Störtandet av Kadaffi – två olika bilder – vilken stämmer bäst?


Det finns mycket olika uppfattningar om Libyen Var det rätt av FN att ge NATO i uppdrag att skydda civilbefolkningen (ett uppdrag som NATO överskred mycket kraftigt)? Var detta ett bidrag till en demokratisk utveckling?
Kadaffi imagesCAGA5E1L

En bild av Libyen ges av den etablerade ledarskribenten Gunnar Jonsson i DN, som skrev i den signerade ledaren 24/4 ”Vapenbasaren en tummelplats för extremister” att ”Libyen efter diktatorn Khaddafi är en paradox. Oljeproduktionen är tillbaka på nivån före inbördeskriget. Tisdagens bilbomb mot franska ambassaden i Tripoli betecknar den andra sidan, nu nådde terrorn även huvudstaden.” ”Centralmakten är svag och ”ordningen” upprätthålls av lokala miliser som gör som de vill, trots att de mest består av före detta rebellsoldater som får lön ur den välfyllda statskassan. Och Libyen svämmar över av vapen, delvis plundrade ur Khaddafis lager, delvis stammande från Qatars och andra Gulfstaters leveranser till upproret. I den miljön trivs även islamistiska extremister, vissa med koppling till al-Qaida.” ”Massor av libyska vapen har dessutom smugglats till jihadister i Mali, palestinier i Gaza, kidnapparligor i Sinai och motståndsmän i Syrien. al-Qaida i islamiska Magreb (Aqim) har hotat hämnas på Frankrike för interventionen mot islamiststyrkor i Mali.”.
9syrien2

Icke desto mindre skriver han ”Natos ingripande mot Kaddafi var nödvändigt, men gav också oönskade följder. Syrien är ett betydligt mer komplicerat fall, med dess explosiva etniska och religiösa mix.” Utan motivering, ett slags antiklimax.

En helt annan bild av Natos ingripande mot Khadaffi ges i den nyutkomna mycket intressanta och väl dokumenterande boken ”Sloughing towards Sirte: NATO’S war on Libya and Africa” fastän beskrivningarna i läget av Libyen delvis överensstämmer. Boken är skriven av Maximilian Forte, professor i socialantropologi i Montreal. Min beskrivning replierar främst på utdrag från en rescension 22 april av Dan Glazebrok på Globalresearch. Boken verkar vara ett bra komplement till professor Ola Tunanders bok.

sirteforte2

”En av bokens starka sidor framgångar är att den helt demolerar de uppgivna motiveringarna för kriget. Forte visar att det inte fanns ”massvåldtäkter” begångna av ”Kaddafis styrkor” – som påståtts av Susan Rice och Hillary Clinton men senare vederlagts av Amnesty International, FN och även av USA:s armé. När Nato invasionen började bombade franska jetplan faktiskt en liten retirerande kolonn av libyskt regeringspansar i utkanten av Benghazi, bestående av 14 stridsvagnar, 20 bepansrade persontransportbilar, några lastbilar och ambulanser – inte alls tillräckligt för att genomföra ett ”folkmord” som hävdats.

Bilden av ”massakerade fredliga demonstranter i Benghazi i början av 2011 är helt felaktig. I själva verket ”brände rebeller polisstationer, bröt sig in i äkerhetstjänstens byggnader, attackerade regeringsbyggnader från början” medan myndigheterna svarade med ”tårgas, vattenkanoner och gummikulor Först när rebellerna hade intog Benghazis militärförläggningar, plundra dess vapen, och börja använda dem mot regeringsstyrkor så började dessa att agera.

Trots mediarapporter fanns inga tecken på bombräder mot demonstranter, vilket även förre försvarsministern Robert Gates medgav. Det fanns inga belägg för att Gaddafi hade planerat massakrer i Benghazi, som högljutt påstods av ledarna i Storbritannien, Frankrike och USA.De libyska regeringsstyrkorna hade inte utfört massakrer mot civilbefolkningen. Man feltolkade/förvrängde Kadaffis erbjudande om amnesti för dem som la ned vapnen.
NATO untitled
Den värsta lögnen som underlättade anfallet mot Libyen var myten om den ”afrikanska legosoldater”. Rasistiska pogromer ar kännetecknande för den libyska upproret från första början, då t.ex. 50 afrikanska migranter brändes levande i Al-Bayda på upprorets andra dag. Enligt Amnesty International september 2011 var detta var ingen isolerad händelse.
Myten har helt förkastats både av Amnesty International och av en utredningsgrupp från FN.

Men rasism finns där. Genom att föra till makten ett våldsamt anti-svart regering, har västvärlden sett till att Libyens roll som pan-afrikansk stat har fått ett våldsamt slut, och dess oljerikedomar kommer inte längre att användas för afrikansk utveckling. Forte skriver ”målet för USA:s militära ingripande var att störa ett framväxande mönster av självständighet och ett nätverk av samarbete inom Afrika som skulle underlätta ökad afrikansk självtillit. Detta rimmar illa med de geostrategiska, politiska och ekonomiska ambitioner som USA har.”

Boken beskriver Libyens roll i tillkomsten av Afrikanska unionen (AU) och dess insatser för att försöka ena Afrika ekonomiskt, politiskt och militärt. Detta inkluderade investering på flera miljarder petrodollar i industriell utveckling över kontinenten, skapandet av en afrikansk kommunikationssatellit, och massiva ekonomiska bidrag till Afrikanska utvecklingsbanken och Afrikanska valutafonden – institutioner som utformats speciellt för att utmana hegemonin hos starkt USA-beroende Internationella valutafonden och Världsbanken. Kadaffi ville använda libyska oljepengar för att hjälpa Afrika industrialisera och ändra på dess roll den globala ekonomin som en leverantör av billiga råvaror.

USA:s viktiga African Oil Policy initiative Group noterade 2002 USA:s växande beroende av afrikansk olja, och rekommenderade ett ”nytt och kraftfullt fokus för USA:s militära samarbete Afrika söder om Sahara. Detta ledde 2006 till bildandet av AFRICOM – den amerikanska arméns afrikanska kommando med uppgift att utbilda afrikanska arméer för att upprätthålla USA:s kontroll.

Libyen var minst samarbetsvillig. Diplomatiska läckor visar tydligt att Libyen betraktades av USA som det främsta hindret för en kraftfull amerikansk militär närvaro på den afrikanska kontinenten. Kaddafi var en respekterad röst inom AU, dess ordförande under 2009 och motsatte sig det som han såg som ett nykolonialt syfte med AFRICOM.

Samtidigt växte Kinas investeringar i Afrika från $ 6 miljard dollar 1999 till 90 miljarder tio år senare, vilket försköt USA som kontinentens största handelspartner. Behovet av en amerikansk militär närvaro i Afrika blir allt tydligare.

2012 hävdade chefen för AFRICOM att ”de militära operationerna gjorde det möjligt att få militär relation med Libyen, som inte funnits tidigare”. Han föreslog att en amerikansk bas skulle etableras i landet (Kaddafi ha stängt både de amerikanska och brittiska baser kort efter att ha kommit till makten år 1969). President Obama meddelade att soldater snabbt skulle utplaceras i fyra afrikanska länder och att hela 14 militära övningar skulle ske i Afrika det kommande året.

Forte hävdar att Natos attack inte bara hade förstört en mäktig kraft för enhet och självständighet i Afrika, och ett stort hinder för västerländska militära penetration av kontinenten, men att den också skapat perfekta förutsättningarför ytterligare invasioner. USA hade tidigare försökt att hävda att dess militära närvaro krävdes i Nordafrika för att bekämpa al-Qaida och inrättat ett program för detta. Men som Muattasim Gaddafi förklarade för Hilary Clinton 2009 var programmet överflödigt till följd av den mycket effektiva säkerhetsstrategi hos CEN-SAD (den libyska-ledda regionen Sahel och Sahara stater) och en nordafrikansk beredskapsstyrka.

Men om deras skydd inte behövdes då skapade USA & Co ett behov av det. Förstörelsen av Libyen slet hjärtat ur den nordafrikanska säkerhetssystemet, översvämmade regionen med vapen och gjorde Libyen till en fristad för våldsamma miliser. (OBS att Gunnar Jonsson har liknande beskrivning). Detta medförde en instabilitet har spridit sig till Mali, vilket västvärlden använder som ursäkt för ännu ett krig.

Boken avslöjar betydelsen av ”mänskliga rättigheters industrin” (”humanitär imperialism”) och dess roll för att skapa den libyska kriget. Västerländska liberal humanism fungerar genom att först direkt eller indirekt skapa en bild av andras lidande, och genom att ge en bild av händer som vädjade om hjälp”.

Forte avslöjar Amnesty International och Human Rights Watch, som spred några av de värsta lögner om Libyen, som de påhittade ”afrikanska legosoldaterna” och ”massvåldtäkterna”. Genom att föreslå frysning av tillgångar från Libyen och vapenembargo blev Amnesty en part i konflikten och underlättade invasionen.
Suzanne Nossel, tjänsteman i USA:s utrikesdepartement blev verkställande direktör för Amnesty-USA i november 2011 och hade spelat en nyckelroll för att utarbeta resolution 1973 mot Libyen som ledde till NATO:s angrepp.

Mycket har skrivits om de ”neokonservativa” som blivit skarpt kritiserade för sina brutala åsikter. Men Forte menar att liberala humanister kanske är ännu värre då de påstår sig drivas av högre syften medan neo-konservativa tydligt visade sitt egenintresse. Han skriver skarpt
”Den vision av humanitet liberala imperialisterna förmedlar utgörs av skrik om känslor… Detta är elitens antropologi, som beledsagas av Natos implicita sociologi – samhällen kan omstöpas genom bombningar från hög höjd och med droner.”

I juli 2012 var det val i Libyen där färre hälften av de röstberättigade deltog.
Kandidatur till valet var förhindrad för: arbetare (ett profesionellt yrke krävdes), alla som någonsin arbetat på i någon nivå av regeringen mellan 1969 och 2011 (om de inte kunde visa ”tidigt och tydligt” stöd för upproret), alla som bedrivit akademiska studier av Kadaffis gröna bok, och alla som fått någon ekonomisk fördel av Kaddafi.
En advokat noterade att dessa restriktioner diskvalificerade tre fjärdedelar av den libyska befolkningen från deltagande. Andra nya lagar förbjöd spridning av ”nyhetsinslag rykten eller propaganda” som kan ”orsaka skada för staten”, med straff på upp till livstids fängelse, och fängelse för den som sprider information som ”kan försvaga medborgarnas moral” eller för den som ”angriper 17 februari revolutionen, islam eller staten och dess institutioner”.

Detta är det nya Libyen där humanitära imperialisterna och deras allierade agerade, dödade och torterade brutalt.

Har DN:s etablerade ledarskribent rätt i att ”Natos ingripande mot Kaddafi var nödvändigt”?.
Vilka intressen företräder han?
Vilka intressen förträder massmedia? Är detta ett framgångsrikt exempel på ”unconventional warfare”(=desinformation och krig via ombud) (NATO) från USA:s sida – att stödja för alla vänner av laglöshet och den starkes rätt att med våld kväsa nationell självständighet och reell demokrati. Och nu ett nytt varv om ”al-Assads kemiska vapen.”… Kan vi lära oss något?


i Andra om: , , ,, , , , , , , , FN-stadgan , , ,, , , , , ,

DN – Gunnar Jonssons ledare 24/4 D Glazebrook Global research rescension av Fortes bok 22/4 Asia Times 25/4 om Fortes bok Motvallsbloggen DN 16/2 The Golani Spy
Globalresearch IMF 9/1 2013 IMF 4/5 2012 Holter blogg
Carla Stea i Globalresearch Hela pingstenSKP-blogg -uttlande från Syriens kommunistparti 5/1 Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12 ClearinghouseSvD 20/12 DN 20/12 SvT 20/12 FIB-KulturfrontCornucopia DN 16/12SvD 16/12 Michel Chossudovsky 14/12SvD II 14/12 Pakistan Observer 16/12 SvD 16/12 SvD 14/12 AB 14/12 Kommunisternas blogg 13/12New York Times 13/12 SvD 16/12 Russia Today 6/12 Turkish Weekly Syrian Perspective DN 11/12 SvD 12/12 Independent USA-bloggen 8 dagar8 dagar 11/12 Globalresearch 8/12 Proletären Flamman 28/11 FredsinitiativetPepprat och Rödgrönt DN 5/12 SvD 5/12 Worldcrunch Russia Today 3/12 Replik i AB 3/12 Einarsprachenvaria Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 Hogrelius tankar Erik Weimans blogg DN 1/12Bilderblogg M Omars blogg Åtta dagar. Stefan Lindgren Röda Malmö USA-bloggen Björnbrum SvT om al-Qaida-svenskar Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11 Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör

The Telegraph 7/11 Intervju med Assad Kritik från Rysslands utrikesminister Thierry Messan i Voltaire Network 29/10 Anarkia Sverigebloggen Röda Malmö 30/11 FIB-Kulturfront konferensreportage Porelären om Syrien New York TimesRussia Today Dagens Arena 10/10 Syrien har inte bett om ursäkt DN 8/10 DN2 8/10 SvD 8/10Ab 8/10SvD 9/10Monthly Review DN 6/10 SvD 6/10 Aftonbladet 6/10Expressen 6/10 Sveriges RadioNya Zeeland Inlägg på Syriensolidaritets hemsida Konferensen i Damaskus DN 30/9DN Gunnar Jonssons ledare 28/9SvD 29/9Sveriges RadioSvTExpressenAftonbladetDN 26/9 SvD 26/9SvD 2 26/9Aftonbladet 26/9Expressen 26/9Sveriges Radio SvTAftonbladets ledare 21/9 Folkrättsbevakningens Syrienlathund DN 24/9 DN 20/9 SvD Expressen SvT 7/9 Expressen 17/9 Sunday Times 19/8 Sana 26/8 DN 19/8 SvD 19/8 Aftonbladet 19/8 Expressen 19/8 New York Times 3/8 DN 11/8
NY Times 4/8 SvT DN SvD Aftonbladet Expressen DN ledare 3/8 DN Croneman 31/7 DN 2/8 DN2 2/8 Skelton i the Guardian 12 juli DN 1/8 Aftonbladet 2/8 DN huvudledare 31/7 SvD 1/8 DN ledare 31/7 DN Joscha Fischers kolumn

  6 comments for “Störtandet av Kadaffi – två olika bilder – vilken stämmer bäst?

  1. 26 april, 2013 at 14:35

    Vi lever numera i en värld av lögner och propaganda. Pressen, som borde vara på folkens sida, är numera bara megafoner åt makten i akt och mening att förtycka andra åsikter än dem som makten godkänner, tydligt illustrerat med hur Jönköpings kommun agerat med stadens kulturhus, ex v.
    Tittar man på en myrstack inser man vart mänskligheten är på väg. Enda skillnaden mot myror är att vi är fysiskt större.

  2. jan mellring
    26 april, 2013 at 23:15

    gobelänger av lögner….. sverige hjälpte till att förinta libyen som stat

  3. PierreLi
    27 april, 2013 at 14:41

    Mkt bra skivet. Libyen är nog bara början.

  4. 29 april, 2013 at 18:14

    Nyhetsbanken 29/4: ”En libysk militär tjänsteman säger till AP att cirka 200 beväpnade män som omringat utrikesdepartementets byggnad i Tripoli kräver ministeriet ska anställa jihaidster som hjälpte Nato att störta landets förre president Moammar Gaddafi.” (http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=1387)

    Och nyligen sprängdes Frankrikes ambassad i Tripolis.

Comments are closed.