Svenska Dagbladet skriver idag ”Trots att USA och västvärlden minskar sina militärutgifter fortsätter Ryssland att öka sina. Ryssland spenderar fortfarande enbart en sjundedel av vad USA gör på militären, men skillnaden minskar något.Glappet mellan USA och västländerna och de andra stormakterna blir mindre, men det är fortfarande ett stort gap”, säger Sam Perlo-Freeman på Stockholm Peace Research Institute (Sipri), som presenterat sin årliga sammanställning. DN:s rapportering är likartad. Det finns olika sätt att räkna militärutgifter, en fråga som debatteras då och då.

Flera analytiker menar att de totala militärutgifterna är större. Särskilt utgifterna från USA har analyserats. Vi behandlar detta i boken ”USA som världspolis” och finner att det finns skäl att räkna med betydligt högre militärutgifter för USA:s del, än de officiella. Kanske gäller detta i varierande grad andra länder. Följande utdrag ur boken diskuterar USA:s militärutgifter. Med all sannolikhet har de minskat som SIPRI påstår. Till minskningen för USA, som ändå officiellt svarar för närmare 40 % av de totala militärutgifterna med 5 % av världens befolkning bidrar hemtagningen av trupper från bl.a Afghanistan, kraftigt ökad krigföring med drönare samt krig genom ombud, ”unconventional warfare” enligt USA-arméns manualer. Detta är, som visats i bl.a. denna blogg tydligt då det gäller kriget mot Syrien. Där är ”ombuden”, som också har sina egna agendor, ”Turkiet, Saudiarabien, Qatar” samt inte minst de alltmer och allt tydligare al-Qadiaassocierade rebellerna på marken.

Utdrag från kapitel 8.3 i boken ”USA som världspolis” (se annons på bloggsidan).
”8.3 Årliga kostnader för militära utgifter SIPRI* redovisar löpande, med viss fördröjning, data om världens
samlade militära utgifter och för varje land. Vad som är direkta eller indirekta militära kostnader kan vara svårt att avgöra, även om SIPRI på ett föredömligt sätt redovisar urvalskriterier för datainsamlingen.”

”Den stora ökningen av rustningsnivån från 2001 påminner om en tidigare period. Det var under president Reagan som USA på 1980-talet våldsamt drev på kapprustningen mot Sovjetunionen. 1970-talets »stagflation« med både ekonomiskt låg tillväxt och hög inflation ersattes av 1980-talets nyliberala doktriner. Den politik som brukar benämnas keynesianism*, framför allt med tillämpning i både USA och Europa under 1930-talet, innebär att statliga beställningar eller utförande av projekt i stor skala håller uppe efterfrågan under ekonomiska
kriser, recessioner* eller depressioner.” (* hänvisar till kapitlet ”Ordförklaringar”).

”År 1985 svarade de militära inköpen för 66 procent av flygplanen, 93 procent av fartygen och 50 procent av kommunikationsutrustning av försäljningen i USA (Bellamy Foster & Magdoff 2009). Under åren 1996–2000 låg militärutgifterna på den lägsta relativa nivån under den gångna 25-årsperioden, men militära investeringar uppgick
ändå till ungefär en fjärdedel av alla investeringar och en tredjedel av affärsinvesteringar. Från 2001 till 2012 ökade USA officiella militärutgifter med 69 procent, och redan 2007 var nivån den högsta sedan andra världskriget (Bellamy Foster et al 2008, SIPRI 2013). Emellertid har ett trendbrott skett, då utgifterna 2011 minskade med
1 procent och 2012 med drygt 5 procent (i reella värden). För år 2013 har ytterligare nedskärningar aviserats, bland annat avsked av ett stort antal civilanställda. Krigsfartyg, även ett hangarfartyg, flyttas till hemmahamnar i USA. Enligt andra beräkningar var USA:s eller 7,3 procent av BNP (Bellamy Foster et al. 2008).

Beräkningar utifrån budgeten för 2008 anger de totala militärutgifterna till liknande tal, »minst 1,1 biljon dollar« (Johnson 2008). Officiella data från US National Income and Product Accounts (NIPA), som bokför USA:s ekonomi, anger att försvarsutgifterna är 662, i stället för 553 miljarder dollar. I sina kalkyler inkluderar Bellamy Foster et al (2008) även 50 procent av kostnaderna för rymdprogrammet (9 miljarder
dollar), militärt stöd till andra länder (29 miljarder dollar), kostnader för »veteraner« (f.d. soldater och militärer) 40 miljarder dollar, mediciner till militärer och framför allt 250 miljarder dollar i räntenetto.
Det sistnämnda beskrivs som »80 % of net interest payments attributable to military« (Bellamy Foster et al. 2008).

Enligt nobelpristagaren Stiglitz och Bilmes (2008) uppgick kostnaderna för Irakkriget till 3 biljoner* dollar fram till 2008, avsevärt mer än enligt de officiella uppgifterna (Stiglitz och Bilmes 2008).”

Analytikerna Chris Hellman och Mattea Kramer, som skrivit boken ”A People’s Guide to the Federal Budget” påpekar 2012 i artikeln ”One million dollar for defense” att den officiella militärbudgeten på 530 miljarder dollar inte inkluderar kostnader för krig, vilka då uppgått till uppemot 100 miljarder dollar årligen sedan några år. De minskade till under 90 miljarder år 2013 (medan utgifterna för utbildning uppgick till 64 miljarder år 2013).

Inte heller utgifterna för kärnvapen på knappt 12 miljarder dollar ingår i militärbudgeten utan hamnar i budgeten för energidepartementet. De kom så upp till siffran 636 miljarder dollar. Med tillägg av kostnaderna för nationell säkerhet, program för att trygga livsmedelsförsörjningen, stora pensionskostnader för civil- och militäranställda inom försvaret, sjukvårdskostnader kommer de så småningom upp till att de verkliga kostnaderna för försvaret – med ett något utvidgar begrepp – är omkring dubbelt så stora som de officiella.

USA har egna trupper i 150 länder och mer än 700 militärbaser över hela världen. Ändå är kanske »det amerikanska unipolära ögonblicket över« (Ojanen et al. 2011). Är det så? Hur har det i så fall kunnat ske? Detta diskuteras bland annat i avsnittet om den multipolära världen i kapitel 11 av boken.

USA:s hycklande kärnvapenpolitik.

USA ingick visserligen ett nytt START-avtal med Ryssland i april 2010, som många tolkade som en framgång. Antalet kärnvapen skulle minska med 30 % under ett antal år. Samtidigt infördes ett nytt sätt att räkna kärnvapen. Om ett plan tidigare hade 5 kärnvapen räknades detta just som 5 kärnvapen, men nu började man i stället att räkna antalet kärnvapenbärare och får då i stället ett kärnvapen. Enligt avtalet ska USA och Ryssland få ha kvar 1 500 kärnvapen, tillräckligt mycket för att utplåna livet på jorden flera gånger om.

Enligt Obama’s SSM-plan ska många miljarder US dollar spenderas varje år i c:a 15 år för att söka förlänga användningstiden för kärnvapen. Och krigsorganisationen NATO:s militära program vilar till syvende och sist på kärnvapeninnehavet.

Låt oss stärka arbetet för att bilda en mäktig opinion för militär nedrustning och för att avskaffa kärnvapen!
Vem tror inte att minst 80 % av jordens befolkning ställer sig bakom?
I en värld med utökad demokrati skulle en världsomfattande folkomröstning ordnas i denna centrala fråga.

Boken ”USA som världspolis” är på knappt 400 sidor och kostar 185 kr, exkl porto. Kan beställas från macoma.karlstrom@telia.com.