Dagens gästbloggare är Hans Öhrn. Han är frilansjournalist (Öhrn Reportage & Medier)
med inriktning på internationella frågor och besökte Syrien i maj 2012. Tillsammans med mig har han publicerat artikeln ”Syrien – en bricka i USA:s spel mot Kina” i FIB-Kulturfront nr 8 2012. (http://www.fib.se.) 31/8 2012 publicerade han här inlägget ”Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin”, i september ”Blicken på Zuma”, ”Billie Holiday, märkliga frukter och Bashar al-Assad” 28/11 samt om ett ”objektivt Syrienmöte” 14/12 förra året. Därtill medierna och makten 14/2, 8/7 ”Den anti-imperialistiska rörelsen lever på USA:s nationaldag!” och senast om valet i Zambabwe i august i år.

Hans Öhrns inlägg denna gång ansluter sig delvis till en diskussion om vänsterns syn på Syrien som förts här i omgångar. Socialistpartiet (främst Kildén & Åsmans blogguppslutning bakom den utländska interventionen) var i fokus för inlägg här 22/3,25/3,6/5,13/6, 28/9 (sök på månad i Arkivet), och senast 10/11 som en replik på inlägg på Anders Svenssons blogg – som inte tog in denna replik som kommentar på sin blogg. Vänsterpartiets syn har diskuterats 5/3,5/5,1/5, 6/6,4/8 och 14/8. Där diskuteras olika argument mer ingående. En sammanfattning av insatser från USA & Co finns på blogginlägg 26/10

Hans Öhrns blogginlägg.
”Jag mins att han rökte nästan hela tiden. Vi träffades i centrala Damaskus på kontoret för den syriska oppositionella Nationella koordinationskommittén, som Abdul-Aziz al-Khayr tillhörde. Mellan cigaretter och rökpuffar förklarade han att utländsk inblandning i Syrien och väpnat motstånd mot regeringen skulle kunna leda till att staten Syrien kollapsade. Och det ville han inte. Nu är Abdel-Aziz al-Khayr försvunnen. I förvar hos säkerhetspolisen säger några, han har cancer säger andra. Jag tänker på honom när jag tar del av en debatt mellan några svenska vänster(?)företrädare och Tariq Ali.

Såväl de svenska debattörerna som Tariq Ali och Abdul-Aziz al Khayr har sina politiska rötter i New Left-rörelsen från 1960-talet, en minst sagt brokig rörelse med många grenar. Några av de svenska anhängarna kallas ibland trotskister och har sin hemvist i socialistiska partiet. Nu har de råkat riktigt i luven med Tariq Ali och förmodligen med Abdul-Aziz al-Khayr också – om han hade kunnat delta i debatten. Det är självklart Syrien striden gäller – den avgörande frågan i vår tid för den anti-imperialistiska rörelsen. Efter Irak, Afghanistan, Libyen – ska imperialismen tillåtas segra även i Syrien?

Tariq Ali tar inte bara avstånd utländsk inblandning i Syrienkonflikten och vapenleveranser till rebellerna – han vägrar dessutom kalla det som pågår i Syrien för en revolution. För denna inställning kallas han ”en besviken äldre man” av de svenska debattörerna, som inte har mycket till övers för den före detta vapenbrodern. De vill i stället ha mer vapen till rebellerna i Syrien och alltså mer krig.

Vilka är då rebellerna? Jag har på nära håll bara sett deras stödtrupper i Sverige, när de med skrik och skrän försökt störa och sabotera de manifestation som anordnats av Föreningen Syriensolidaritet. Flera ur deras skara har också åkt från Sverige för att strida i Syrien. Det är inte svårt att tänka sig vad dessa ungdomar kan göra i Syrien, där de får tillgång till hett eftertraktade tunga automatvapen och granatgevär. Wow – va häftigt!

De svenska debattörerna kallar inte bara sina politiska motståndare för äldre besvikna män utan anser också att motståndarna tillhör den ”stalinistiska pensionärsklubben”. Själva ser det visserligen också ut som gubbar, om man får tro bloggbilderna, men vill alltså ha mer vapen och ungdomar till Syrien som ska slåss för ”revolutionen”. För mig låter det lite cyniskt. Blod, eld och förintelse dunstar bort i ett rosa skimmer av revolutionsromantik när de kallar rebellernas illgärningar i Syrien för ”episkt motstånd”.

Vänstern sägs vara splittrar i Syrienfrågan. Men jag tror inte man kan tala om splittring. Möjligtvis marginalisering. Ett fåtal har valt att ställa sig utanför huvudfåran – nej till krig mot Syrien – men de har starka vänner och hörs därför i debatten. Borgarklassen, som kontrollerar medierna, har alltid närt en viss hatkärlek till den där riktigt sötsliskiga vålds- och revolutionsromantiska vänstersvansen.
Jag tror att en stor majoritet av vänsterpartiet medlemmar är emot sanktionerna mot Syrien ännu fler mot utländsk inblandning men att framför allt partiets ledning har svårt att veta åt vilket håll man ska snegla. Regeringsposter kanske hägrar och skymmer sikten? Vänsterpartiet är på många sätt ett bra parti. När det gäller tandvårdsreformer ett riktigt bra parti, till och med bättre än kådisarna, men i den viktiga anti-imperialistiska frågan svajar det betydligt.

Inte ens hela socialistiska partiet verkar helhjärtat sluta upp bakom bloggarna. Att de ändå kan framstå som representativa beror på rädslan. Rädslan att förknippas med regeringen i Damaskus. Nato-etablissemanget har beslutat att regeringen i Damaskus är den mest blodsbesudlade i världen just nu och då är det bara så. Alla medier hamrar ständigt in denna världsbild och gud nåde den som inte accepterar lögnen som upprepas så ofta att den blir till en sanning.

Det var därför som Föreningen Syriensolidaritets seminarium på ABF (Stockholm) förra året förbjöds, mindre än 24 timmar innan de annonserade mötet skulle hållas. Jag hade tillfälle att tala med ombudsmannen som stoppade seminariet. Det var helt uppenbart att han inte visste varför han agerade som han gjorde. Men jag förstod.

Han hade läst Fredriks Malms artikel dagen innan om att Föreningen Syriensolidaritet stödde ”diktatorn” Bashar al-Assad och reagerat med ryggraden. Rädslan att förknippas med någon som går emot den rådande Nato-diskursen fick ombudsmannen att vika sig. Är det samma rädsla som gör att de som propagerar för mer vapen till Syrien, fler döda ungdomar, mer blod, mer förintelse och mer ”revolution” finns med på årets Socialistiskt Forum men inte Föreningen Syriensolidaritet?

Till dem som förespråkar mer vapen till Syrien vill jag slutligen rikta en maning: varför inte själva åka till Syrien och slåss för revolutionen? Om åldern är ett hinder går det bra att skicka barn eller barnbarn. Chansen blir då också stor att ni får en egen liten martyr att dyrka. De kan säkert förgylla ålderdomen för obotliga vålds- och revolutionsromantiker som inte längre själva kan svinga sig upp på barrikaderna.

PS. Nu finns ett halvt löfte om att Syriensolidaritet trots allt kan få arrangera ett möte på ABF – men först efter Socialistiskt Forum. Har Stockholmsavdelningen äntligen kommit över sin rädsla? DS

i Andra om: Socialistpartiet, Vänster, Syrien, imperialism, krig, folkrätt rebeller, fred, USA, Politik, FN, massmedia Israel al-Qaida, utrikespolitik NATO opposition, ”unconventional warfare”, demokrati,fred, desinformation, terrorism, trotskister,Ryssland,