14 svar till “Renässans för anti-kommunism, anti-marxism och anti-vänster?”

1. Som gamle ordföranden Mao sa: Det är bra att bli angripen av fienden. Det visar att det finns en klar skiljelinje mellan oss och fienden.

   Den nya vågen av propaganda kanske visar att läget inte är helt hopplöst, att de höga herrarna (och damerna) är oroade? Och det måste väl ses som något positivt?

   • Ja, men vi vill/måsta nå många fler. Hur?

     • Det är svårt att svara på, eftersom de flesta rörelser som i sin självbild är samhällsförändrande i själva verket är väl integrerade i det nuvarande samhället och efter ’bästa’ förmåga blockerar allt och alla som hotar deras väl insuttna positioner. Fast om man hotar att dra in alla arvoden och förmåner för deras funktionärer kanske de fattar att något bör göras? Eller (vilket torde vara mer realistiskt men verkligen inte säkert) att det sker så stora systemstörningar att de tvingas agera.

2. Nu ser det dessutom ut som vi ska få en officiös historieskrivning på EU-nivå, se http://en.wikipedia.org/wiki/House_of_European_History. Där är det också ”allt ont beror på ideologier”-ideologin som luftas.

   Men det är som vanligt Sverige som går i bräschen med sitt Forum för levande historia, med närbesläktad grundval.

   Visserligen kan man se det positiva i detta enligt Björns fundering ovan, men under tiden blir klimatet rätt förljuget.

3. Anti-kommunism är den enda form av kommunism som mina polska och estniska vänner kan tänka sig. Största glädjen för esterna – efter frigörningen från Sovjet – var när Estland blev medlem av NATO. ”Då föll en sten från mitt hjärta” som en av dem uttryckte det. Och en annan sa ”Utan NATO hade vi haft ryska fallskärmsjägare i Tallinn i samband med statykrisen”

   • Ja, det finns olika uppfattningar, bl.a. om NATO.

     Vid den senaste SOM-undersökningen var 17 % för NATO-medlemsskap och drygt 2,5 gånger fler 45 % var emot. Opinionen i Sverige har varit ganska konstant sedan 20 år tillbaka.

     Vad är NATO idag?
     NATO sattes upp som en försvarsorganisation 1949, närmast mot det påstådda överdrivna hotet från Sovjetunionen som lidit och försvagats mycket mer än de senare NATO-länderna under andra världskriget. Då östblocket rämnade och Sovjet och Kina övergav sin socialism borde rollen för NATO vara över. Men i stället har både verksamhetsområdet och antalet medlemmar ökat, och NATO framträder tydligt som en krigsorganisation ledd av USA:s styrande elit, USA-imperialismens ledare.

     Efter Sovjets sammanbrott 1991 har antalet medlemsländer mer än fördubblats till 28, varav 21 EU-stater. Verksamhetsområdet har utvidgats kraftigt. Vid NATO-toppmötet 2010 antogs den 7:e strategin ”NATO 2020” enligt vilken NATO ska kunna ingripa mot ”instabilitet, inkluderande framväxande av extremism, terrorism och transnationella illegala aktiviteter som smuggling av vapen, människor och narkotika“. NATO ska slå tillbaka anfall mot ”vitala kommunikations-, transport- och transitvägar som internationell handel, energisäkerheten och välståndet är beroende av“ samt engagera sig i miljöfrågor.

     NATO har visat sig vara en krigsorganisation i USA:s tjänst för att stärka dess strävan efter global kontroll av folk och resurser: Bombningarna i Serbien och medhjälp i styckningen av Jugslavien, kriget i Afghanistan, angreppet mot Libyen med tiotusentals dödade. Det är en del av myntet USA-imperialismen där andra delar är det övervaknings- och kontrollsamhälle som sedan länge byggts upp i USA, de hundratals militärbaserna i många länder, den spekulativa ekonomin med ökade arbetslöshet och ökade sociala klyftor.
     

     Ministrarna Reinfeldt, Bildt och Enström menar i SvD 21/5 2012 att ett nytt positivt NATO växt fram och vill Sverige närma sig NATO ännu mer. På NATO:ss hemsidan kan man läsa ” Relationerna mellan NATO och Sverige har en utgångspunkt i Sveriges anslutning till NATO:s program Partnership for Peace Sverige 1994. NATO och Sverige samarbetar aktivt i freds- och säkerhetsoperationer och har utvecklat samarbete på många andra områden. . Detta innebär att Sverige står NATO mycket nära.

     Dagens Nyheter skrev 9/1 ”Försvarsminister Karin Enström (M) är nöjd med att Sverige kan försvara en del av landet i en vecka mot ett begränsat militärt angrepp. När ÖB uttalande sig om detta för en vecka sedan väckte det uppseende över världen och en borgerlig försvarspolitiker kallade det för ”politisk bomb”. Nu säger regeringen, och ÖB, att försvarets förmåga är tillräckligt bra.”
     

     DN Debatt hade 24/2 ett viktigt inlägg ”Svenska NATO-förespråkare håller tyst om kärnvapen” i försvarsfrågan av de tidigare ledande socialdemokraterna och ambassadörerna Anders Ferm och Maj Britt Theorin. Enligt Obama’s SSM-plan för kärnvapen ska många miljarder dollar spenderas varje år i c:a 15 år för att söka förlänga användningstiden för kärnvapen. I planen ingår också konstruktion av fabriker och nya typer av kärnvapen. De amerikanska strategiska kärnvapnen förblir den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA – och därmed Nato – håller sig till och med med en doktrin om ”first-use” av kärnvapen.” Vidare ”Sverige har sedan 1960-talet bedrivit en konsekvent antikärnvapenpolitik. Vår grundsyn är att kärnvapen inte bringar någon säkerhet. Tvärtom, den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot än den som inte gör det.”

   • Såg i en kommentar här, att den enda kommunism kommentatorns estniska och polska vänner kan tänkas acceptera är antikommunismen. ”Största glädjen för esterna … var när Estland blev medlem av NATO”, hinner han också med att citera från vänskapskretsen. Säger kanske mer om vänskapskretsen än om verkligheten. Men i och för sig, som propagandan så länge jag minns bedrivits i Sverige, vågar säkert få gendriva meningar av citerat slag. Saken vore därför värd en genomgång historiskt, skulle dock kräva mer tid än jag har just nu. Dock, tänk om det till slut kunde bli mer naturligt att diskutera fredliga lösningar än militära!

     Att Nato inte befinner sig i Estland för landets skydd, borde vid det här laget vara klart för de flesta. Estland (liksom hela Baltikum) har ekonomiskt tryckts i botten under en mängd nyliberala griller, så att mer än två miljoner människor (mest i arbetsför ålder) av ekonomiska skäl tvingats lämna området efter frigörelsen i början av 1990-talet. Att utsvältningen och utplundringen i västliga medier har beskrivits som ekonomisk framgång tillhör bisarrerierna! Det är inte människorna som intresserar väst; det är möjligheten att klättra på Rysslands gränser som varit drivkraften. Och det borde skrämma även oss till eftertanke; vad är vi i lag med för rövare? För här tycks historien gå igen.

     Estland som självständig stat upprättades under åren 1918 – 1920 med hjälp av militära insatser från Storbritannien och USA. Överhuvudtaget var uppdelningen av Östeuropa på nationalstater efter första världskriget ett led i USA:s ”splittra och härska”-politik! Jfr med dagens uppsplittring av Jugoslavien. Trots Tysklands sammanbrott i slutet av första världskriget fick tyskarna en tid ta hand om Baltikum åt väst, för att ryssarna inte skulle kunna återta sitt gamla imperium!

     Estland påbörjade ett mycket nära samarbete med Nazi-Tyskland 1934. Kunde inte uppfattas som något annat än riktat mot Sovjetunionen. Under tyska ockupationen av Estland 1941 – 44 kom ungefär 10 procent av estniska befolkningen att verka inom Wehrmacht. Esterna skötte under de åren i stort sett sin judeutrotning på egen hand! I Estland verkade fram till 1953 de så kallade skogsbröderna som partisaner mot ryssarna (jag vet inte i vilken utsträckning med västlig hjälp men enligt uppgifter uppgick de som mest till 10 000 man – märkligt att det sägs så lite om det här i Sverige), vilket ryssarna enbart uppfattade som en fortsättning på nazisternas utrotningskrig, som med mer än råge redan förött landet.

     Sovjetunionens ockupation av Baltikum 1940 påbörjades dagen efter att Paris fallit, utan alltför stort franskt motstånd! Det blev allt tydligare åt vilket håll Tyskland efter det sedan skulle rikta huvudkraften. Det blev bråttom att möte den utvecklingen.

     När vi bedömer meningen med den sovjetiska ockupationen av Baltikum, ska vi inte se det med dagens ögon och kunskap om hur kriget sedan utvecklade sig utan med den militära kunskap som fanns tillgänglig just då. Det var första världskrigets erfarenheter om hur lite ett krig, trots massiva insatser, rörde sig över en gränslinje. Erfarenheterna från Finlands försvar vid Mannerheimlinjen tycktes också bekräfta den uppfattningen. Kunde man gräva ned sig skulle det kommande kriget bromsas upp där, långt från det ryska kärnlandet – var den starka tron!

     Sedan har vi de tyska illdåden i Vitryssland under åren 1941 – 44, också med hjälp av SS-folk från Baltikum och Finland! Kom ihåg att partisanrörelsen i Vitryssland blev oerhört stark (växte till närmare 400 000 människor), just på grund av tyskarnas sätt att föra krig där mot ”die Untermenschen”. En fjärdedel av Vitryssland befolkning dukade under i kriget – tyska kriget mot partisaner var skoningslöst, vilket kan erinras om när dagens västliga kampanjjournalistik mot Vitryssland går loss. Intervjuer med några kvinnliga partisaner från Vitryssland finns med i Svetlana Aleksijevitjs bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

     Polen införde samma judelagar som tyskarna gjorde genom de s.k. Nürnberglagarna. Samtidigt, alltså år 1935. Det om något gjorde de polska judarnas situation ohållbar. Det har i dagarna kommit i dagen något i samband med judepojken Herschel Grynszpans mord på ett tysk ambassadråd i Paris. Detta som tyskarna tog som en förevändning till att dra igång det som blev Kristallnatten!

     Polackerna hade ju också en militärdiktatur före kriget, riktad inte minst mot arbetarrörelsen. Arbetslösheten i Polen låg någonstans kring 30 %. I förbigående sagt, Nazityskland gratifierades för sina antijudiska lagar av väst med att få arrangera båda de olympiska spelen 1936.

     Lennart Samuelson som Ulf Karlström berör i artikeln här har i dagarna publicerat en gedigen volym ”Spridda tankar om Sovjetrysslands förborgade historia”, där han samlat många av sina artiklar, recensioner och översikter om Sovjetunionen/Ryssland. En synnerligen givande bok. Där berör han också något vad som hände i gränsområdena av Baltikum, Polen och Sovjetunionen, där judarna utgjorde en så stor del av befolkningen.

     • Utmärkt kommentar av Jan Haglund.
       Vill passa på att rikta uppmärksamheten mot Haglunds förtjänstfulla försvar av serber mot rasistiska utfall i medierna.

4. ”…det påstådda överdrivna hotet från Sovjetunionen…” är ett mantra som du ständigt upprepar. Vore kul att veta vad du baserar detta på? Mina baltiska vänner skulle helt klart inte hålla med dig.

5. Ulf tar upp många trådar. Herbert Tingsten. Han var under inflytande av CIAs organisation för kulturell krigföring CCF. Det stod tom en artikel i DN nyligen såg jag någon påpeka.
   Med stiftelsefinansierade NGOer knöt de med sina ekonomiska muskler upp stora delar av västvärldens etablissemang och styrde dem.
   Vet inte om Ulf menar att jag ingår i en antikommunistisk kamp. Har jag skrivit ngt som tyder på det?
   Jag försöker bredda debatten och gillar inte sekterism och intolerans. Sekteristiskt är det enligt min uppfattning när man inte vill känna till alla viktiga fakta utan hellre behåller sina förenklande illusioner.
   Artiklarna på den här bloggen överensstämmer ofta med mina åsikter i stort och hälsan tiger still.
   När Anders tog upp den Ryska enkäten kändes det naturligt att påminna om att Wall Street och London låg bakom bolshevikrevolutionen och manipulerade Sovjet under hela dess existens. Stalin gjorde allt vad han kunde för att freda unionens självständighet. Blev sannolikt mördad på angloamerikanernas uppdrag eftersom han ej accepterade Bretton Woods utan försökte få med många alliansfria länder i en gemensam dollaroberoende valutaunion. Kort efter hans död tog Churchill emot strumpebandsorden. Mission accomplished. Detta säger jag därför att Churchill tidigare nekade erbjudandet om orden vid krigsslutet eftersom Sovjet i strid med planerna hade ockuperat halva europa istället för att styckas av angloamerikanerna som var avsikten med världskriget och skälet till att de förde Hitler till makten.
   Oavsett vilket statsskick Ryssarna väljer känner jag stark sympati för dem.
   Ulf nämner två historieprofessorer i Lund. Jag har tidigare frågat dem och andra professorer om de känner till svensk forskning som diskuterar USAs stöd till naziregimen och tekniköverföring till Sovjetregimen.
   (Det är inte antikommunistiskt eller prokommunistiskt att intressera sig för den saken utan väsentliga fakta som visar att Sovjet var i en kolonial situation med i huvudsak export av oförädlade råvaror. Det stärker också er bild av Sovjet som mindre hotfullt.)
   Men det verkade inte vara ngt svenska historiker befattar sig med. Den ende som inte svarat på mail var Karl Bohlin.

   • Peter,
     det är mycket hedervärt av dig att inta en antisekteristiskt position. Forsätt med det.

     Ditt ordval vad gäller uttrycket ”att påminna om att Wall Street och London låg bakom bolshevikrevolutionen och manipulerade Sovjet under hela dess existens” käns lite udda. USA och England hade all anledning att motarbeta Sovjet, men knappast manipulera. Och när jag skriver att de hade all anledning betyder det givetvis inte att de hade folkrättslig eller moralisk rätt till en sådan aggressivitet. I abstrakt mening kan vi säga kapitalismen, som USA och England representerade, såg Sovjetunionen som given fiende.

     Ulf K

6. Vilka krig var Sovjetunionen inblandat i efter andra världskriget (Afghanistan…) och vilka var t.ex. USA, Frankrike och Storbritannien inblandade i?

7. Vet inte om jag missförstår Anders men jag tolkar det som att frågan är riktad till mig. Anders uppfattar alltså i så fall min kommentar som att den är negativ mot Sovjet och det är ju inte alls avsikten.
   Men svaret på frågan finns ju tex i William Blums bok med den svenska titeln CIA och USAs verkliga utrikespolitik översatt av Bosse Lindblom med det tidigare idealistiska lilla bokförlaget epsilon.
   Han berättade för mig att han blivit utsatt för hotelser där han bodde. Inget bevisbart samband med hans arbete men likväl.
   Typiskt för hur det ser ut när viktig info når ut här i landet. Det sker utanför de stora bokförlagens krets.
   Anders och jag är fullkomligt eniga om att Sovjet höll sig till stor del på sin kant medan västkapitalismen var den rena ondskan.
   Längre upp ställer sig Anders frågan hur man når ut till fler och Björn Nilsson säger något med innebörden att de progressiva är konservativa. Björn menar väl S.
   Min kommentar är att för att nå ut måste man bredda sig, ta del av andras tankar. Söka etablera kommunikation med andra än den trängre kretsen. Inte vara rädd för att det smittar. Man kan bara vinna på att öppna sig för intryck. För vänstern finns det en risk att man betraktar sig som moraliskt överlägsen och därför inte behöver ha samma ifrågasättande av sina egna premisser.

8. Mina föräldrar valde att fly/utvandra från Ungern 1956. De var båda organiserade och övertygade socialister. Enligt deras erfarenhet hade Sovjetunionen och Röda armén räddat Ungern från fascism och nazism. Att kommunismen utvecklades i en negativ riktning såg de inte som ideologins fel utan den hade förfuskats och tillämpats fel av de styrande bland vilka det fanns åtskilliga opportunister och tidigare fascister som bytt kappa. Ungrarna var också utsatta för en effektiv indoktrinering, press och påverkan från USA och Västtyskland i form av Radio Free Europe och Voice of America. Liknande indoktrinering pågår här men den är effektivare inympad i våra egna media (ex. radions Lars Palmgren) och vår egen kultur (film, musik). Detta ser jag som en av anledningarna till att allmänheten är emot både kommunism och vänster eller åtminstone ointresserad.

   I motsats till från Thomas Åkerlunds estländska vänner är det långt ifrån alla av mina vänner och bekanta i Ungern som gläds åt NATO. Tvärtom längtar de tillbaka till sjuttio- och åttiotalet med en socialistisk regim och Warsawapakten.