Sverige och Irak tävlar om att bli med i NATO


I en ledare i Dagens Nyheter 27 september skriver Erik Helmersson ”Vi hoppas på Nato men vågar inte diskutera ett medlemsskap.” Jo, visst diskuteras medlemsskap, men i försåtliga ordalag, och med all sannolikhet i det fördolda i regeringen och på andra håll.

Reinfeldt, Bildt och Enström menar i SvD (21/5) att ett nytt positivt NATO växt fram och vill Sverige närma sig NATO ännu mer. På Natos hemsidan kan man läsa ” Relationerna mellan NATO och Sverige har en utgångspunkt i Sveriges anslutning till NATO:s program Partnership for Peace Sverige 1994. NATO och Sverige samarbetar aktivt i freds- och säkerhetsoperationer och har utvecklat samarbete på många andra områden. (NATO-Sweden relations should be viewed through the Partnership for Peace framework which Sweden joined in 1994. NATO and Sweden actively cooperate in peace and security operations and have developed practical cooperation in many other areas”) . Detta innebär att Sverige står NATO mycket nära.

Strax innan hade Syrien skjutit ned ett turkiskt flygplan över eget territorium, senare bekräftat av turkiska generaler. Ett land har rätt att göra så. Sovjetunionen sköt på liknande sätt ned svenska spionplan i början av 1950-talet. Det var skrämmande att NATO i hårda ordalag sluter upp bakom Turkiets militära intrång på Syriens territorium, liksom att Sveriges regering inte ifrågasätter NATO:s reaktion. Bra nog fick de mothugg i ett inlägg i DN Debatt några dagar senare av förre försvarsministern Tage G Peterson, Anders Ferm, Pierre Schore och Lars-Gunnar Liljestrand, som bl.a. påminde om att en majoritet i landet är emot NATO-medlemsskap. Men den olycksalige talesmannen för S i utrikesfrågor Urban Ahlin är väsentligen som en kopia till Bildt i den positiva synen på USA, världens i särklass mest aggressiva stat.

Men det finns många andra kandidater som är på gång att bli medlemmar i NATO. 24 september fick också Irak anslutning till NATO:s Individual Partnership and Cooperation Programme tillsammans med bl.a Afghanistan och Australien, medan El Salvador och Columbia är kommande partners, vilket innebär att NATO kommer att finns i alla världsdelar. En stor framgång för USA:s ledning. Så Sverige och Irak kanske rentav tävlar om medlemsskap i NATO?

I Dagens Nyheter 11 augusti påpekar Anders Ferm och Tage G Peterson att ”Sverige närmar sig Nato utan offentlig insyn och debatt. Samtidigt som Nato får granska det svenska försvaret nekas folket information. Sverige befinner sig i en gråzon där vi varken kan dra nytta av ett fullt Nato-medlemskap eller hävda någon alliansfrihet. Omvärlden betraktar Sverige som ett bihang till Nato – men bara en av fem svenskar anser att vi bör gå med.” Han skriver vidare ”På försvarsdepartementets hemsida kan man den 25 juli läsa att Nato under våren har gjort en granskning av det svenska försvaret. Nato ville granska Sveriges försvar på samma sätt som man granskar försvaret hos de länder som redan är medlemmar. Och regeringen sa ja.” Sverige får en del beröm i denna granskning.

I den stora flygkrigsövningen i Norrbotten i augusti-september deltog Sverige tillsammans med USA och andra NATO-stater. Svenskt flyg gjorde en viktig insats i NATO:s omfattande bombningar i Libyen, som gick långt utöver FN-mandatet.

Vad är då NATO idag?
NATO sattes upp som en försvarsorganisation 1949, närmast mot det påstådda hotet från Sovjetunionen som lidit och försvagats mycket mer än de senare NATO-länderna under andra världskriget där landet spelade den helt avgörande rollen för segerna över nazisterna. Då östblocket rämnade och Sovjet och Kina övergav sin socialism borde rollen för NATO var över. Men i stället har både verksamhetsområdet och antalet medlemmar ökat, och NATO framträder tydligt som en krigsorganisation ledd av USA:s styrande elit, USA-imperialismens ledare.

Efter Sovjets sammanbrott 1991 har antalet medlemsländer mer än fördubblats till 28, varav 21 EU-stater. Verksamhetsområdet har utvidgats kraftigt. Vid NATO-toppmötet 2010 antogs den 7:e strategin ”NATO 2020” enligt vilken NATO ska kunna ingripa mot ”instabilitet, inkluderande framväxande av extremism, terrorism och transnationella illegala aktiviteter som smuggling av vapen, människor och narkotika“. NATO ska slå tillbaka anfall mot ”vitala kommunikations-, transport- och transitvägar som internationell handel, energisäkerheten och välståndet är beroende av“ samt engagera sig i miljöfrågor.

Ett stort problem är rimligen att uppgifterna definieras främst av USA, och att NATO:s insatser visat sig kränka folkrätt, nationellt självbestämmanderätt ibland utifrån tunnt FN-mandat som överskrids kraftigt. Reinfeldt m fl framställer kriget i råvarurika Afghanistan som framgångsrikt, men det är ett brutalt folkrättsvidrigt krig där svenska soldater strider under ledning av NATO.

Libyen
Libyen är ett skrämmande exempel. Gadaffi ledde en diktatur, av liknande slag som USA och andra NATO-stater stött i Egypten, Tunisien och som USA upprättat en masse i Latinamerika och andra delar av världen. Oljepengarna medförde att Libyen blev ett av de rikaste länderna i Afrika. Men landet förde ofta en självständig politik, ville kontrollera sin olja och inte underordna sig USA militära kommande i Afrika. Då demokratirörelsen i norra Afrika spred sig till Libyen i början av 2011 beväpnades en del av demokratirörelsen snabbt från utlandet, i motsats till de tämligen fredliga demonstrationerna i Egypten och Tunisien. Se Ulf Bjérens gästblogginlägg från början av augusti.

FN-resolutionen 1973 i mars 2011 där Kina och Ryssland lade ned sina röster bygger på tanken att FN har rätt att skydda” (responsibility to protect, R2P) en befolkningsgrupp i vissa lägen och att detta väger mer än hänsyn till ett lands suveränitet. Enligt FN-stadgan är huvudprincipen att FN och enskilda stater inte får gå in i andra länder. NATO ignorerade helt resolutionens klara begränsning. Specialstyrkor från USA, Storbritannien stödde rebellerna på marken, inkluderande anhängare till Al Quaida. Flera tusen bombanfall utfördes, ej sällan mot civila mål, och sannolikt dödades många tusen människor. Fredstrevare från Gadaffi avvisades. ”Rebellerna” dödade Gadaffi, i stället för att låta ställa honom inför internationella brottsmålsdomstolen, ICC, dit också i så fall rebellerna och NATO borde ha kallats.
Från Libyen har sedan människorättsorganisationer rapporterat om brutala övergrepp. Och USA har nått ett delmål som drogs upp för mer än 10 år sedan – att destabilisera Libyen. Detta pågår nu i Syrien och sedan följer Iran.

Att Sverige i sin försvars- och utrikespolitik står mycket nära NATO är klart. Vi måste motsätta oss medlemsskap i denna krigsorganisation i USA:s tjänst, som ej respekterar nationell självständighet.
Bättre med värnpliktsförsvar utan JAS och legotjänst åt imperialismen.

Mot NATO – för en fredlig värld!


i Andra om: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

DN Erik Helmerssons ledareGlobal research inlägg om NATO NATO om Sverige DN Anders Ferm 11/8 SvD Karlström U, Romelsjö A. NATO – freds- eller krigsorganisation. Fib-Kulturfront nr 6-7 2011 Intervjun med Wesley Clark på Youtube DN Croneman 31/7 DN 2/8 DN2 2/8 DN ledare 31/7 DN Joscha Fischers kolumn 30/7 Wesley Clark intervju Iraksolidaritet Syriensolidaritet DN 31/7 DN Iran om Syrien 31/7/ SvD 31/7 DN Syrienopposition 29/7 Annan DN 29/7 Annan DN 29/7SvD 28/7 Nyhetsbanken Thierry Messan 24/7 DN 34 Globalresearch Arabförbundets rapportsvd 1voltaire net DN Syrien 30 juni DN Syrien 7 juni