Objektiv sanningspropaganda


Dagens gästbloggare är Hans Öhrn. Han är frilansjournalist (Öhrn Reportage & Medier)
med inriktning på internationella frågor och besökte Syrien i maj 2012. Tillsammans med mig har han publicerat artikeln ”Syrien – en bricka i USA:s spel mot Kina” i FIB-Kulturfront nr 8 2012. (http://www.fib.se.) 31/8 2012 publicerade han här inlägget ”Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin”, i september ”Blicken på Zuma”, ”Billie Holiday, märkliga frukter och Bashar al-Assad” 28/11 samt om ett ”objektivt Syrienmöte” 14/12 förra året. Därtill medierna och makten 14/2, 8/7 ”Den anti-imperialistiska rörelsen lever på USA:s nationaldag!”, om valet i Zambabwe i august och ”Syrien, vänstern och ABF 21/11.

Radions korrespondent lyckades få till det häromdagen när hon rapporterade att programledaren Liz Wahl i protest lämnar den ryska nyhetskanalen Russia Today för att kanalen ”spred lögner om (den ryske presidenten) Putin”. Det var lite förvånande för att komma från en SR-korrespondent. Russia Today brukar anklagas för mycket men sällan för att ”sprida lögner om Putin”. Tvärtom, Den ryska kanalen framhålls ofta av västerländska korrespondenter och andra som en ren propagandakanal för Ryssland och Putin. Den har till och med kallats Putins egen kanal. I själva verket drivs Russia Today av en enskild organisation som till stor del är finansierad av ryska staten.
Putin imagesCAAIMOLN

På så sätt skiljer sig Russia Today inte från svenska enskilda organisationer, de flesta svårt beroende av pengar från Reinfeldtregimen. Svenska enskilda organisation som till exempel bedriver biståndsarbete får ofta mellan 80 och 100 procent av sina inkomster från Sida, som i sin tur får sina pengar allokerade av Reinfeldt och hans kumpaner. Samma sak kan väl sägas om ett stort antal svenska medier som lever på nåder och statliga presstödspengar. Många av dem hävdar ändå bestämt att de är politiskt och religiöst oberoende organisationer och medier. Annat är det förstås om man får sina pengar av Putin.
Russia Today logo

Föreställningen att vi i Sverige (och i den så kallade Västvärlden) har oberoende organisationer och medier är mycket stark. Inom det liberala tänkandet är det medierna som på ett oberoende sätt ska granska den styrande makten och utgöra medborgarnas skydd mot maktmissbruk. I denna sin roll är medierna en oundgänglig del av (den borgerliga) demokratin. Journalisterna blir i detta tankeparadigm näst intill oantastliga. Det motsatta gäller för sfären utanför Sverige och Västvärlden, till exempel Ryssland, Venezuela, Zimbabwe och Syrien. Där är medierna redskap i maktens händer och journalisterna maktens föraktliga tjänare och långt ifrån oantastliga.

Det fick den zimbabwiske journalisten Ceasar Zvayi erfara. För sina kritiska skriverier om Väst inblandning i oroligheterna i Zimbabwe under jordreformen i början av 2000-talet straffades han av EU som satte upp honom på sin sanktionslista. Några hållbara juridiska anklagelser riktades aldrig mot honom. Zvayi fick därmed tämligen rättslöst sin rörelsefrihet stark begränsad. Jag skrev då till Svenska journalistförbundet för att få reda på vad det tyckte om dessa minst sagt tvivelaktiga åtgärderna mot en journalistkollega. Svaret? Inget. Varför skulle Svenska journalistförbundet för västerländska journalister bry sig om en maktlismare i Afrika? Fikonlövet EU använde mot Zvayi var att han genom sina skriverier bidrog till ”terrorn” i Zimbabwe.

Vad ska man då säga om de svenska journalister som nu är ute och fiskar i mörka vatten genom att driva upp rent russofobiska stämningar i Sverige? Om Ryssland sätter upp dem på en sanktionslista, kommer Svenska journalistförbundet att tiga då? Knappast. Vi kan i så fall vänta oss ett öronbedövande ylande.

Jag är glad över att vara amerikan (hon menade säkert att hon är från USA) och tro på att sprida sanningen”, sa Liz Wahl när hon sa upp sig.

Det finns nog ingen anledning att betvivla henne. Hon tror säkert att hon sprider sanningen på samma sätt som de svenska journalister som nu är med om att piska upp rent krigiska stämningar i Europa säkert tror att de sprider sanningar och inte propaganda. Svenska privatkapitalistiska och på olika sätt statsunderstödda medier är inga propagandakanaler, som de andra, de utanför vår sfär.
Pierre Bourdieu untitled

Jag vill inte påstå att alla svenska journalister som agerare i detta sammanhang gör det medvetet. Tvärtom. Den franske sociologen Pierre Bourdieu kom bland annat genom studier av tv-mediet fram till att ju bättre man förstår en miljö (mediemiljön), desto mer inser man också att dess aktörer (journalisterna) inte bara är manipulatörer utan i lika hög grad själva är manipulerade. De manipulerar rentav ofta bättre ju mer manipulerade de själva är och ju mindre medvetna de är om det.
Orwell 1984 images

Det är alltså inte propagandisten utan den som tror sig representera sanningen som är bäst på att skapa det som Marx och Engels kallade falsk medvetande. Med Winston Smith (i Orwells 1984) basunerar nu svenska journalister som skriver om Ryssland därför ut att ”krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka” som en objektivs sanning fri från propaganda.

Själv anser jag att varken denna krönika eller det övriga jag skriver är vare sig objektiv sanning eller propaganda. Därför lovar jag att även i fortsättningen skriva objektiv sanningspropaganda och att du som läser vad jag skriver aldrig riktigt kommer att veta när det är det ena eller det andra.


intressant.se Ukraina, , , , , , , , , ,

Björnbrum Annarkia SvD 6/3 Pressrelease UD i Estland Voice of Russia Zero Hedge- video av samtalet Knut Lindelöf 6/3 Pando DN 3/3 DN 2/3 Guardian 2/3 Guardian 3/3 Dagens ETC 4/3 Annarkia SvD 1/3 Z-net DN 28/2 Synpunkt på anti-ukraina propaganda DN 1/3 Svenssonbloggen 1/3 Protester mot polisbrutalitet i USA Polis mot OWS
DN:s ledare 22/2 Expo Nuland om USA:s stöd DN 23/2
DN 19/2 SvD 19/2 Moscow Times Youtube-klipp Artikel med bild av Nuland och oppositionsledaren Globalresearch DN 23/1 Nyhetsbanken 26/1 DN 25/1 Kildén & Åsman Infowars 23/1 AB-intervju med Bildt omkring 25/1 DN 19/12 2013 Globalresearch Nyhetsbanken 5/12 Nyhetsbanken 11/12 Proletären 20/12 SvD 5/1 2014 Sveriges Radio 17/12
Rozoff i Globalresearch Knut Lindelöf 7/2

  14 comments for “Objektiv sanningspropaganda

  1. 8 mars, 2014 at 09:19

    Per Gudmundson skrev i SvD 6/3 en hård kritik mot Åsa Linderborgs väl balanserade artiekl i Aftonbladet nyligen.

    Gudmundson skriver ”Hon betonar det nazistiska inflytandet i Ukraina, relativiserar Rysslands folkrättsbrott, varnar för ”rysskräck”, anklagar liberaler för att samarbeta med fascister och beskyller Carl Bildt för att springa USA:s ärenden (AB 4/3). Det är ett eko av Kremls propaganda.”

    Nu överdriver Gudmundson men det är synnerligen väl belagt att liberaler samarbetar med fascister eller högerextremister i Svoboda, som har 4 ministerposter i regeringen tillsammans med liberaler. Fakta. Att Bildt går USA:s ärenden i fråga efter fråga är lätt att belägga. Gudmundson är knappast en bra demokrat då han inte tar avstånd från statskuppen.
    ”Eko av Kremls propaganda” I just dessa avseenden synes uppgifterna från Kreml vara i hygglig överensstämmelse med viktiga fakta, som Gudmundson föser åt sidan.
    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/fallet-ukraina-visar-vansterns-reflexer_3336336.svd

    http://annarkia.se/politik/partier/hyckleriet-i-sin-prydno.htm#comment-8272

  2. 8 mars, 2014 at 13:17

    Jag tycker mediekritik är intressantare i ett demokratiskt perspektiv än politiken själv eftersom det är media som formar det sovande folkets världsbild. (Det sovande folket är det verklighetens folk som inte har ork (pga 8 timmars arbetsdag) eller intresse att skaffa sig andra källor än indoktrinerande mainstremmedier (inklusive public service).) Jag ägnar därför en del tid åt att läsa bocker om media.

    Det intressanta är att så väletablerrade och erfarna personer som Göran Rosenberg, Anders R Olsson och gamle journalistläraren Bengt Nerman är mycket öppna och tydliga med ATT media manipulerar och hur de gör det.

    Anders R Olsson skriver i sin bok ’Lögn, förbannad lögn och journalistik’ som utkom 2006 att:
    ”Värre är dock att journalister förmedlar så många uppgifter som är sanna var för sig, men som likväl ger en missvisande bild av den helhet i vilken uppgifterna hör hemma. Själva berättargreppet känns igen från reklamen, den politiska propagandan och partsinlagor av alla slag.
    Man kan, för att välja ett övertydligt exempel, med användande av endast sakligt korrekta uppgifter skildra den sovjetiska kommunismens politik som byggande av sjukhus och daghem, sociala reformer som sjukförsäkring och betald semester samt avskaffande av arbetslösheten.”

    Hetsen mot Sovjet har ärvts av Ryssland. Om detta skriver en uppenbart bitter Maria Persson Löfgren, Ekots östeuropakorrespondent, i en krönika i Komunalarbetaren, efter att inte fått in ett inslag där Srebrenicas mödrar i Sarajevo riktar hård kritik mot Carl Bildt:
    ”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
    Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

    Där hakar Göran Rosenberg:
    ”Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologier får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”

    Att journalister indom detta ideologiska spektrum ändå tror sig vara fri att skriva sanningen beksriver Bengt Nerman (som använder ord som textfabrik och institution för att beskriva medieredaktionen) så här:
    ”Institutionerna”, som bestämmer textens utseende och som vi avläser i texten, bildar ”ramen”. Ramens gränser är därmed /…/ lika med textfabrikens väggar. På så sätt avgränsar fabrikens väggar också textens ”rum”.
    Det är nu rimligt att säga, att den skribent som upplever sig som fullkomligt ”fri” på sin arbetsplats – ”hos oss får vi skriva precis som vi vill” – i själva verket är en person som självklart har accepterat det rum i vilket han arbetar. Dessa ramar är också hans.”
    Även journalister är alltså indoktirinerade i den värlsbild som deras redaktioner påbjuder.

    En som verkligen är indoktrinerad och upphöjer sin egen och kollegornas arbete till skyarna är Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling. När han tillträdde som ordförande skrev han en debattartikel som publicerades i både SJF:s tidning Jouranlisten utan även i Dagens Nyheter. Han skriver:
    ”En dag som ska påminna oss om journalistikens betydelse. Och dessvärre tycks alltför många behöva påminnas om att en fri och granskande journalistik krävs av varje demokratiskt samhälle.
    För hur ska annars makten, den politiska såväl som den ekonomiska, granskas? I en tid när journalister som yrkesgrupp tycks ha tappat stora delar av det svenska folkets förtroende är det viktigt att påminna om hur viktigt det journalistiska uppdraget är. Inte för oss journalister, utan för varje enskild medborgare.
    /…/
    Jag är också allvarligt bekymrad över att något som närmast kan beskrivas som journalisthat nu bubblar fram här och var i vårt samhälle. Vi har uppenbarligen en stor pedagogisk utmaning att förklara journalistikens uppgift för allmänheten. Att få var och en att förstå att vi journalister inte är speciella på något sätt. Men vårt uppdrag är det i allra högsta grad. Därför är det viktigt att varje enskild medborgare förstår vad det handlar om. Att vi alla måste försvara demokratin, varje dag. Så därför: Stå upp för journalistiken!”

    Jag tar mig för pannan inför Jonas Norlings totala avsaknad av insikt och självkritik.

    —–

    Lästips
    Bengt Nerman
    Massmedieretorik 1973
    Den offentliga lögnen 1997
    Dan Josefsson gjorde en intervju med Bengt Nerman när den senare boken utkom. Intervjun ”Den stora myten om journalisten” kan läsas här: http://josefsson.net/artikelarkiv/170-den-stora-myten-om-journalisten.html

    Göran Rosenberg
    Tankar om journalistik 2000

    Anders R Olsson
    Lögn, förbannad lögn och journalistik 2006 (kan hämtas som pdf-fil här: http://www.anders-r-olsson.se/bok_lognforbannadlogn.pdf )

    Maria Persson Löfgrens krönika
    http://www.ka.se/index.cfm?c=90056

    Umberto Eco:s essay Televisionären (ur essaysamlingen ”Vad kostar ett mästerverk” utgiven på svenska 1987) har jag nyligen publicerat på min blogg: http://www.magnus.burgsvik.se/2014/02/27/mediekritik-av-umberto-eco/

    ——

    Jag skulle vilja bilda ett mediekritiskt nätverk. Men jag är mest intresserad av att rikta in mig på public service-media. De privata får göra vad de vill, anser jag, men på public service har vi all rätt att ställa krav på saklighet och opartiskhet. Är någon intresserad kontakta mig på ”magnus (snabel-a/kringla) burgsvik.se”.

  3. Нешко
    8 mars, 2014 at 13:52

    Jag har under flera år funderat på att lägga min tid på att (försöka) skriva en doktorsavhandling som skulle gå ut på att på ett vetenskapligt sätt granska den svenska medias språkbruk, symboler och nyhetsrapportering om de olika kriserna, krigen och (politiska) personerna sedan 1992 då jag börjat följa media i Sverige för att tydligt bevisa hur (in)konsekvent man är och vilka mer eller mindre synbara knep man använder för att vinkla sin rapportering.

    Efter att jag under många år följt det slutade jag se på TV och läsa tidningar (någon gång i början av 2000-talet) för att slippa att olika ”sanningar” skulle serveras mot min vilja samt att kunna behålla hälsan. Jag börjar må fysiskt dåligt när jag lyssnar/läser något sådant för jag kan inte låta bli att märka de (för mig) så tydliga vinklingarna. Det är egentligen den största anledningen att jag inte valt att satsa på doktorsavhandlingen inom det område för jag är ganska säker på att jag skulle bli riktigt sjuk efter ett halvår av ett sådant arbete.

    Några exempel:
    – när man rapporterar om samtal mellan Putin och Obama skriver man att Obama har informerat Putin om att Rysslands agerande bryter mot internationell rätt. När man skriver om Putin i samma artikel skriver man att Putin har sagt att han tycker/anser att det är i enlighet med internationell rätt. Med andra ord presenterar man som faktum att Obama har rätt medan Putin ”tycker”.
    – Man tillskriver västs agerande olika länder medan allt som händer från rysk sida tillskrivs Putin där Putin har gjort si eller så. När USA agerar skriver man aldrig Obama utan tillskriver handlingen militären, myndigheterna osv. osv.
    – När man skriver om Ukraina då är det den nya regeringen, ministeriet (trots dess minst sagt tvivelaktiga legitimitet) osv. medan på andra sidan är det igen annan utan bara Putin.
    – Man anger en källa från Ryssland och sedan anger man mängd från olika EU-länder, Ukraina, USA, Kanada … men (nästan) aldrig från något annat land som stödjer Rysslands agerande eller i bästa fall skulle man kanske ha nämt Lukasenko i fall det skulle förstärka bilden av en enväldig härskare.
    – När kuppmakarna tar över makten i Kiev är de plötsligt legitima men när separatister på Krim gör likadant då är de plötsligt laglösa, separatister, extermister …
    Osv. osv.
    Man skulle kunna statistiskt analysera texter och (automatiskt) räkna vilka ord man brukar använda för att beskriva de ”goda” och vilka används om de ”onda” och sedan presentera det med analys av varje ord och vad de symboliserar/antyder. Räkna upp antal artiklar som bedöms som neutrala, positiva eller negativa när det gäller språkbruk och antydan bortsett de som är tydligt för eller emot någon/något.

    Till slut en fråga: För några år sedan fick jag höra om något som heter mediarådet (om jag nu minns rätt namnet), en halvhemlig organisation, i vilken påstås sitta representanter för samtliga stora media i Sverige samt regeringen (representant för regeringen var sammankallande/ordförande samt bestämande). Detta råd var skapat under kalla kriget som en del av försvarsdoktrin där man skulle samordna krigspropaganda i fall kalla kriget skulle övergå till en väpnad variant. Enligt den källa jag inte längre kan hitta styrs svensk mediarapportering av ”rekommendationer” som regelbundet kommer från ett sådant råd och då gäller det i synnerhet utrikesrapportering. Det skulle vara en förklaring varför svensk media så unisont rapporterar om utrikespolitik. Har någon annan hört talas om en sådan organisation och dess roll i svensk media?

    • Hans
      9 mars, 2014 at 23:10

      Skulle gärna läsa en sådan doktorsavhandling. När det gäller medieråd, eller liknande finns det naturligtivis en rad olika samarbetsorganisationer där journalistförbundet, tidningsutgivare och andra sitter och diskuterar riktlinjer för medier. Sedan finns det ju etiska riktlinjer. Men knappast nått organ som bestämmer vad svenska journalister ska skriva. Varför inte? Jo, för ett sådant behövs inte. När det gäller att styra eller censurera svenska jornalister vet makten att det som den brittiske utrikesministerna Ernest Bevin troligtvis aldrig sa under en parlamentsdebatt på 1940-talet, men som tillskrivs honom, ännu gäller; “why bother to muzzle sheep?”

    • yugo45
      13 mars, 2014 at 09:45

      Det du beskriver katagoriseras som ”det politiska språket”. Det är ingen hemlighet att språket i sig är ett politiskt verktyg. Hur språket instrumentaliseras för att skapa önskad världsbild hos betraktaren har studerats under århundraden och årtusenden. Tidigast kunskap återfinnes hos religioner eller snarare sagt hos prästerskapet.

      I vår tid har Noam Chomsky kanske på bäst sätt lyckats dissekera förfarandet och samtidigt kunnat presentera resultaten på ett utomordentligt lättläst och pedagogiskt sätt. Intressant detalj i sammanhanget är att Noam Chomsky har ukrainskt påbrå, hans far är född i Ukraina.

      Det finns många aspekter på det politiska språket, ett av dessa är att åhörare ibland själva vill höra på sina ”sanningar” (ex nyheter som bekräftar ens ståndpunkter) såsom en knarkare behöver knark och får annars abstinens i form av identitetskris. Det kan med andra ord vara så att man stör sig bara därför att ens egna världsbild ej får bekräftelse. Trotts att du egentligen är medveten om vilka mekanismer som används hade du inte blivit upprörd om din världsbild bekräftades och någon annans förtrycktes eller? Det är ungefär samma mentala knappar som trycks på som hos supporters av ett fotbollslag som upplever någon form av masshysteri genom att känna tillhörighet till något större än de själva.

      • yugo45
        13 mars, 2014 at 09:54

        Egentligen borde det politiska språket vara en röd linje genom all undervisning i samhällskunskap, historia och svenska i våra skolor. Så är det tyvärr inte av förståeliga skäl, makthavarna blir då ett viktigt vapen fattigare ur sin arsenal av vapen av masskontroll. Vad jag har förstått läsandes John Taylor Gatto är så inte fallet på elitskolorna där framtidens elit utbildas.

  4. 8 mars, 2014 at 19:57

    Intressant information och intressanta synpunkter. Naturligtvis skulle studier där man jämför rapportering i svenska massmedia i olika politiska frågor, jämfört med andra relevanta källor, vara av stort intresse. Du presenterar en kvantitativ metodik här. Vore en lämplig uppgift för journalisthögskolor – om de vore objektiva och fristående. Tänka dig den doktorand som presenterar en avhandling som visar hur pass partisk och osaklig rapportering om Ukraina eller Syrien varit i DN, SVD, AB och Expressen – svartlistad, liksom handledaren. Jan-Olof Rönn har skrivit en intressant bok i frågan ”Utan median kan du inte starta ett krig”. En klassikoer är ”Krigest första offer är sanningen” av Philip Knightley, som jag köpte på Ryös antikvariat för 100 kr.

    • Gammal krigare
      9 mars, 2014 at 06:50

      Läs gärna ’Moral Combat’ av Michael Burleigh. Den beskriver Europas politik inför och under 2a Världskriget och behandlar likheterna mellan nazismen och kommunismen och hur cyniskt Västmakterna behandlade mindre stater. Jag håller precis på och läser den nu.

      • Peter Grafström
        9 mars, 2014 at 23:15

        Förvisso agerade särskilt England och Usa cyniskt. Lägg därtill att de som jag ständigt kommer tillbaka till också förde både nazister och bolsheviker till makten.
        Jag anser att det fanns en del sovjetiska kommunister som hade gott uppsåt och vill inte jämställa dem med Hitler (den av Usa upplärde ) vars uppdrag var att krossa de röda. I Sovjet fanns en vilja att bygga något. England och Usa hade medhjälpare i Sovjetunionen som hetsade Stalin till anfallskrig. Dessa underminerade stabiliteten och provocerade fram utrensningar och godtycke. Vi vet inte hela sanningen. Men vi vet att angloamerikanerna är storljugare.

    • Peter Grafström
      9 mars, 2014 at 23:45

      Att söka landsätta doktorandprojekt som du föreslår skulle dessutom vara ett sätt att avslöja de dolda styrmekanismerna som påverkar vilken forskning som får bedrivas.

  5. 9 mars, 2014 at 00:06

    Uwe Krüger: Meinungsmacht. DerEinfluss von Eliten auf Leitmedien und Alpha-Journalisten – eine kritische Netzwerkanalyse. (Herbert von Halem Verlag, Köln 2013)
    En undersökning om tyska journalisters närhet till politikens och ekonomins eliter. Nästan var tredje är medlem i eliternas nätverk och think-tanks. I de fyra största tidningarna i Tyskland (FAZ, SZ, Welt, Zeit) är redaktionsledarna medlemmar i: Bundesakademie für Sicherheitspolitik, Deutsche Gesellschaft für Auswärtige Politik, Deutsche Atlantische Gesellschaft, American Academy, Aspen-Institut, Trilaterale Kommission, die Atlantik-Brücke, American Institute for contemporary German Studies.

    • Peter Grafström
      9 mars, 2014 at 23:03

      Den typen av arrangemang Manfred nämner ter sig i mina ögon som en förödmjukelse för tyskar som tror på nationellt oberoende. Jag har förståelse för att Tyskland har en besvärlig balansgång gentemot pragmatiska ekonomiska intressen som framgångsrik exportnation.
      Men om befolkningen hålls oinformerad kan det på sikt försvåra bildandet av kloka allianser. Tyskland har redan fallet offer för angloamerikanernas illasinnade konspirationer tillräckligt många gånger. Hur väcker man Europas folk?

  6. 9 mars, 2014 at 09:25

    Jag känner igen mig i det Нешко skriver. Har också slutat att aktivt ta del av mainstremmedia (men lyssnar på P1 medan jag lagar och äter middag) för att inte gå under av psykisk ohälsa.

    Jag tycker mediekritik är intressantare i ett demokratiskt perspektiv än politiken själv eftersom det är media som formar det sovande folkets världsbild. (Det sovande folket är det verklighetens folk som inte har ork (pga 8 timmars arbetsdag) eller intresse att skaffa sig andra källor än indoktrinerande mainstremmedier (inklusive public service).) Jag ägnar därför en del tid åt att läsa bocker om media.

    Det intressanta är att så väletablerrade och erfarna personer som Göran Rosenberg, Anders R Olsson och gamle journalistläraren Bengt Nerman är mycket öppna och tydliga med ATT media manipulerar och hur de gör det.

    Anders R Olsson skriver i sin bok ’Lögn, förbannad lögn och journalistik’ som utkom 2006 att:
    ”Värre är dock att journalister förmedlar så många uppgifter som är sanna var för sig, men som likväl ger en missvisande bild av den helhet i vilken uppgifterna hör hemma. Själva berättargreppet känns igen från reklamen, den politiska propagandan och partsinlagor av alla slag.
    Man kan, för att välja ett övertydligt exempel, med användande av endast sakligt korrekta uppgifter skildra den sovjetiska kommunismens politik som byggande av sjukhus och daghem, sociala reformer som sjukförsäkring och betald semester samt avskaffande av arbetslösheten.”

    Hetsen mot Sovjet har ärvts av Ryssland. Om detta skriver en uppenbart bitter Maria Persson Löfgren, Ekots östeuropakorrespondent, i en krönika i Komunalarbetaren, efter att inte fått in ett inslag där Srebrenicas mödrar i Sarajevo riktar hård kritik mot Carl Bildt:
    ”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
    Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

    Där hakar Göran Rosenberg:
    ”Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologier får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”

    Att journalister indom detta ideologiska spektrum ändå tror sig vara fri att skriva sanningen beksriver Bengt Nerman (som använder ord som textfabrik och institution för att beskriva medieredaktionen) så här:
    ”Institutionerna”, som bestämmer textens utseende och som vi avläser i texten, bildar ”ramen”. Ramens gränser är därmed /…/ lika med textfabrikens väggar. På så sätt avgränsar fabrikens väggar också textens ”rum”.
    Det är nu rimligt att säga, att den skribent som upplever sig som fullkomligt ”fri” på sin arbetsplats – ”hos oss får vi skriva precis som vi vill” – i själva verket är en person som självklart har accepterat det rum i vilket han arbetar. Dessa ramar är också hans.”
    Även journalister är alltså indoktirinerade i den värlsbild som deras redaktioner påbjuder.

    En som verkligen är indoktrinerad och upphöjer sin egen och kollegornas arbete till skyarna är Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling. När han tillträdde som ordförande skrev han en debattartikel som publicerades i både SJF:s tidning Journalisten utan även i Dagens Nyheter. Han skriver:
    ”En dag som ska påminna oss om journalistikens betydelse. Och dessvärre tycks alltför många behöva påminnas om att en fri och granskande journalistik krävs av varje demokratiskt samhälle.
    För hur ska annars makten, den politiska såväl som den ekonomiska, granskas? I en tid när journalister som yrkesgrupp tycks ha tappat stora delar av det svenska folkets förtroende är det viktigt att påminna om hur viktigt det journalistiska uppdraget är. Inte för oss journalister, utan för varje enskild medborgare.
    /…/
    Jag är också allvarligt bekymrad över att något som närmast kan beskrivas som journalisthat nu bubblar fram här och var i vårt samhälle. Vi har uppenbarligen en stor pedagogisk utmaning att förklara journalistikens uppgift för allmänheten. Att få var och en att förstå att vi journalister inte är speciella på något sätt. Men vårt uppdrag är det i allra högsta grad. Därför är det viktigt att varje enskild medborgare förstår vad det handlar om. Att vi alla måste försvara demokratin, varje dag. Så därför: Stå upp för journalistiken!”

    Jag tar mig för pannan inför Jonas Norlings totala avsaknad av insikt och självkritik.

    —–

    Lästips
    Bengt Nerman
    Massmedieretorik 1973
    Den offentliga lögnen 1997
    Dan Josefsson gjorde en intervju med Bengt Nerman när den senare boken utkom. Intervjun ”Den stora myten om journalisten” kan läsas här: http://josefsson.net/artikelarkiv/170-den-stora-myten-om-journalisten.html

    Göran Rosenberg
    Tankar om journalistik 2000

    Anders R Olsson
    Lögn, förbannad lögn och journalistik 2006 (kan hämtas som pdf-fil här: http://www.anders-r-olsson.se/bok_lognforbannadlogn.pdf )

    Maria Persson Löfgrens krönika
    http://www.ka.se/index.cfm?c=90056

    Umberto Eco:s essay Televisionären (ur essaysamlingen ”Vad kostar ett mästerverk” utgiven på svenska 1987) har jag nyligen publicerat på min blogg: http://www.magnus.burgsvik.se/2014/02/27/mediekritik-av-umberto-eco/

  7. Erik
    9 mars, 2014 at 13:23

    Att politiker hycklar är inget nytt men att svenska journalister anpassar sig så snabbt är skrämmande. Förr betecknades Svoboda som ett nazistiskt parti i medierna. När det så småningom framkom att de var aktiva på Majdan var de först högerextrema – en betäckning som snabbt ändrades till ”radikala”, en mer diffus beskrivning. Igår i DN jämfördes de med SD och Dansk Folkeparti trots att svenska nazister ser Svoboda som ett broderparti. Att nazister sitter i en Europeisk regering slätas över, varför? Det motiveras antagligen med att man inte vill bekräfta Rysslands ”propaganda”. Genom att inte ge en korrekt bild bidrar man till att stödja EUs/USAs agenda. När Maria Persson Löfgren fick frågan i SRs Studio Ett om Svoboda nämnde hon bara Svobodas homofobi men urskuldade den med att alla i Ukraina är homofober – som om det skulle urskulda! Jämför upprördheten mot Ugandas homofoblag bland politiker och medier i Sverige.

Comments are closed.