Dedanstående text är sista avsnittet ”Slutsatser” i sista kapitlet en uppsats av översten, pol. doktor Pekka Visuri som ingår i en nyligen utgiven antologi, Vakaus Vaalalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen. Tankar om vår säkerhetspolitiks riktning), med Timo Hakkarainen som redaktör. Andra medverkande i antologin är Arja Aalto, Mats Bergquist, Tytti Erästö, Maarit Feldt-Ranta, Gustav Hägglund, Markku Kivinen, Matti Klinge, Keijo Korhonen, Seppo Kääriäinen, Jaakko Laakso, Markku Nikkilä, Pentti Sainio, Esko Seppänen, Heikki Talvitie, Erkki Tuomioja, Jarmo Virmavirta, av vilka flera säkerligen är bekanta för en svensk läsekrets. Uppsatsen på Alliansfrihet publiceras med tillstånd, och översättningen är gjord av Larserik Häggman, som också medverkar med ett bidrag i antologin. Jag har fått länken av en redaktör på Alliansfrihet.
Han har skrivit arbeten om den finska militära doktrinens utveckling.

Artikeln har tidigare publicerats i Alliansfrihet Rysslands rustningar och Finland, Pekka Visuri

Den ger en vederhäftig bedömning av ämnet och läget runt Östersjön.

Slutsatser.

Om Östersjöns geopolitiska läge och rustningsutvecklingen kan för det första konstateras att Östersjön inte efter det andra världskriget har utgjort en orsak till en konflikt eller föranlett någon. Östersjöns strategiska ställning har stabiliserats och den politiska stabiliteten förstärkts efter det kalla kriget samt utgör ett sidoområde också i den aktuella stormaktskonflikten, vars orsaker och tyngdpunkter ligger på annat håll, närmast i Ukraina samt i en vid zon omfattande Svarta havet, Kaukasus, Främre orienten och Centralasien.

Det avgörande valet är: samarbete eller konflikt? Det är fördelaktigt för alla länder i Östersjöområdet att fortsätta samarbetet och undvika åtgärder som rubbar stabiliteten, det vill säga en ”horisontal eskalering” till Östersjön av konflikter som har uppstått på annat håll.

För Finland som ligger i en avlägsen ända av Östersjön är det speciellt viktigt att bevara det relativt stabila läge som rått på Östersjön med fungerande samarbetsrelationer. Åtgärder som främjar dessa mål borde vara viktiga beståndsdelar i Finlands utrikespolitik.

Utvecklingen i Nordeuropa är naturligtvis avhängigt av en vidare utveckling av läget i Europa och världen. Tänk till exempel på omsvängningarna i Mellanöstern under de senaste åren eller svängningarna i grunderna för energiekonomi och -handel. De stora trenderna är det rätt lätt att gestalta, men enstaka överraskande händelser kan ge upphov till akuta kriser även på säkerhetspolitikens område.

De ekonomiska och militära styrkeförhållandena förändras långsamt, vilket gör det möjligt att definiera rätt hållbara ramar för hur situationen utvecklas. En lika säker grund ger befolkningsprognoserna, eftersom statistiken mycket exakt kan uppskatta antalet arbetsföra i ett tjugoårigt perspektiv.

Enligt många prognoser antas Förenta staterna bevara sin ekonomiska och militära ledande ställning i världen, men Kina utmanar redan i Asien och även globalt. Den ekonomiska styrketillväxten för Asien som helhet ser ut att fortsätta, och hit hör även växande militär styrka samt fortsatt försvagning av Europas relativa kraftresurser.

När det gäller de militära styrkeförhållandena är Förenta staterna och dess allierade klart överlägsna och står fortfarande för cirka 60 procent av världens militära utgifter, varför någon som under dessa förhållanden kunde militärt hota ”väst” knappast uppenbarar sig.

Detta gäller även Europa, där den potentiella motståndaren Ryssland med sin militära eller ekonomiska kapacitet inte klarar av att utmana den av Förenta staterna ledda alliansen annat än i de egna närområdena och med begränsade mål. Av detta skäl följer Ryssland rent tvångsmässigt en försvarsstrategi. Ryssland har strävat efter att stärka sin förmåga att försvara sitt eget område och sina intressen huvudsakligen i tidigare sovjetiska områden, och till detta räcker landets resurser.

Under senare tid har allt oftare den frågan ställts, varför 500 miljoner rika västeuropéer behöver hjälp av 300 miljoner amerikaner för att försvara sig mot 140 miljoner klart fattigare ryssar.

EU-länderna har ständigt två miljoner soldater i vapen och medlemsländernas sammanräknade militärutgifter uppgår till 200 miljarder euro. Ryssland har 800 000 soldater i vapen och av dessa hälften på annat håll än i närheten av EU. Rysslands militärutgifter uppgår till ungefär en tredjedel av EU:s, och av dem går hälften till de behov en global stormakt har, närmast till att upprätthålla kärnvapen och världshavsflottor. Med hänsyn till dessa styrkerelationer

kommer knappast någon i Moskva på tanken att börja angripa EU. Alla som har fördjupat sig i saken vet detta, men många har sina egna skäl för att måla upp hotbilder.

För Finland är det motiverat att med säkerhetspolitiska medel i första hand försöka minska sannolikheten för att bli indraget i internationella kriser där Ryssland och de ledande västländerna kan komma att ställas mot varandra. Ur finländskt perspektiv är det väsentligt att främja att Östersjöområdet förblir fredligt. Detta kan ske med utrikespolitiska medel, genom att sköta om den egna försvarsförmågan samt tillse att samhället är funktionsdugligt i alla lägen.

i Andra om: Ryssland, krig, Finland, Östersjön, ”försvaret”, kärnvapen,folkrätt imperialism, USA, Politik, FN, massmedia Sverige, utrikespolitik NATO, demokrati,fred, desinformation