När jag började arbeta som socialarbetare på 70-talet så var det vad man kallar goda tider. Arbetslösheten var hyfsat låg och reallönerna var, om inte höga så ändå så pass att de flesta klarade sig.

Idag slås jag ofta av att se alla tiggare. Det är psyksjuka och missbrukare som försöker vigga folk på pengar i tunnelbanan eller på pendeltåg. Och dagligen ser jag vanliga pensionärer som springer och tittar ner i papperskorgarna efter burkar och flaskor som de kan panta.

För någon vecka sedan såg jag en äldre kvinna som plockade upp rester från McDonalds ur en papperskorg. Hon skämdes för vad hon tvingades göra och lade ner resterna i en vit plastkasse som hon hade i sin väska.

Idag verkar det som förr kallades ”folkhemmet” bara vara en chimär. Antalet fattig-pensionärer är högre än någonsin, i varje fall så syns de fattiga tydligare och tydligare för varje dag som går.

Hur det har blivit på det här sättet vet jag inte riktigt. Frågar man någon politiker får man säkert höra en harrang om att ”motståndarsidan” ställt till det. Men det enda jag kan tro på är att man helt enkelt satsar på fel saker. I Stockholm ska man nu bygga en Citytunnel som i slutändan säkert kommer att kosta 15 miljarder, om ens det räcker.

Och om det vore någon slags arbetsmarknadsåtgärd skulle jag väl inte klaga, men nu ter det sig mer som ett sätt att flytta skattepengar från kommun, stat och landsting till företagarnas fickor.

Nyss beslöt man att bygga det tredje spåret förbi Riddarholmen, men ändå fanns ett tunnelbygge med i planeringen. Att utöka den spårbundna trafiken är säkert vettigt, men att bygga ut från 2 till 5 spår är det verkligen nödvändigt? Knappast..

Faktum är att det inte står tåg i kö vid Årstabron eller vid Karlberg idag. Och bygger man det planerade tredje spåret kommer det inte att göra det i morgon heller.

Och var och en av oss som besöker Stockholm kan knappast undgå att se de trashankar som syns överallt antingen de är psyksjuka eller narkomaner.

Häromdagen satt jag på 4:ans buss på väg till min dotter och hennes man & barn. Då satt det en ung kvinna, så kraftigt heroinpåverkad att de som behövde platsen för en barnvagn inte kunde komma ombord. Hon var helt enkelt medvetslös.

Vanadislunden..

Och det tokiga är att vi vänjer oss allt mer vid detta. Vi reagerar knappt när det kommer påtända narkomaner och tigger i tunnel-banan. Vi ser bort, fyllda av obehagskänslor, när vi ser människor som är långt borta från sin egen självrespekt.

Och somliga av oss reagerar inte när vi hör våra politiska företrädare tala om möjligheten för de besuttna att göra pigavdrag för de hushållsnära tjänsterna. Eller bygga meningslösa tunnlar genom Hallandsåsen.

På 80-talet bestod missbruksvården av över 1000 vårdplatser. Idag finns det bara enstaka avgiftningsplatser och när beslutsfattarna i Stockholm pratar om missbruksvården så är det ofta poliser som kommer till tals. För någon vecka sedan var det en polisman som sade till SvD: ”- Ska de inte in i fängelse så ska de till avgiftning, det ska vi se till”. (fritt citerat)

Att det inte finns några behandlingshemsplatser efter avgiftningen tyck helt ha försvunnit ur medvetandet på beslutsfattarna.

Är det inte dags att berätta för de förtroendevalda att våra surt förvärvade skattepengar ska gå till sådant som befolkningen behöver?