Denna artikel publicerades för ett år sedan och förmedlar viktig information som är relevant också idag. Därför ny publicering.

Denna artikel har vänligen översatts av Jan Nybondas för vilket jag framför mitt stora tack. Den är en nyttig påminnelse för oss alla, inte minst för våra ledande politiker och journalister, som verkar mycket okritiska i sin inställning.

Översättarens (Jans) anmärkning: Nedanstående är en förkortning av vad den kände statistikern, matematikern mm. vid New York University, Nassim Nicholas Taleb nyligen skrivit i en artikel som berör såväl det aktuella Syrienkriget som krig i allmänhet. I översättningen utgår det avsnitt som beskriver hur otillförlitlig krigsstatistik ofta är och texten nedan gäller det han säger om Syrien. Gällande den allmänna delen finns en länk i den engelskspråkiga originalartikeln som går till en teknisk studie på 13 sidor. Syrien och krigens statstik

Artikeln.
Över till Syrienkriget och en realistisk uppskattning av antalet krigsoffer. Vi har fått höra att en halv miljon människor omkommit i kriget. Vi har också fått höra att många har ”mördats” av Putin och Assad. Det är lätt att verifiera att mycket av den information som vi får om ”slaktaren” i Damaskus kommer från misstänkt håll: Saudi- och Qatar-finansierade PR-byråer i Washington och London har varit hyperaktiva härvidlag. Liksom antalet sjukhus i östra Aleppo där al Qaida har sin bas (och varifrån man granatbeskjuter civila i det övriga Aleppo), antalet sjukhus per capita förefaller mig vara mångdubbelt högre än någonstans i världen (varje dag får vi höra om hur ryssarna har förstört ytterligare ett sjukhus, och trots detta kunde inte State Departments (USA:s utrikesdepartement) talesperson John Kirby lokalisera eller namnge ett enda av de fem sjukhus han för tillfället berörde).

Jag ser propagandister och al Qaida -sympatisörer som Charles Lister (vid det salafistfinansierade Middle East Institute) bolla med siffror som sedan citeras- just det, Vissa citerar siffror som kommer från al Qaida -propagandisten Charles Lister, och dessa finner sedan sin väg till någon ansedd tidning, och blir därmed fixpunkter som eftervärlden relaterar till. Jag har sett en seriös amerikansk journalist, ”Syrienexpert”, lägga ut makabra scener på sociala media som vittnesmål på Assad-mord: det visade sig att en bild föreställande ”Assads döende barnoffer” var fyra år gammal och troligen från Libyen; och grejen föreföll vara sponsrad av en Qatarfinansierad PR-byrå. Men istället för att be om ursäkt var hennes kommentar den obotliga: ”Tror du inte att Assad är kapabel till samma brott?”

”Lita på inget du hör, lite grann på vad du läser, på hälften av vad du ser” lyder ett gammalt ordspråk för handlare. Som handlare och kvant/matematisk statistiker har jag blivit lärd att ta seriöst på data, lita inte på någons siffror och undvika folk som är naiva nog att bedriva politik baserad på skrämmande men ifrågasatta bilder över förstörelse: en fejkad bild med ett döende barn kan ingen ifrågasätta utan att framstå som känslolös. Som medborgare kräver jag att beteckningen ”mördare” överlåts på domstolar att fastslå, och inte på Saudi -finansierade organ – så fort någon betecknas som mördare eller slaktare är allting tillåtet. Jag skulle inte ha trott att regeringar eller byråkrater är så korkade, men det är de.

PS. Det har framkommit att den realistiska siffran över offer i det muslimska brödraskapets uppror i Hama 1979-1982 kan ligga vid 2000 och inte som det rapporterades 20 000 till 30 000. Det märkliga är att siffran svällde över tid utan att någon ny information tillkommit. (Data från material för vilket sekretessen hävts via Sharmine Narwani).

PPS. Bill Clinton gjorde som president ett uttalande år 1999 gällande antalet offer i Bosnien och Kroatien som sades ligga vid 250 000 dödade. Detta är minst två eller tre gånger så mycket som dagens uppskattningar kommer upp till. Men i Kosovo tog Clintons inflation verkligen fart; av hans 100 000 kosovobor som ”saknades” visade sig antalet offer ligga mellan 3000 och 5000. Men detta gav honom anledning att bomba platsen och demonisera serberna. Observera att Saudi -finansierade PR-byråer också var aktiva och skapade Kosovostoryn.

Resten av artikeln följer på engelska.

Next story The Intellectual Yet Idiot
When Pasquale Cirillo and I examined the historical accounts of wars for our statistical analysis of violence, we discovered huge holes –people take numbers for gospel, yet many accounts were fabrications. Many historians, political “scientists”, and others for fall for them, then get to write books. For instance we saw that the scientific entertainer Steven Pinker based his analysis of the severity of the An Lushan rebellion on a shoddy overestimation –the real numbers of casualties could to be lower by an order of magnitude. Much of Pinker’s thesis of drop in violence depends on the past being more violent; it thus gets further discredited (the thesis is shaky anyway as Pinker’s general assertions conflict with the statistical data he provides). Peter Frankopan, in his magesterial The Silk Roads, seem to get the point: estimations of casualties from the Mongol invasions were inflated as their accounts exaggerated the devastation they caused in order to intimidate opponents (war is not so much about killing as it is about bringing submission). Our main (technical) paper is here.

But it is not just the bullshitting of Steven Pinker: numbers for many wars seem to have been pulled out of a hat. Some journalist cites some person at a conference; it finds it way to Le Monde or the New York Times, and that number becomes fixed for future generations. For our attempt to build a rigorous method of quantitative historiography, we devised statistical robustness techniques: they consist in bootstraping “histories” from the past, considering the past a realization between the lowest and the highest estimate available, producing tens of thousands of such “historical paths” and evaluate how “robust” an estimator to changes in the aggregate. More depressingly, we found that no historian had bothered to do similar cleaning up work or robustness check –yet the statistical apparatus is there to help.
It hit me that I needed to look into the estimates of Syrian refugees in Lebanon –here again numbers are flying without much rigor, swelling upwards from report to report. But we can assess the bias: they are potentially overstimated. For, at a certain municipality in Lebanon, I was told that the number of refugees in the town, while large, was considerably lower than what was used by the bureaucrats of the U.N. My suspicion is that the real number is about a third of what is published. While this is very optimistic for Lebanon (there should be fewer refugees than claimed, so let us worry less about the stability of the place), it is not good for the economics and funding of U.N. agencies and the lifestyle of their bureaucrats.

i Andra om: Turkiet,Ryssland, demokrati NATO, IS, EU, olja imperialism,Assad, desinformation, Syrien, USA, politik, al-Qaida, flyktingar, terrorism