En sak som jag lyft på ögonbrynen för de senaste åren är med vilken intensitet ungdomar drömmer om att bli kändisar. Det handlar inte om att bli kända för att vara duktiga musiker eller idrottare utan det handlar bara om att bli just KÄNDISAR.

Det tar sig i en del fall rätt absurda uttryck då man ser s.k. såpastjärnor i utförsbacken som till och med börjar begå brott för att bli omnämnda i media. När man läser i tidningarna om detta fenomen så förefaller det som om det som gäller är att ”syns jag inte så finns jag inte”. Om iakttagelsen är riktig vet jag inte, men jag lutar åt att den stämmer.

Följdfrågorna blir många givetvis. – Varför är det så man tänker? – Är det en effekt av den nya individualismen? – Är det också något som påverkas av att media blir alltmer ytligt och slätstruket? – Är det TV-såporna som påverkar mer än vad vi tror?

När jag var i samma ålder så var det idrottare som var idoler. De byttes väl ut lite senare och de nya idolerna var musiker. Som ”lite” mer vuxen kändes det mysbart att ha blivit bjuden på champagne av Phil Lynott, kaffe av P.G. Gyllenhammar och surrat en stund med Olof Palme.

Men idoler blev de aldrig även om jag tyckte att de var duktiga inom sina gebit. Och det gemensamma för dem var att de – faktiskt gjort något – i stället för att ha uppträtt nakna i TV och gjort propellern.

Jaha, det är jag som börjar bli gammal? Är det dags att sätta gubben på ett museum?