När Babypolitikerna tar till orda



Jag har idag glädjen att ha professor Anders Björnsson som gästbloggare. Historiker och publicist, var senast redaktör för den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds (2008–2012), utgiven vid Södertörns högskola. Utkom i slutet av förra året med en studie om de svenska arbetsterapeuternas historia (”Organisationen som skapade en profession”) samt en översättningsvolym (”Kejsarbysten och andra noveller av Joseph Roth”, Atlantis). Hans politiska journaler finns på www.kontrarevolutionen.se. Vi har tidigare i denna blogg behandlat Centerpartiet, senast i inlägget ”Centern går rakt ut i högeregoismens träsk – DN:s kommentator gör tummen upp” 19/12. Som bekant, och gud ske lov, verkar det finnas olika uppfattningar inom C.

Detta inlägg av Anders Björnsson tar sin utgångspunkt i Centerparties programförslag, men breddar och fördjupar i ett centralt, känsligt medmänskligt perspektiv.

”Publiciteten kring det centerpartistiska idéprogramförslaget har allvarligt skadat själva frihetsbegreppet. Mera precist har det skadats genom att lösgöras från norm- och dygdproblematiken. Om månggifte kan godtas så måste man fråga sig varför inte också pedofili kan godtas. I bägge fallen stiger utan tvekan frihetsgraderna för dem som utövar sådan praktik. De får mer av det de eftersträvar och har längtat efter.
Annie Lööf prorätt untitled

I en alldeles speciell diskurs skulle man – om man frikopplade saken från dygd och normer – kunna hävda att också de som utsätts månggifte, det vill säga de många hustrurna (eller männen), respektive pedofili (som givetvis kan vara riktad mot bägge könen, som i fallet med sir Jimmy Savilles förlustelser), också de kan få sin frihet ökad: i det första fallet därför att de slipper gå i säng med sin partner om de inte vill, eftersom det finns något annan eller ett antal andra för vederbörande att tillgå i sin omedelbara närhet, i det senare därför att också unga människors könsdrift kan tillgodoses under erfaren ledning: med andra ord att barnen inte ska berövas något som för vuxna människor är en självklarhet.
Månggifte images

Det andra exemplet är absolut inget påhitt. I Danmark på 1970-talet (och kanske på andra platser, vid denna eller någon näraliggande tidpunkt) fanns en utbredd rörelse som ville befria barn och omyndiga ungdomar från förlegade sexualkonventioner och göra erotiska relationer mellan vuxna och underåriga tillåtna, straffria, alltså sudda ut den juridiska gränsen mellan de förra och de senare. Det framställdes som en barnens befrielserörelse: dessa skulle få något som tidigare hade fråntagits dem av en inkrökt och bigott överhet. Detta var ingen marginalföreteelse i det danska samhället. Pedofili förespråkades och utövades av människor som blev offentligen tagna på allvar.
Barn tecknat imagesCAYJZ9KV

Den som inte fick lov att gå i säng med ett barn fick sin frihet inskränkt; men också barnet förlorade något som rättmätligen borde tillkomma det. Det är klart att det fanns de som påpekade att denna normupplösning också hade sina skadeverkningar – inte bara på enskilda individer utan också på samhället som en allomfattande och omsorgstagande gemenskap. Barnens sexuella rätt var då en – visserligen perverterad – vänsterståndpunkt. I princip är den emellertid lika förenlig med vår tids superliberalism, om inte mer. Om njutning och nytta bör tillkomma alla, varför ska några sättas i strykklass? Om bi- eller polygami blir tillåtet, måste man ju teoretiskt kunna vara gift med någon som är gift med någon annan eller flera andra. Men vad är det då som gör själva giftet unikt? Måste man inte kunna gifta sig också med sin hund? Med sina föräldrar? Det vill små barn. Kärleken är ändå utan gräns.

Så är det. Det är friheten som måste ha sina gränser. Frihetsadvokater, i sin gärning och framtoning ofta tämligen auktoritära personligheter, vägrar att erkänna att det finns några politiska och sociala intressekonflikter, eftersom de har en föreställning om att samhället kan bli lyckligt och harmoniskt om alla (eller åtminstone tillräckligt många) människor får göra precis som de vill. De dyrkar egenmakten men förstår inte vad avmakt är. De ser bara vinster, inga förluster. De resonerar alltid i kvantitativa termer (högsta möjlig lycka), inte i kvalitativa (vad lycka är). Att göra smärtkalkyler är dem främmande.

Den danska politiska scenen under det sjuttiotal jag just hänsyftade på var mera galen och turbulent än svenska. Där fanns på vänstersidan en terrorism som vi i Sverige var förskonade ifrån (men som idag gärna framhålls som föredömen för dem som vill destabilisera icke önskvärda stater av typen Jugoslavien, Libyen, Syrien – dock, det få förbli en parentes). Det fanns en emancipatorisk strävan som gick ut över svaga grupper i samhället, barn till exempel. Många hamnade i klister. Friheten att hora och knarka var således inte särdeles ifrågasatt.

Problemet var att Danmark, det första nordiska land som avvecklade en egen militär försvarskraft, som inte brydde sig om att värna sin statliga suveränitet och nationella frihet, tillät så mycket – så mycket att det hamnade i närheten av Weimarrepublikens Tyskland i demokratiskt lättsinne. Det sammanfogande kittet i medborgarstaten betydde allt mindre. Staten som sådan stod, liksom hos dagens centerpartistiska programmakare, per definition för någonting dåligt, elakartat. Anti-etatismen blev överideologi, all maktutövning illegitim. Då fanns till slut plats endast för rövarbaronerna, republikhatarna, fascisterna.

Därför blev Danmark också det första nordiska land där ett populistiskt, pseudodemokratiskt politiskt parti fick ett rejält inflytande på statsstyrelsen. Sannolikt blir det mest mätbara resultatet av de centerpartistiska frihetsexcesserna att Sverigedemokraterna skördar nya lagrar. Den icke normstyrda frihetslängtan är populismens – och i slutänden fascismens – vägröjare. Och detta har inte föresvävat Centerns babypolitiker. Eller?”


intressant.se, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

DN Lena Andersson 12/1Annarkia DN 13/1 SvD Brännpunkt 15/1 Ab 15/1 ”Lööfs långfinger till miljörörelsen” Ulf Bjereld Anders Svensson, Socialistpartiet, Ja till månggifte DN:s kommentator 19/12 DN 18/12 Alliansfritt Sverige Bilderblogg Motpol SvD 18/12 AB 19/12 Expressen 16/12 DI 21/12

  7 comments for “När Babypolitikerna tar till orda

  1. 19 januari, 2013 at 14:26

    När det finns tillräckligt många frihetsälskare kan de sätta på sig likfärgade skjortor och marschera tillsammans i raka led och med järnhård disciplin och skoningslöst hat krossa alla som inte delar deras frihetsideal.

    Danmark – tja, ”there is something rotten in the realm of Denmark”.

  2. 19 januari, 2013 at 14:44

    Din kommentar får en att tänka på att handlingen är det viktiga – inte de vackra orden. Ska länka både till Hamlet och fascism!

  3. joakim
    19 januari, 2013 at 14:55

    När når ”center-stormen” (s)? När blir blåfärgen för gräll för att passa ihop med det (teoretiskt) djupröda sago-partiprogrammet?

  4. Martin Kullberg
    19 januari, 2013 at 22:16

    Förslaget om månggifte är inte så frihetligt som det låter. Det bevarar väl i grunden den hierarkiska strukturen eller understryker den, en gifter sig med många.

    Avskaffandet av äktenskapet som statligt reglerad institution är dock rimligt, då äktenskapslagen är utformad att det enbart handlar om gemensam egendom och delat föräldraansvar. Något som borde kunna lösas kontraktsmässigt och inte kräva statlig inblandning. Varför är en utökad egendomsgemenskap så kontroversiellt? Varför en är en utökad familj kontroversiellt?

    Jag förstår dock att det inte är rimligt att man kan kontraktsmässigt skriva över föräldraansvar på vem som helst, hur lättsinnigt som helst. Men egendomsgemenskapen, den borde vara trivial att öppna upp.

    • Martin Kullberg
      20 januari, 2013 at 19:17

      Men för könsmaktsordningens skull kanske det skall kvoteras in av det underrepresenterade könet i sådana konstellationer. :)

Comments are closed.