Medierna och makten



Dagens gästbloggare är Hans Öhrn. Han är frilansjournalist (Öhrn Reportage & Medier)
med inriktning på internationella frågor och besökte i maj besökte Syrien . Tillsammans med mig har han publicerat artikeln ”Syrien – en bricka i USA:s spel mot Kina” i FIB-Kulturfront nr 8 2012. (http://www.fib.se.) 31 augusti publicerade han här inlägget ”Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin”, den 12/9 ”Blicken på Zuma”, ”Billie Holiday, märkliga frukter och Bashar al-Assad” 28/11 samt om ett ”objektivt Syrienmöte” i svenska mediaetablissemanget 14/12.

Våra oförvitliga och sanningssökande medier utger sig gärna för att värna den lilla människan. I Sverige ägs dessa medier i sin huvudsak av två företag, Bonnierkoncernen och Schibsted. Det rör sig om rejäla bolag, med stor finansiell makt. Bonnier omsatte senaste räkneskapsåret 30 miljarder kronor medan Schibsted omsättning uppgick till omkring hälften, knappt 15 miljarder. De som har makten över dessa bolag har alltså stora ekonomiska resurser för att via medierna skapa opinioner. När det gäller Bonnier är ägarna lätta att identifiera; Bonnier är att familjeföretag och familjemedlemmarna finns strategiskt utplacerade på nyckelposter inom koncernen, vars affärsidé enligt VD:n Jonas Bonnier bygger på ”kunskapsspridning, tro på individen, yttrandefrihet och humanism”.
Bonniers untitled

När det gäller Schibsted är ägarförhållandena mer komplicerade. Vem som helst kan köpa inflytande i koncernen genom att slänga upp 350 kronor (norska) och köpa en aktie på Oslobörsen. Det behövs dock rätt många kronor för att få inflytande värt namnet. Det kan noteras att bland de större aktieägarna finns bland andra JP Morgan Chase Bank, Goldman Sachs & Co – Equity, Bank Of New York Mellon och svenska SEB och Handelsbanken.
JP Morgan 175px-JohnPierpontMorgan
JP Morgan logo untitled

Överlägset största ägare är dock Blommenholms Industrier As vars ägande i sig vindlar sig ned till en stiftelse, Tinius. Här ligger alltså den egentliga makten över Schibsted. Stiftelsen upprättades 1996 av Schibsteds dittills störste aktieägare Tinius Nagell-Erichsen. Syftet med stiftelsen var att skapa trygghet för Schibsteds tidningar och andra medier så att dessa även i framtiden kunde upprätthålla sina positioner som fria och oberoende organ. Det var väl ungefär samma upplägg Ingvar Kamprad använde sig av för att försäkra sig om sitt och IKEAS oberoende.

Av en tillfällighet, vad vet jag, bedrev dessa båda mediejättar samtidigt så kallad folklig kampanj i slutet av förra året.

Bonniertidningen GT, en västsvensk avläggare till Expressen, gick till storms mot politikerna i Göteborg och beslutet att införa biltullar. Under stridsropet ”Låt folket rösta om trängselskatten” förklarade GT:s chefredaktör att hon och tidningen drev kampanjen för att de ”värnar yttrandefriheten och brinner för demokratifrågan”.
Bonniers förlag Ab_lightbox_som_2013_493_177

Innan kampanjen startade var liberala GT allmänt positiv till biltullar i Göteborg. Det är inte så konstigt. Biltullar som koncept lanserades under 1970 talet av en moderat friherre i Stockholm men vann inte insteg i samhällsdebatten förrän förslaget anammades av en marknadsanpassad socialdemokrati på 2000-talet. Några sansade krafter inom rörelsen, bland annat förre kulturministern Bengt Göransson och delar av LO försökte hålla emot men tidsandan talade för marknadslösningar.

Biltullar är nämligen inget annat en ett avgiftsbeläggande som syftar till en privatisering av det offentliga rummet. Genom vilseledande miljöargument säljs idén om att den som kan betala för sig har rätt till egen gräddfil. Det underliggande ideologiska budskapet är att du har rätt till det du betalar för; i dag vägbanan, i morgon sjukhussängen. Ingenting av detta fanns naturligtvis med i GT:s kampanj mot biltullar. GT drev en populistisk kampanj som syftade till att sälja fler tidningar, det vill säga, dra in mer pengar till ägarna Bonnier och i förlängningen öka orättvisorna i Sverige. Trots det vällovliga syftet riktades kampanjen alltså egentligen mot dem vars yttrandefrihet och intresse GT sade sig värna, den lilla invånaren i västra Sverige.

I huvudstaden bedrev Schibsteds svenska flaggskepp, Aftonbladet, kampanj under stridsropet ”Nu granskar vi skiten”! Syftet med kampanjen sades vara att juridisk klämma åt människor som på bloggar framförde rasistiska, åtalbara åsikter enligt lagen om hets mot folkgrupp. Ett vällovligt syfte kan tyckas. Kampanjen inleddes med att man tog heder och ära av en före detta kommunalpolitiker i Täby genom att utmåla honom som vederstygglig antisemit. Rätt typiskt för denna form av kampanjer är att ondskan personifieras eller inskränks till vissa partier eller grupper. Det leder ofta till, oavsett man vill det eller inte, att större strukturer i samhället döljs, strukturer som driver fram migrationsströmmar där den lilla människan, som våra medier älskar att värna, ofta kommer i kläm.
Urban Ahlin images

Däremot gynnar dessa osynliggjorda strukturer förmodligen stora kapitalägare, till exempel de som äger medierna. Det finns uppenbarligen i Sverige i dag en oartikulerad diskurs som säger att den så kallade ”kultureliten” undanhåller ”folket” sanningen när det till exempel gäller invandringen till vårt vackra land med sina oförvitliga och sanningssökande medier. Frågan är om inte Aftonbladets kampanj bidrog till att ytterligare förstärka den diskurs. Dessutom är det ideologisk problematiskt när privatföretag (Schibsted) satsar sina enorma finansiell och juridiska resurser på att rensa i språket. Hur skulle det låta om till exempel oljebolagen började granska miljörörelsens bloggar och publikationer? Något åtalbart skulle säkert gå att hitta.
Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSE

Slutsatsen kan bara bli att det ofta går fel när medierna bedriver kampanjer. Särskilt verkar det gå snett när medierna utger sig för att driva kampanj i folket eller det godas namn. Så oavsett om man är chefredaktör i Göteborg eller kulturredaktör i Stockholm måste man nog inse att medierna alltid till syvende og sidst står på ägarnas snarare än folkets sida.


i Andra om: , , ,, , , , , , , , Schibsted , , ,, , ,

Svensson-bloggenUSA-bloggen Cornucopia 1/2Röda Berget Enn Kok Ludwig von Mises blogg 1/2 Aron Lunds artikel på engelska Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 Hogrelius tankar Erik Weimans blogg DN 1/12Bilderblogg M Omars blogg Åtta dagar. Stefan Lindgren Röda Malmö

USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SvD ClearinghouseSvD 20/12 DN 20/12 SvT 20/12 FIB-KulturfrontCornucopia DN 16/12SvD 16/12 Michel Chossudovsky 14/12SvD II 14/12 Pakistan Observer 16/12 SvD 16/12 SvD 14/12 AB 14/12 Kommunisternas blogg 13/12New York Times 13/12 SvD 16/12 Russia Today 6/12 Turkish Weekly Syrian Perspective DN 11/12 Proletären Flamman 28/11 FredsinitiativetPepprat och Rödgrönt DN 5/12 SvD 5/12 Worldcrunch Russia Today 3/12 Replik i AB 3/12 Einarsprachenvaria Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 Hogrelius tankar


2 svar till “Medierna och makten”

  1. Inga nyheter förstås, men att en vänsterblogg skriver detta medför respekt. Anders: Vi tycker olika men du är i alla fall ingen hycklare.

  2. Det är ju egentligen inte mycket att tillägga till denna utmärkta analys av av Sveriges mediavärld.
    Ägandeförhållandena är mycket intressanta i sig. Aftonbladet har de senaste åren särskilt utmärkt sig som organ för krigspropaganda. Under de två år det militära angreppet mot Syrien pågått har tidningen i ledare och ”krigsrapporter” fullkomligt sprutat ut hat mot den syriska regeringen och mot Bashar al-Assad. Journalisterna (och chefredaktören) är samtliga eniga i sina attacker. Icke en enda ifrågasättande text. Inte ens på kultursidan som i andra sammanhang vill visa sig något fristående. – De andra borgerliga tidningarna intar självklart samma ståndpunkt. Men inte fullt så hätskt. Misstanken att det amerikanska ägandet i tidningen spelar roll i vad jag kallar krigshetsen ligger nära till hands.
    Ulla Johansson