Nyligen kunde jag publicera artikeln Världens bästa pensionssystem eller ett pensionssystem i kris som skrivits av KG Scherman som generaldirektör i Riksförsäkringsverket 1981-1996 och dessförinnan statssekreterare i Fälldins regering. KG Scherman är troligen landets främste expert på vårt pensionssystem och har bland annat varit president inom ISSA, International Social Security Association 1992 – 1998. Hans bok ”Pensioner på villovägar – orsaker och lösningar” innebär en svidande och mycket sakkunnig kritik av det svenska pensionssystemet.
Denna artikel har publicerats på DN Debatt 19/12 Vackra ord som döljer mer än de förklarar och återpubliceras med benäget stöd av författaren. Det är en replik till artikeln på DN Debatt 14/12 av Pensionsgruppen;
Annika Strandhäll (S), socialminister och ordförande i Pensionsgruppen, Lars-Arne Staxäng (M), Solveig Zander (C), Mats Persson (L),
Lars Gustafsson (KD), Rickard Persson (MP), Fredrik Lundh Sammeli (S) och Teresa Carvalho (S).
Artikeln.
Annika Strandhäll och övriga står i ett olösligt dilemma. Alla vackra ord snärjer dem i en politik som inte går ihop och som inte går att genomföra utan långt större grepp. Och tydliga förklaringar, skriver KG Scherman, fd generaldirektör för Riksförsäkringverket.
Pensionsgruppen har träffat en överenskommelse. Så har skett inför i stort sett varje val sen 1994. Syftet har hela tiden varit detsamma: Att skydda den enighet som under sådan möda skapades 1994.
Överenskommelsen presenterades här på DN Debatt. Lovorden haglar. ”Det viktigaste beslutet under den här mandatperioden”. ”Ett bevis på en unik förmåga i den svenska demokratin”. Två exempel bland många.
Men vad är det man har åstadkommit? Och varför? Vilka svar får en undrande allmänhet på sina frågor? Vad ska jag leva av på ålderns höst, vad krävs av mig, hur tar jag ansvar för det, vilket stöd erbjuder samhället?
Ett inslag i uppgörelsen handlar om en förändring, ”en stor förändring”, av premiepensionen. Men det enda klara beskedet är att några hundra fonder av 800 försvinner. För vem, utom berörda fonder, är detta en stor förändring? Hela komplexet av omöjliga val för den enskilde, av ett samhälle som inte tar ett rejält ansvar, allt detta är kvar. Det finns formuleringar som skulle kunna leda fram till vidare förändringar. Men det blir föremål för fortsatta förhandlingar. Efter valet får man förstå och förväntas acceptera.
Siktar man på en försäkringslösning? Det var den ursprungliga överenskommelsen från 1994, som innebär utjämning över tid och mellan försäkringstagare. Motiven för den överenskommelsen redovisades tydligt. Motiven för dagens överenskommelse lyser med sin frånvaro. Vi fick till och med se det sorglustiga skådespelet att varje parti på egen hand gjorde sin uttolkning av denna överenskommelse.
Faktum är: Vi vet inte.
I övriga delar vet vi något bättre vad som avses. Men inte heller då vet vi varför.
När det gäller åldersgränser pekas ett antal förändringar ut. En är att den ålder upp till vilken sjukpenning, förtidspension och arbetslöshetsersättning kan erhållas ska höjas. Men det sker först 2023 och då endast med ett år, till 66. Trots att Pensionsmyndighetens beräkningar visar att ”behövlig pensionsålder” då är 67! Inte med ett ord förklaras varför. Man inte ens nämner att man på detta sätt nu och för framtiden har ”kapat” ett år i möjligheten att få stöd för dem som behöver stöd på grund av att pensionsformlerna fordrar att de arbetar längre än vad de orkar med.
Inte heller i övrigt finns någon redogörelse för hur man har tänkt att människor i olika besvärliga yrken och branscher skall klara de nya, hårdare kraven på hur länge man måste jobba. Ett hugskott presenteras, men det har ingen hört talas om förut och ingen analys finns tillgänglig.
Det tredje området är grundskydd. Det behovsprövade grundskyddet skall höjas. Det är tydligt och bra. Därutöver uttalas avsikten att införa ett behovsprövat tillägg till garantipensionen, i stället för att göra en generell höjning.
Det kan finnas logiskt hållbara argument mot en generell höjning av garantipensionen. Ett är uppenbart: En höjning av garantipensionen kostar mer än riktade åtgärder till ”de behövande”. Ett annat är att man inte vill betala för ett stöd som kan gå till människor som ändå har det gott ställt. Rikt gift, god tjänstepension, förmögenhet brukar nämnas.
Däremot är det av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll ofta använda argumentet ”Det måste löna sig att arbeta” inte logiskt. De beräkningar som brukar redovisas på näringslivssidorna lägger ihop det generella grundskyddet och det behovsprövade. Så Annika Strandhäll kommer inte ifrån att den nu redovisade lösningen leder till samma svårighet för henne i debatten som om hon hade gått in för att höja garantipensionen utan behovsprövning.
Annika Strandhäll och övriga står i ett olösligt dilemma. Alla vackra ord snärjer dem i en politik som inte går ihop och som inte går att genomföra utan långt större grepp. Och tydliga förklaringar.
K-G Scherman
Budskapet till partierna, som via sina representanter i pensionsgruppen gör upp i dessa frågor, blir att dagens situation, där ni lämnar till experter på Pensionsmyndigheten att försöka gissa sig till vad ni vill och varför och förklara detta för allmänheten är ohållbar och ovärdig.
Kom ut på plan, stå för vad ni har gjort upp om och förklara varför. Tydligt och analytiskt och inte med vackra ord och vändningar som döljer mer än de förklarar.
i pensionerna, demokrati, politik, Sverige, ekonomi, orättvisorlöner, pensionsgruppen, information, solidaritet, val,
kapitalism
3 svar till “Pensionsexpert: Vackra ord som döljer mer än de förklarar”
Det produceras svenska uteliggare. Det importeras utländska bidragstagare. Kommunicerande kärl och bortförklaringar.
Sverige hade det vi kallar för samhällskontraktet, vi folket betalade en stor del av vår inkomst direkt och indirekt via skatter till en offentlig förvaltning som skulle hushålla och administrera dessa tillgångar för att sedan leverera tjänsterna tillbaka till folket istället för att varje enskild i egen regi skulle köpa dessa tjänster. Detta hanterades via den s,k, offentliga sektorn som av de borgerliga hånfullt kallades för den ofantliga sektorn och man pratade om närande och tärande. Offentligt var tärande och privat närande eftersom det offentliga var finansierat med skatter. Vad det egentligen handlade om var att det storkapitalet såg var inte den ofantliga sektorn utan den ofantliga marknaden. Jungfrulig mark att exploatera med minimala risker eftersom hela svenska folket garanterade betalningen via skatten, tjänster som tidigare när de producerades av den offentliga sektorn var tärande blev nu närande när de producerades av privata företag ofta ägda av oligarker typ Wallenberg. Det som är på väg att hända är att hela den gemensamma välfärden håller på att haverera och när samhället inte längre kan hantera en så pass grundläggande del som pension finns det all anledning att misstro att riksdagen är kapabel att hantera rikets affärer. Det saknas vilja att öppet debattera viktiga frågor, folket hålls ovetande och man gömmer sig bakom s.k. experter och olika representanter för fackföreningar som sedan länge tappat kontakten med medlemmarna. Tyvärr har vi dessutom en media som fungerar som ett rena propaganda organ typ de DDR hade. Aftonbladet har blivit helt horribel, idag föreslog de ”vägkameror” på internet och beklagade sig över siter med ryska troll som spred hat och ”fejk news”. Antar att även denna blogg räknas in bland dem de anser bör stängas ner. Det har blivit otäckt, när man inte längre vill argumentera brukar inte våldet vara långt borta.
Några reflexioner om premiepensionen. Jag kände inte alls att det var någon frihet att välja hur egna pensionspengar när den infördes. Det var ju ett tvång att slänga in pengarna just i den spelhåla som kallas Börsen! Varför, när alla vet att krascher kan inträffa när som helst, att aktiekurser är prislappar som kan ändras när som helst, att utdelningar kan gå i botten när som helst? – Jag var misstänksam mot hela upplägget, och strax efter att det satts i drift kom dot.com-kraschen! Inte oväntat!
Jag minns att moderaternas kvinna i utredningen om premiepension, nationalekonomen Genser, kvittrade i någon intervju ungefär att ”om folk visste hur bra det är med aktier skulle de kräva att ännu mer av pensionen placeras som premiepension”. Jag vet inte om hon, eller hennes kumpaner i utredningen, hade något att säga sedan kraschen kom. Eller när nästa krasch kom, 2008. En krasch vars efterverkningar vi fortfarande lever i.
Ett alternativ hade varit att få sätta in pensionspengar på ett valfritt konto utan spekulationsinslag. Och då hade det funnits ett bombsäkert val, nämligen ett låst konto med ränta hos Riksgälden. För där hade man ju ännu hygglig ränta på sparande, samtidigt som börskraschen gjorde att premiepensionskonton knutna till börsen dränerades.
Och hur i h-e kunde man komma fram till ett upplägg där vanligt folk antas kunna reda ut vilken av hundratals fonder med tjusiga namn som är den bästa och alltid presterar över index (och förstå att det sannolikt är något skumt med en fond som alltid, oavsett konjunkturer, presterar över index).
Jag minns en annan intervju från den tiden, med någon stackars människa som yttrade att ”jag kommer att få så dålig pension så jag måste satsa på högriskfonder”. Undrar om denna person förstod att risk inte bara betyder ”hög utdelning” utan faktiskt också ”risk” i betydelse ”dom har snott dina stålar och stuckit!”.