Den mycket intressanta och viktiga frågan i rubriken ovan diskuteras tydligt och kortfattat av Anders Björnsson på Alliansfriheten.se

En summering:

Mot att staten Sverige skulle bekräfta och underteckna den resolution om förbud mot innehav av kärnvapen, som Förenta nationernas generalförsamling förra året – med Sveriges och en överväldigande majoritet medlemsstaters stöd – antog, har anförts att den skulle rubba balansen mellan stormakterna och dessutom lägga hinder i vägen för Sveriges pågående militära ”samarbeten”.

Detta torde vara en alldeles oriktig läsning av resolutionstexten.
Resolutionen är en mycket stark viljeyttring, och även om den inte kommer att vara bindande, så länge inte kärnvapenmakterna samtliga ansluter sig till den.

Den yrkar i praktiken på initiativ för att åstadkomma ett verksamt förbud mot och undanröjande av massförstörelsevapnen i världsskala. I propagandan har man hört argumentet att kärnvapnen är fredsbefrämjande. Men både Förenta staterna och Ryssland moderniserar nu sina kärnvapenarsenaler i raskt tempo. De fungerar som hot, vilket omskrivs som avskräckning.

Sverige avstod från att skaffa egna atomvapen. Sveriges skydd byggde på att vi hade en vältränad massarmé och ett gott flygvapen. Internationell respekt vann vi genom våra insatser för kärnvapenfrihet.

Om våra militära ”samarbeten” involverar stationering av kärnvapen på svenskt territorium eller att man opererar med kärnvapen i svenska farvatten eller i svenskt luftrum skulle detta riskera att vi utsattes för vedergällning, om en konflikt bröt ut.

Läs hela artikeln!

i Andra om: USA, Nato, Kina, kärnvapen,folkrätt imperialism, Ryssland, krig, kärnvapen, Politik, FN, massmedia NATO kärnkraft, demokrati,fred, desinformation