På besök i Syrien


Dagens gästbloggare är Hans Öhrn. Han är frilansjournalist med inriktning på internationella frågor och som i maj besökte Syrien och bland annat intervjuade företrädare för oppositionen. Tillsammans med mig har han publicerat artikeln ”Syrien – en bricka i USA:s spel mot Kina” i FIB-Kulturfront nr 8 2012. (http://www.fib.se.) 31 augusti publicerade han här inlägget ”Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin”, den 12/9 ”Blicken på Zuma”, ”Billie Holiday, märkliga frukter och Bashar al-Assad” 28/11 samt om ett ”objektivt Syrienmöte” i svenska mediaetablissemanget 14/12.

När jag besökte Syrien i våras möttes jag av en splittrad nation. Abdelaziz al-Khayer från den oppositionella Nationella koordinationskommittén, ville ha en nationell enhetsregering som borde få ett år på sig att förbereda landet för ett mer demokratiskt styre. Han sa också att förhandlingar var enda vägen eftersom regeringen var alltför militärt stark för att kunna besegras. Väpnad kamp skulle bara leda till att staten kollapsade i Syrien, ansåg han och om den gjorde det, då hade USA och andra västländer skapat ett monster som de inte kunde kontrollera.

Omar Hallaj arbetade vid en paraplyorganisation för syriska enskilda organisationer. Han förklarade att medlemmar i många enskilda organisationer kom i kläm mellan den mer våldsamma oppositionen och fanatiska regeringsanhängare. Eftersom många enskilda organisationer i Syrien ses som en del av staten attackarades de av oppositionen och eftersom de försökte står neutrala attackerades de av regeringsanhängare för bristande lojalitet. Rami Khalil, som också arbetade för en enskild organisation menade att det gällde 80 procent av Syriens befolkning, att det var så stor del som vill ha fred och egentligen inte stod på någon sida i konfliken.

Alla sa sig stödja Kofi Annan när han var FN:s och Arabförbundets medlare i konflikten. En hörnsten i den fredsplan han då arbetade med var att konflikten endast kunde lösas genom en dialog mellan olika syriska grupperingar. Med Sveriges stöd, med USA:s stöd, och med stöd av sådana krafter i Syrien som representerades av Abdelaziz al-Khayer, Omar Hallaj och Rami Khalil, det vill säga den överväldigande majoriteten av syrierna, borde Annas fredsplan ha haft alla nödvändiga förutsättningar för att lyckats. Och ändå blev det inte så.
Varför misslyckades Annan? Enligt min mening är den viktigaste anledningen att USA och övriga Västländer aldrig ville ha en förhandlingslösning i Syrien. En förhandlingslösning enligt de riktlinjer som till exempel Abdelaziz al-Khayer talar om skulle kunna leda till ett starkt, oberoende och verkligt demokratisk Syrien, och ett sådant Syrien är det sista som Västländerna vill ha.

När jag var i Syrien träffade jag ekonomiprofessor Munir al-Hamish i Damaskus. Hamish ansåg att dagens kris i Syrien är intimt förknippad med det vi brukar kalla globalisering och han förde ett långt resonemang om Världsbanken, IMF och andra multinationella organ som domineras av de rika länderna i Nord. Det nuvarande världspolitiska systemet gynnar främst rika länder i Nord och missgynnar länder i Syd. Runt sekelskiftet hade denna politik försvagat Syrien så pass mycket att Väst såg sin chans att en gång för alla bli av med denna arabnationalistiska nation.

Bashar al-Asad och hans regering försökte blidka Väst med en nyliberal ekonomisk politik men möttes av folkliga krav på en annan ekonomisk politik. Det var när Asad gav efter för dessa krav som han i Väst ögon förvandlades till en gruvlig diktator.
Den västliga imperialismen startade genast en målinriktad kampanj för att få med människorna i de egna länderna på hårda aktioner, till och med krig, mot Syrien.

Imperialismens medel är alltid detsamma: demonisering, manipulation, främjande av sekteristiska spänningar och motsättningar av både politisk och religiösa art, framkallande av eller grova överdrifter av protester riktade mot regeringen man vill ha bort och att ständigt gå fram under falsk flagg, som att till exempel kallas sig det syriska folkets vängrupp, när det i själva verket handlar om en grupp som vill, kanske inte vill utplåna det syriska folket, men väl deras nation.

Denna offensiv från imperialismen har två syften, dels naturligtvis att krossa ett land som Syrien men också sprida det nationella giftet hos människorna i det egna landet. Det senaste får nog i själva verket anses som det viktigaste och som en förutsättning för det förra.

Den del av vänstern som kräver att ”vi” eller som använder eufemismen ”det internationella samfundet” måste ingripa bör definiera vilka vi är. Enligt mitt förmenade finns det inget sådant ”vi”. Även i länder som Sverige finns det intressen. eller för att nu använda ett reflexmässigt vänsterord klasser. Det är i spänningsfältet mellan dessa intressen som det avgörs vilka som är ”vi”. I dag är det reaktionära grupper som dominerar i länder som Sverige, Grekland, Danmark etc. När man kräver att ”vi” måste ingripa är det alltså till dessa krafter man vädjar.

Ett krav på ingripande blir i praktiken ett krav på Natos stridsplan och robotar.
Imperialismen skapar rasismen. Dels genom propaganda där världen framställs så att man förleds att tro att det är Väst som måste/har en plikt/ (den vite mannens börda) att rädda människor från andra kulturkretsar, och dels genom att driva fram stora flyktingströmmar. De gånger invandrarfientligheten blir särskilt stark i Sverige har varit när människor tvingats fly undan de svenska bomplanen, åtminstone bildligt talat. Balkan på 1990-talet, Irak i början av 2000-talet och nu Syrien.

Detta samband mellan imperialism och rasism är inget nytt, inom den sant anti-rasistiska och anti-imperialistiska rörelsen. Redan för långt över 100 år sedan poängterade Karl Marx hur den brittiska imperialismen försökte splittra den brittiska och irländska arbetarklassen. Stokely Carlmichael är en annan som lyft fram sambandet. Inom den radikala delen av medborgarrättsrörelsen som han tillhörde i USA var det allmängods. När Carlmichael i november 1967 besökte Uppsala och talade i universitetsaulan så sammanfattade Upsala nya tidning hans tal med rubriken ”Getton kolonier på USA:s mark”. Alltså ett tydliggörande av sambandet kolonialism, imperialism och rasism för drygt 45 år sedan. Detta samband torde vara ännu tydligare i dag.

Därmed menar jag att den som skriker ”Inga rasister på våra gator” i Sverige och samtidigt stöder det egna landets imperiepolitik, till exempel sanktioner mot Syrien, är cynisk eller gravt okunnig om imperialismens taktik.


i Andra om: , , ,, , , , , , , , Turkiet , , ,, , ,

Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SvD ClearinghouseSvD 20/12 DN 20/12 SvT 20/12 FIB-KulturfrontCornucopia DN 16/12SvD 16/12 Michel Chossudovsky 14/12SvD II 14/12 Pakistan Observer 16/12 SvD 16/12 SvD 14/12 AB 14/12 Kommunisternas blogg 13/12New York Times 13/12 SvD 16/12 Russia Today 6/12 Turkish Weekly Syrian Perspective DN 11/12 SvD 12/12 Independent USA-bloggen 8 dagar8 dagar 11/12 Globalresearch 8/12 Proletären Flamman 28/11 FredsinitiativetPepprat och Rödgrönt DN 5/12 SvD 5/12 Worldcrunch Russia Today 3/12 Replik i AB 3/12 Einarsprachenvaria Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 Hogrelius tankar Erik Weimans blogg DN 1/12Bilderblogg M Omars blogg Åtta dagar. Stefan Lindgren Röda Malmö USA-bloggen Björnbrum SvT om al-Qaida-svenskar Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11 Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör

The Telegraph 7/11 Intervju med Assad Kritik från Rysslands utrikesminister Thierry Messan i Voltaire Network 29/10 Anarkia Sverigebloggen Röda Malmö 30/11 FIB-Kulturfront konferensreportage Porelären om Syrien New York TimesRussia Today Dagens Arena 10/10 Syrien har inte bett om ursäkt DN 8/10 DN2 8/10 SvD 8/10Ab 8/10SvD 9/10Monthly Review DN 6/10 SvD 6/10 Aftonbladet 6/10Expressen 6/10 Sveriges RadioNya Zeeland Inlägg på Syriensolidaritets hemsida Konferensen i Damaskus DN 30/9DN Gunnar Jonssons ledare 28/9SvD 29/9Sveriges RadioSvTExpressenAftonbladetDN 26/9 SvD 26/9SvD 2 26/9Aftonbladet 26/9Expressen 26/9Sveriges Radio SvTAftonbladets ledare 21/9 Folkrättsbevakningens Syrienlathund DN 24/9 DN 20/9 SvD Expressen SvT 7/9 Expressen 17/9 Sunday Times 19/8 Sana 26/8 DN 19/8 SvD 19/8 Aftonbladet 19/8 Expressen 19/8 New York Times 3/8 DN 11/8
NY Times 4/8 SvT DN SvD Aftonbladet Expressen DN ledare 3/8 DN Croneman 31/7 DN 2/8 DN2 2/8 Skelton i the Guardian 12 juli DN 1/8 Aftonbladet 2/8 DN huvudledare 31/7 SvD 1/8 DN ledare 31/7 DN Joscha Fischers kolumn

  8 comments for “På besök i Syrien

  1. 25 december, 2012 at 16:20

    Hans Öhrn skriver:”Ett krav på ingripande blir i praktiken ett krav på Natos stridsplan och robotar.” – USA:s propagandamakare letar hela tiden efter något ”horror-scenario” de kan iscensätta på ett någotsånär
    trovärdigt sätt för att sedan hänvisande till detta kunna ”ingripa”. (Jämför med lögnerna inför angreppet på Libyen.) Massakern i Houla skylldes på regeringstrupperna. När sedan internationellt kända journalister visade att det troligtvis var ”rebellerna” som var skyldiga till illdådet så ”glömdes” Houla. Så har ”den syriska regeringens planerade gasattacker mot befolkningen” hela tiden hållits vid liv i media. En ”bubblare”. Igår drogs detta igång med nya starka rubriker. Därför kan man nu undra vad USA-NATO planerar de närmaste dagarna. Jag ger här länkarna till Dagens Nyheters artikel om gasattacker och till Robert Fisks artikel i Independent där han redovisar kring Syriens giftgas. Med andra ord slaktar USA-propagandan helt.
    http://www.dn.se/nyheter/varlden/aktivister-giftgas-i-syriska-bomber
    http://www.independent.ie/world-news/middle-east/robert-fisk-sabrerattling-over-gas-attack-is-a-smokescreen-3319297.html

    • NSUN
      25 december, 2012 at 18:10

      Ingenstans i DN artikel står det att den nuvarande diktatorn ska använda giftgas bara för att hans far har gjort det. Jag kan faktisk inte dra mig till minnes att jag läst något sådant i Svensk media över huvudtaget.

      Däremot slaktar Robert Fisk beskrivningar om vad som skedde Hama 1982 Syriensolidaritets skönmålningar av Assad regimen.

      • 26 december, 2012 at 20:07

        Svar till ”NSUN”. Jag har inte påstått att DN tar upp beskyllningarna om att al-Assads far skulle använt gas i striderna i Hama 1982. ”NSUN” blandar ihop min kommentar och dess text med vad Robert Fisk skrivit i sin artikel: ”—- I happened to have got into Hama in February 1982 and while Hafez’s army was very definitely slaughtering its own people (who were, by the way, slaughtering regime officials and their families), no one used chemical weapons.” Fisk anser vidare att västmedia insinuerar något om ”sådan fader, sådan son”. Som ju således blir en dubbel lögn. – Striderna i Hama 1982 var uppenbarligen oerhört grymma och har lämnat bittra spår. Den syriska regeringen slog ned ett religiöst inspirerat uppror. Samma religiösa fanatiker bland andra insända (från Saudiarabien) wahabiter opererar nu inne i Syrien. Mördar syrier av annan muslimsk riktning. – Fisk skriver visserligen att 1982 dödades landsmän av regeringens soldater men Det Muslimska Brödraskapet var inte heller de oskyldiga: ”( who were, by the way, slaughtering regime officials and their families)” Observera ”their families”! Mycket ont kommer ut ur religiös fanatism. Har hittills skördat trettio- till fyrtiotusen döda i Syrien. I kriget idag. Religiös antagonism som Saudiarabien-Turkiet-Quatar-USA så väl vet att utnyttja.

  2. 25 december, 2012 at 20:25

    Händlserna i Hamas skedde 18 år innan Bashar al-Assad blev ledare i Syrien. Läsare kan läsa nedanstående (och annat) och ta ställning till om detta är ”en skönmålning av Assad regimenE.
    I föreningen Syriensolidaritets broschyr ”Vad händer i Syrien”? (20 kr solidaritetsyrien@gmail.com) beskrivs händelserna i Hama på två ställen. På ett ställe står: ”1982 försökte det Muslimska Brödraskapet ta över Hama och flera andra städer. Den syriska armén slog ner försöken”.

    På ett annat ställe står:
    ”1982 gick armén in i ett bakhåll i staden Hama när krypskyttar satt på taken och besköt en grupp soldater. Islamisterna gav order om allmänt uppror i Hama och moskéernas högtalare manade till jihad mot Baathpartiet. Hundratals islamistkrigare strömmade ut ur sina gömslen och attackerade baathister i hemmen och på kontoren och slog till mot polisposteringar. På morgonen den 3 februari hade de sammanlagt dödat 70 stycken baathister och islamisterna deklarerade att staden hade blivit ”befriad”. Regeringen stod nu inför ett fullskaligt stadsuppror som de inte hade sett tidigare. Striden om Hama pågick under tre veckor och 12 000 soldater skickades för att återta kontrollen över staden. Islamisterna drog sig tillbaka till stadens äldre kvarter och en tredjedel av stadens gamla centrum raserades i striderna. Antalet döda i striden om Hama beräknas till allt från 3 000 till 20 000, och många flydde utomlands. Efter striderna byggde regeringen snabbt upp nya byggnader. Men den brutala kampen medförde en kvarvarande antagonism mot regeringen hos en del av befolkningen i Hama.”

  3. NSUN
    26 december, 2012 at 21:45

    I så fall missförstod jag i det grövsta din kommentar. Varför allsindar länkade du då till de båda artiklarna?

    Texten nedan är från Robert Fisk, han beskriver kortfattat hur regeringssidan slog ner upproret.

    ”The Syrian army, led by Assad’s brother Rifaat, destroyed half of the city with tank shellfire and killed up to 20,000 people.”

    Mig vetligen är det ingen som påstått Muslimska Brödraskapet skulle vara oskyldiga. Vad de än gjort kan det aldrig rättfärda vad Assad regimen gjorde.

    • 26 december, 2012 at 23:58

      Svar till NSUN. I sin artikel redovisar Robert Fisk hur lögnerna om gasattacker planeras att användas i propagandan mot Syrien. Artikeln i DN visar att media håller liv i beskyllningarna om dessa icke existerande gasanfall mot befolkningen och ”rebellerna”. Det Muslimska Brödraskapet ville den gången (1982) ta makten i Syrien. Liksom fanatiska muslimska grupper planerar att göra idag. Och så under sina militära framryckningar mördar syrier av andra trosriktningar. Alawiter och andra shiatroende. Ett hänsynslöst slaktande. Detta har Quatar-Saudiarabien-Turkiet-USA släppt loss över landet.Ett grymt krig. Vilka är de mest skyldiga? De som anfaller Syrien eller de som försvarar landet? – Det får historiker i framtiden svara på.
      Ulla Johansson

  4. 26 december, 2012 at 21:51

    Jag länkar ibland till artiklar som ger olika bild av vad som skett.

    • NSUN
      26 december, 2012 at 22:22

      Kommentaren avsåg Ulla. Det var skit bakom tangenterna som gjorde att de hamnade fel. Jag ber så mycket om ursäkt.

Comments are closed.