Skottland, Jugoslavien (och Krim)?


Detta inlägg utgår från en kommentar av Tom Jensen som ofta skriver mycket kritiska kommentarer här – om folkomröstningen i Skottland.

Han skriver ”Stater måste bygga på frivillighet bland de inblandade folken. Om befolkningen i ett land önskar splittras i två eller flera delar måste detta tillåtas och till och med uppmuntras. Att försöka hindra denna utveckling och tvinga kvar folk i en stat de inte vill tillhöra bara för att det skulle gynna USA är faktiskt inget annat än ren dumhet. Ett lysande exempel på detta är Jugoslavien. 1990 ville en majoritet av de olika folkgrupperna bilda egna nationer. Det är möjligt att denna splittring ”gynnat” USA, men att på grund av detta försöka hindra kroaterna, bosnierna och slovenernas vilja till en egen stat är för mig helt befängt. För mig är det helt irrelevant vad USA ”tjänar” på eller inte. Jag stödjer idéen om att alla folk har rätt att tillhöra den nation de själva önskar. Att argumentera för/emot nationssplittring baserat på vad USA tjänar på är faktiskt inget annat än ren dumhet..

I sin kommentar bortser Jensen helt från realpolitiska förhållanden. Vi har en supermakt, USA, med 700 militärbaser utomlands, som har 5 % av jorden befolkning och 40 % av världens militärutgifter och som är den särklass mest brutala och krigiska makten efter andra världskriget, men en ökad aktivitet detta millenium, långt efter ”realsocialismens” sammanbrott. Han påstår – helt utan belägg – att en majoritet av folkgrupperna i Jugoslavien ville ha en egen nation år 1990. Flera gånger har jag försökt anfört historiska fakta i frågan för Tom Jensen, men det har varit som att tala inför alltför (medvetet?) döva öron.
Skulle Tom Jensen stödja om råvarurika Norrland vill avskilja sig och bilda en egen stat – gott om råvaror och liten befolkning.

Skillnaderna mellan situationen i Skottland in för folkomröstningen och Jugoslaviens upplösning är enorma.

Jugoslavien-historik
Jugoslavien var inte ett homogent land utan en federation med stor självständighet för delrepublikerna och betydande inslag av marknadsekonomi. Där rådde olika krig under 1990-talet, egentligen fyra krig, vart och ett med sin särskilda bakgrund och historia. Från Sloveniens och Kroatiens ensidiga självständighetsförklaringar 1991, som följdes av Bosnien-Hercegovina 1992, och fram till Natos 79 dagar långa bombkrig mot Serbien – det vill säga mot Federala Republiken Jugoslavien – våren och sommaren 1999, vilket ledde till västmakternas annektering av Kosovo, som senare följdes av Kosovos ensidiga självständighetsförklaring i februari 2008. Där har nu USA en mycket stor militärbas Bond Steel, en del av den ökande inringningen av Ryssland.

Jugoslaviens karta untitled

Först ut gick Slovenien, som förklarade sig självständigt 25/6 1991 utan några försök till förhandlingar. Lokala styrkor ur det slovenska Territorialförsvaret, som i flera månader olagligen hade beväpnats från utlandet, angrep jugoslaviska gränsposteringar. Under tio dagars skärmytslingar dödades 40 jugoslaviska soldater och ett dussin slovener. Överdrivna slovenska rapporter till omvärlden målade upp striderna som ”storserbiska” övergrepp och så rapporterade också internationella media. Slovenien var en delstat med tämligen homogen befolkning och utan egentliga gränsproblem

Kraven på utbrytning och självständighet skulle ha kunnat hanteras enkelt – om de hade förhandlats fram, och om de inte hade varit prejudicerande och i USA:s och EU:s intresse. USA sökte en förstärkt roll i Europa som kunde legitimera både den fortsatta amerikanska närvaron och NATO:s berättigande som militärallians efter Warszawapaktens upplösning. Tysklands och USA:s politik riktade sig mot Serbien och de krafter som försökte hålla ihop Jugoslavien.
Lagen mot krig lagen_omsl_2
Utbrytningen hängde nära samman med Kroatiens anspråk på självständighet, som var betydligt mer komplicerat. Kroatien var under andra världskriget en formellt självständig vasallstat till Hitlertyskland, med omstridd gräns till delrepublibken Serbien var omstridd. Det stor klart att en kroatisk utbrytning skulle följas av Bosnien-Hercegovina, med sin etniska mosaik och att detta med all sannolikhet skulle bli både blodig och destruktiv.

I detta läge drev Tyskland på EU för ett snabbt erkännande av Sloveniens och Kroatiens självständighet – i strid med vedertagna folkrättsliga principer och utan förhandlingar om ekonomisk bodelning efter federationens upplösning, om olösta gränsfrågor, minoritetsrättigheter och förutsebara problem kring en separat bosnisk statsbildning.

Lord Carrington som var ordförande i den av EG initierade Fredskonferensen för Jugoslavien konstaterade att ett för tidigt erkännande av Kroatien som stat kunde vara gnistan som sätter eld på Bosnien-Hercegovina. Tyskland ignorerade dessa varningar och tvingade med sig övriga EG-stater till att erkänna Kroatien och Slovenien som stater. Lord Carrington förklarade ”Jag sade mycket tydligt att jag kände att tidpunkten var fel. Jag underströk att det tidiga erkännandet skulle torpedera fredskonferensen. Det fanns ingen möjlighet att fortsätta fredskonferensen efter detta. Det skulle inte vara någon mening alls med konferensen. Om de erkände Kroatien och Slovenien skulle de bli tvungna att fråga alla övriga delstater om de önskade oberoende. Och om man frågade bosnierna om de ville ha oberoende skulle de oundvikligen tvingas säga ja, och det skulle medföra ett inbördeskrig i Bosnien. Jag lägger fram detta för er så starkt jag bara kan.”

Det internationella erkännandet av Slovenien och Kroatien innebar att det som dittills varit en jugoslavisk inbördeskonflikt internationaliserades, och öppnade vägen för utländsk militär inblandning.EU drev sedan Bosnien-Hercegovina till utträde – och krig – genom att kalla till folkomröstning om oberoende – i strid mot delrepublikens konstitution. Västmakterna erkände sedan Bosnien-Hercegovina som en självständig stat, fastän det var mycket långt från att leva upp till de främsta traditionella kriterierna för ett sådant erkännande: en central regering med kontroll över sitt territorium och accepterad av invånarna.

Å andra sidan erkändes inte den centrala delen av Jugoslavien, som helt klart var en stat, den del som inte velat upplösas och fortfarande kallade sig Jugoslavien. Federala Republiken Jugoslavien fick inte behålla den plats i Förenta Nationerna som tidigare innehafts av Socialistiska Federala Republiken Jugoslavien.

Då Bosnien-Hercegovina på grund av den EU-stödda folkomröstningen stod på randen till ett omfattande inbördeskrig, lyckades faktiskt EU förhandla fram en fredsuppgörelse, ”Lissabonöverenskommelsen”, en kompromiss som accepterades av alla parter.

Men uppmuntrad av USA drog den fundamentalistiske bosnienmuslimske ledaren Alia Izetbegovic tillbaka sitt stöd, vilket resulterade i fyra och ett halvt år av krig. I västra Bosnien genomfördes 1995 en stor bosnien-kroatisk offensiv mot serbiska områden, som avslutades med vapenvilan i oktober. Natos bombningar av bosnienserbiska ställningar blev avgörande och i det med av USA framförhandlade Daytonavtalet – som var mindre fördelaktigt för muslimerna än Lissabonöverenskommelsen, men som gav USA inflytande på EU:s bekostnad. I Izetbegovic och hans muslimska parti hade USA:s regering funnit sin egen aktör (eller schackpjäs) att stödja i den tysta rivaliteten mellan västmakterna. Om Tyskland hade sin egen aktör, Kroatien, så hade USA nu fått en själv.

I Bosnien-Hercegovina upprättade USA en antiserbisk allians mellan muslimer och kroater, som fick stöd av Natos flyg. Att bosnienserbiska styrkor dödade flera tusen bosnienmuslimer i Srebrenica 1993 är mest känt, men samtliga militära grupperingar begick grova övergrepp mot civilbefolkningarna i det inbördeskrig som rasade.

Parallellt med kriget i Bosnien genomfördes fördrivningen av serber från Kroatien. Invasionen i det huvudsakligen av serber bebodda Krajina var den största militära operationen efter andra världskriget.
Kroatien angrep med 100 000 man och krossade allt militärt motstånd i en blixtoffensiv. Med systematik och uthållighet brände man serbiska byar i område efter område. Det var en etnisk rensning bedriven av en relativt välutrustad modern armé – med stöd av USA.

Även Sverige som då ej var medlem i EG anslöt sig till EG:s linje och regeringen Bildt med utrikesminister Margareta af Ugglas erkände Kroatien den 16 januari 1992. Därmed bröt regeringen mot den traditionella svenska politiken att endast erkänna stater som uppfyllde tre kriterier: en regim som har kontrollen över territoriet eller större delen därav (Kroatiens ledare Tudjman hade inte kontroll över det som sades vara den nya statens territorium),ett folk (serber i området var emot utbrytningen) och klara gränser för den nya staten (gränserna var inte definierade för Kroatien).

Serberna hade utsatts för etnisk rensning och fördrivits från vidsträckta områden i Bosnien och Kroatien. Den utvecklingen skulle sedan fortsätta i den serbiska provinsen Kosovo.Serbien värnade om det alliansfria och multietniska Jugoslavien, de motsatte sig etnisk rensning, däribland förföljelser i Kosovo av den serbiska minoriteten och andra minoriteter samt av albaner som motsatte sig UÇK, Kroatiens militanta, etniskt nationalistiska och separatistiska rörelserna. Striderna mellan UÇK och de federala styrkorna framställdes i propagandan som grova övergrepp mot den albanska civilbefolkningen.

En verklig konfliktlösning skulle ha krävt anpassningar från bägge sidor och åtgärder för att skydda serberna och andra minoriteter (och även albaner) som upplevde sig som hotade av den militanta och reaktionära albanska nationalismen. Det som öppnade vägen för våldet var vissa västmakters aktiva stöd åt UÇK – med kommunikationsutrustning, militär träning, finansiering och inte minst politiskt stöd.
NATO untitled

Avgörande blev Natos krig mot Jugoslavien – ett öppet angreppskrig mot en självständig stat, klart i strid med FN-stadgans grundprincip om fredliga relationer länder emellan. Det blev sedan prejudicerande för kommande angreppskrig – mot Irak, Afghanistan, Libyen m.fl.Det var Nato som ”befriade”– eller erövrade – Kosovo, bland annat för att USA skulle kunna bygga en stor militärbas i detta tidigare alliansfria område och därigenom flytta fram sina militära positioner i Östeuropa.

NATO tog ledningen i kriget 1995, då alliansen manövrerade bort FN. Det var resultatet av en bitter strid mellan FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali och USA-administrationen om befälet över styrkorna. Boutros-Ghali förlorade och tvingades avgå efter endast en mandatperiod genom USA:s veto mot honom i säkerhetsrådet 1996. Enligt Kofi Annan, som tillträdde som ny generalsekreterare, var en orsak att Boutros-Ghali gick emot ”USA:s ständiga intolerans mot varje ledare inom FN som agerade oberoende” och att han ”verkade obstruera den alltmera robusta position som USA intog beträffande det balkanska kriget” (Annan 2011).

Ordföranden i det norska stortingets kommitté för Nobels fredspris, Francis Sejersted, motiverade i Aftenposten han varför han undertecknat ett upprop mot det nya Nato. Han påpekade att han själv var gammal Natoanhängare, men framhöll: ”Den stora skillnaden är att medan det gamla Nato hade en väl definierad fiende och ett väl definierat hot, har det nya Nato ingendera… Ironin är att strategin utformades i efterhand, medan bomberna föll över Serbien. Den har därigenom fått prägel av att rationalisera utförda handlingar, ett slags försök att legitimera vad som redan gjorts. För framtiden är detta olyckligt.”
Srebenica images

Fortfarande begränsar sig media till ”folkmordet i Srebrenica” som det mest förfärliga brottet i Europa sedan andra världskriget, medan man sällan hör talas om vem som bar ansvar för det fyra och ett halvt år långa kriget i Bosnien-Hercegovina, eller om fördrivningen av den serbiska befolkningen i Kroatien eller motsvarande övergrepp från andra akörer. Och i Internationella domsolen prövades sedan enbart Milosevics och andra (bosnien)serbiska lddare, inte också representanter för NATO, USA och EU-länder.

Är det för resten en överdrift att påstå att Rysslands påstådda intervention i Krim (förutom den legala närvaron på militärbasen) utan något dödsfall är en mild västanfläkt jämfört USA,Tysklands och Natos brutala intervention i före detta Jugoslavien? Att västledares och massmedias tigande om detta är hyckleri i kvadrat?Vad bör göras i Ukraina?


intressant.se Ukraina,, , , , , , , , , , ,, , , , , , , , , , ,

Kosovo som modell för folkrättsvidrigt USA-anfall mot SyrienNew York Times 24/8
SvD 11/7 Expressen 13/7 DN 26/5 2012 Obama och Ukraina Globalresearch
DN 3/3 DN 2/3 Guardian 2/3 Guardian 3/3 Annarkia SvD 1/3 Z-net DN 28/2 Synpunkt på anti-ukraina propaganda DN 1/3 Svenssonbloggen 1/3 Protester mot polisbrutalitet i USA Polis mot OWS
DN:s ledare 22/2 Expo Nuland om USA:s stöd DN 23/2
DN 19/2 SvD 19/2 Moscow Times Youtube-klipp Artikel med bild av Nuland och oppositionsledaren Globalresearch DN 23/1 Nyhetsbanken 26/1 DN 25/1 Kildén & Åsman Infowars 23/1 AB-intervju med Bildt omkring 25/1 DN 19/12 2013 Globalresearch Nyhetsbanken 5/12 Nyhetsbanken 11/12 Proletären 20/12 SvD 5/1 2014 Sveriges Radio 17/12

  12 comments for “Skottland, Jugoslavien (och Krim)?

  1. Gammal krigare
    20 september, 2014 at 07:49

    Bra artikel. Frågan om Ukraina är dock ännu mer komplicerad än Jugoslavien-konflikten var tror jag.

  2. Zokrates
    20 september, 2014 at 14:41

    Minns detta mycket väl och Bombhögerns kampanjer i media och Sossarnas (tysta medgivande). Begreppet ”humanitär” bombning fick en ny innebörd (efter att ha introducerats av Kissinger långt tidigare (fredspristagaren)). NATO bombningen skulle förpackas i en pretext som gick ut på att folkmordet ”förhindrades” trots att seriösa källor inte kan visa på detta samband alls, intensiteten i våldsamheterna ökade i samband med NATOs hot om luftangrepp och intensifierades efteråt, Att det dessutom fick internationella observatörer (som kördes ut från området) att lämna zonen var också en bidragande orsak till upptrappningen (syftet är med observatörer är ju fungera som en internationell ”kamera”). Precis som interna NATO källor analyserade situationen, trappades våldet upp av flygangreppen.Vad ”tjänade” då ClintonNATO på detta, vilka var målen?

    Finns dessutom gedigen forskning av politiska effekter för bombning/aggression. Detta visar att bombkrig av USA ses som ett legitimt politiskt redskap, (lex Kissinger).

    1)legitimera NATO (internt som externt visa sin projektiva kraft)
    2)angripa den sista ”kommuniststaten” (bombningen fick Serber-Paramilitära styrkor på marken i Kosovo att intensifiera sitt våld( vilket cyniskt förutspåddes) och bidrog att legitimera flygangreppen mot andra mål i Serbien som bombades.
    3)unilateralism –>förbigå och sätta ur spel internationell lag och framförallt ”göra” FN irrelevant. Något som Clinton till och med kritiserades för internt en extremism som ytterligare statsfäste den internationella policy från Reagan åren.

    Att splittra Jugoslavien och förhindra försoning mellan etniska grupper var knappast ett mål men en effekt, då förbittringen mellan etniska grupper fördjupades.Eskaleringen av en religiös konflikt (inget mål i sig men ett som har fördelaktiga synergieffekter för vapenindustrin)

    Detta sätt att agera och ”rationalisera” har långtillbakagående traditioner i Stormaktspolitik. Finns tydliga historiska paralleller till hur Pretexten för militarism förpackas och säljs till ett internationellt samfund; intern och extern propaganda. En systematik som går att spåra tillbaka genom historien och vår nutida värld utgör ett ”utmärkt” men beklagligt studiefält.

    För denna flathet från S (att korrekt analysera kritisera och ta avstånd från propagandan)mördades Anna Lindh av en Serb. En galnings verk men som har reella politiska dimensioner, som kunde undvikits med, upprätthållandet och beaktandet av internationell lag, medling och diplomatiska lösningar, att inte underminera FN, och sist men inte minst ett förkastande av militär aggression som ett politiskt instrument.

  3. Tom Jensen
    20 september, 2014 at 17:25

    Återigen Anders har du i en diskussion klistrat in samma text om Jugoslaven som du brukar och lika irrelevant som den har varit historiskt är den det även denna gång. Utan att presentera något som helst stöd för din version så försöker du skapa att bilden av Jugoslaviens sammanbrott gick till ungefär såhär: ”1990 levde Serber, Kroater, Bosnier, Slovener och Makedonier i perfekt harmoni i federationen Jugoslavien. Då kom stora stygga USA och förklarade Slovenien, Kroatien och Bosnien självständiga från Jugoslavien, trots att slovenerna, kroaterna och bosnierna inget hellre hade önskat än att fortsätta vara en del av Jugoslaven”

    Jag har genom åren läst mycket om Jugoslavien-kriget och kan säga att du verkligen är den ENDA som försöker måla upp ovanstående bild. Verkligheten är en helt annan. Nämligen att det fanns en stor vilja bland folken i Kroatien, Slovenien och Bosnien att lämna federationen och bilda egna nationer. Det är möjligt att denna splittring av Jugoslavien ”gynnade” USA. Det är även möjligt att USA hjälpte till att möjliggöra splittringen. Men, här är det centrala, viljan att splittra landet kom från Kroaterna, Bosnierna och Slovenerna dem själva.

    • 20 september, 2014 at 19:02

      Intressant. Du avstår helt från att kommentera alla fakta i artikeln, tillskriver mig en uppfattning jag inte redovisat, vilken du sedan kritiserar. Blundar för USA:s roll, och har åter inga belägg för det du skrev förut att en majoritet i olika delrepubliker i Jugoslavien ville ha en uppdelning i separata stater.

      • Thomas Åkerblad
        22 september, 2014 at 12:43

        Jag har goda kontakter i Slovenien och där fanns inget intresse av att kvarstå i Jugoslavien. Man var livrädd att bli betraktad som en del av Balkan och försökte alltid visa utåt att man var en ”lillebror” till Österrike och del av Europa och inte hörde ihop med ”resten”. Så jag håller med Tom Jensen helt och hållet – uppsplittringen av Jugoslavien hade kommit förr eller senare. Det var enbart en fråga om tidpunkten.

        • 22 september, 2014 at 13:39

          Tolkar detta närmast som en gissning. Återkommer om Västs (imperialisternas) arbete på att splittra Jugoslavien under 1980-talet.

          • Thomas Åkerblad
            22 september, 2014 at 13:47

            Så allting som inte stämmer med dina indéer är en ”gissning”? De inblandade människornas erfarenheter spelar ingen roll? Tycker det låter som den gamla klassiska frågan: Är det kartan eller verkligheten som gäller? Ditt ständiga svar verkar vara: Kartan!

            • 22 september, 2014 at 13:59

              Nej, inte alls. Men att tro att man efter samtal med några invånare i Slovenien kan uttala sig om inställningen hos folkmajoriteten är galet. Tänk om de träffat några som hade mot satt åsikt?

              • Thomas Åkerblad
                22 september, 2014 at 14:12

                Och vilket underlag har du för dina påståenden? – Veva nu inte samma material en gång till.

                • 22 september, 2014 at 17:53

                  Jo, jag vevar samma material en gång. Där finns mängder av fakta – läs det någon gång! Du refererar till samtal med några personer i Slovenien. Och det kommer ett blogginlägg om Västs undermineringsarbete under 1980-talet.

                • Нешко
                  23 september, 2014 at 03:50

                  Får jag svara i stället?
                  Jag gör det hur som helst.
                  ”slovener” (vet inte riktigt hur man säger det på svenska) har aldrig haft någon form av autonomi i sin historia före bildandet av Jugoslavien samt ingen rätt till att använda det egna språket.
                  Dessa delar av de sydslaviska folken har bott längst ut i väst och under största assimileringstryck av i fösta hand Österrike och Italien.
                  Jag skall inte upprepa rötterna till den gemensamma sydslaviska kampen för självständighet. Efter första världskriget fick slovener för första gången rätt till sitt språk (officiellt) samt självstyre och representation i det Jugoslaviska parlamentet (ursprungligen Serbiska, kroatiska och slovenska kungariket). Rätt så stora delar av dagens Slovenien blev kvar som en del av Österrike och Italien.
                  Under andra världskriget var slovener starkt lojala mot den jugoslaviska (serbiska) kungen och i stor grad deltog de både som patrioter inom den rojalistiska (officiella jugoslaviska) armen (s.k. cetniks) men också inom partisanrörelsen (kommunister som militärt stöddes av både väst och öst och på det sättet kunde vinna inbördeskriget mot rojalister och ta makten).
                  Bland de främsta kommunistiska ledare fanns slovener (Edvard Kardelj kanske den främsta kommunistiska ideologen under efterkrigstiden http://en.wikipedia.org/wiki/Edvard_Kardelj) men de hade även presidenter samt besatte en annan viktig position – inrikesministeriet (Stane Dolanc http://en.wikipedia.org/wiki/Stane_Dolanc).
                  Dessutom fördrevs ca. 58.000 slovener från de ockuperade områdena till det som var kvar av Serbien (ca. 1/2 var annekterade av Kroatien, Ungern, Bulgarien och Albanien + delar under direkt tyskt styre http://sh.wikipedia.org/wiki/Nedi%C4%87eva_Srbija#mediaviewer/File:Serbia1941_1944.png) och blev varmt mottagna trots att landet var fullt av serbiska flyktingar främst från områden under NDH (kroatisk fascistiskt land – stora delar av dagens Kroatien, Bosnien och delar av norra Serbien) men även från söder under bulgarisk och albansk ockupation. Till Serbien fördrevs de minst ”värda” slovenerna som inte kunde arbeta effektivt för Nazityskland. Den första slovenske presidenten Milan Kucan http://en.wikipedia.org/wiki/Milan_Ku%C4%8Dan överlevde andra världskriget i Serbien som flykting (hans pappa dog under kriget). Tyvärr fick serber i Slovenien ingen som helst hjälp av honom under hans politiska styre – tvärtom 18.500 blev statslösa och vid ett minst ett fall blev en yngre serb fråntagen sina id-handlingar, förvisad till Kroatien, där arresterad direkt. Sedan försvann alla spår i det kroatiskt kontrollerade området i Bosnien (Hercegovina). Det är väl onödigt att säga att varken EU eller Sverige brydde sig om dessa etniska serbers rättigheter (lika litet som för etniska ryssars rättigheter i baltstaterna). De visade inte intresse för att utreda detta fasansfulla brott och ställa ansvariga till svars (order kom från den högsta politiska ledningen, troligtvis från inrikesministern).
                  Hur som helst expanderade Slovenien (och Kroatien) territoriellt efter andra världskriget och under ett antal år var Jugoslavien på gränsen till väpnad konflikt med Italien för att Slovenien skulle få en mindre landmassa vid den italienska gränsen (om jag mins rätt till slut avgjordes dispyten genom referendum i de omstridda områden http://en.wikipedia.org/wiki/Free_Territory_of_Trieste).
                  Den slovenska minoriteten i Österrike och Italien fick också en viss autonomi på grund av Jugoslaviens inflytande.
                  Efter brytningen med Stalin (1948) flyttades de största serbiska industrianläggningarna till Bosnien, Slovenien och Kroatien p.g.a. uttalad rädsla för sovjetisk invasion från öst (närmast mot Serbien). Detta var grunden för det försprång lilla Slovenien fick mot resten av landet, vilket kvarstod och även utökades under kommunistiskt styre. Bland annat flyttades lastbilsfabriken till Maribor(SL), turbintillverkning samt textilfabriken till Ljubljana (SL) men också flygfabriken till Mostar (BH), kanonfabriken till Novi Travnik (BH) osv.
                  Jag tror att slovener var i majoritet för självständighet om de inte kunnat behålla sin privilegierade position i Jugoslavien. Detta är konsekvensen av den västerländska propagandan men ännu mer den katolska kyrkans inflytande (ännu mer extremt i Kroatien).
                  Det känns som att kort kommer blandas om relativt snart (historiskt sett) i världen och då får vi se vilka kort Slovenien kommer tilldelas, då utan serbernas beskydd. Slovenien har under det senaste årtiondet blivit av med i princip allt de hade i sin ägo (delvis genom privatiseringar som till slut hamnat i utländska händer, delvis genom nedläggningar/konkurser och numera är även finanssektorn under utlandskontroll. Därtill allt större skulder till utländska långivare).
                  Det finns ett gammalt ordspråk:
                  De som väljer bort sin broder kommer sluta med främmande som sin härskare.

    • Peter Grafström
      21 september, 2014 at 21:16

      Tom Jensen säger att det är möjligt att Usa hjälpte till. Jag påstår inget bestämt i det aktuella fallet men Usa brukar inte nöja sig med att hjälpa till i den legitima meningen. Utan vanligen använder man köpta politiker och affärsintressen och mediafolk som bygger upp opinioner som man sedan ”hjälper”. Frågan är om Tom någonsin har gjort ett allvarligt försök att utesluta den möjligheten i det aktuella fallet eller i något annat fall.

Comments are closed.