Idag läser vi i tidningarna om advokat Thomas Martinson
som enligt uppgift från en ökänd massmördare har hjälpt till att tvätta 1,5 miljoner från det s.k. ”Arningerånet”. Minns jag rätt försvann där över 30 miljoner.

Om beskyllningarna mot Martinson är sanna eller ej kan jag givetvis inte avgöra, men jag skulle inte sätta många kronor på att han är oskyldig. För min misstro mot ”kändisadvokater” är tämligen grundmurad.

I mitten av 80-talet arbetade jag som socialsekreterare inom den kommunala socialtjänsten. En av mina klienter var häktad och vi träffades i Tingsrätten dit han kom försedd med handbojor och vidhängande kriminalpoliser. Då hans mycket berömde advokat kom några minuter innan huvudförhandlingen så placerades den misstänkte i ett fönsterlöst samtalsrum och poliserna satte sig utanför.

Kändisadvokaten tar upp något ur fickan i samma ögonblick som han går in, och då faller en liten frimärkspåse med vitt pulver ner på golvet. Advokaten plockar blixtsnabbt upp påsen och går in. Både poliserna och jag ser detta och poliserna blir minst sagt upprörda. Då kommer åklagaren i målet och de föreslår att han direkt ska besluta om husrannsakan i besöksrummet.

Åklagaren avstår med orden: ”- Nej, det blir bara ett djävla liv då.”

Nej, möjligen hade advokaten tagit med sig lite strösocker till kafferasten, men eftersom min klient var amfetaminmissbrukare så tror jag inte på den teorin.

Arbetar man några år ”i branschen” så får man höra många historier om korrupta advokater, givetvis är en hel del av dessa illasinnade skrönor, men det är väl känt att advokater förvarat stora summor, eller stora narkotikapartier, åt sina klienter.

Inte bara de. Ur polisens kassaskåp i Huddinge försvann ett kilo amfetamin på 80-talet. Och antalet kriminalvårdare som smugglat in mobiltelefoner och skjutvapen på fängelser är tyvärr inte noll..