Anders Svensson är medlem i Socialistpartiet och en ledande politisk bloggare i landet sedan flera år vars blogg brukar ligga på första eller andra plats på www.blogtoplist.se/politk, som rankar drygt 33 000 bloggar, varav omkring 2000 politiska. Han publicerar 3-5 ganska kortsa blogginlägg dagligen, medan denna bloggare (jag) som vanligen bara orkar med ett långt inlägg/dag brukar ligga på plats 3-5. Han publicerade 5 november inlägget ”Syrien och vänstern”, som åskådliggör den stora skillnaden inom vänstern i bedömning mellan å ena sidan större delen av Socialistpartiet och å andra sidan en stor del av den övriga vänstern i denna fråga. Jag skickade in en snabbt nedskriven kommentar då jag såg inlägget på lördag 9/11, en kommentar som inte blivit infört. Tidigare i år har jag haft en del debatter med Kildén & Åsman på deras blogg, samt behandlat frågan även på denna blogg. Jag återger nu Svenssons blogginlägg, med den snabba replik jag skickade in samt har två kommentarer i texten.

Tidigare debatter med Socialistpartiet på denna blogg har skett 22/3,25/3,6/5,13/6 och 28/9 – sök på månad i Arkivet. Där diskuteras olika argument mer ingående. En sammanfattning av insatser från USA & Co finns på blogginlägg 26/10

Anders Svenssons blogginlägg.
”Stora delar av det som kallas den svenska vänstern har en mycket obehagligt inställning till konflikten i Syrien. De stöder nämligen diktaturen och diktatorn Assad. Denna inställning har Kommunistiska Partiet (KP) och alla gamla maoister som en gång i tiden var med i ett parti med förkortningen SKP (idag finns det annat parti med det namnet som också stöder Assad). De gamla maoisterna samlas idag kring Folket i Bild/Kulturfront och andra kvarlevor från maoismens storhetstid på 1970-talet.
Jag är mycket tveksam till att dessa grupper är att anse vänster överhuvudtaget.

Min kommentar: Dessa organisationer stödjer inte Assad, men en fredlig lösning och betonar att folket i Syrien måste själva få bestämma sin framtid och om de vill ha kvar Assad eller inte. Svenssons uppgifter är oriktiga. Läsaren kan själv fundera på vem/vilka som tillhör vänstern eller något annat.

Andra delar av den svenska vänstern kan sägas vägra ta ställning. I praktiken blir deras uppfattning dock ett stöd till Assad även om de hävdar uppfattningen att Assad är en diktator. Det handlar om grupper som Rättvisepartiet Socialisterna (RS), delar av Vänsterpartiet och en liten minoritet i mitt eget parti, Socialistiska Partiet. Dessa grupperingar menar att eld upphör och fred är det enda vettiga. De menar oftast att oppositionen inte kan ges stöd då den huvudsakligen består av jihadister, muslimska fundamentalister. I praktiken innebär dock deras inställning ett stöd till Assad, vilket Ronny Åkerberg förtjänstfullt påpekar i en debattartikel i Internationalen:

Era anklagelser mot den väpnade kampen blir desto absurdare som revolutionärerna aldrig har haft något val. Det handlar om soldater i regeringsarmén som hoppat av därför att de vägrat skjuta på folket. Ni vill, absurt nog, närmast framställa dessa hjältar som revolutionens dödgrävare.Ni utger er för att vara förespråkare för en ”fredlig” utveckling som revolutionen tydligen lägger hinder i vägen för. Det ni inte skriver om är att den vapenvila som ni förespråkar förutsätter att Assadregimen har en helt annan karaktär än vad den i verkligheten har. Assadregimen kommer att använda varje ”vapenvila” för att fortsätta folkmordet.

Socialistiska Partiets officiella ståndpunkt är klar. Stöd till oppositionen och mot imperialistisk intervention. Den linjen har uttrycks i en ledare i tidningen Internationalen såväl som i ett uttalande av partistyrelsen. Det är också en uppfattning som delas av majoriteten av Fjärde Internationalens medlemsorganisationer och närstående organisationer i Mellanöstern, Nordafrika och Europa liksom av vänsterkrafter i Syrien. Ungefär samma uppfattningar delas av den lilla vänsterorganisationen Arbetarmakt (AM).
Kommentar: Oppositionen på marken domineras av al-Qaida-associerade al Nusra-fronten samt av Islamistiska staten i Levanten och Irak (som enligt mitt blogginlägg 9/11 lämnar över till al Nusra). I Syrien finns flera organisationer och politiska partier som är kritiska till Assad eller vill ersätta honom, men som motsätter sig utländsk intervention samt de stridande rebellerna på marken. Det ska nämnas att de Kildén & Åsman, SP, i sin blogg har klagat över bristande utländska (av USA-imperialisterna & Co) till rebeller på marken.

Min snabba kommentar som Anders Svensson refuserat.
”Huvudsidan i Syrien är en kamp mellan å ena sidan en intervention stödd av USA, Saudiarabien, Qatar m.fl sedan våren 2011 och Syriens regering. Denna intervention hindrade en demokratisk utveckling av förståelig opposition och har lett till att den väpnade kampen på marken sedan länge domineras av al-Qaidaassocierade al Nusra, Islamiska staten av Irak m.fl., och ofta med stort inslag av utländska rebeller. Från början mer moderata, kanske demokratiska grupper som del av FSA är tillbakaträngda eller har gått till al Nusra. Rapporterna är entydiga om detta.

Uppslutning bakom rebeller av skilda slag innebär i praktiken att hamnar på samma sida som USA-imperialismen, vare sig man vill det eller inte.

Det utländska stödet finns summerat på bloggen http://jinge.se, t.ex. 26/10. Den finns en betydande, ihjältigen, demokratisk opposition mot Assad i Syrien i flera partier bland annat. Den tar ställning både mot den utländska intervention av USA & Co och mot rebellerna på marken.. Se häftet ”Vad händer i Syrien”, 20 kr från www.solidaritetstyrien@gmail.com

Den väpnade, hårda kampen mot terorrismen i världen förs de facto idag främst av Syriens regering. Stödet från USA via ”unconventional warfare” (krig genom ombud som rebeller, Saudiarabien och Qatar) och från EU-länder försvagar detta.

Kampen mot USA-imperialismen i Sydostasien på 1960- och 70-talet leddes inte av borgerligt demokratiska stater utan av befrielserörelser med starkt inslag av grupper som senare ville upprätta någon form av ”proletariates diktatur” och av diktaturer i Nordvietnam, Kina, Sovjet. En självständig diktatur kan i nuläget göra en viktig insats mot imperialismen – och Syriens regering har tagit flera, glädjande steg mot demokrati.

Trots olika uppfattning i vissa frågor hoppas jag de allra flesta kan enas om:
1. Fredlig lösning av konflikten.
2. Nej till utländsk intervention.
3. Upphävda sanktioner.
4. Inget svenskt stöd för krig mot Syrien.
5. För ett fritt, enat och självständigt Syrien.
6. Låt det syriska folket bestämma sin framtid – inte Syriens Vänner(=(o)vänner), USA eller al-Qadia.

i Andra om: Socialistpartiet, Vänster, Syrien, imperialism, krig, folkrätt rebeller, fred, USA, Politik, FN, massmedia Israel al-Qaida, utrikespolitik NATO opposition, ”unconventional warfare”, demokrati,fred, desinformation, terrorism, trotskister,Ryssland,