Terroristerna och vänsterns svek


Nyligen publicerades här ett gästblogginlägg om Kampucheas (Kambodjas) historia ”Vad hände i Kampuchea?” av Ulf Bjerén, som är pensionerad sjuksköterska från Karlskrona, som tidigare bl.a. skrivit här om om den store militären och socialisten Nguyen Giap. Han har även bl.a. skrivit om valet i Libyen, om fredsmötet i Degerfors i augusti och om erfarenheter av tidningsförsäljning i kamp för yttrandefrihet i praktiken. Han har också skrivit en läsvärd broschyr om Libyen ”Vad händer i Libyen”? (10 kr), som kan beställas via ulf@bjeren.se. Inlägget om Kampuchea följdes av en livlig diskussion om olika frågor. Ulf Bjerén återkommer här med en slutkommentar.
Pariskommunen untitled

Blogginlägget.
I farfars gamla historiebok läser jag följande: ”I Paris hade bildat sig ett manstarkt parti, som kallades `kommunen´ och till största delen bestod av kroppsarbetare… De lyckades få i sitt våld hufvudstaden, där de begingo de värsta illdåd, och endast med stor svårighet kunde trupperna kufva det ohyggliga upproret.”
Kuvandet av Pariskommunen anfördes av Thiers som för skolbarnen trettio år senare beskrevs så här: ”Klok och outtröttligt verksam sökte han läka de djupa sår, som kriget tillfogat landet och bringa reda i förvirringen.” (Pallin, ”Allmän historia”, 1902)
Pariskommunen 2 untitled

Men hur var det i verkligheten? Folke Isaksson granskade historieforskningen siffror i boken ”72 dagar i Paris”. Offren för den så kallade röda terrorn beräknas till högst 84. Men offren för kontrarevolutionen, när upproret dränktes i blod, uppskattas till mellan 20 000 och 30 000 människoliv.

1871 års Pariskommun var en utmaning mot hela den bestående ordningen och ett farligt revolutionärt exempel. Därför var i många decennier de härskandes vrångbild av kommunen, som den återspeglas i farfars historiebok, den alltigenom dominerande.

Ta franska revolutionen. Hur många människor dödades i Paris under det mycket omskrivna så kallade skräckväldet 1793-94? 2 596 människor. Jämför den siffran med de proportioner den så kallade revolutionsterrorn fått i allmänna medvetandet.
Ryska revolutionen 4 imagesCANEJPN8
Hetsen mot den unga Sovjetstaten liksom kampanjen mot ”den gula faran” årtiondet efter den kinesiska revolutionen är andra exempel på hur den internationella medvetandeindustrin sätts in mot uppror som hotar den bestående ordningen.

När befrielserörelsen i Kampuchea segrade över USA 1975 påbörjades en intensiv propagandakampanj. Den fördubblades i styrka från 1977 då Moskva och Hanoi instämde i hetskören.

Jan Myrdal skrev i ”Kampuchea. Krigen, politiken, diplomatin” (1983): ”Det helt avgörande för den allmänna upprördheten över Demokratiska Kampuchea i de imperialistiska – alltså även socialimperialistiska – staterna och bland de härskande eliterna i Tredje världen var att Demokratiska Kampuchea visade den väg Tredje världens massor kunde gå för att åstadkomma en annan världsordning.”
Röda khmererna untitled

Traditionen från det stora sveket 1914 består.
Därför finns ett stort behov hos vad som kallar sig vänster att distansera sig från den demoniserade revolutionen i Kampuchea.
Därför dessa marxologer som mästrande säger att det var ”inga riktiga marxist-leninister” och patetiska företrädare för små ”vänster”-grupper som menar att ”Pol Pot inte tillämpade masslinjen”.

Hur det nu skulle vara möjligt för befrielserörelsen i Kampuchea att med egna krafter besegra så mäktiga fiender med överlägsen beväpning och överlägsna materiella resurser utan att tillämpa masslinjen? Skulle ledarna ha piskat fattigbönderna fram mot segern? (Analogt med detta har hävdats beträffande Sovjetunionens seger över Hitlerfascismen absurditeten att det var förtryckta soldater utan stridsmoral som piskades framåt och besegrade den tidens mäktigaste krigsmaskin!)
Bomplan USA images

Skälen som angetts att inte vara solidarisk har varierat de senaste 150 åren. Men när de stora upproren blivit verklighet, när imperialismen förberett krig har det oftast varit några få i väst som verkligen stått upp och varit solidariska.

”Vänstern” har som regel vikt ner sig för den härskande klassens propaganda.


i Andra om: , , , ,,
, , napalm ,,

BjörnbrumInt. J of Social Renewal om Giap Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 Hogrelius tankar Erik Weimans blogg DN 1/12Bilderblogg M Omars blogg Ingemar Folke om Tryyckfrihetsförordningen 2010 Åtta dagar. Stefan Lindgren USA-bloggen SvT om al-Qaida-svenskar
Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11
Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör

  7 comments for “Terroristerna och vänsterns svek

  1. 15 november, 2013 at 10:56

    I min värld är det klokt att välja sina strider. Att då göra som exvis Jan Myrdal – rycka ut och försvara de röda khmererna utan att kunna dokumentera något – är ganska dumt eftersom detta nu i en generation har dolt det kloka han har sagt i andra frågor. Han är kort sagt avförd från dagordningen som en pajas. Vilket är synd.

    Bättre då att vänta tills opartisk sakkunskap finns. När det gäller Pariskommunen är det numera helt oomstritt att staten stod för det överlägset värsta våldet. Beträffande Sovjet är det också väldokumenterat att våldet var mindre än de värsta kritikerna påstod men ändå stort nog (exvis behandlades strejken i Ivanovo 1932 ungefär som vilken latinamerikansk diktatur som helst skulle ha gjort). Tids nog kommer någon ambitiös historiker från något elituniversitet att klarlägga vad som i verkligheten hände i Kambodja. Till dess kan man ju hålla käften.

  2. Martin
    16 november, 2013 at 00:11

    När det gäller sådant som Kampuchea och Pol Pot så är det i dagsläget omvänd bevisbörda som gäller, d v s de som supportar Pol Pots styre måste bevisa att hans regering inte begick ett massmord mot sin befolkning.

    Kan ju tillägga att jag hör till de inom vänstern som tror på att det inte gick rätt till i Kampuchea under Pol Pots styre och att folkrättsbrott tyvärr är sannolika. Jag har svårt att tro att de ögonvittnesskildringar som pekar i den riktningen skulle vara fabriceringar och när man använder den överdrivna propagandan mot Sovjetunionen och Kina som bevis för att all rapportering mot (för USA) misshagliga regeringar skulle vara förfalskningar är man ute på en farlig väg.

    Att påståendena om Röda Armén är gripna ur luften är ju mer eller mindre accepterat av alla seriösa historiker och även om Stalins Order 227 mer känd som ”Inte ett steg tillbaka” samt tillämpandet av spärrförband bakom fronten under en kortare period pekar mot ett visst förtryck mot soldaterna så var det ju inte värre än inom någon annan armé vid den givna tidpunkten. Även inom den franska och brittiska armén såg man ju ytterst allvarligt på desertering och vägrade t ex att erkänna krigsneuros som en giltig åkomma.

    Anledningen till att Röda Arméns soldater allt som oftast stred till sista man till skillnad mot britterna och fransmännen var inte förtryck från den egna ledningen utan dels att de drevs av en genuin patriotism men framförallt att de visste vad som väntade dom i tysk fångenskap om de gav upp.

  3. Peter Grafström
    16 november, 2013 at 02:35

    Anders ämne spänner över ett stort område. Revolutionerna i Frankrike och Ryssland var båda styrda utifrån. Detta spelade stor roll för att det blev ett terrorvälde i Frankrike. De individer som hetsade massorna var agenter för krafter fientligt sinnade både till Frankrike och dess monarki.
    Men Jan Wiklunds kommentar får mig att undra varför det egentligen är en sån katastrof att ha fel på det sätt som Myrdal antas ha. Jag instämmer med Wiklund om att Myrdal har skrivit insiktsfullt om annat. Det som finns att läsa på biblioteken och som de flesta grundar sig på när det gäller historia härrör just från folk på elituniversitet med beroendeställning till mäktiga ekonomiska intressen. De kan inte bita den hand som föder dem utan att karriären drabbas. Därför skriver de segrarens historia. Konsekvensen är att det är väldigt många andra än Myrdal som har fel om det mesta.

    • 16 november, 2013 at 13:21

      Det finns starka belägg för att den franska revolutionen 1789 och den i Ryssland 1917 bottnade i utbrett folkligt missnöje med sakernas tillstånd. Då det gäller beroendet hos forskare på elituniversitet så kan sådant finnas. Det centrala torde vara en kritisk, allsidig granskning av olika dokument och uppgifter. Dock är jag ej historiker.

      • Peter Grafström
        16 november, 2013 at 22:19

        Jag vill inte bli uppfattad som polemisk. Men när det gäller revolutionerna så har de som utifrån iscensatte dem manipulerat fram missnöjet. Ett exempel är när man manipulerar fram matbrist genom att muta etc.
        Frankrike straffades med revolutionen av England därför att Frankrike understödde amerikanernas frigörelse från England.
        1968 straffades de Gaulle med studentrevolter därför att han synade Nixonregimens finansbluff och krävde guld för dollarn. Detta tvingade fram eftergifter från angloamerikanerna 1976 som gynnade Europa och Japan. Som väntat beskriver angloamerikanerna gärna de Gaulle som en tok.

        • 16 november, 2013 at 22:52

          Alla revolter/revolutioner har inhemska förutsättningar, och beror på inkompetenta regimer som vägrar ge efter en tum för rimliga krav. Det är en överhetsreaktion att skylla på utländska intriger och insmugglade agitatorer Såna finns bara i romanvärlden – eller är i vilket fall som helst irrelevanta. Finns ingen materiell grund för dem åstadkommer de ingenting.

          Men detta är ett sidospår. Tråden handlar faktiskt om huruvida man hårdnackat ska försvara allt som sk vänsteregimer har gjort, oavsett om man kan hänvisa till otvetydiga fakta eller ej. Och det ska man givetvis inte. Endast bevisbara fakta gäller. Och om det fortfarande är obevisbart vad som hände i Kambodja efter 1975 bör man hålla käften. Förr eller senare går det att belägga, genom vanligt akademiskt arbete, och då är det dags för omdömen. Precis som gäller vad som hände i Sovjet.

          Och när det gäller Sovjet handlar det inte om vad som hände under kriget. i krig åsidosätts alltid rättssäkerheten. Frågan är vad som hände under 30-talet. Och där är det instruktivt att se till hur strejken i Ivanovo hanterades.

          Textilindustriområdet i Ivanovo hade varit det tredje revolutionära centrumet 1917, efter Petrograd och Moskva. Men när regeringen krävde dubbla arbetsnormer 1931 och sänkte lönerna till en tredjedel ansåg sig arbetarna svikna och gick i strejk. På detta svarade regimen med att kalla arbetarna ”klassfiender” och skicka strejkledarna till fångläger i arktis. Precis som vilken latinamerikansk militärdiktatur som helst.

          Det finns inte minsta anledning att vara undfallande här. Regimer är regimer. Inga regimer är ”våra”, alla regimer är statens, och kräver ett försvar emot. Vilket inte hindrar att vissa regimer är bättre än andra.

          Sovjetregimen hade rätt i att kalla arbetarna i Ivanovo klassfiender – de var fiender till regimen. Regimen representerade ett borgerligt kapitalackumulationsintresse. Det var dess roll. Arbetarnas roll var att försvara sig. I en normal situation hade detta kunnat lösa sig över tid – men i den överideologiserade 30-talskommunistdiskursen var detta omöjligt. Resultatet blev att arbetarnas motstånd blev sterilt och att arbetarna i Ryssland fortfarande är maktlösa, till skillnad från arbetarna i t.ex. Brasilien som behandlades likadant av militärregimen men åtminstone behöll sin identitet.

  4. 17 november, 2013 at 17:17

    Att, som Wiklund tycks mena, någon ”opartisk” klok gubbe långt efteråt ska tillhandahålla ett facit och att vi till dess ska ”tiga” tillfredställer inte den som menar att vi också är historiska subjekt, det vill säga kan och bör påverka skeendena.

    Det som utmärkt propagandan mot Demokratiska Kampuchea och ”glömskan” av USA:s folkmord därstädes är ju inte dess höga kvalitet utan dess genomslag på grund av kvantitativt övertag.

    Skulle vilja diskutera vårt ansvar, hur solidariteten ska kunna utvecklas i samtid och vad som hindrar detta; exempelvis med utgångspunkt i Marx kommentarer till den irländska frågan, om imperialismens och den koloniala extraprofitens roll, alltså den materiella grunden för arbetarrörelsens och ”vänsterns” svek, om solidaritetens nödvändighet för frigörelsen också i de imperialistiska länderna, om hur vi ska tackla det ”västliga” herrefolkstänkandet och den försåtliga krigspropagandan.

    Kanske ska jag försöka utveckla detta i ett kommande blogginlägg?

Comments are closed.