsarbetet med Vietnams folk. Vietnamkriget ter sig så absurt och släcker de facto ut Kalla krigets svart-vita raster. Den så kallade Amerikadrömmen krackelerar totalt. Därmed öppnar sig andra tolkningar av världen och radikala idéer som marxism och kommunism vinner terräng. Kinas kritik av Sovjetunionen öppnar också upp för en nytolkning av kommunismen. Allt detta och mer därtill skapar jordmånen för etablerandet av små kommuniska grupper med sikte på partibildning. För 40-50 år sedan var den traditionella arbetarklassen, samlad i stora fabriker, cirka 30 %, medan den idag är 15 %.
Därför var den givna impulsen för dessa små kommunistgruppers medlemmar att de bokstavligen skulle uppsöka och bli en del av industriarbetarklassen. Detta var innebörden av proletariseringen som i stort sett alla dessa grupper bejakade.
Nå, vad blev resultatet av denna ”våg” av proletarisering? Kjell Östberg gör vad jag kan minnas en skarp och korrekt analys. Denna inriktning hade under en period en viss påverkan på antalet vilda strejker, lokal facklig aktivivitet, och även en del LO-förbunds radikalisering. Ett slags bevis på det senare är onekligen förslaget om löntagarfonder. I stort klingade denna påverkan ut efter 10 år beroende på olika faktorer. Rekryteringen av arbetare var blygsam, med undantag för vissa stora fabriker där antalet nyproletärer uppnådde en slags kritisk massa, och därmed syntes. En majoritet av nyproletärerna lämnade fabrikerna till följd av nedläggningar (av stora fabriker), återgång till studier eller tidigare tjänstemannayrken, arbetskador, eller att man lämnade den revolutionära rörelsen. Bakom denna extremt kortfattade, nästan reducerade beskrivning döljer sig en mängd individuella berättelser och rapporter. Skönlitterärt-dokumentärt sticker nog Dag Solstads ”Gymnaslaerer Pedersons berettning om den store politiske vekkelsen som har hjemsoekt vårt land” ut (October 1982).
Ja, till slut. Antologin är värd att läsas. Vad visste jag om konsthantverk och politik kring 1970? Intet ett smack, och nu vet jag åtminstone lite grann. Och det är fascinerande att inse – bl a med hjälp av denna antologi – hur vänsterradikaliseringen spred sig till nästan alla sfärer i hela samhället. Och ytterst triggar naturligtvis läsningen av antologin frågan hur denna vänsterrörelse kunde få så stort genomslag, på nästan alla områden? Och så försvann den – mer eller mindre – inom en 15-årsperiod. Kan vi lära oss något av detta, för att tillämpa på 2010-talet?
i Andra om: vänster, socialism,kommunism, arbetare, USA, Krig, kapitalism, Politik, Vietnam, unga, arbetare, massmedia klasskamp marxism filosofienhetsfront bloggar, samarbete,
9 svar till “Vad hände på 1960- och 1970-talen? Lärdomar för idag.”
Det kan inte begäras att den som växt upp i ett borgarhem, och under hela sin uppväxt besmittats och indoktrinerats med arbetarfientliga värderingar, fullt ut skall förstå den fulla innebörden av monopolkapitalets utsugning. Dessa privilegierade och bortskämda borgarbarn upplevde aldrig själva utsugningens praktik. Flera fortsatte också att fortsatt leva sina liv under borgarklassens former. Detta förhållande är mycket viktigt för förståelsen av ”vänsteruppsvingets” fullständiga misslyckande.
En annan viktig förklaring är den splittring, ofta influerad av destruktiva maoistiska tendenser, som fick till följd att olika vänstergrupperingar mer bekämpade varandra mer än den borgarklass, som skulle elimineras. Det är uppenbart att man här inte förstod Lenin och hans mycket klara budskap att arbetarklassen kamp måste ledas av en och endast en kraft – det kommunistiska partiet (märk kommunistiska partiet i singularis).
Lägger vi till detta dåvarande VPK’s feghet och rädsla att göra upp med den borgerliga demokratin – men också dess oförmåga att förstå det framgångsrika socialistiska samhällsbygget i Sovjetunionen – är förklaringen till att 60-talets tillfälle till en genomgripande revolutionär förändring gick till spillo.
Det finns ett och annat att säga om detta. En väsentlig orsak var att arbetarklassen aldrig var mobiliserad för socialismen. Tror knappast att påstått liv under borgarklassens former spelar någon större roll. En stor andel var studenter som levde på en högst begränsad ekonomi. Liksom i Kina 1919 spelade stunderna stor roll initialt. Liksom i t.ex. Ryssland i början av 1900-talet spelade olika uppfattningar om hur socialismen skulle genomföras och se ut en avgörande roll för splittringen (då mellan mensje- och bolsjeviker efter en omröstning 1901 om jag minns rätt). Särskilt splittringen 1970 efter valet av KFML (Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna) i KFML-r (senare KP, Kommunistiska Partiet) och KFML, senare SKP (Sveriges Kommunistiska Parti), senare nedlagt (men finns nu som ett annan socialistiskt parti) var betydelsefull och enligt min dåvarande och nuvarande uppfattning onödig. KFML fick i valet 17 000 röster (0,4 %), och avsevärt större andel i vissa studentrika områden. Anders Carlsson, f.d. ordförande i KP har i ett dokument försökt beskriva och analysera splittringen 1970, en beskrivning som alls inte imponerar.
En allmän orsak till splittringen inom vänstern är att det är mycket svårare att försöka arbeta för ett helt annan typ av samhälle än det kapitalistiska. Sovjetunionen och Kina representerade ett försök i fattiga länder med föga industrialisering. Mao-Tse Tung gav för 45 år sedan nordiska marxist-leninister rådet att hitta en egen väg till socialismen och inte efterapa Kina.
Att revolution kräver arbetarklassens mobilisering, därom är ve helt eniga. Dock är det för mig naivt att tro att en sådan mobilisering skulle kunna ha uppnåtts genom studenter. Studenter, och här vill jag vara fortsatt mycket tydlig, som ofta växt upp i borgarhem där föraktet för arbetarklassen började vid frukostbordet och slutade vid borgarkulturens middagsbord.
”Tror knappast att påstått liv under borgarklassens former spelar någon större roll. En stor andel var studenter som levde på en högst begränsad ekonomi.”
Dessa påståenden visar att dina kunskaper om och din erfarenhet av förhållanden i ett verkligt arbetarhem är mycket små. Hur kan du ens jämföra en students förhållanden, som bara har sin egen försörjning att tänka på och som tillbringar sin tid i rena, bekväma miljöer och utan kroppsarbete, med en arbetare, som har fler än sig själv att försörja och som verkar i smutsiga och hälsofarliga miljöer ofta under kroppsarbete?
För mig lyser det igenom hela din jämförelse ett arbetarförakt. Beklagligt! Skamligt!
Jag har aldrig påstått att en mobilisering av arbetarklassen kan uppnås bara genom studenter. Men de kan spela rätt stor roll i början. Mao menade att studenterna var revolutionens (1919) stormsvalor. Studentrörelsen bidrog att radikalisera delar av arbetarrörelsen som ju annars har ledare som pläderar för en kapitalistisk ekonomi och politik. Och en hel del studenter kom från arbetarklassen på 1960-talet. Jag hade under hela min uppväxt goda vänner och släktingar i arbetarklassen och arbetarhem. Jag har inte jämfört fattiga studenters förhållanden med arbetares på 1960-talet fast jag ganska väl kände till detta. Irrelevant. Arbetarförakt har i alla fall inte jag. Varför detta omotiverade uttryck.
”Jag har inte jämfört fattiga studenters förhållanden med arbetares på 1960-talet fast jag ganska väl kände till detta. Irrelevant. Arbetarförakt har i alla fall inte jag. Varför detta omotiverade uttryck.”
Du skriver:
”En väsentlig orsak var att arbetarklassen aldrig var mobiliserad för socialismen. Tror knappast att påstått liv under borgarklassens former spelar någon större roll. En stor andel var studenter som levde på en högst begränsad ekonomi.”
Att inte borgarfostran skulle spela någon roll tillsammans med studenters begränsade ekonomi, indirekt jämställande dem med arbetares ekonomi, leder mig till tolkningen att du i kampen jämställer studenter, om än radikala men fostrade i borgarhem, med arbetare. Detta är för mig arbetarförakt och det står jag för.
Vad så gäller maoismen delar jag Anders Carlssons utmärkta analys (vilken du hänvisar till i en kommentar ovan):
http://www.kommunisterna.org/nyheter/2013/02/nar-r-brot-med-maoismen
Maoismen var, speciellt som den kom att utveckla sig under senare perioder, en destruktiv och splittrande kraft som djupt skadade den revolutionära kampen. Mao själv var långt ifrån så framstående som Lenin och Stalin. Hans verksamhet kom att kantas av förödande misstag. Carlsson belyser i sin analys detta på följande sätt:
”Värderingen av honom kan dock inte bortse från avvikelserna och felen. I grova drag delar jag därför undertecknad den uppfattning som Fidel Castro gav till känna, när han 1977 intervjuades av det amerikanska TV-bolaget ABC. ”Anser ni att Mao Tse-tung var en stor revolutionär”, frågade ABC. Castro svarade:
”Jo, det gör jag. För att vara ärlig tror jag att han var en stor revolutionär ledare, jag anser att han gjorde en stor revolution, och i vissa stunder av sitt liv var hans tankar lysande. Han kom till makten, personkulten utvecklades, han gjordes till gud, och till slut gjorde han så mycket dumheter att dessa utgör en verklig skamfläck i hans liv. I Kina gjordes en verklig och djupgående revolution. Det kinesiska folket är ett enastående, hjältemodigt, uppoffrande och arbetsamt folk, med utomordentliga egenskaper. Men jag tror att Mao Tse-tung slog sönder med fötterna vad han under lång tid skapat med huvudet.”
Ungefär så. En stor revolutionär med stora brister; en skapande marxist med idealistisk slagsida.”
Massor av studenter hade arbetarklassbakgrund, liksom delvis jag. Det är väl utmärkt om studenter vill ta parti för arbetarklassen. Jag gör ingen större jämförelse mellan knappa levnadsförhållanden för studenter under 3-6 års studier och levnadsstandarden för arbetarklassen. För övrigt hade väl Marx, Engels, och Lenin liksom
Fidel Castro en borgerlig uppväxt/ bakgrund. Stalins far var väl skomakare (småföretagare) och själv studerade han teologi innan politiken fångade hans intresse. Säger väl något om den relativa betydelsen av klassbakgrund, liksom att S:s ordförande med gedigen arbetarbakgrund verkligen står upp för kapitalismen. Det är inga raka rör, utan mera komplicerat.
Jag avstår här från att debattera förre KP-ordföranden Anders Carlssons syn på Mao. Att KP får färre röster nu än i valet 1973 trots att kapitalismens kris är mycket tydligare säger också något. KP borde väl vara mångdubbelt starkare med en bättre socialistisk politik och praktik.
Min poäng är självklart inte att studenter inte kan ta parti för arbetarklassen utan att den egna erfarenheten av monopolkapitalets utsugning måste utgöra kärnan i den revolutionära kampen och därmed mobiliseringen. Denna insikt var central för Lenin och en förutsättning för att han i den ryska revolutionen lyckades mobilisera det proletariat som bestod av arbetare och i praktiken livegna bönder. Här misslyckades ”68”-orna totalt (…många har sedan avfallit, särskilt maoister som senare sålt sig till monopolkapitalet, detta säger mycket om ”övertygelsen”) och åter, jag menar det det till en del berodde på oförmågan att förstå arbetarklassens situation.
Sedan är din okunskap om det Kommunistiska Partiet (KP) stor. Du borde vara medveten om att KP inte tror på monopolkapitalets borgerliga demokrati och därför avstår ifrån att delta i den manipulation som riksdagsvalen utgör, vilket är hedrande. Dock är din jämförelse fullständigt irrelevant. Att sedan KP av taktiska skäl ställer upp i kommunalval är en annan sak.
Håller med dig om arbetarklassens roll. Tveklöst så. En fråga är vilka som tillhör arbetarklassen i dagens Sverige, och vilka som arbetarklassen kan söka allianser med. Den traditionella arbetarklassen har minskat i antal och främst i andel. Jag har nog betydligt bättre kunskap om KP och dess historia än du tror. KP borde bättre och tydligare föra fram hur ett socialistiskt Sverige skulle kunna se, vilka fördelarna är osv.
”En fråga är vilka som tillhör arbetarklassen i dagens Sverige,..”
Mervärde och lönearbete, är det för dig okända begrepp? Återvänd till Marx så finner du svaret på din frågeställning. En frågeställning, som är densamma, som bourgeoisien, i skepnaden av både fascism och liberalism, under mycket lång tid nyttjat för att splittra arbetarklassen och vända den bort från klasskampen till förmån för klassamverkan.
Även om jag på avgörande punkter sympatiserar med KP och hedrar partiets skepsis att låta sig vara ett verktyg i den borgerliga demokratins riksdagsval och den därmed följande manipulationen av arbetarklassen är partiet ändå ett uttryck för en splittrad vänster, en splittrad vänster, som spelar monopolkapitalet i händerna. KP är värt all respekt men det är för litet och marginaliserat för att kunna göra någon avgörande skillnad.
Istället måste det parti, som en gång hette Sveriges Kommunistiska Parti, som förråddes av klassförrädaren Hermansson och som idag leds av småborgaren och högermannen Sjöstedt, återskapas, som en samlande kraft för hela vänstern. Partiet måste rensas från fascister, högerinfiltratörer, småborgare, klassförrädare och ”borgerliga demokrater” för att åter kunna utgöra den samlande kraft, med tillräcklig styrka, varifrån revolutionen kan byggas. Marginaliserade grupper kan aldrig ta denna roll om en verklig samhällsomvandling skall komma till stånd. ETT och ENDAST ETT kommunistisk parti måste upprättas för att leda det revolutionära arbetet.