USA – de ”förlorade möjligheternas land” (Nobelpristagare)



I kolumnen på Dagens Nyheter skrev igår David Brooks, en amerikansk borgerlig journalist och författare under rubriken ”USA:s förlorade rörlighet”, medan Nobelpristagaren Joseph Stiglitz menar att rubriken stämmer mycket väl.

Brooks skriver bland annat:
* Rörligheten i USA har minskat. År 1950 flyttade 20 % (!) av invånarna varje år, medan andelen nu är 12 %, ungefär som i Norden.
* Detta förklaras delvis av att andelen äldre har ökat.
* Bara 46 % av USA:s vita tror att de har god chans att öka sin levnadsstandard, den lägsta siffran någonsin.
* 27 % i USA i åldern 18-29 år tycker att USA är det finaste landet i världen, jämfört med c:a 50 % hos de som är över 65 år.
* År 2003 trodde fler i USA än i Storbritannien, Tyskland och Italien att marknadsekonomin är det bästa systemet att bygga världens framtid på, medan andelen nu är lägre i USA än i dessa länder.* För 30 år sedan ansåg sig den stora majoriteten i USA att de tillhörde medelklassen, men de senaste 25 år har andelen som uppger att de är fattiga fördubblats.
* Folk flyttar till låginkomstområden med billiga bostäder och inte till områden med låg arbetslöshet och höga inkomster. Brooks anser detta ”märkligt”, men funderar inte på att det är rationellt för de många som är långvarigt utslagna att flytta till områden med billiga bostäder.
* Brooks nämner att en Michael Strain anser att staten i USA borde erbjuda flytthjälp år de långtidsarbetslösa (de som har minst chans att få ett nytt jobb – min kommentare).
* Brooks menar att en viktig faktor är förlorat självförtroende.
* Han skriver avslutningsvis ”Om vi kunde förmå fler människor att dra västerut (eller söderut, österut eller norrut) för att hitta försörjning skulle vi kanske få se den gamla framtidsorienterade inställningen igen.” (Menar Brooks att flyttande ge nya jobb?)

I sin långa artikelnger Brooks inga fakta om USA:s ekonomi och dess utveckling. Varför publicerar DN en sådan artikel?
Kanske undersökningen rentav speglar en realitet? Detta utreds grundligt i främst kapitel 2 i boken ”USA som världspolis”.
Stiglizt untitled

Men enligt Professor Joseph Stiglitz Nobelpristagare i ekonomi 2001, f.d. ordförande i Clintons ekonomiska råd, och f.d. vice Världsbankschef, en favorit bland ”mainstream” vänsterekonomer i neo-Keysiansk anda är USA snarast de förlorade möjligheternas land.

I sin senaste bok ”The price of inequality” -How today’s divided society endangers our future” (Ojämlikhetens pris – Hur dagens delade (ojämlika) samhälle utgör en fara för vår framtid analyserar han dagens USA, som vanligt med massor av fakta. Han påvisar att ojämlikheten har ökat även under Obama, liksom fattigdomen och arbetslösheten.
American poverty 2616202936_20ecce5868_b

”Occupy Wall Street”-rörelsens paroll om att ”Vi är 99 % och de 1 %” ställer viktiga frågor på sin spets. Occupy Wall Street skriver 4/9 ”Vi ska dra fram motsättningarna mellan president Obamas löfte om ”hopp och ändring” och den fortsättning av en tyst kupp som storbolagens USA utför i vad som är en skam för demokratin”.
Vad har hänt?
-Under den (begränsade) återhämtningen av ekonomin mellan 2008 och 2010 fram till 2010 (=tog) den rikaste 1 % av invånarna i USA 93 % av ökningen av nationalinkomsten, medan motsvarande siffra under den ekonomiska boomen under åren fram till 2008 var 65 %.
-Under de senaste 3 decennierna ökade reallönen med 15 % för de 90% i botten, med 150 % (10 gånger mer i relativa termer, och mycket mer i dollar) för den rikaste 1 % och 300 % för den rikast 0,1 %.
-Inkomsten efter skatt för den rikaste 1 % var år 2007 1,3 miljoner dollar för den rikaste 1 %, 73 gånger mer än för de fattigaste 20 %.
-Arbetslösheten i USA är officiellt 8 %, men 22 % om man medtar även korttidsarbetslösa och långtidsarbetslösa.
-Hypotesen om att även fattigare nu får del av ökat välstånd (”trickle down”) med ökning av BNP stämmer inte med fakta.
Det är begränsad inkomströrlighet – påståendet att USA är möjligheterns land är en myt ”There is little income mobility – the notion of America as a land of opportunity is a myth” (Sid 25 i boken).
-Detta har samband med en långvarig relativ stagnation i ekonomin,med avregleringar och kraftigt ökad finanssektor. Clinton gjorde ödesdigra avregleringar under sin presidentperiod;
-1970 motsvarade den inhemska skulden i USA 100% av dåvarande BNP, medan den år 2007 uppgick till 346 %. Hushållens skulder ökade under samma tid från 0,5 biljoner US Dollar till 13, 8 biljoner, vilket motsvarar 100 % av BNP år 2007.

Möjligheterna till högre utbildning beror till stor del på föräldrarnas inkomst. Studenter från fattiga hem som är duktiga i skolan har mindre sannolikhet att ta examen i college än studenter från rika hem som har sämre betyg.
-Om de ändå tar examen har de sämre möjligheter på arbetsmarknaden än studenter från rika hem som har sämre studieinsatser. (Sid 19 i boken).
< Inte bara USA
-f.a. den mogna kapitalismen genererat allt fler djupa ekonomiska kriser, som ofta drabbat utvecklingsländerna;
-kriserna har medfört att enormt stora belopp från medborgare, som ej orsakat krisen, jämte inflationsdrivande nytryckning av sedlar, används för att söka rädda ett sjukt system (USA, Grekland, Italien etc);
-1/3 av jordens befolkning lever i fattigom (FN Human Development Report 2010);
-skuldsättningen hos enskilda och hos många ledande ekonomier ökat under senare år. -USA har med stöd av f.a. G7 kunnat använda IMF och Världsbanken för att motverka och störa ekonomisk utveckling i fattiga länder, och ibland sko sig på andras, svagares bekostnad;
-ekonomiska spekulationer avgjort bidragit till höga matpriser och svält;

Vi behöver ett mer demokratiskt och rättvisare ekonomiskt system!
* Kapitalismen baseras på massor av företag, med allt större dominans för storbolagen (Officiell statistik), där var och ett sträver efter allt större vinst. Det är då en fördel med låga löner, få anställda, affärshemligheter (hur många miljarder skulle kunna sparas, t.ex. till för lägre läkemedelspriser, om läkemedelsbolagen samordnade sin forskning har jag som läkare ofta tänkt), att avstå från kostnader för insatser för att förbättra miljön.

Mänskligheten behöver väl ett annat, demokratiskt ekonomiskt system där vi gemensamt och planmässigt kan utnyttja jordens resurser här och nu och för framtiden. Detta innebär inte planhushåll i diktatorisk form, utan en kraftig utvecklad demokratisk form av ekonomi, där kreativitet givetvis också ska belönas. Då kan vi snabbt få bort fattigdomen och reellt ta itu med miljöfrågorna. Läs mer i blogginlägget 14 februari!
Jag hittar föga stöd för Stiglitz förhoppning att allt kan rättas till genom rejäla reformer av kapitalismen.

USA:s befolkning är mer kritisk till kapitalismen och positiv till socialism än många tror!
* I en opinionsundersökning 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder menade bara 11 % att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. 23 % menade att kapitalismen var fundamentalt bristfällig och att ett nytt ekonomiskt system behövdes. 2/3 menade att regeringar borde fördela välstånd mera jämnt. 54 % ansåg att Sovjetunionens fall var positivt. Tjugotvå procent, (61 % i Ryssland och 54 % i Ukraina) sa att det var negativt.
*En annan opinionsundersökning i USA 2009 menade endast 53 % att kapitalism var överlägset socialism. Bland dem som var under 30 år föredrog 37 % kapitalism medan 33 % föredrog socialism. (New Poll: Socialism is Gaining Popularity in America. Cleveland Leader, 9 april 2009)
* I en tredje representativ undersökning 2012 av Pew Research uppfattade 40 % i USA ordet ”capitalism” som negativt, medan 50 % såg det positivt. Sextio procent 60 % såg negativt på ordet ”socialism”. Två år tidigare var 37 % negativa till ”capitalism” medan 52 % var positiva. (”Capitalism is on the decline in America -at least the word is”).
* Man kan också notera att 45 % av de svarande i en fjärde opinionsundersökning, i USA år 1987 trodde att det berömda uttrycket av Karl Marx i boken Kritik av Gotha-programmet (De tyska socialdemokraternas program 1875) ”från var och en efter dennes förmåga, till var och en efter behov” fanns inskrivna i USA:s författning. (Poll on Constitution Boston Globe Magazine 13 september 1987).

* Med tanke på de dominerande massmedias våldsamma kritik och smutskastning av socialism och lovord för kapitalism i decennier är siffrorna Oväntat höga, eller hur?

Vad kommer då att ske? Den härskande lilla klassen släpper inte från sig makten frivilligt. Troligen kommer mänskligheten långt på vägen mot ekonomiska katastrofer och miljö- och klimatkatastrof innan slagkraftiga breda antikapitalistiska, prosocialistiska och prodemokratiska rörelser växer sig starka. Vi behöver ett bra socialistiskt parti!


intressant.se, , , , , , , , , , , , , ,

DN 7/9 SvD 7/9 Aftonbladet Expressen 7/9
SvT 7/9
Sveriges Radio 7/9
DN 6/9 ,
Occupy Wall Street 4/9 ,SvD 6/9 , Expressen 6/9 , Aftonbladet 6/9 , SvT 6/9 , Sveriges Radio 6/9 , DN 2/9 , Aftonbladet 2/9 , SvD 2/9 ,
Observer


2 svar till “USA – de ”förlorade möjligheternas land” (Nobelpristagare)”

  1. Jag undrar om inte föreställningen att ”vi behöver ett nytt system” är självdestruktiv. Om vi ska vänta på att det kommer ett nytt system singlande från himlen får vi vänta tills solen slocknar. Om vi däremot börjar arbeta för ordentliga reformer inom systemet finns en möjlighet att vi successivt blir allt starkare så att vi så småningom orkar vända ut och in på hela systemet.

    Självfallet behövs visionärer som pekar ut möjligheter – men en dikotomi mellan å ena sidan att allt ska vara som det är och å andra sidan att allt måste förändras på en gång kommer att leda till att ingenting förändras – åtminstone inte i en riktning vi vill.

    Den totala förändringen är helt enkelt för överväldigande svår. Den försöker man sig på bara om man tycker sig vara stark.

    • Vi diskuterade detta helt kort 26/11 på eftermiddagen på bloggen, om jag minns rätt (eller om Word Press-programmet är tillförlitligt). Du har förstås rätt att framgångar kan nås i kamp för reformer, men det räcker inte i slutändan tror och tycker jag.Du gav exempel på reformkrav i inlägget 26/11 och jag svarade

      ”Både och behövs. Att inskränka det politiska arbetet till enbart reformkrav kan i bästa fall innebära begränsade framgångar som systemet snart kan ta tillbaka. Jämför perioden 1945-1980 med den senare t.ex. Ska vi lägga grunden till en bättre värld måste kapitalismen som helt dominerande system bort på något sätt.”

      Detta är en oerhörd stor fråga, som jag inte mäktar att diskutera vidare just nu – kanske du eller någon annan vill fortsätta. (Ska fara bort ett par dagar och förbereder nu kommande blogginlägg, t.ex. om Mali, cannabis, pressfrihet och populära TV-program. Bloggen fungerar ungefär som vanligt. Kommentarer kan publiceras osv.).