Idag är det 120 år sedan Mao Zedong (Mao Tse Tung) föddes. Detta uppmärksammas stort framför allt i Kina. Mao hyllas med påtagligt positiva omdömen och en gallupundersökning visar att en stor majoritet anser att hans förtjänster vida översteg hans brister.

Kommunistpartiets tidning ”Folkets Dagblad” skriver ”Mao Zedong föddes år 1893 i byn Shaoshan Village Hunanprovinsen i centrala Kina. Han dog vid 83 års ålder. Som den främste grundaren av Kinas kommunistiska parti (KKP) är Mao en av de viktigaste personerna i Kinas moderna hisoria. Kamrat Mao Zedong var en stor marxist, proletär revolutionär, strateg och teoretiker. Han var vidsynt och inspirerande. Än idag lever Mao vidare i många kinesiska människors hjärtan och förblir en evig inspiration för människor över hela världen. Aktiviteter som markerar den 120:e årsdagen av hans födelse har hållits i hela Kina nyligen.” För att uppmärksamma Maos födelsedag har de lokala myndigheterna i Shaoshan har spenderat motsvarande 2000 miljoner svenska kronor på 12 projekt med mottot att de ska vara ”högtidilga, enkla och pragmatiska”.

Kinesiska Global Times Global Poll Center har nyligen genomfört en opinionsundersökning via telefonintervjuer och e-mail med deltagande av drygt 1000 personer i åldern 18 år och äldre i Peking, Shanghai, Guangzhou, Chengdu, Xi’an, Changsha och Shenyang.

Mer än 85 procent av de som svarat menar att fördelarna med Mao Zedong var avsevärt större än hans misstag (”the merits of Mao Zedong as greatly outweighing his mistakes”). Över 90 procent av de tillfrågade hyser vördnad eller respekt för Mao.
Personer i åldern över 50 och med gymnasie- eller yrkesskoleutbildning är mer benägna att vörda Mao, medan de svarande som har en kandidatexamen eller högre examen har en tendens att vara kritisk mot honom.

Nästan 90 procent av de svarande anser att Maos största förtjänst är att han grundat en självständig nation genom revolutionen, medan nästan 60 procent beundrar honom för att ha förespråkat idén om att tjäna folket och sprida begreppet rättvisa.Att arbete för ökad rättvisa är den näst mest populära av Maos förtjänster är förståeligt och det är ett av skälen för att människor saknar Maos tid (era) eftersom skillnaderna i välstånd nu är så stora” uppger Zhao Zhikui, forskare vid Akademin för marxism under Kinas akademi för socialvetenskap och menade att detta borde vara en signal till myndigheterna.

Enligt rapporten uppskattar nästan hälften att Mao gjorde Kina till en kärnvapennation, liksom att främjade kvinnors frigörelse.
Nästan hälften berömde hans insatser för att bygga upp relationerna mellan Kina och USA medan 55 procent framhöll att han stärkt Kinas internationella ställning. Drygt 45 % ansåg att Kinas industriella och ekonomiska system gjort stora framsteg under Maos ledning.

Nästan 80 procent av de tillfrågade anser att Maos största fel var att starta kulturrevolutionen (1966-76) medan cirka 60 procent är kritiska till det stora språnget (1958-1961). Knapptt hälften anser att han borde ha förhindrat personkulten kring sig själv.

Egna kommentarer

Själv blev jag intresserad av Kina i slutet av 1960-talet under Kulturrevolutionen. Många av oss på vänsterkanten såg Kulturrevolutionen som ett försök att under kinesiska förhållanden motverka de klasskillnader och den partibyråkrati som vuxit fram i Sovjetunionen, och att särskilt engagera de unga. Detta var också ett uttalat syfte med Kulturrevolutionen. Vi gillade också att man inte verkade avrätta kritiserade partipampar och andra, som i Stalins Sovjet. Den näst mest kritiserade kapitalistfararen Teng Hsiao Ping togs till nåder och återvände med full vigör för att några år efter Maos död just starta med att införa kapitalism i Kina. Mao och andra marxister menade att Mao var i en fas på väg att utvecklas till ett socialistiskt samhälle, en kanske lång etapp före ett kommunistiskt samhälle.

Maos initiala bedömning om Teng var alltså riktig. Att man skickade ut folk på landsbygden var ett försök att motverka klasskillnader, även om man kunde förstå att det säkert var olika på olika ställen och ”nyttan” högst varierande. Och man kunde föreställa sig att folks bedömningar om vem som lutade åt kapitalism och egna förmåner ibland var osäker, och ibland grundad på gedigen erfarenhet av vederbörande. Man hade möten där de kritiserade hängdes ut, fick höra anklagelser och mer eller mindre kunde försvara sig. Vissa överdrifter i rapporteringen kunde man reagera mot.

Min bedömning grundades vid sidan av litteraturstudier också på offentliga möten och samtal med svenskar som besökte Kina under Maos tid eller snart därefter. Förutom alla positiva rapporter från vänsterfolk som besökte Kina alltsedan mitten av 1960-talet minns jag den dåvarande moderate riksdagsmannen Hans Wachtmeister (m), Blekinges rikaste person som i Blekige Läns Tidningar och på ett möte i Karlshamn berättade mycket positivt om sina intryck från en resa till Kina omkring 1977. Läraren och den moderate kommunalpolitikern Lars Dreje reste runt i Kina i mitten av 1970-talet.

Full av entusiasm och iklädd Mao-kostym berättade han om Kina vid ett möte i Olofström. Jag minns att han sa att han litet i smyg försökte se om människor var missnöjda, men han såg inget missnöje. Jag minns att han berättade att han i smyg försökte se om människor var missnöjda för att då försöka fotografera detta – men han misslyckades. Mina borgerliga svärföräldrar var också positiva efter en Kina-resa 1976 eller 1977. På ett annat möte i Olofström hörde jag i slutet av 1970-talet kronprinsens/Kungens gymnastiklärare i Sigtuna (Bo Någonting – minns ej efternamnet) berätta om sina 6 Kina-resor från 1962 och framöver. Ja, han berättade om fattigdom och knapphet i Kina i början av 1960-talet, men han nämnde att inte såg någon direkt nöd. Visst förstår jag att de inte såg de mest ”problematiska” delarna av Kina.

Mao Zedong noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.

Dessa erfarenheter aktualiserades då jag förra hösten läste en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch.

Intervjuaren:Tidigare var du kritisk mot Sovjetunionen och sa att det var ett totalitärt, ”statskapitalistiskt land”. Anser du att andra förment kommunistiska länder som Kina, Nordkorea, Kuba och Vietnam förtjänar liknande kritik?
Chomsky: De förtjänar en hel del kritik, men de är tämligen olika sinsemellan. Jag vill inte ge några betyg, men en del som de gjorde var bra. Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.”
Vad säger statistiken?
Jag vet inte hur Noam Chomsky gjort sina beräkningar, men antar att han jämfört utvecklingen i Kina med den i Indien.
Tillväxten i Kina var mycket god under Maos tid, omkring 10 % per år, dvs. lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960, 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellisvlängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år.
Källa: Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008).

Inget vet med säkerhet om Kina hade haft samma, bättre eller sämre BNP om Maos politik fortsatt. Men vi har all anledning att tro att tryggheten, jämlikheten hade varit större och arbetslösheten närmast obefintlig. Många menar att den statliga planekonomin och frånvaron av stor ojämlikhet varit en viktig förutsättning även för framgångar i Kinas ekonomiska. Många marxister anser att Kina återgått till kapitalismen, dock inte den kände marxisten Samir Amin (Monthly Review). Detta återstår att analysera vid annat tillfälle.

i fred, politik, Kina, medellivslängd, Indien, krig, kriser, information, ekonomi, kapitalism, socialism, deinformation, Mao, kultur, revolution,

Folkets DagbladGlobal TimesNyhetsbankenDN 26/12 Intervju med Noam Chomsky Data från Världsbanken Tianmi Röda Malmö The Eastern Post 111012 Jharkand Mirror 111012 Racchiexpress The Hindu RDF:s hemsida Bloomberg Multidimensional Poverty Index DN SvD Indiensolidaritet