Syrienkriget och folkrätten


Fib-juristen Erik Göthes tal vid manifestationen på Sergels torg 4.11 återges med tillåtelse. FIB-juristerna är en grupp som funnits sedan starten av tidningen Folket i Bild Kulturfront för drygt 40 år sedan (jag var med då). De gör juriska analyser utifrån föreningens plattform: Försvar för yttrande- och tryckfriheten, för en folkets kultur och antiiimperialism med en artikel i varje nummer av den oumbärliga tidningen (www.fib.se). Talet har även publicerats där och kommer på hemsidan för Syriensolidaritet (www.syriensolidaritet.se).

Erik Göthes tal
”Jag är här i dag för att säga några ord om folkrätten. Rapporterna om utvecklingen i Syrien har varit otillförlitliga och ensidiga. I hög grad har rapporteringen byggt på tvivelaktiga eller oredovisade källor. Men vissa saker är klarlagda. Delar av oppositionen i Syrien har ställt sig målet att störta Syriens president Assad.

En del av upprorsmännen har även tagit till vapen. Är det lagligt? Nej, så klart att det inte är lagligt. Alla suveräna stater har synnerligen hårda straff för sådant. I Sverige upp till livstids fängelse. ”Det är bara om ett uppror lyckas som det är lagligt”, påpekade en gång August Strindberg.

Om det bara är med utlandets hjälp som upproret lyckas, så är det en helt annan sak. Då rör det sig om kränkning av internationell fred och säkerhet. Det är där folkrätten kommer in.
Folkrätten är bra, för den ger inget stöd för manipulationer från utlandet, som i fråga om Syrien. Folkrätten förbjuder inblandning i andra staters inre angelägenheter.
<

Bland befolkningen i Syrien finns det olika meningar om vad som är bäst för Syrien. Konflikterna och stridigheterna i Syrien borde uteslutande vara interna syriska angelägenheter. Men så är det inte längre. I Syrien har det blivit fullt inbördeskrig på grund av utländska makters stöd till de upproriska. Som i alla krig, drabbas civilbefolkningen hårt.
Detta faktum har utnyttjats av västvärlden och arabvärlden för att skapa opinion för ingripande mot Syrien. När det gällde Libyen, lyckades de, även om man skall komma ihåg att det väpnade motståndet där ännu fortsätter. När det gäller Syrien finns det mer besvärliga politiska skäl för att de ännu inte fullt ut har lyckats.

Vårt eget land saknar nuförtiden politiker som talar om – eller ens vill förstå – att det strider mot FN-stadgan att börja krig.
Vår utrikesminister säger att Syriens president ”måste stiga åt sidan”. Sverige deltar i hårda sanktioner mot Syrien. Sverige är ju en del av EU utan egen utrikespolitik. Carl Bildt säger däremot åtminstone klart ifrån att Sverige inte ska delta med trupp i Syrien. Det erkännandet bör man ge honom och det ska vi komma ihåg för framtiden. Det är ett politiskt övervägande av Bildt. Övervägandet att vi skall respektera folkrätten får vi göra själva.

USA och EU har ensidigt beslutat om en rad långtgående sanktioner riktade mot Syrien. EU har infört sanktioner som inkluderar investeringsförbud i den syriska oljesektorn och vissa relaterade exportförbud, begränsningar vad gäller export av utrustning för IT och telekommunikation, en rad olika förbud på kredit- och finansområdet, restriktioner mot handelsstöd och flygfrakt, och förbud för Europeiska Investeringsbanken och regeringar att låna ut pengar till Syrien.

Dessa sanktioner måste anses vara olagliga enligt folkrätten. Syrienfrågan ligger på säkerhetsrådets bord. Staterna är bundna av FN-stadgans kollektiva säkerhetssystem och får inte agera genom att vid sidan av säkerhetsrådet införa långtgående sanktioner. De är bundna av säkerhetsrådets beslut att för närvarande inte vidta några åtgärder.

Härtill kommer att sanktionerna mot Syrien innebär ett aggressivt ekonomiskt tvång som siktar till regimskifte och kränker Syriens suveränitet. Sanktioner kan aldrig vara tillåtna för att framtvinga en regimförändring. Andra stater får inte heller hota med sådana handlingar.

Men omvärldens inblandning i Syriens inre angelägenheter har gått längre än så. Det står klart av en mängd rapporter att det till Syrien har strömmat in mängder av vapen och militanta aktivister för att förstärka upproret. Det är mest lätta men även tunga vapen. Leveranserna har nu hållit igång upproret i ett och ett halvt år.

Civilbefolkningen lider, det sker kränkningar av mänskliga rättigheter i Syrien, gör inte det att omvärlden får rätt att ingripa? frågar sig många.

Nej, det är visserligen en vanlig föreställning att omvärlden borde ingripa för att minska lidanden, men nej. FN-stadgan tillåter inte inblandning i staternas inre förhållanden. Folkrätten är till för att upprätthålla fred mellan stater. Krig är det allra värsta som kan drabba ett folk.

FN-stadgan innehåller inte någon folkrättslig regel som skulle kunna rättfärdiga sanktioner mot en stat som åsidosätter mänskliga rättigheter. Non-interventionsprincipen i artikel 2 (7) innehåller tvärtom ett förbud mot att ingripa i frågor som faller inom vederbörande stats egen behörighet.

Någon allmän folkrätt som skulle tillåta sanktioner för att främja något av alla dessa behjärtansvärda ändamål har inte heller utbildats. Majoriteten av världens stater håller fast vid non-interventionsprincipen.

För USA och EU är däremot främjande av mänskliga rättigheter den vanliga motiveringen för sanktioner, ingripanden, flygbombningar och andra angreppshandlingar.

FN-stadgan förbjuder angreppskrig. Stadgan gäller primärt förhållandet mellan staterna. Men FN:s generalförsamling godkände 1946 att Nürnberg-tribunalen hade dömt tyska ledare till döden för att ha inlett andra världskriget. Generalförsamlingen godkände såväl de rättsliga principerna i Nürnberg-stadgan som Nürnberg-tribunalens domar. Det innebar att ny folkrätt skapades som gäller än idag.

FN:s generalförsamling har senare i resolutioner slagit fast att angreppskrig ”är det allvarligaste av alla brott mot fred och säkerhet i hela världen”.
De förbrytelser som begås av enskilda personer sedan ett krig har startats, kan straffas enligt lagar som ska gälla i FN:s medlemsländer. FN-stadgan och Nürnberg-stadgan har samma tydliga fokus mot just angreppskrig och utgör tillsammans en ytterst aktuell plattform för freden.

I dag är den omstridd. Denna klara plattform för fred, som USA en gång i tiden var med och utformade, ser västmakterna numera som ett problem som begränsar deras handlingsfrihet.
Politiskt strävar man efter att komma bort från att angreppskriget skall vara det i särklass allvarligaste internationella brottet. Istället lyfter man fram det ”humanitära”. Det är meningen att fokus skall skifta från att ta ställning mot anfallskrig till att bara behandla krigets humanitära aspekter – som t ex att ”onödigt” många civila skadas.

President Assads regim är av det auktoritära slaget, men det gör den inte särskilt unik. Det finns gott om exempel på sådana regimer bland världens stater. Det gäller inte minst bland övriga medlemmar av Arabförbundet, som lade fram en s k ”fredsplan” som avvisades av Syrien som en öppen inblandning i landets interna angelägenheter, en plan som västmakterna tacksamt fortsatt att driva.

Det är inte omvärldens sak att sätta betyg på Assad.

De västliga stormakterna och deras olika allierade i arabvärlden utövar ett allt hårdare tryck mot landet. Man blandar sig i en intern konflikt genom tyngande sanktioner, krav på regimförändring, stöd till upprorsmän och annan intervention i landets angelägenheter.

Händelseutvecklingen i Syrien aktualiserar centrala frågor om grundläggande principer i FN-stadgan. Händelserna bör ses mot bakgrund av angreppet på Libyen.

I fallet Libyen lyckades de västliga stormakterna driva igenom en resolution i säkerhetsrådet, som öppnade för användning av våld mot landet.
Detta beslut var inte förenligt med FN-stadgan.
Säkerhetsrådet har visserligen rätt att agera med användning av våld vid ”hot mot internationell fred och säkerhet”, men konflikten i Libyen var inte av det slaget. Det var en intern konflikt, som syrienkonflikten var från början. Säkerhetsrådets agerande skärpte de interna stridigheterna och omöjliggjorde en fredlig lösning av dem. Resolutionen var inte laglig, då den gick utanför ramarna för det mandat som medlemsstaterna gett säkerhetsrådet enligt FN-stadgan.

Resolutionen gav ett visst utrymme för användning av våld. De västliga stormakterna brydde sig inte om de spärrar som fanns i resolutionen och satte igång ett omfattande och långvarigt bombkrig för att åstadkomma regimskifte, där markstridskrafter sattes in, trots att detta stod i direkt strid mot säkerhetsrådets beslut.
Bombkriget ledde enligt bedömningar till att över 60 000 människor fick sätta livet till. Så sent som förra veckan dödades 600 människor i Bani Walid

Enligt FN-stadgans helt grundläggande norm, som återfinns i artikel 2 (4), ska FN:s organ och alla medlemsstater avstå från hot om våld och användning av våld i sina internationella förbindelser. Detta är den internationella rättens fundament: krig är förbjudna. Från detta förbud finns det bara två undantag: (i) rätt till självförsvar för att avvärja ett väpnat angrepp och (ii) enligt beslut av säkerhetsrådet för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Våldsförbudet kompletteras av principen om non-intervention som framgår av artikel 2 (7) i FN-stadgan och förbjuder inblandning i staternas interna angelägenheter.

Förhållandena i Syrien har inte varit sådana att de ger grund för inblandning i landets interna angelägenheter. Syrien hotar inte sina grannar. Förhållandena i landet utgör inte ett hot mot internationell fred och säkerhet. I Syrien handlar det om en intern konflikt som skärpts under hand och blivit till ett inbördeskrig.

FN-stadgan ger inte säkerhetsrådet rätt att ingripa i ett inbördeskrig. Inte heller kan en sådan rätt grundas på så kallad ”humanitär intervention”, som tillbakavisas av en överväldigande majoritet av världens stater. En intervention har inte heller folkrättsligt stöd i hänvisningar till det snarlika ”R2P” (Responsibility to Protect). Att upprätta flygförbudszoner eller skyddszoner skulle kräva en militär intervention i Syrien och utgöra ett flagrant brott mot FN-stadgan och en grov kränkning av Syriens territoriella integritet.

Säkerhetsrådet får gripa in bara för att återställa eller upprätthålla internationell fred och säkerhet. Vilket statsskick och vilken regim Syrien ska ha är en intern syrisk angelägenhet.

Genom bombkrigen mot Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen ifrågasätts en internationell rättsordning som skall vara bindande för alla stater. Inblandningen i Syrien har samma karaktär. Frågan gäller ytterst om laglöshet och godtycke ska breda ut sig i de internationella relationerna, där ett antal dominerande västmakter med USA i spetsen kan göra vad som helst.

Frågan gäller om vi som bor i mindre och svagare stater skall ha rätt eller inte att till vårt försvar åberopa folkrättens våldsförbud sådant det gäller enligt FN-stadgan. Om ett land som Sverige skall få leva i fred eller inte. Och om vi skall eller inte skall delta i angrepp på andra stater som inte hotar oss eller något annat land.

Om man vill värna freden och Sveriges nationella intressen ansvarsfullt ska man formulera frågorna utifrån FN-stadgan. Det gjorde Sverige tidigare. Men det gör inte någon ledande politiker i dag, det gör inte heller med något undantag de officiella fredsorganisationerna, det gör absolut inte FN-förbundet, och det gör väl knappast heller de stora massmedierna.

Det är anledning nog att samlas här i dag.


i Andra om: , , ,, , , , , , , , FN-stadgan ,

Folket i Bild Kulturfront Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör
FIB-Kulturfront konferensreportage Porelären om Syrien Russia Today Dagens Arena 10/10 Syrien har inte bett om ursäkt DN 8/10 DN2 8/10 SvD 8/10Ab 8/10SvD 9/10Monthly Review DN 6/10 SvD 6/10 Aftonbladet 6/10Expressen 6/10 Sveriges RadioNya Zeeland Inlägg på Syriensolidaritets hemsida Konferensen i Damaskus DN 30/9DN Gunnar Jonssons ledare 28/9SvD 29/9Sveriges RadioSvTExpressenAftonbladetDN 26/9 SvD 26/9SvD 2 26/9Aftonbladet 26/9Expressen 26/9Sveriges Radio SvTAftonbladets ledare 21/9 Folkrättsbevakningens Syrienlathund DN 24/9 DN 20/9 SvD Expressen SvT 7/9 Expressen 17/9 Sunday Times 19/8 Sana 26/8 DN 19/8 SvD 19/8 Aftonbladet 19/8 Expressen 19/8 New York Times 3/8 DN 11/8
NY Times 4/8 SvT DN SvD Aftonbladet Expressen DN ledare 3/8 DN Croneman 31/7 DN 2/8 DN2 2/8 Skelton i the Guardian 12 juli DN 1/8 Aftonbladet 2/8 DN huvudledare 31/7 SvD 1/8 DN ledare 31/7 DN Joscha Fischers kolumn

  17 comments for “Syrienkriget och folkrätten

  1. Tom
    6 november, 2012 at 10:00

    FN-stadgarna är till för att skydda människor, inte diktatorer.

  2. 6 november, 2012 at 19:38

    FN-stadgan gäller alla länder, även USA, det land som upprättat och stött fler diktaturer och startat fler krig än något annat.

  3. H2
    6 november, 2012 at 21:06

    Intressant synvinkel men alldeles självklar är inte folkrätten. Tyvärr.
    Att det är utländsk inblandning på båda sidor i Syrien råder det ingen tvekan om. Det som kan diskuteras är vilken sida som är värst, men tyvärr låter det sig inte objektivt göras i dagsläget.
    De utländska krafter som är inblandade kan troligen hävda den sk sedvanerätten. De arabiska länder tar inte så allvarligt på de konstlade landsgränser som finns, det gäller att hjälpa ”sina bröder” Den västerländska inblandningen förvaras i princip med att civila attackeras och också det agerandet kan försvaras med sedvanerätten

    Begriper jag det rätt så skulle ett maktövertagande med militär kunna rättfärdigas om inbördeskriget innebär folkmord.
    Folkmord – Det anser nog många med mig är just vad Assad sysslar med. Det är FNs säkerhetsråd som bestämmer om det är folkmord eller ej. Säkerhetsrådet är oenigt. Av politiska skäl får man inte idag kalla en spade för en spade.

    Jag höjer också på ögonbrynen för att jurister med vänsterprofil ställer sig på maktens sida med stöd av folkrätten. ”En del av upprorsmännen har även tagit till vapen. Är det lagligt? Nej, så klart att det inte är lagligt.” Det innebär i praktiken att i ett land där en revolution startas ställer sig dessa herrar på maktens sida och kräver stänga straff för de som är med i ett väpnat uppror. I just detta fall trots att det var Assads soldater som började skjuta på fredliga demonstranter.
    Sydafrikas svarta som i desperation tog till väpnad kamp. Menar verkligen dessa jurister att de hårda straff som regeringen dömde dom till var en sydafrikansk inre angelägenhet. Och att folkrätten stödjer det? Jag skakar förvånat på huvudet

    I samma andetag fördömmer dom alla frivilliga i det spanska inbördeskriget. Utländsk inblandning på båda sidor. Skulle frihetshjältarna titta på medan Hitler stödde Francograbbarna?
    Skulle Pinochets illdåd i sitt land försvaras med att det var en inre angelägenhet? Han skulle blivit utlämnad till Spanien om han inte hade förklarats för sjuk för att klara en rättegång.

    Det finns gott om diktorer som sluppit undan ett välförtjänt straff men inte trodde jag i min vildaste fantasi att vänstern och folkrätten står på deras sida

    • Martin Kullberg
      7 november, 2012 at 08:44

      Därför måste vi i väst motverka vår inblandning, vi kan inte stödja oss på att andra gör fel så det ger oss rätten att göra fel.

      Nej, det handlade inte om folkmord, du får ta och slå upp ordet. Därmed faller också din Sydafrikaanalogi.

      Frivilliga i spanien var just frivilliga individer. Det är en jävla skillnad mellan vad en individ tar sig för och vad ett antal stater tar sig för.

      Arbetarklassen frigörelse måste vara dess eget verk. Den kan tyvärr inte köpas.

    • 7 november, 2012 at 08:52

      Det är ganska tydligt att sidan USA med allierade är värst. De utbildar och sänder in utländska krigare, ibland med anknytning till Al Quadia. De har bl.a. via SNC och FSA gått emot FN:s fredsplaner. Den syriska regimen har med stöd av Ryssland och Kina varit mer positiva till en fredlig lösning via FN. Det finns ej belägg för att Assad sysslar med folkmord även om övergrepp skett. ”De arabiska bröderna” är splittrade minst sagt. Saudiarabien och Quatar arbetar med USA för att störta den syriska regeringen.

      ”Jurister med vänsterprofil”, som Erik Göthe, ställer sig på folkrättens sida medan USA t.ex. kränker den i Irak, Afghanistan och i Syrien-fallet. Ge gärna mer konkret kritik av Erik Göthes tolkning av folkrätten.

      Jag tycker att revolutioner och uppror kan vara mycket väl värda att stödja, men är medveten om att de är lagbrott.Det är väl bara det Göthe konstaterar.
      De frivilligas insatser i Spanien, inkl de 500 frivilliga från Sverige är alltid värda att hedras.
      Det USA med allierade Suadiarabien och Quatar arbetar för i Syrien är inget bra. Se på Irak, Afghanistan och alla de tiotals diktaturer som USA stött eller etablerat i andra länder. Låt det syriska folket själva bestämma. Försök till fredlig lösning och förhandlingar, om än svårt, ska stödjas.
      Ja, USA stödde verkligen Pinochets maktövertagande. Jag är för ökad demokrati i Syrien, där regeringen tagit steg mot detta och för ett självständigt Syrien, mot stormaktsingripanden. Det är känt från dokument att USA, världens i särklass mest aggressiva stat efter andra världskriget sedan länge planerat destabilisera Irak, Libyen och Iran för ökad kontroll över olja och världen.

    • 7 november, 2012 at 12:54

      Svar till H2 on 6 november, 2012 at 21:06 från Erik Göthe

      Ja, jag har en ”vänsterprofil” som H2 skriver. Det är arvet från upplysningsfilosoferna, de som inspirerade franska revolutionen, ett arv som jag efter förmåga gärna förvaltar och för vidare. Det gäller både revolution och folkrätt.

      För att börja med revolutionen: H2 tycks vara av uppfattningen att revolutioner borde vara lagliga. Det tror jag dömer honom till passivitet på området. Det är för styrande i alla samhällen smärtsamt redan att bli kritiserad – därav deras ointresse för att försvara tryckfriheten. Men att störtas från makten, det är givetvis värre.

      Så till folkrätten, dikatorer och folket. Mitt svar till H2 på den punkten skrev jag egentligen i en kort artikel för 18 år sedan i Tidskrift för Folkets Rättigheter, som också innehöll en översättning till svenska av Robespierres tal den 3 december 1792 där denne förordade dödsstraff för kung Ludvig. Artikeln löd som följer:

      ”Den bildade professorn, klassikerna och fördrivande av tyranner

      Maximilien Robespierre var advokat och inte bara väl förtrogen med tidens revolutionära upplysningsidéer, han försökte ju faktiskt tillämpa dem också. Uppfattningen att folket har en av naturen given, och tillämplig, rätt att avrätta en tyrannisk monark delade han med sina samtida.

      Cesare Beccaria:

      ”Det finns endast två skäl som tycks kunna motivera en medborgares död. Det första föreligger om han, trots att han berövats friheten, likväl har sådana förbindelser och sådan makt att han hotar nationens säkerhet och om hans existens kan framkalla en farlig omvälvning i den bestående statsformen.” (Om brott och straff, övers. av Paul Enoksson, Stockholm 1977 sid 123)

      och de Vattel:

      ”Den furste som bryter mot alla regler och hotar sina undersåtars välgång, har försatt sig i krigstillstånd med folket. Det är suveränens person som i nationens intresse förklaras okränkbar och helig, inte den person som är en omänsklig tyrann, en samhällsfiende.” (Droits des gens ou principes de la loi naturelle, vol 1 kap IV)

      Folket, borgarskapet, ansåg de var Nationen och i den naturliga rätten var uppgörelsen med tyrannen varje nations ensak. Därav Robespierres hänvisningar till folkrätten (fr. ”droits des gens”).

      de Vattel igen:

      ”Slutligen angår dessa ting endast nationen, ingen utländsk makt har rätt att bland sig i, får ej heller ingripa på annat sätt än såsom väntjänst … Om någon nation otillbörligt lägger sig en annan nations inre angelägenheter, om den ger sig till att lägga den andra nationens rådplägning under tvång, gör den sig skyldig till en orätt.” Kap III

      I dagens värld finns förvisso tyranner som behöver fördrivas. Men stormakterna kontrollerar verksamheten med överlägsen vapenmakt. Nutida folkrätt efter Gulfkriget kränker principen att inte lägga sig i andra nationers inre angelägenheter. Principen finns dock fortfarande tydligt inskriven i FN-stadgan och stöds av länderna i Tredje världen. – 80% av världens befolkning. För lämpliga stormaktsinterventioner åberopas den folkrättsliga krumeluren ”humanitär intervention” och ett gott syfte: att en annan regim behövs i det vanstyrda landet. De utsatta fattiga länderna behöver dock även frigöra sig från beroende till den rika världen. Det gör att interventionernas mål inte i grunden skiljer sig från de europeiska hovens intervention mot den franska Republiken.

      Den förste nutida folkrättsakademiker i vårt land som öppet förordade ”avsättande av tyranner” utifrån – uppsalaprofessorn Grahl-Madsen 1979 i Internationella studier nr 3/1979 – åberopade Vattel för sin sak. Han räknade med att ingen skulle syna honom och återgav bara första citatet av Vattel härovan, inte det andra (och det finns flera). Professorns briljerande med klassikerna var ett simpelt stöd för folkrättsstridiga interventioner – då mot Uganda och Kampuchea.

      Dåvarande UD-sakkunnige Ove Bring påpekade, 1979, att Grahl-Madsens uppfattning av folkrätten var felaktig (Internationella studier 4/79), men blev senare Grahl-Madsens efterträdare på professorsstolen i Uppsala, dessvärre med åren även i andligt avseende.” (TfFR 1-2/1994)

      Med ”folkrätt efter Gulfkriget” åsyftade jag FN:s säkerhetsråds behandling av Irak efter Gulfkriget. Det finns naturligtvis mycket mer man kan säga om folkrättens roll i dagens värld och hur de västliga stormakterna och deras efterföljare i olika länder försöker komma undan FN-stadgan (som är svår att ändra) för att underlätta sina krigsföretag.

      Det blir säkert fler som svarar H2, som framför uppfattningar som tyvärr är alltför vanliga bland det som i dag kallas vänster men som tappat kontakten med upplysningens traditioner. Det är betecknande för denna vänsters urartning i dag att endast Sverigedemokraterna röstade emot Sveriges deltagande i kriget mot Libyen.

      Erik Göthe

    • Gammal krigare
      8 november, 2012 at 21:48

      Ta reda pa vilka ”frihetskaemparna” ar och vad deras slutgiltiga maal ar innan du skriver nat saa haer forvirrat. Efter Syrien saa star troligen Vitryssland pa tur och sen kanske Ungern om inte EU och islam-trogna inhemska krafter lyckas ta over.

  4. Martin Kullberg
    7 november, 2012 at 08:20

    Väl talat.

    Jag skiter i FN-stadgan iofs. Det räcker nämligen gott att läsa Immanuel Kants lilla bok ”Den Eviga Freden”, en liten pragmatisk skrift om saker man kan göra för att gynna fred och om saker som motverkar fred. Varje politiker borde tvingas läsa och förstå den texten (den är förvisso inte svårbegriplig, men man vet aldrig med politiker).

  5. 7 november, 2012 at 08:52

    Tack för tipset på boken för mig och andra läsare.

  6. H2
    7 november, 2012 at 23:07

    Martin, du får nog gärna visa mig en eller din definition av folkmord. Jag menar att alla former av massmord på civila borde jämställas med folkmord. Jämför gärna Assads agerande med Israel som dödar, lemlästar och skadar oskyldiga palestinier i sin jakt beväpnade försvarare av Palestina.
    Sedan får du nog läsa på om det spanska inbördeskriget, det handlade inte bara om 500 svenskar som var frivilliga (även det är utländsk inblandning), det handlade också om Tyskland, Sovjet, Italien, Mexico som mer eller mindre blandade sig i med militär, stridsvagnar,flygplan och andra vapen.

    Varken du eller jag har någon aning om hur många frivilliga och hur många betalda knektar det är i Syrien.

    Anders, när du skriver att USA är värst är det din subjektiva uppfattning som det inte finns belägg för. Gott så. Jag menar att Ryssland är den store boven som supportar Assad med både vapen, teknik och rådgivning. Huruvida Iran har soldater i landet finns det olika uppgifter om.

    Erik, när det gäller frihet och folkets rätt till frihet har jag en klar ”vänsteruppfattning”. Även om folkrätt och folkets rätt kan ha en suddig gräns lutar jag mer åt att folket har rätt i vissa lägen att försvara sig mot en terrorregim. En regim som skjuter på sin egenbefolkning och inte bestraffar mördare har förlorat sin legimitet (om nu Assad någonsin har haft någon). Nog måste det vara rimligt att en sådan befolkning försvarar sig med vapen?
    Det är inte lagligt att mörda någon, men att mörda i självförsvar är faktiskt tillåtet i många länder.
    Jag gillar verkligen vad du skriver ”Den furste som bryter mot alla regler och hotar sina undersåtars välgång, har försatt sig i krigstillstånd med folket. Det är suveränens person som i nationens intresse förklaras okränkbar och helig, inte den person som är en omänsklig tyrann, en samhällsfiende.”
    Om man som hänvisar till det andra citatet blir lite svårt att försvara i pincip alla de revolutioner som skett i världen. Exempelvis även den kubanska revolutionen hade stöd utifrån, menar du verkligen att folkrätten skulle stödja Batista? Då vill jag påstå att det verkligen är skillnad mellan folkrätt och folkets rätt.

    Erik, har du några synpunkter på sedvanerätten inte skulle kunna andvändas som argument?

    • 8 november, 2012 at 09:50

      I viss hast inför resa: Det finns inte belägg för folkmord av den syriska regimen efter vad jag vet. Det finns rapporter om våld, och om fredliga demonstrationer 2011 av bl.a. Arabförbundet, en rapport som knappast uppmärksammats i väst.
      USA har tidigt lagt sig i, inte för att stödja demokrati eller möjlighet till fredlig lösning. Det finns en opposition (NCB) som vill ha bort Assad, men är emot utländsk intervention. De hade i maj en bra kontor centralt i Damaskus och arbetade öppet då de besöktes av två svenska journalister i maj bl.a. I maj skedde val i Syrien. Nyligen skedde en möte i Damaskus mellan regering och oppositionen. Det vore nog bra med mer samarbete där för att finna en fredlig lösning för ett självständigt demokratiskt Syrien, med sikte på fria val. USA står för utländsk intervention i samarbete med reaktionära, tämligen fundamentalistiska arabstater som Quatar och Suadiarabien, med stöd till utländska jihadister och deras utbildning, till vapen inkl nu avancerade vapen till rebeller från olika länder. Detta är väl belagt. Bakom finns mångåria kända planer från USA:s ledning att destabilsera bl.a. Libyen, Syrien och Iran för att få bättre kontroll över regionen med dess olja. Vägen till Teheran går via Damaskus. Du har väl hört talas om imperialism? Läs gärna ett tidigare blogginlägg här om detta. Ett nytt kommer snart. En läkare i ”Läkare utan gränser” har rapporterat att hälften av de skadade som kom till hans sjukhus i Syrien var utlänningar.

      Spanien: Franco gjorde uppror mot den lagligt valda regeringen, med stöd av bl.a Hitler om jag minns rätt. Han och hans stöd motsvarar trots alla skillnader närmast de USA-stödda rebellerna som utför massakrer etc. Frivilliga från många länder deltog på regeringens sida.

      • H2
        8 november, 2012 at 18:36

        Anders, jag menar att det är folkmord att bomba sin egen befolkning men du får gärna definera folkmord på annat vis. När du skriver ”USA står för utländsk intervention” så undrar jag varifrån den uppgiften kommer. Mig veterligen jobbar USA för att FN skall ingripa medans Kina och Ryssland anser att mördandet kan fortsätta, det är ju bara ett ”internt problem”
        I Syrien är det ett uppror mot en illegal regering som medvetet skjuter och mördar sin egen befolkning. Enligt Eriks berskivning av folkrätten kan du inte försvara den utländska inblandningen i Spanien och samtidigt fördömma den i Syrien. Det är inte konsekvent utan snarare hyckleri.

    • Martin Kullberg
      8 november, 2012 at 12:33

      Det är knappast staternas inblandning i Spanska inbördeskriget som glorifieras av revolutionsromantiker med vänsterprägel. Det var inte heller det du snackade om, eller hur? De flesta med vänstersyn delar sannolikt Orwells syn på den delen av det spanska inbördeskriget.

      Uppsåtet är väldigt viktigt i rättskipning, men du försöker bortse från det helt i din definition av folkmord.

      • H2
        8 november, 2012 at 18:26

        De frivilliga svenskarna i Spaniens inbördeskrig slogs utan tvekan för något dom var övertyagde om var en god sak. Kanske kan min beundran för det kallas glorifiering, men objektivt sett handlade det om utländsk inblandning (liksom de stater som aktivt deltog med vapen och soldater) Det är inte konsekvent att fördömma utländsk inblandning bara för att länderna/soldaterna har samma övertygelse som jag själv.

        Din sista mening förstår jag inte

    • erik Göthe
      9 november, 2012 at 17:36

      Mer svar till H2:

      Du efterlyste synpunkter på sedvanerätten. Sådan finns också inom folkrätten. Den skapas inte av några få stater eller av några akademiker. Den skapas av alla eller det stora flertalet stater när de godtar en ny princip för förhållandet mellan stater. Men man ska märka att hela FN-stadgan har godkänts av det stora flertalet stater och sedvanerätten får inte strida mot stadgan utan att FN:s medlemsstater går med på att den ändras. På det område vi debatterar här har stater och akademiker i framförallt västvärlden under de senaste tre årtiondena försökt åstadkomma radikal nyordning beträffande grundläggande principer inom folkrätten eller påstå att sådan har skapats. De verkar för ”humanitär intervention”,”R2P” (Responsibility to Protect, ansvar att skydda, som formulerades av generalförsamlingen 2005 med motsvarande syfte), och”pre-emptive attack” (förebyggande anfall, även med kärnvapen, som proklamerades av Georg W Bush och som såvitt jag vet inte tagits tillbaka av Obama), . ”Humanitär intervantion” och ”pre-emptive attack” strider klart mot FN-stadgans våldsförbud – artikel 2(4) – och har inget nämnvärt stöd utanför västvärlden och kan alltså inte sägas ha skapat någon sedvanerätt. förslag för ”R2P” lades fram i FN:s generalförsamling, men när det till slut antogs 2005, hade andra än förslagsställande stater lagt till sådana uttryckliga förbehåll att den intervention som resolutionen förordade inte kunde verkställas mot en stat i strid med FN-stadgan.

      De flesta som analyserade den av FN:s säkerhetsråd beslutade Libyen-operationen från folkrättslig synpunkt medgav att den var ett läroboksexempel på ”R2P” men ansåg samtidigt att när operationen väl satts igång avvek den från denna princip. Den f d biträdande generalsekreteraren i Förenta nationerna Marcel Boisard skrev om detta i slutet av oktober 2011:

      ”Ingenting respekterades. Inga verkliga förhandlingar i riktning mot ett eldupphör ägde rum. Den exklusiva kontrollen av luftrummet utnyttjades för att stödja upprorsmännen. Skydd av civilbefolkningen var förevändning för att rättfärdiga varje slags operation. … Det handlade inte längre om att skydda, utan om att byta ut regimen. … Principen om ’ansvar för att skydda’ dog i Libyen, precis som ’humanitär intervention’ dog i Somalia 1992.” (Marcel Boissard, ‘La responsabilité de protéger, un principe jetable et à usage unique (The responsibility to
      protect: a principle that is disposable and expendable)’, in Le Temps, 28 October 2011.)

      Detta är en träffande beskrivning av vad som skedde, men också ett auktoritativt konstaterande av vad som blev resultatet: Inte heller R2P är en princip som stannade som sedvanerätt inom folkrätten.

      Alla de tre folkrättsliga krumelurer som nämnts strider bara tydligt mot folkrätten och resultatet av deras tillämpning blir större mänskligt lidande.

      Erik Göthe

  7. 8 november, 2012 at 21:44

    Angående H2:s inlägg 6 och 7 november.

    H2 följer ABC-bokens metoder att förändra debatten så att motståndare och åskådare kommer bort från huvudfrågan. Nya frågor förs in, och det föreslås diskussion om skillnader mellan folkrätt, folkens rätt och sedvanerätt.

    Åter, huvudfrågan.

    a) USA:s och Natos framtidsvisioner är hot mot länder och folk världen runt. Vad som i värsta fall kan hända syns i Afghanistan, Irak, Libyen och nu Syrien.

    b) Syrien stod i vägen. Våren 2011 började deras krig genom ombud för att störta Assad. Utan utländsk inblandning hade det inte blivit något krig i Syrien. Men, för dem oväntat, har de stoppats.

    I stället för H2:s utkastade krokar föreslår jag diskussion om möjliga allianser här i Sverige, mot USA:s och Natos krigsmakare.

    • H2
      9 november, 2012 at 00:11

      Björn, jag uppfattar huvudfrågan vara samma som rubriken på inlägget, dvs Syrienkriget och Folkrätten. Är det inte du som försöker förändra debatten?

Comments are closed.