Handlar denna blogg strikt bara om politik,politik, Syrien, Ukraina, USA-imperialismen och sådant? Ja, nästan bara. Men inte till 100 % – men det beror ju på hur man konkret vill definiera politik…

Jag är glad att i min av Facebook inspirerade kvälls-mini-serie ”För ett år sedan” åter få publicera denna artikel av Ulf Karlström.

Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat inlägg här i flera ämnen. Han har berikat denna blogg med många inlägg i skilda ämnen. Detta gäller inte minst bokrecensioner. Senast såg vi en artikel om nyutgåvan av Hitlers bok ”Mein Kampf”, nu en bokbetraktelse av helt annat slag.

Artikeln.
Hur är ditt förhållande till innevånarna i Mumindalen?

Tove Jansson är en välkänd bildkonstnär och framför att författare. Hon avled 86 år gammal 2001, vilket uppmärksammades som sig bör. Emellertid är frågan om hon inte uppmärksammades ännu mer under 2014, då det var 100 år sedan TJ föddes. Flera böcker kom ut det året, inkl rena praktverk, rikt illustrerade med hennes bildkonst och förstås Muminböckerna. Hur presenteras då i allmänhet Tove Jansson?

Wikipedia skriver 2016: Jansson is best known as the author of the Moomin books for children. The first such book, The Moomins and the Great Flood, appeared in 1945, though it was the next two books, Comet in Moominland and Finn Family Moomintroll, published in 1946 and 1948 respectively, that brought her fame.
Att TJ skrev böcker som kunde läsas för och lästes av barn och ungdomar är ovedersägligt. Jag har själv ”plågat” mina barn med att läsa högt för dem ur Muminböckerna innan de själv tog över läsandet. Den erfarenheten delar jag med många pensionärer. Frågan är dock om Wikipedias karaktäristik är så bra? En som definitivt ifrågasätter bedömningen är Jukka Laajarinne i boken ”Mumin och tillvarons gåta” från 2009 och på svenska 2011 (Alfabeta Förlag).

Laajarinne skriver: ”Det dröjde inte länge innan jag märkte att Tove Jansson i sina Muminböcker hade färdats i samma djupa vatten som de…” Och ”de” var filosofer inom den tradition som vi kallar existentialismen. ”Vad är det för slags tankar som förenar Muminpappan med Sartre? Vad har Too-ticki och Heidegger gmensamt? Vad kan Kierkegaard berätta för oss om Filifjonkan?” Samtidigt som han formulerar dessa oväntade frågor är Laajarinne noga med att inte tillskriva TJ dessa filosofiska avsikter, eller detta program. Han preciserar:

”Jag påstår inte att TJ alltid skulle ha velat säga just de saker jag läser in i hennes böcker. Själv har hon till och med sagt följande: ´Jag gör inga medvetna försök att uppfostra. Jag har heller ingen tendens och allra minst någon filosofi´”
Men detta är också författaren eviga öde. Sedan hen väl har släppt ut boken, kan hen inte styra läsarnas reaktion. Det är som Kahil Gibran skriver i sin välkända bok Profeten ”Föräldrarna kan spänna bågen och skjuta iväg pilen (barnet), med sedan väl pilen släpper strängen styr inte bågen längre pilens slutliga öde.”

Existentialismen är en bred, kanske även spretig, filosofisk strömning som emanerar från arbeten av de ovan nämnde, men även Karl Jaspers och Albert Camus bör nämnas. Riktningen kan sägas ha formats under 1900-talet av Heidegger, men fick sitt ”publika genombrott” med Sartres skrift ”Existensialismen är en humanism” (1946). I centrum för riktningen står en form av konstruktiv nihilism. Det finns ingen inneboende eller medfödd mening med livet. Valspråket ”Existensen föregår essensen” betonar att det är genom att ställas inför livets utmaningar som människan skapar – väljer – sin framtid och livsform. I popversionen brukar det heta att livet är som en påse, det återstår att fylla den med något. Nu är valsituationen inte oproblematisk, då människan är utelämnad, ”dömd till frihet”, och följs i Kiergaards anda av ångest.

Naturligtvis är denna programförklaring inte heltäckande. Få skribenter ansluter sig till en sträng tolkning av programmet. Naturligtvis föds vi med vissa dispositioner, t ex det ur fonetisk synpunkt begränsade antal ljud, vilka vårt talorgan kan frambringa och många andra, naturgivna begränsningar. Dock ansluter sig flertalet skribenter till synsättet att vi är en ”tabula rasa” eller ”a blank sheet of paper”, dvs socialisationen kommer att forma oss i mycket stor utsträckning. Emellertid ger det oss inte en ”fribiljett” utan vi är själva ansvariga för våra val eller icke-val.

Hur vill då Laajarinne visa på de existensiella sidorna hos innevånarna i Mumindalen? Han pekar i 9 tematiskt anordnade kapitel på det obekanta som omger Mumindalen. Och detta obekanta konfronterar hela tiden dalens innevånare, genom att det obekanta söker upp dem. Så översvämmas dalen i ”Farlig midsommar”. Muminhuset vattenfylls och måste överges. Ja, verkligheten kan inte alltid tas för given, ty några sådana garantier har vi faktiskt inte.

Mumintrollen går i ide och känner därför inte till vintern. Emellertid vaknar Mumintrollet mitt i sin vintersömn av en dröm. Han går upp och upptäcker en helt ny, vit värld. I sin rädsla försöker han väcka föräldrarna, men de sover bara vidare. Så är han då i sann existentialistisk anda utkastad och övergiven i världen. Han blir själv tvungen att förstå den nya världen.

I boken ”Kometjakten” hotar en komet dalen. Mumintrollet och Sniff seglar med en flotte ett dystert landskap. Så upptäcker de ett tält och Snusmumriken. Den nya bekantskapen förklarar helt sonika att han slog upp tältet just för att det var en trevlig plats här. För Snusmumriken är frihetsbegreppet och ett fritt förhållningssätt så centrala att omständigheterna får omformuleras. Och så har vi återigen snubblat över en av existentialismens credon.

I ”Trollkarlens hatt” vaknar innevånarna ur sin vintersömn en vårmorgon. Världen tycks fantastisk, men så störs idyllen av en ytterligt dyster Hemul. Han har levt för att bygga upp sin mycket fina frimärkssamling, och nu är den komplett. Det innebär samtidigt att hans livsmål gått förlorat. Nu måste Hemulen sträva efter något annat. Men vad? Förslagen från de välmenande Muminvännerna räcker inte. Han måste ju själv besluta, och då står han likafullt ensam, obeslutsam och ångestfull.

Jukka Laajarinne har skrivit överraskande och underfundig bok. Vem vänder han sig till? Är det till Muminnördar, som undertecknad? I strävan att komma bort från ensamheten, solipsismen i filosofisk mening t ex nördskapet, tror jag på gemenskapen med andra. I en gemenskap där många finner glädje i Laajarinnes bok. Men det är klart, gränslös är ju inte gemenskapen, då man ju bör ha läst ett par av Tove Janssons egna böcker.

i Andra om: Hitler, Adolf Hitler, nazism,judar, Sovjetunionen imperialism, desinformation, krig, Tyskland, Politik, Sovjet, massmedia kommunism krig, utrikespolitik Andra Världskriget, demokrati kapitalism,