Den här artikeln publicerades för första gången för ett år sedan här. Jag upplever att ”de stora frågorna” inte besvarats – åtminstone har jag inte sett svaren.
Den som har svaren ombeds att skicka in dem (ett eller flera svar) hit snarast!
Och alla andra är välkomna!
Detta är främst ett gästblogginlägg av Ulf Karlström (se nedan) som legat på jäsning sedan förra våren. Jag har flera inlägg vilande. I detta fall har jag väntat och väntat på att massmedia ska uppmärksamma Max Tegmark. Nu finns han på hela första sidan på tabloidtidningen Dagens Nyheter Lördag, som behandlar honom i en artikel på 6 sidor.
Titeln på DN:s framsida är ”Max Tegmark och de största frågorna i universum.” DN:s Maria Gunther möter den svenske världsledande kosmologen”
Jag återger texten på första sidan i artikeln ”Vi måste vinna tävlingen mellan tekniken och visdomen om hur vi använder den. Hela universum blir meningslöst om vi utplånar oss själva menar Max Tegmark, en av världens främsta kosmologer. Han tror på många parallella världar men gör allt för att rädda vår egen. Han vill utforska universum utanför oss och inne i våra huvuden, ogillar dystopier och menar att allt egentligen handlar om matematik.” Knappast okontroversiellt, eller hur?
Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat inlägg här i flera ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?” Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen. Han har skrivit om unga vuxna, om science och fiktion, ”Jag känner mig ledsen” sa Anders Wijkman och ”Skall vi tala om raser?”
Han har också skrivit om GMO, genmodifierad gröda bl.a.i inlägget ”Hotet mot livet – den genetiska manipulationens dolda agenda” 31/1 2014 och 4/3 2014 ”Hur ska vi förklara vad som sker?” Inlägget 25 maj handlade om Första Världskriget och det senaste 2/7 om köttkonsumtion och hälsa. I mitten av juli 2014 kom en recension av Costas Lapavistas bok. Därefter har följt flera artiklar i skilda ämnen. Senast publicerades ett inlägg 15/1 om Erik Gandinis film om Sverige som ensamhetens rike. En artikel om Hitlers ”Mein Kampf” samt en annan artikel ligger i pipeline.
Detta blogginlägg handlar om världens smartaste svensk fysikern och kosmologen Max Tegmark som får KTH:s stora pris 2015. Han är professor i fysik på MIT (Massachussets Institute of Technology) som fostrat många Nobelpristagare och går i fotspåren efter populärvetenskapliga portalfigurer inom astrofysik som Carl Sagan och Neil deGrasse Tyson. ”Utan kosmologi vore det som om mänskligheten led av Alzheimers sjukdom, förvirrade över var vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg,” säger Max Tegmark passionerat om sitt ämnesområde. Den erkände vetenskapsreportern och fysikern Robert Matthews har utnämnt honom till Nobelpristagarens Richard Feynmans enda sanna efterträdare. Så här lyder motiveringen till priset:
”Genom att vidga och utveckla våra perspektiv på såväl matematiken som på universum ökar kunskapen om kosmos. Fysikern och kosmologen Max Tegmark kombinerar en gedigen forskargärning med lika delar mod, skarpsinnighet och kreativitet genom att utveckla nydanande idéer och verktyg. Hans teorier sätter vår planet i ett större och för framtiden avgörande sammanhang.”
Ulf Karlströms artikel.
Fjolårets (2014) bokrea innehöll som vanligt mest skräp, med berg av den infantila deckargenren. Men, som alltid, hittar man också pärlor. En sådan var Max Tegmarks ”Vårt matematiska universum”, med undertitel ”Mitt sökande efter den yttersta verkligheten” (Volante förlag, 2014). Mitt i förtjusningen över en prisbillig bok förskräcks man över att förra årets böcker återfinns i rean. Lagerhållning, vad är det för något, sa förlagschefen. Eller har boken sålts dåligt, och därför dumpades på rean?
Tegmark, som i baksidespresentationen benämns ”Mad Max”, är professor vid fysikinstitutionen vid MIT i USA. Det som gör honom intressant är att han upprätthåller två roller, dels elitforskare i fysik, dels intresserad av det lite diffusa gränslandet mellan fysik och filosofi, där inslag av skattningar och spekulation ingår. Huvuddelen av professionella fysiker tycks inte uppskatta Tegmarks ”vid-sidan-av” verksamhet. Han redovisar ett utdrag ur ett brev från en välkänd professor där denne skriver att om inte Tegmark drar en skarp gräns mellan sina aktiviteter med ”stolliga artiklar” och sin seriösa forskning, riskerar han att äventyra sin framtid som fysiker.
Tegmark upprätthåller sig vid de klassiska frågorna om vårt ursprung och vad verkligenheten är, det som han kallar ”den yttersta verkligheten”. Hans diskussioner skiljer sig naturligtvis från våra förfäders spekulationer kring eldar, blickande ut mot rymden. Dock är grundfrågan ytterst den samma: ”Vad består verkligheten av? Hur skall vi förklara vår värld?” Filosofin slog med Platon tidigt fast att vi kan inte begripa den; den är som ett skuggspel, vi ser inte aktörerna, bara skuggorna av dem. Långt fram på 1700-talet förklarade den stora filosofen Immanuel Kant, med visst platonskt påbröd, att vi bara delvis kan förstå världen, ty ”tinget-i-sig” undandrar sig vår fattningsförmåga.
Idag råder konsensus bland forskarna om Big Bang, även om man strider om detaljer. Religiösa fundamentalister brukar triumferande fråga: Vad kom då före BB, och svara Gud. Det är inte särskilt begåvat då vi materialister stillsamt kan fråga vem som skapade Gud. Och just den frågan – ”Vad kom före?” – lär vi aldrig kunna besvara med vårt vardagsspråk. I det språket bjuder vår syn på kausalitet att allting måste ha en början.
Tegmark urskiljer i ett övergripande, och i en första ansats, tre olika verkligheter: den yttersta, konsensus (vardags-) och den inre. Det vi har omkring oss omedelbart är vardagsverkligheten, där Newtons fysik ger bra svar. Den inre verkligheten handlar om de bilder vi har av vår egen och de andra verkligheterna.
Boken är uppdelad i tre delar: Det kosmiska perspektivet, det atomära och subatomära samt förklaringar och relationer mellan de ovan, beskrivna tre verkligheterna. Jag är själv naturvetare, men min kunskap i fysik och matte, stannar på gymnasienivån, med undantag för statistik. Det är dock inget hinder för att tillägna sig Tegmarks bok, ty den innehåller inte en enda ekvation. Däremot är den rikt illustrerade med tabeller och figurer. Tegmark är en god populärvetenskaplig författare och förklarar så gott det låter sig göras på normalsvenska.
Det är en fascinerande bild som målas upp t ex:
– vår fysikaliska värld är en matematisk struktur. Och vi får då inte förväxla matematikens språk (som vi uppfinner) och dess struktur (som vi upptäcker)
– tiden är en illusion
– matematiska strukturer är eviga och oföränderliga, men existerar ej i rummet och tiden. Tvärtom existerar rummet och tiden i dem
– världen kan således beskrivas med ekvationer, men ”en sammanhållen teori om allt” har ännu inte funnits. Tegmark talar om hypotesen om ett matematisk universum
– det finns parallella universum vilka bildar en hierarki, med fyra nivåer med stigande komplexitet.
Frågan är förstås hur vi skall förstå författarens försök till popularisering av det han vill säga, vilket ytterst handlar om matematik och matematiska relationer? Sven Öhman, tekn dr och professor em i fonetik, var i boken ”Svindlande perspektiv” (W&W 1993) mycket kritisk mot populärvetenskapens mantra om översättbarhet. Han misstrodde starkt möjligheten att översätta ett matematiskt formelspråk eller det abstrakta, vetenskapliga språket till vårt vardagsspråk. Det är vanligt att använda sig av metaforer, och Tegmark gör det mycket, men är det metaforen som tänker åt oss, eller tänker vi oberoende av metaforen? Det spridda uttrycket ”metaforernas makt” (Olof Pettersson, Carlssons 1987) antyder onekligen ett svar.
Lars Bergström, professor emeritus i praktisk filosof, är kritisk till Tegmarks sista del i boken, dvs den som gränser till filosofin; den delen är em>”mindre övertygande” (Fil. Tidskr. 1/2015:49-59). Bergström har sin bas inom analytisk filosofi och det förvånar därför inte att han slår ner på Tegmarks definition av ”den yttersta beskaffenheten hos den yttre fysikaliska världen”. Vidare menar Bergström att delar av matematiska entiteter förblir abstrakta, och hur kan en abstraktion existerar. Tal existerar, men klassen av talen existerar ej. Nu talar Tegmark om en matematisk struktur, t ex förhållandet mellan naturkonstanter, vilket Bergström verkar missa.
Hur som helst, Tegmark, har begått en spännande bok, som jag varmt får rekommendera. Den reser förvisso fler frågor än svar, men det var också Sokrates uppfattning om filosofins uppgift.
intressant.se, orättvisor, politik, kapitalism, fattigdom, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, hälsademokrati, socialism, socialt, USA, fattiga,miljardär, imperialism, skatteparadis, skatteflykt, lurendrejeri,kriminalitet, skandal,
Max Tegmark får pris CEPR recension av Lapavitsas bok Cornucopia DN om riskkapitalbolag Intervju med Lapavitsas Centrum för marxistiska studier ICIJ:s rapport DN 4/4 SvD 4/4 Ab 2/4
17 svar till “”Mad Max”, fysiken och de stora frågorna”
Vad jag förstått så vilar mycket av Tegmarks tankar på en utveckling av Andrei Lindes forskning. Huruvida Tegmarks teorier bara är flum eller har någon bäring är väl svårt för icke fysiker att uttala sig om. Tesen om att han skulle vara den ”smartaste” svensken i världen kan man väl också ifrågasätta. Och det ”fina” med Tegmarks teorier är att de är närmast omöjliga att bevisa eller motbevisa vilket ju närmast garanterar en fortsatt plats i solen i fysikerkretsar.
Hoppas du har fel i att alla betydande fysikerkretsar har övergivit verifierbarhetskravet.
Tillämpad fysik och högteknologiska tillämpningar överhuvudtaget är fast förankrade i det verifierbara. Somliga säger: The smart people are in the industry…
Peter, det finns så många mer eller mindre vilda teorier som florerar i fysikerkretsar att man känner att man nog behöver hitta på sätt att bevisa sina teorier än att hitta på nya, än mer fantasifulla än tidigare fysikergenerationers. Tegmark vet jag inte om han är fågel eller fisk (lutar mer åt fisk), det får nog framtiden utvisa dvs om man kan komma på sätt att verifiera teorierna.
Jag instämmer och jag bryr mig inte om att sätta mig in det nya om det inte finns chans till bevisning. Min favoritteori är att om den mörka materien existerar så går tiden baklänges där. Det strider isf inte mot ngn etablerad fysik och det behövs inga nya materieformer. Men det är tillräckligt konstigt för att kunna vara sant.
Två sorters kosmologi.
Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik och författare till boken ”Mörkret vid tidens ände”. Max Tegmark är professor i fysik och författare till ”Vårt matematiska universum”. De två möts i ett stjärnspäckat samtal om kosmologi, matematik och fysik. Moderator: Christer Sturmark. Inspelat den 12 december på Cirkus i Stockholm. Arrangör: Fri Tanke förlag och Kungliga Vetenskapsakademin.
http://www.ur.se/Produkter/193753-UR-Samtiden-Nyfikenhet-och-forundran-Tva-sorters-kosmologi
Spekulationer. Fluffigheter utan empiriskt stöd.
En av världens mest citerade forskare upplyses vi om av DN, med underförstådd hänvisning till ett beryktat citationsindex. Som om ett kvantitativt mått, efter företagsekonomisk modell, skulle upplysa oss om en forsknings kvalitet. I vår kvantofrena värld finns anledning att påminna om Eli Heckschers expressiva konstaterande, att siffror har en bedräglig benägenhet att se exakta ut!
Ja, hans teori om flera parallella universa kan knappast bevisas. Vilket stöd finns? Hans hypotes om matematiken ter sig likaså spektakulär, eller hur? Han har dock många vetenskapliga publikationer. Wikipedia skriver ”His research has focused on cosmology, combining theoretical work with new measurements to place constraints on cosmological models and their free parameters, often in collaboration with experimentalists. He has over 200 publications, of which nine have been cited over 500 times.[7] He has developed data analysis tools based on information theory and applied them to cosmic microwave background experiments such as COBE, QMAP, and WMAP, and to galaxy redshift surveys such as the Las Campanas Redshift Survey, the 2dF Survey and the Sloan Digital Sky Survey.
With Daniel Eisenstein and Wayne Hu, he introduced the idea of using Baryon Acoustic Oscillations as a Standard Ruler.[8][non-primary source needed] With Angelica de Oliveira-Costa and Andrew Hamilton, he discovered the anomalous multipole alignment in the WMAP data sometimes referred to as the ”axis of evil”.[9][non-primary source needed] With Anthony Aguirre, he developed the cosmological interpretation of quantum mechanics.
Tegmark has also formulated the ”Ultimate Ensemble theory of everything”, whose only postulate is that ”all structures that exist mathematically exist also physically”. This simple theory, with no free parameters at all, suggests that in those structures complex enough to contain self-aware substructures (SASs), these SASs will subjectively perceive themselves as existing in a physically ”real” world. This idea is formalized as the mathematical universe hypothesis,[10] described in his book Our Mathematical Universe.
Jan,
ja, siffror lever uppenbarligen sitt eget liv i massmedia, politik och samhällsvetenskap. När detta är sagt får vi konstatera att kvantitativ data bygger upp hela naturvetenskapen. Och det är inom den sfären Tegmark opererar, låt vara att teoretisk fysik onekligen har mutat in en egen nisch. där matematiken tycks ha stark koppling till formell logik
Någon av debattörerna var också inne på tanketråden att standardmodellen efterhand verifierade, och byggdes rejält ut. Ja, t o m överskreds, vill en del fysiker hävda. Tegmark betraktas av en del kollegor som en enfant terrible, men å andra sidan delar, t ex Ulf Danielsson mycket av Tegmarks åsikter, enligt ett inslag i Filosofiska Rummet.
Ulf Karlström
Albert Einstein uttryckte att var tid har sin sanning, vilket jag tror är huvudet på spiken. Det innebär att mer omvälvande paradigmskiften får vänta för i möjligaste mån vill man söka utvidgningar till tidigare referensramar som ansluter smidigt och inte framtvingar alltför dramatiska förändringar. Kvantmekaniken implicerar problem i det hänseendet, men klarar ändå i sin operativa utformning kravet på att minimera de paradoxala delarna som ist göder en filosofisk debatt om verklighetens natur, dock utan att kvantitativa data blir tvetydiga.
Den sanningen som Einstein lyckades utvidga var av det smidiga slaget som medförde måttliga perspektivförändringar. Men ungefär samtidigt upptäcktes att elektromagnetiska fältekvationer inte bara är invarianta för rörelse med konstant hastighet utan även för ngt så dramatiskt som rumtids-inversioner, vilket motsvarar konstant acceleration i det rörliga systemet. Den utvecklingen som följde innebar att det tidigare nämnda betraktades som ett specialfall av den teori som Hilbert och Einstein kom fram till – den sk allmänna gravitationsteorin. Men rumtidsinversioner är så dramatiskt att det inte har tagits i bruk för att tolka fysikproblem.
Man skulle kunna associera begreppet med Leibniz monadologi och med Österländsk filosofi där man möter tanken att det minsta och det största är logiskt kopplat till vartannat. Och den mikroskopiska världens oerhört väldefinierade egenskaper, atomerna är ju perfekta kloner, är svårt att förstå om man ser dem som fysiska objekt. Då väntar man sig att dom borde vara bestämda av en globalt verkande gemensam mekanism.
En del teoretiker verkar abstrahera bort det kravet och accepterar att de väldefinierade egenskaperna bara är ett uttryck för att dom är matematiska objekt.
Siffror, mätningar har varit grundläggande för fysikvetenskapens utveckling och legitimitet. Denna lyckosamma användning har efter hand tagits till intäkt för en hejdlös användning – för att inte säga ett missbruk – med mätetal som verktyg inom samhällsvetenskaperna, inklusive ekonomi, med allt vidare ringar på vattnet till den dagliga journalistiken. Tänk på ständigt förekommande påståenden av typen ”54 % av svenska folket anser att …” baserade på undersökningar, där kanske inte ens hälften av de utvalda svarat!
Den samhälleliga siffersjukan, aritmomanin eller kvantofrenin, är väl analyserad i boken The Entropy Law and the Economic Process från 1971 författad av en av de senaste hundra årens mest lysande ekonomer, Nicholas Georgescu-Roegen, av rumänskt ursprung. Verksam i USA från 1948 fram till sin död 1994. En ekonom så stor att han aldrig tilldelades fuskpriset i ekonomi!
I boken förs en intensiv diskussion kring vad som låter sig mätas, vilka begräsningar det kan ligga i begreppet rationalitet, vidare med konstateranden om att samhället inte kan fungera som automatiska reglersystem. Det var med bristande insikt om sådana begränsningar som den tidigare, folkpartistiske socialförsäkringsministern Bo Könberg vid det nuvarande offentliga svenska pensionssystemets införande förnöjsamt ville påskina, att detta skulle vara hållbart utan ingrepp (dvs. självreglerande) intill nästa istid. Verkligheten känner vi idag till alltför väl! Systemet håller inte om det var tänkt, att man skulle kunna leva på sin pension. Om modellbygge kan vara svårt inom fysiken är det nog etter värre vid samhällsbygge. I det senare fallet gäller andra krafter!
Boken Entropilagen och den ekonomisa processen rekommenderas till läsning. För övrigt, en diskussion i Filosofiska Rummet är nog inte mycket till empiriskt stöd för Tegmarks världsbild! Därutöver kan specialister på termodynamik fundera över begränsningar i giltigheten i Georgescu-Roegens slutsatser.
Människan har sysslat med genmanipulation ända sen jordbruket uppfanns.
”I vår kvantofrena värld finns anledning att påminna om Eli Heckschers expressiva konstaterande, att siffror har en bedräglig benägenhet att se exakta ut!”
Tack för den, det citatet ska jag minnas.
Till och med i en så ”jordnära” vetenskap som min, dvs meteorologin, finns det en tendens att publicera artiklar som bara är matematik. Eftersom de är helt logiskt konsistenta, så uppfattas de som att något nu har ”bevisats”. Man glömmer då att till och med Einstein och Bohrs avancerade teorier accepterades först sedan man verifierat dem observationellt. Det räckte inte med deras matematiska skönhet.
Vad gäller att popularisera, så kan skojare lätt avsläjas: de är de som får oss att förstå något alltför lätt. De har då vädjat till vårt sunda förnuft, vår vardagserfarenhet. Men nästan all ny matematisk-naturvetenskaplig forskning är ”counter-intuitive” dvs strider mot våra vardagserfarenheter.
Till sist, Pierre Gilles de Gennes, nobelpristagare i kemi 1991, sade alltid att det lättaste i fysiken var matten, det svåra är vad den betyder.
Och när ekvationerna matas med felaktig indata blir inte ens empiriska bevis giltiga.
Det påstås att tom originaldata manipulerats beträffande klimatvetenskapen. Alltså inte bara justerats vederhäftigt vilket givetvis kan vara befogat utan det lär även ha förekommit att ändringar gjorts så att ursprunglig data ej finns kvar.
Jag har ingen förstahands insyn i det. Men det finns även andra rapporter om hur ordböcker internationellt bytts ut i samtliga påträffade ex mot modifierade bakåtdaterade nytryck.
Syftet var att dölja att vissa ord ändrat betydelse. Det var ett långt mer avancerat företag än att ’bara’ fejka enstaka dokument.
Orwells tankar realiseras.
Dina fyra första rader vill jag klassa som vandringslegender. Misstolkningarna i klimatvetenskapen beror oftare på okunnighet än illvilja. Så t.ex. brukar man göra ett medelvärde av flera klimatprognoser, eller ”scenarior” som vetenskapsmännen föredrar att kalla dem (de laborerar ju med olika ingångsdata för CO2 mm). Detta medelvärde utgör ofta en rak linje som pekar uppått eller neråt, varav en del mindre kunniga vetenskapsmän drar slutsatsen att det kommer att blir varmare och varmare (alt kallare och kallare), våtare och våtare (alt torrare och torrare) för varje år.
När sedan temperatur eller nederbörd plötsligt slutar öka eller minska över flera år, så grips de av panik. Ett vanligt trick är då att visa klimatdata bara upp till säg 2008, då trenden varit tydlig.
Men hade de varit smartare hade de tittat på originalkörningarna. I ungerfär 25-30% av tiden anger de platåer eller omvända tredner. Dessa försvinner sedan vi medelvärdesbildningen.
Tänk på våra årstidväxlingar. Från januari till juni blir det ju stadigt varmare, men under 25-30% av tiden så bryts trenden. Men bara dörför att en mild mars följs av en kall april, finns det ingen som betvivlar att juni blir varmare.
Det mesta du säger är vi nominellt överens om men det oroar mig att du så tvärsäkert avfärdar rent bedrägliga inslag eftersom det då är mindre sannolikt att ni kollar upp det.
Finns det motiv för bedrägerier så finns det risk att det förekommer. Det jag läste om nånstans var rena förfalskningar av originaldokument med temperaturserier.
Det förekommer ju även allvarlig kritik från insiders om dålig dokumentation etc.
Och sen har dom ju också en mätteknisk problematik och tvistar om hur data faktiskt ska justeras vilket du ju berörde men inte problematiserade på allvar.
I många vetenskapssammanhang där makt och pengar kommer i konflikt med sanningen fifflas det. Det gäller tex inom medicin enligt insiders och även nobelpristagares insikter från för hundra år sen tigs ihjäl för att det är mer lönsamt med sjuka människor.
Det gäller sockrets inverkan vid cancer tex.
Jag litar på Vetenskapsakademins estimat om 1-4 grader under innevarande sekel men anser att debatten från etablissemangets sida förs på ett väldigt bristfälligt sätt.
Man tystar ner all debatt istf att föra den i öppen anda och den censuren bådar illa. Eftersom enormt mäktiga intressen ligger bakom klimathotsagendan sen länge vilket tex Jacob Nordangård har redogjort för i flera informativa artiklar finns det mycket goda skäl för er(?) inom etablissemanget att vara betydligt mer ödmjuka. Har du läst dom?
Det förekommer ju bara ett hetsigt ställningskrig där etablissemanget och medierna vägrar delta.
En planerad debatt ställdes in därför att tex dina kollega Per inte tordes delta.
Klimathotsdebatten sköts extremt illa av etablissemanget precis som den utrikespolitiska.
Det finns mycket att kommentera om ”klimatdebatten”. Men låt mig slunga yxan och göra ett ”Alexanderhugg”: så gott som alla debattörer uttalar sig ganska säkert för och emot. Själv har jag, bla. för att ”ligga lågt” sagt att jag anser att det är en ”30% sannolikhet att människan håller på att ändra klimatet på ett ödesdigert sätt”.
Detta brukar ”klimatskeptiker” tolka som att jag står på deras sida, mina kollegor inom klimatvetenskapen att jag motarbetar dem. Men bägge har fel, bägge visar sin okunnighet i tillämpning av elementär sannolikhetslära.
Det hela handlar ju inte om någon frågesport där vi om 75-100 får veta vem som hade ”rätt”. Det handlar om vad vi ska göra nu. Och med en 30% risk för klimatkatastrofer så står jag bakom alla eller så gott som alla förslag till åtgärder.
Skulle någon av er stiga ombord på ett flygplan där det var 1% chans att Al Qaudi satt i cockpiten? Varför inte? Det är 99% chans att dom inte gör det . . . .
Utmärkt kommentar Anders, önskar att det var mer vanligt förekommande så att man kunde känna sig mer förströstansfull om vart vi är på väg.