Ukrainas dilemma och uppladdningen mot Ryssland & Kina


Mycket har skrivits om Ukraina under senhösten, fast det varit viss stiltje i ett par veckor. Dock rapporterade SvD 5/1 om en demonstration dagen innan med 10 000 deltagare, betydligt färre än 2-3 veckor tidigare. Vi hade här glädjen att 11/12 publicera ett gästblogginlägg av Ulla Johansson i form av ett opublicerat öppet brev till Aftonbladets chefredaktör Anders Lindberg. Enligt den gängse massmediabilden valde Ukraina att inte acceptera EU:s villkor för ett samarbetsavtal, och man fick bilden av otillbörligt beroende och otillbörlig påverkan av Ryssland. Men beslutet togs efter omröstning i det valda parlamentet. Inför detta blogginlägg har jag haft glädje bland annat av två artiklar i Nyhetsbanken och en artikel på Globalresearch av Paul Craig Robert tidigare biträdande finansminister under president Reagan. Detta inlägg söker fokusera dels på EU:s versus Rysslands bud till Ukraina, och dels på geopolitiska implikationer.
Janukovits & Putin 3113976_2048_1152

EU:s ”bud” låg långt under Ukrainas önskemål om att få 10 miljarder euro för omställningar etc inför ett samarbetsavtal. EU kunde endast erbjuda 600 miljoner, dvs 6 % av Ukrainas önskemål, och Europeiska kommissionen ville inter erbjuda ett bättre bud. ”Associationsavtalet med EU är ett avtalet om närmande, välfärd och investeringar. Den kräver ingen ersättning, och vi accepterar inte någon lek med siffror”, sade EU:s talesman i början av december. Senare fick Ukraina ett betydligt bättre bud av Ryssland. Den sjuttonde december rapporterade Sveriges Radio att ”Ryssland tar över Ukrainas utrikesskuld på 15 miljarder dollar. Dessutom sänks priset på gasen och Ryssland återupptar oljetransporter via pipeline till hamnen i Odessa.”

New York Times skrev tänkvärt 12 december 2013 att ”I månader har IMF vägrat att de Ukraina ett lån på närmare 15 miljarder dollar som Ukraina behöver i mars 2014 för att betala sina skulder. IMF kräver att Ukraina ska acceptera hårda villkor som ökade priser på gas och budgetnedskärningar. Dessa villkor kan också medföra politiska protester och oro.”

Detta styrker bilden av de dominerande krafterna i EU kanske inte är särskilt angelägna om att stödja ett närmande av Ukraina till EU. Ukraina har en dålig, betydligt större ekonomi än Grekland, som vållat EU stora bekymmer (och grekerna ännu större bekymmer). Kan man tro att den grekiska medicinen lockar informerade invånare i Ukraina? Tror ni att stora utgifter för att förbättra Ukrainas krisekonomi är särskilt lockande för EU? Varför skulle ukrainare efter att ha vunnit självständighet från Ryssland vilja förlora den till EU? Men USA ville att Ukraina skulle gå med så det kan bli en plats för mer av Washingtons missilbaser mot Ryssland enligt Roberts.
Janukovits, Rumpler och Barroso ukraine-1_530_317shar

Ukraina är Europas sjätte land i befolkningsstorlek med 47 miljoner invånare och en BNP på c:a 9 300 dollar perinvånare. I sitt installationstal som president 23 februari 2010 beskrev Viktor Janukovytj sin utrikespolitiske inriktning, som verkar vara aktuell också idag. Han sa att han betraktar Ukraina som en europeisk alliansfri stat och sa att vill se Ukraina ”…som en bro mellan öst och väst och samtidigt en integrerad del av både Europa och det forna Sovjetunionen kommer Ukraina att välja en utrikespolitik som låter vårt land dra maximal nytta av jämställda och ömsesidigt gynnsamma relationer med Ryska federationen, EU, USA och andra länder som påverkar världslägets utveckling”. Hans första utlandsresa som president gick till Bryssel, först därefter fortsätter han till Moskva. Ukraina drabbades mycket hårt av finanskrisen och hade dessförinnan under flera år haft en snabb tillväxt. Arbetslösheten år 2009 låg på 10 %, en måttlig siffra i ett europeiskt perspektiv. Enligt Wikipedia har korruptionen och brottsligheten minskat mycket under senare år.

Sedan länge är Ryssland Ukrainas dominerande handelspartner, och Ukrainas industri är anpassad till detta i betydande grad. I övrigt har landet en stor jordbrukssektor. Under veckorna före det planerade undertecknandet av överenskommelsen i Vilnius minskade handeln mellan Ukraina och Ryssland med 25 %. Detta påverkade rimligen regeringen att med större oro beakta konsekvenserna av en försämring av handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Ryssland.
Svoboda Ukraina untitledAftonbladet.
Som Ulla Jophansson påpekade för en månad sedan stödjer Carl Bildt den ”demokratiska oppositionen”. Dess mest energiska operatör är Svoboda, det ukrainska fascistpartiet, som har ett så extremt program att till och med de övriga ultrahögerpartierna i Europa tar avstånd från dem.

Men först en händelse som passerat utan politiska kommentarer i massmedia. DN skrev 19/12 ”Vid en presskonferens uppmanade Ukrainas president Viktor Janukovytj västländerna att hålla sig borta från Ukraina. Detta rör våra interna affärer. Inga andra länder ska blanda sig i dem,” sade han. Janukovytj nämnde ingen vid namn men kan ha haft EU:s utrikeschef Catherine Ashton och biträdande amerikanska utrikesministern Victoria Nuland i åtanke. Båda gav sig ut på Frihetstorget och uttryckte sitt stöd för demonstranterna som krävt att Janukovytj och den sittande regeringen ska avgå. Är inte detta en upprörande inblandning i ett lands inre angelägenheter? Hur hade reaktionen blivit om Ukrainas biträdande utrikesminister på liknande sätt agerat vid en demonstration i USA eller mot EU:s policy i Bryssel?

Den geopolitiske analytikern William F Engdahl påminner i Russia Today om att Vid den förra USA-influerade ”Orangea revolutionen” 2003-2004 krävde den pro-västliga oppositionen ett närmande till Nato med medlemskap som mål. Men majoriteten av ukrainarna säger nej till Nato, och ett medlemskap skulle leda till en total konfrontation med Ryska Federationen, varvid västvännerna nu kör EU-spåret där man lockar ukrainarna och dess ungdom med guld och gröna skogar bara landet blir medlem. ”Detta har varit Washingtons agenda i över sex år. EU agerar som ett simpelt verktyg för att riva bort Ukraina från Ryssland och för att försvaga och isolera Ryssland än mer. Så den geopolitiska strategin är dominerande i detta”, säger William F Engdahl.

Craig Roberts gör i en artikel i Globalresearch följande tänkvärda reflexion över konfliktens geopolitiska betydelse.
”Protester i Ukraina var anmärkningsvärda för den relativa bristen på polisvåld med ett par undantag. Detta medförde att de högsta ansvariga för polisen snabbt avskedades av presidenten. Uppenbarligen har ukrainska polisen sluppit att militariseras av amerikanska Homeland Security.Så, varför protesterna? En del av svaret är ukrainska nationalisters hat till Ryssland. Med Sovjetunionens kollaps blev Ukraina oberoende av Ryssland. När imperier bryts upp kan andra intressen breda ut sig och ta makten. En rad utbrytare skapade småstater som Georgien, Azerbajdzjan, de forna centralasiatiska sovjetrepubliker, Ukraina, Baltikum, samt de delar av Tjeckoslovakien och Jugoslavien som bröts ut av ”nationalister”. Dessa svaga stater var lätt byte för Washington, billiga att köpa. Regeringarna i dessa svaga och maktlösa stater är mer lyhörda för Washington än för sitt eget folk. En stor del av forna sovjetimperiet utgör nu en del av Washingtons imperium. Georgien, födelseplatsen för Josef Stalin, skickar nu sina söner att dö för Washington i Afghanistan, likt Georgien en gång gjorde för Sovjetunionen.
Ukraina-demontrationer

De är blinda för sin underdånighet, eftersom de minns sin underkastelse till Ryssland/Sovjetunionen och de har ännu inte insett sin underkastelse under Washington, som de ser som en befriare med ett checkhäfte menar Roberts. När dessa svaga nya länder, som inte har någon beskyddare, inser att deras öde är inte i dess sina egna men i Washingtons händer, kommer det att vara för sent för dem. Washington har använt icke-statliga organisationer som finansieras av Washington eller EU för att skapa anti-ryska, pro- amerikanska, pro-EU-rörelser i dessa nya länder som tidigare ingick i Sovjetunionen.

Roberts menar att man kan se de ukrainska protester som ett CIA-organiserat evenemang. En försvagning av Ryssland som en mäktig stat är avgörande för Washingtons agenda för världshegemoni. Om Ryssland försvagas rejält är Washingtons enda återstående stora bekymmer Kina om USA nu strävar efter världshegemoni eller vill motverka en försvagning. Obama-regimens satsning innebär att omringa Kina med sjö- och flygbaser samt att lägga sig i varje tvist som Kina har med asiatiska grannar. Kina har svarat på Washingtons provokation genom att utöka sitt luftrum, en åtgärd som Washington kallar destabiliserande när det faktiskt är Washington som destabiliserar regionen. Roberts bedömning verkar inte dirtekt gripen ur luften. I juni 2012 uppgav försvarsminister Panetta vid en konferens med deltagande av 28 stater i Asien att USA ska flytta om sina militära sjöstridsstyrkor och öka från 50 % till 60 % i Asien och Stillahavsområdet medan de ska minska från 50 % till 40 % i Atlanten. (Olive Stone, Peter Kuznick. The untolds history of the United States, sidan 612. Random House, 2013). Globalresearch har diskuterat USA:s baser runtom Ryssland i olika artiklar, ett ämne som också behandlas i boken ”The globalization of NATO” av MD Nazemroaya).

USA har lagt en strypsnara runt Ryssland. Från Baltikum. Polen, övriga europeiska Östeuropa. Ukraina under arbete, Kaukasus (Georgien), de USA-beroende länderna i Centralasien, Japan, Sydkorea. Att den ryska statsledningen försöker undvika att USA placerar militärbaser i Ukraina är kanske förståeligt? Svenska politiker och svenska media verkar blinda för detta scenario. Hur starkt har USA:s grepp över oss blivit?


intressant.se Ukraina, , , , , , , , , ,

DN 19/12 Globalresearch Nyhetsbanken 5/12 Nyhetsbanken 11/12 Proletären 20/12 SvD 5/1 2014 Sveriges Radio 17/12
Rozoff i Globalresearch

  3 comments for “Ukrainas dilemma och uppladdningen mot Ryssland & Kina

Comments are closed.