När jag började arbeta inom den primärkommunala socialtjänsten på ”narkomanvårdsbaser” och liknande verksamheter så fanns det gott om behandlingshemsplatser.

Varenda kommun runt storstäderna hade narkomanvårdsenheter som arbetade stenhårt på att motivera missbrukarna att ge upp drogandet och gå in i behandling. Det var en kvalitativt sett bra verksamhet och många människor fick ett bättre liv.

I praktiken innebar det att varje narkoman kunde få snabb hjälp till avgiftning och vidare behandling på ett behandlingshem utan att behöva mellanlanda på plattan eller i sin gamla knarkarmiljö.

Det var möjligt eftersom regeringen gav kommuner riktade statsbidrag till narkomanvården inom socialtjänsten och till behandlingshemskostnader. Resultatet var givetvis att narkotikamissbruket, om inte minskade så ökade det i alla fall inte.

Men så ser det inte ut idag. Praktiskt taget alla narkomanvårdssektioner är skrotade, likaså många av avgiftningsavdelningarna inom sjukvården. Och när behandlings-hemmen inte längre fick några att be-handla så lades även dessa ner ett efter ett.

Den narkotikapolitik som drivs idag handlar om helt andra saker.

Ekot: ”I höst väntas den svenska regeringen lägga fram ett förslag om att narkomaner ska kunna byta sina använda sprutor mot nya för att hindra smittspridning.”

Fria sprutor är ordet för dagen och regeringen får det att låta som en mycket human åtgärd eftersom det leder till ”minskad smittspridning”. Det är väl gott och väl, men dödligheten bland narkomanerna har aldrig varit så hög som nu.

På 80-talet blev en injektionsmissbrukare i genomsnitt 29 år gammal. Idag har det säkert sjunkit väsentligt. Och det är inte bara olika smittor som tar kål på narkomanerna, det är i första hand överdoser. Och det blir vanligare och vanligare eftersom narkotikan numer flödar in över gränserna.

Så ser socialdemokraternas narkotika-politik ut i praktiken.