Denna artikel om Pablo Picasso och hans politiska inställning har skrivits av Hans Öhrn och har i kortare version publicerats i tidningen Kulturen. Kulturen
Hans Öhrn är frilansjournalist (Öhrn Reportage & Medier) med inriktning på internationella frågor, och även lärare. Hans har skrivit artiklar här i olika frågor och besökte Syrien i maj 2012. Några av inläggen: ”Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin”; ”Blicken på Zuma”; ”Billie Holiday, märkliga frukter och Bashar al-Assad”; ”objektivt Syrienmöte”;; ”Medierna och makten”; ”Den anti-imperialistiska rörelsen lever på USA:s nationaldag!”; om valet i Zimbabwe i augusti; ”Syrien, vänstern och ABF”; ”Rwanda – 20 år efteråt”; ”En stympad invandrardebatt – om kvinnlig könsstympning”.; ”Antikalifaten och antiimperialisten” och senast Mali: Islamistiskt terror eller fransk imperialism – vad hotar Afrika?

Artikeln om Picasso har nu uppdateras av Hans Öhrn, och jag har fått förmånen att publicera denna längre version.

Artikeln.
Konsten och kommunismen har levt i ett ambivalent förhållande som kännetecknats av stark lidelse, ömsom hat, ömsom kärlek. Pablo Picasso förkroppsligar på många sätt denna känsliga relation. Han var inte bara en av 1900-talets största konstnärer utan också en av seklets många omdiskuterade kommunister. Ändå är hans konst knappast den mest politiska. Men hans engagemang för socialism och fredens sak satte självklart avtryck i hans konstnärskap. Fredsduvan känner alla till, liksom Guernica, Picassos stora antifascistiska verk riktat mot den spanska frankismen som han hatade. Mindre känd är hans anti-imperialistiska protest mot USA:s massakrer i Korea och hans flammande krigsprotest Krig och Fred. Och så porträttet av Stalin. Var det ett hyllningsporträtt eller en nidbild?
Liksom många andra kulturpersoner, Jean-Paul Sartre är ett exempel, Jean Cocteau ett annat, övervintrade Picasso den nazistiska vintern i ett ockuperat Paris. I augusti 1944 befriades staden och en dryg månad senare gick Picasso med i det franska kommunistpartiet. Han förblev partiet, som har kallats ett av Europas mest sovjetvänliga – först Stalin sedan Brezjnev–,
troget fram till sin död 1973. Kommunistpartiet i Frankrike blev Picassos ”moderland” i väntan på att hans älskade Spanien
skulle befrias från fascismens ok, något han aldrig fick uppleva.
Han gjorde stora insatser för partiet och för Sovjetunionen, så stora att han 1950 fick Stalins fredspris. 1 maj 1962 fick han det igen, men nu hette det åter Lenins fredspris. De var utmärkelser han själv var stolt över.

Picassos kommunism orsakade redan från början kontroverser. I euforin efter befrielsen meddelade kommunistpartiets tidning l’Humanité 5 oktober 1944 över halva förstasidan att den ”största nu levande konstnären” hade gått med i den ”franska pånyttfödelsens parti” (Parti de la Renaissance française). Dagen efter öppnade Höstsalongen i Paris, för första gången på länge i en fri stad och Picasso var salongens stora stjärna.
På begäran av Franco-regimen hade nazisterna förbjudit utställningar med Picassos verk under ockupationen. Förutom många
judiska artister var det endast Léger och Picasso som nazisterna bestod denna ära.
Nu skulle äntligen Picasso ställa ut igen, och det i en utställning som, enligt programbladet, var ”förbereddunder ockupation, organiserad i kamp och invigd i full frihet”. När väldisciplinerade ungdomar stormar in på salongen och lyfter ned verk av Picasso samtidigt som det utanför konsthallen organiseras en autodafé där Picassoreproduktioner brändes, var skandalen ett faktum. I kommunistisk historiografi har det beskrivits som en politisk aktion mot Picasso och paralleller har dragits till nazisterna och hur de behandlade ”entartete kunst”.
Men troligtvis rörde det sig om missnöjda konststudenter och möjligen nationalistiska fransmän som tyckte att spanjoren Picasso fått en alltför framstående ställning i en fransk konstutställning.
Picassos bekännande till kommunismen förvånade många, inte minst kollegor. Cocteau ansåg att anslutningen till kommunistpartiet var Picassos första sant anti-revolutionära handling medan André Breton menade att det var Paul Eluard och Louise Aragon som lurat in Picasso i partiet.
Till det anmärkte Picasso att han var en vuxen människa som gjorde sina egna val och för en släkting förklarade han, ”Moi, pour être communist je n’ai besoin de personne”. Ingen behöver övertala mig att bli kommunist.
Även om Picasso inte själv gjorde några längre politiska deklarationer, ordet var kanske inte hans främsta kommunikationsmedel, gjorde han stora insatser för kommunismens sak. Han blev en ständig gäst vid stora politiska möten och satt gärna bredvid partiledaren Maurice Thorez på podiet och utan att säga något skänkte han, med sin blotta närvaro, glans över tillställningarna. Han främjade också kommunismen genom stora donationer, ofta i form av konstverk.

Picassos fredsduva föddes vid världsfredskongressen i Paris 1949. Aragon fick syn på en litografi med en duva av Picasso och beslöt att den skulle pryda kongressaffischen.
Picassos duva kom sedan i olika skepnader att tryckas på många affischer för fredens sak. Sovjetunionen och kommunister i västvärlden ledde under stora delar av kalla kriget fredskampen som hade sin udd riktad mot USA.

1950 bröt Koreakriget ut och kampen på världsarenan skärptes. Picasso hamnade rakt i stridslinjen med sin målning Massakern i Korea. Den Goya-inspirerade kompositionen är en protest mot en massaker som USA-trupper gjorde sig skyldiga till år 1950. Omkring 300 civila jagades in i en bergstunnel och mejades sedan ned. Först 1999 blev det via vittnesmål bekräftat
att händelsen hade ägt rum, men än i dag förnekar USA att det rörde sig om en massaker på civila och kallar det en beklaglig konsekvens av kriget.
Målningens symbolvärde stärks av att den otvetydigt pekade ut USA som angriparen i Korea, ett kontroversiellt ställningstagande 1950 och kanske även i dag.

Picassos andra stora anti-krigsmålning från denna period, Krig och Fred, kan visserligen associeras med den grekiska mytologin men symbolismen är otvetydig; krigsguden som sprider sina bakterier (bakteriologisk krigsföring) är USA och fredsängeln utrustad med duvan som skyddande ikon på skölden som skall mota bort och betvinga ondskan är en allegori, om inte för Picasso själv, så åtminstone för det tidens stora fredsälskande land, Sovjetunionen. Av Time Magazine avfärdades målningen som ren ”politisk propaganda”.
Året efter Krig och Fred målade Picasso det omstridda Stalinporträttet. Picasso gjorde en del politiska porträtt, av bland andra av Maurice Thorez, makarna Rosenberg och Ilja Ehrenburg, ett porträtt som nu pryder författarens gravsten i Moskva. Det sistnämnda var nog snarare ett vän- och inte ett politikerporträtt. Men det sägs att han in det sista undvek att porträttera Stalin. Till Stalins 70-årsdag kom Picasso undan med att rita en hand som höjde ett vinglas inramat av texten; Skål, Stalin! (Staline, a ta santé). Men 1953 när Stalin dog krävde vännen Louise Aragon att han skulle bidra till hans tidskrift Le Lettres Françaises specialnummer till Stalins ära.

Picasso jobbade en natt med porträttet av Stalin som han själv ansåg var en bild av den unge Stalin, men som hans dåvarande livskamrat Françoise Gilot hävdade egentligen föreställde hennes far. Skandal blev det i alla fall när tidningen kom ut men det var Aragon, som hade valt att publicera porträttet, som fick göra avbön medan nästan ingen kritik riktades mot Picasso själv.

Men det var inte enbart hans sätt att måla som provocerade inom en rörelse som hade socialrealismen som kulturellt ideal och där nonfigurativ konst ofta var liktydigt med ”borgerlig dekadens”. Picasso var inte bara en av 1900-talets största konstnärer, han var också den rikaste. Hans livsfilosofi gick ut på att ”leva som en fattig man med gott om pengar”, men han köpte överdådiga egendomar för pengarna. Praktvillor på Franska Rivieran, slott i Provence och paradvåningar i Paris stack i ögonen på många med jämlikhet som ledstjärna.

Han var också medveten om sin storhet och tyckte om att berätta att hans mamma alltid sa om sin begåvade
son att om han anträdde militärbanan skulle han bli general och om han blev präst skulle han sluta som påve. Men, brukade Picasso tillägga: ”Jag valde att bli konstnär – och blev Picasso!” Sådant retade kommunister och kollektivister. Det medeltida slottet i Vauvenargeus i Provence köpte han 1958. I det till synes tillbommade och öde slottet ligger han nu begravd. 1900-talet såg många kontroversiella kommunister komma och gå. Flera av dem vilar nu i ståtliga mausoleer, men endast Picasso i ett eget slott.

intressant.se, Picasso, politik, kommunism, imperialism, kapitalism, konst, imperialism, målare, ekonomi, massmediaSovjetunionen, socialism, solidaritet, historia,