Dagens gästbloggare är Hans Öhrn. Han är frilansjournalist med inriktning på internationella frågor och som i maj besökte Syrien och bland annat intervjuade företrädare för oppositionen. Tillsammans med mig har han publicerat artikeln ”Syrien – en bricka i USA:s spel mot Kina” i FIB-Kulturfront nr 8 2012. (http://www.fib.se.) 31 augusti publicerade han här inlägget ”Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin”, den 12/9 ”Blicken på Zuma”, ”Billie Holiday, märkliga frukter och Bashar al-Assad” 28/11 samt om ett ”objektivt Syrienmöte” i svenska mediaetablissemanget 14/12.

När jag besökte Syrien i våras möttes jag av en splittrad nation. Abdelaziz al-Khayer från den oppositionella Nationella koordinationskommittén, ville ha en nationell enhetsregering som borde få ett år på sig att förbereda landet för ett mer demokratiskt styre. Han sa också att förhandlingar var enda vägen eftersom regeringen var alltför militärt stark för att kunna besegras. Väpnad kamp skulle bara leda till att staten kollapsade i Syrien, ansåg han och om den gjorde det, då hade USA och andra västländer skapat ett monster som de inte kunde kontrollera.

Omar Hallaj arbetade vid en paraplyorganisation för syriska enskilda organisationer. Han förklarade att medlemmar i många enskilda organisationer kom i kläm mellan den mer våldsamma oppositionen och fanatiska regeringsanhängare. Eftersom många enskilda organisationer i Syrien ses som en del av staten attackarades de av oppositionen och eftersom de försökte står neutrala attackerades de av regeringsanhängare för bristande lojalitet. Rami Khalil, som också arbetade för en enskild organisation menade att det gällde 80 procent av Syriens befolkning, att det var så stor del som vill ha fred och egentligen inte stod på någon sida i konfliken.

Alla sa sig stödja Kofi Annan när han var FN:s och Arabförbundets medlare i konflikten. En hörnsten i den fredsplan han då arbetade med var att konflikten endast kunde lösas genom en dialog mellan olika syriska grupperingar. Med Sveriges stöd, med USA:s stöd, och med stöd av sådana krafter i Syrien som representerades av Abdelaziz al-Khayer, Omar Hallaj och Rami Khalil, det vill säga den överväldigande majoriteten av syrierna, borde Annas fredsplan ha haft alla nödvändiga förutsättningar för att lyckats. Och ändå blev det inte så.
Varför misslyckades Annan? Enligt min mening är den viktigaste anledningen att USA och övriga Västländer aldrig ville ha en förhandlingslösning i Syrien. En förhandlingslösning enligt de riktlinjer som till exempel Abdelaziz al-Khayer talar om skulle kunna leda till ett starkt, oberoende och verkligt demokratisk Syrien, och ett sådant Syrien är det sista som Västländerna vill ha.

När jag var i Syrien träffade jag ekonomiprofessor Munir al-Hamish i Damaskus. Hamish ansåg att dagens kris i Syrien är intimt förknippad med det vi brukar kalla globalisering och han förde ett långt resonemang om Världsbanken, IMF och andra multinationella organ som domineras av de rika länderna i Nord. Det nuvarande världspolitiska systemet gynnar främst rika länder i Nord och missgynnar länder i Syd. Runt sekelskiftet hade denna politik försvagat Syrien så pass mycket att Väst såg sin chans att en gång för alla bli av med denna arabnationalistiska nation.

Bashar al-Asad och hans regering försökte blidka Väst med en nyliberal ekonomisk politik men möttes av folkliga krav på en annan ekonomisk politik. Det var när Asad gav efter för dessa krav som han i Väst ögon förvandlades till en gruvlig diktator.
Den västliga imperialismen startade genast en målinriktad kampanj för att få med människorna i de egna länderna på hårda aktioner, till och med krig, mot Syrien.

Imperialismens medel är alltid detsamma: demonisering, manipulation, främjande av sekteristiska spänningar och motsättningar av både politisk och religiösa art, framkallande av eller grova överdrifter av protester riktade mot regeringen man vill ha bort och att ständigt gå fram under falsk flagg, som att till exempel kallas sig det syriska folkets vängrupp, när det i själva verket handlar om en grupp som vill, kanske inte vill utplåna det syriska folket, men väl deras nation.

Denna offensiv från imperialismen har två syften, dels naturligtvis att krossa ett land som Syrien men också sprida det nationella giftet hos människorna i det egna landet. Det senaste får nog i själva verket anses som det viktigaste och som en förutsättning för det förra.

Den del av vänstern som kräver att ”vi” eller som använder eufemismen ”det internationella samfundet” måste ingripa bör definiera vilka vi är. Enligt mitt förmenade finns det inget sådant ”vi”. Även i länder som Sverige finns det intressen. eller för att nu använda ett reflexmässigt vänsterord klasser. Det är i spänningsfältet mellan dessa intressen som det avgörs vilka som är ”vi”. I dag är det reaktionära grupper som dominerar i länder som Sverige, Grekland, Danmark etc. När man kräver att ”vi” måste ingripa är det alltså till dessa krafter man vädjar.

Ett krav på ingripande blir i praktiken ett krav på Natos stridsplan och robotar.
Imperialismen skapar rasismen. Dels genom propaganda där världen framställs så att man förleds att tro att det är Väst som måste/har en plikt/ (den vite mannens börda) att rädda människor från andra kulturkretsar, och dels genom att driva fram stora flyktingströmmar. De gånger invandrarfientligheten blir särskilt stark i Sverige har varit när människor tvingats fly undan de svenska bomplanen, åtminstone bildligt talat. Balkan på 1990-talet, Irak i början av 2000-talet och nu Syrien.

Detta samband mellan imperialism och rasism är inget nytt, inom den sant anti-rasistiska och anti-imperialistiska rörelsen. Redan för långt över 100 år sedan poängterade Karl Marx hur den brittiska imperialismen försökte splittra den brittiska och irländska arbetarklassen. Stokely Carlmichael är en annan som lyft fram sambandet. Inom den radikala delen av medborgarrättsrörelsen som han tillhörde i USA var det allmängods. När Carlmichael i november 1967 besökte Uppsala och talade i universitetsaulan så sammanfattade Upsala nya tidning hans tal med rubriken ”Getton kolonier på USA:s mark”. Alltså ett tydliggörande av sambandet kolonialism, imperialism och rasism för drygt 45 år sedan. Detta samband torde vara ännu tydligare i dag.

Därmed menar jag att den som skriker ”Inga rasister på våra gator” i Sverige och samtidigt stöder det egna landets imperiepolitik, till exempel sanktioner mot Syrien, är cynisk eller gravt okunnig om imperialismens taktik.

i Andra om: Syrien, Libyen, Iran,landsförrädare, folkrätt imperialism, desinformation, krig, USA, Politik, FN, massmedia infiltration krig, utrikespolitik Turkiet NATO opposition, debatter, demokrati,fred, Israel, Quislingar,