Jag skrev för några dagar sedan om den del av kriminal-vårdens verksamhet som kallas frivården.

Det var intressant eftersom det kom en mängd reaktioner. Några skrev kommentarer här i min blogg, och något fler skrev e-post till mig. Alla har hållit med mig om vad jag skrev helt eller delvis.

Men idag fick jag ett mail från en f.d. arbetskamrat som sade att jag hade fel..

Nu råkar personen som skrev vara en av KVV:s vassaste kritiker så jag känner mig lätt undrande inför svaret. Möjligen kan det vara en sak jag skrev som kommentar i inlägget om Nyléns yttrande..?

(Nyléns rutan högst upp)

Om Nylén skrev jag:

“- Det är ett i många avseenden intressant yttrande. För det rimmar väldigt väl med vad de som slutat inom kriminalvården anser. Och bland de som arbetar inom andra verksamheter som kommer i kontakt med den myndigheten. Det kan gälla domstolar, åklagare, polis, socialtjänst, psykiatri mm..”

För det är aldrig skojigt att höra att det egna arbetet saknar kvalitet sett ur andras perspektiv. Framförallt när man saknar möjlighet att påverka arbetets innehåll, mål och medel.

Annars är ett av de mer grundläggande problemen inom frivården är att personalen saknar den naturliga yrkesidentitet som finns inom t.ex. Socialtjänsten.

Det kan bero på ett flertal saker, bland annat så är inte frivårdens personal lika homogen. Där finns t.ex. Jurister, Psykologer och Socionomer plus ett flertal olika kombinationer av fil.kand. Och alla ska de göra samma jobb..

Inom en och samma myndighet finns många olika ideologier och därav följande handlings-benägenhet. Ser man till grannmyndigheterna kan det skilja mer, och jämför man med liknande myndigheter ute i landet så kan man förledas att tro att det inte ens är samma verksamhet.

En av orsakerna är den nästan helt frånvarande vidare-utbildningen.

Jag har tagit upp detta ett flertal gånger med cheferna och ett standardsvar är:

“- Skulle vi ha mycket kurser skulle vi bli tvungna att minska på personalen.”

Med andra ord är det kvantitet i stället för kvalitet som är normen.

Skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna ska ha övervakning. Och ska jag drista mig till att översätta min egen rättsuppfattning till bildspråk så är det som om jag skulle kuta ut i gatan framför en buss.

– Det undviker jag helst eftersom risken för obehag är överhängande.

Ser man till skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna så kan de utan vidare kuta över gatan.

– För kommer det en buss så hoppar bussen helt enkelt över den som springer ut i gatan.

Denna brist på konsekvens skapar en lätt absurd situation där handläggarna får nöja sig med att klienten kommer varannan gång, inte kan/får kontrollera drogfrihet etc..

Om det är lagen det är fel på eller ej kan jag inte bedöma, men det stämmer väldigt dåligt med allmänhetens uppfattning om vilka konsekvenser en dom ska ha.

Domen innebär att de ska komma varje gång. Och domstolen, och resten av samhället, förutsätter att de dömda inte ägnar sig åt brottslig verksamhet och missbruk under den tid skyddstillsyn och/eller villkorlig frigivning gäller.

Men jag betonar åter att min kritik inte är riktad mot de på golvet utan bara mot ledningen.

Sist, men absolut inte minst, mot Justitiedepartementet, som de facto har ett direkt ansvar för kriminalvården, men vägrar att ta det.

Denna vägran har blivit alltmer tydlig under Bodströms ledning där rymningar och spektakulära fritagningar lett till en läpparnas bekännelse.

Bodström: ”- Vi ska satsa stora resurser på kriminalvården”, samtidigt som vi kan läsa i tidningarna att 40 får gå ifrån Hall och lika många Kronobergshäktet.

Krävs det en lagändring för att få verksamheten på rätt spår så är även det Bodströms bord.

Det kanske krävs att departementet lyssnar på personalen för en gångs skull..