Klyftorna i Sverige – kan de minskas?


”Klyftorna i Sverige har inte ökat under dagens regering” skriver idag de ledande folkpartisterna Erik Ullenhag och Carl B Hamilton på DN debatt. De skriver vidare ”Den största delen av den ökade relativa fattigdomen skedde fram till 2006/2007. Enligt Finanspolitiska rådet har inkomstskillnaderna varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011.” ..”Efter 2006 har olika inkomstgrupper i större grad följt varandra när det gäller den procentuella utvecklingen av de disponibla inkomsterna. Undantaget är den tiondel av befolkningen med lägst inkomster, i snitt cirka 6 500 kr i månaden, som har fått en liten minskning av den reala inkomsten under perioden. Det är självfallet beklagligt men ändrar inte den övergripande slutsatsen att inkomstskillnaderna under alliansregeringen inte har förändrats i någon större grad.”

Deras uppgifter må vara riktiga, men de redovisar inte hela verkligheten. Låt mig ta påminna om förhållanden för två grupper som inte är oviktiga även om de inte finns med i den redovisade statistiken – barn och unga. Jag diskuterar inte den försämrade situationen för arbetslösa och utförsäkrade, som de två folkpartisterna helt utelämnar i sin artikel. Och inte hur borttagande av fastighetsskatten särskilt gynnar höginkomsttagare med högt värderade fastigheter.

Enligt två centrala mått har barnfattigdomen ökat i Sverige. Detta ventilerades i Uppdrag Granskning i slutet av januari. Dock lyckades programmet inte klargöra att officiell statistik för hela landets befolkning från SCB respektive från EU är grunden för uppgifter om fattigdomens utbredning och om ökning av fattigdomen, och det gjorde inte heller Erik Helmersson i sin kommentar i DN idag under rubriken ”Fattiga barn -domedagsindustrins värde”.

Rädda Barnens index har utarbetats av en av landets ledande experter, Tapio Salonen, professor i socialt arbete i Malmö och baseras de två delmåtten låg inkomststandard (11 500 kr disponibelt i familj med en vuxen och ett barn, och 17 500 kr för 2 vuxna+2 barn) eller försörjningsstöd, vilket ger ett absolut fattigdomsmått.
Barn tecknat imagesCAYJZ9KV

Enligt Rädda barnens mått var knappt 13 % av barnen (242 000 barn) och minst lika många föräldrar fattiga. Stora skillnader finns mellan olika grupper och olika områden. Nästan vart 3:de barn med utländsk bakgrund och ungefär lika stor andel av invånarna i Malmö är fattiga enligt detta mått, jämfört med 4 % i Täby. Andelen fattiga barn varierar över tid och med konjunkturen. Barnfattigdomen ökade kraftigt under 90-talskrisen, när arbetslösheten exploderade och inkomstklyftorna växte. Fram till och med 2007 minskade barn­fattigdomen sakta men säkert. Sedan vände det. År 1991 var 15 % av barnen fattiga, år 1997 över 20 %, år 2007 var det 10,7 % och förra året var det 12,7 %, dvs en ökning med c:a 20 % sedan 4 år. Siffrorna visar också betydelsen av vilka år som jämförs.

En fördubbling av andelen barn i fattiga hushåll har skett i Sverige under de senaste 15-20 åren till drygt 13 % år 2010 enligt EU:s relativa fattigdomsmått. Detta avser andelen hushåll med en lägre inkomst än 60 % av medianinkomsten i ett land.

Medan andelen miljonärer och miljardärer i Sverige har mångdubblats på 20 år har andelen fattiga barn endast minskat obetydligt (Rädda Barnen) eller ökat kraftigt (EU:s statistik). Förra året ökade antalet miljardärer i Sverige med omkring 10 %.

Och ökningen av de ekonomiska skillnaderna och av den relativa fattigdomen går igenom i de allra flesta länder i världen genom kapitalismens utveckling de senaste 30 åren. Se mitt blogginlägg 27/9 2012.

DN skriver vidare 13/6 ”Temagruppen Unga i arbetslivet står bakom en ny kommande rapport som visar att över 112.000 personer mellan 16 och 25 år står utanför både jobb och studier. Skillnaderna mellan olika kommuner är enorm.” Siffrorna var ändå högre för ett par år sedan.

Vad tror och vill befolkningen och hur ser det ut?
Den rikaste femtedelen äger 87 procent av nettoförmögenheten enligt Statistiska Centralbyrån. Den fattigaste femtedelen äger ingenting, utan har enbart skulder. Den rikaste 1 % äger 23 % av nettoförmögenheten. Vill vi ha det så?
Enligt en opinionsundersökning, på Knapsubloggen, vill svenskarna att den rikaste femtedelen ska äga 25 procent, medan den fattigaste femtedelen ska äga 15 procent av förmögen­heten. Svenskarna tror att den rikaste femtedelen i verkligheten äger 38 procent, och den fattigaste femte­delen 10 procent. Klyftorna är mycket större än vad folk tror!
Och Ullenhag och Hamilton tiger om detta! Vad är information och vad är desinformation?

Men är detta nödvändigt?

Nej, naturligtvis inte. I ett Sverige, där medborgarna kontrollerar produktionsmedlen och våra naturtillgångar, dvs. i ett betydligt mer demokratiskt Sverige, går det att organisera bort arbetslösheten. På ganska kort tid. Hade alliansregeringen avstått från skattesänkningarna och för försämringarna för de allra svagaste i samhället hade rimligen antalet fattiga barn och ungdomar i utanförskap varit mindre!

Skördar de ökade klyftorna redan sina offer?
I DN Debatt skrev 29/1 fyra forskare att de sociala skillnaderna i dödlighet har ökat i Sverige, Norge och Finland sedan 2-3 decennier, att skillnaden i livslängd ökat mellan olika länder i världen och att den globala ojämlikheten i livslängd ökat. Av forskarna har särskilt Denny Vågerö, medlem i Marmots WHO-kommission i frågan och Olle Lundberg studerat denna fråga sedan länge. De pekar på en ”Välfärdsparadox” ”ojämlikheten i hälsa och livslängd ökar faktiskt trots ett omfattande system av sociala skyddsåtgärder” och kritiserar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson för dennes felaktiga påstående att ”jämlikheten i livslängd bland svenskarna har aldrig varit så stor som idag” (Newsmill 14/8 2012). De påminner om att ”jämlika förutsättningar för hälsa är inskrivet i den svenska hälso- och sjukvårdslagen”.

Författarna diskuterar också olika samhälleliga potentiella orsaker till de ökade hälsoskillander, på basis av en relativ omfattande forskning. De nämner inte explicit boken ”Jämlikhetsanden”, som de väl känner till. Baserad på vetenskapliga analyser fann professor Richard Wilkinson och universitetslektor Kate Pickett ett tydligt positivt samband mellan graden av jämlikhet i utvecklade länder och i USA:s delstater och olika mått på hälsa och sociala förhållanden. Boken väckte stor uppmärksamhet och fick väsentligen (mycket) positiva recensioner. ”Antagligen årets viktigaste bok” skriver recensenten i the Guardian, medan man i den aktade, väsentligen neoliberala ekonomiska tidskriften ”The Economist” faktiskt skriver ”Det är långtgående slutsatser författarna drar, men bevisen, som är smärtsamt tydligt framlagda, är svåra att säga emot”.
Observera dock att man inte med säkerhet kan relatera de ökade sociala skillnaderna i dödlighet till de ekonomiska skillnaderna, men detta är en trolig förklaring.

Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSE

Denny Vågerö: ”Huvudinnehållet i en ny politik för global folkhälsa måste handla om att reducera de enorma globala klyftorna i hälsa genom att lyfta de som släpar efter”.Han skriver att ”Det fanns tidigare en uppfattning att den globala ekonomiska tillväxten mer eller mindre automatiskt ledde till bättre hälsa för alla”, och nämner Globaliseringsrådets första rapport (Norberg 2007, sid 83-85). ”Idag vet vi att det inte stämmer”. Han nämner också att att ”Världsbankens och IMF:s roll och inflytande ofta varit negativt ur hälsosynpunkt”.

Men man kan fråga sig om största potentialen ligger i att ersätta kapitalismen med ett betydligt mer humant och mer demokratiskt ekonomiskt system baserad på planekonomi och på att befolkningen kontrollerar resurserna och produktionsmedlen på jorden i stället för en liten, liten grupp som nu. De använder sin makt och sin fångenskap i kapitalismens tvångströja till att sträva efter att i konkurrens maximera företagens vinster i stället för att producera för befolkningens behov på basis av analyser och demokratiskt fattade beslut.

Befolkningen mer beredd än man tror!
I en opinionsundersökning 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder menade endast 11 % att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. I en aktuell uppfattade 40 % av tillfrågade i ett representativt befolkningsurval i USA ordet ”capitalism” som negativt (medan 60 % såg negativt på ordet ”socialism). (http://www.politico.com/news/stories/1211/70926.html (”Capitalism is on the decline in America -at least the word is”).


intressant.se, , , , , , , , , ,, , , , , , , , , , , , ,

DN 17/6DN 13/6Knapsubloggen 13/6 Ab 17/1 Kritikerstorm mot Janne Josefsson DN antal miljardärer i Sverige Old Wolf-bloggen Anders Lindberg i Ab 17/1 DN 17/1 DN 18/1 Erik Helmersson Uppdrag Granskning 16/1 SvTSvT En av flera uppgifter från SCB SvD 16/1 Nils Petterssons bloggUng Vänsters blogg Ab 17/1 Kritikerstorm mot Janne Josefsson DN antal miljardärer i Sverige Old Wolf-bloggen Anders Lindberg i Ab 17/1 DN 17/1 DN 18/1 Erik Helmersson Uppdrag Granskning 16/1 SvTSvT
DN Debatt 29/1 DN 28/1 Svensson-bloggen SvT Uppdrag Granskning 12/12 Svd 12/12 AB 12/12 Läkartidningens arkiv

  8 comments for “Klyftorna i Sverige – kan de minskas?

  1. 17 juni, 2013 at 09:16

    ”(A)tt ersätta kapitalismen med ett betydligt mer humant och mer demokratiskt ekonomiskt system baserad på planekonomi och på att befolkningen kontrollerar resurserna och produktionsmedlen på jorden i stället för en liten, liten grupp som nu” förefaller mig vara overkill.

    Det var möjligt med full sysselsättning – och därav följande ökande reallöner för den arbetande majoriteten – under flera decennier utan en sådan apparat. Det borde vara det igen.

    Det finns ett problem med att föreslå lösningar som förefaller utopiska och inte har någon som kan effektuera dem. Det är att det verkar så långt bort att man avskriver möjligheten redan på förhand. Och så slår man sig till ro och gör ingenting.

    Bättre att ange en riktning och så får man se hur långt man kommer.

    Och riktningen bör vara folklig mobilisering för bättre villkor. Det räckte för efterkrigstidens framgångar, som bars upp av arbetarrörelsemobilisering i Norden och USA, plus antikolonial mobilisering i Indien och Kina, under 20-30-talen. Se vidare http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/12/10/hur-folkrorelser-tvingar-makten-att-bli-serios/

    Dessutom kan man fråga sig om ”planekonomi” är vad vi behöver – byråkratiskt kaos är väl minst lika jävligt som kapitalistiskt?

  2. 17 juni, 2013 at 12:01

    Det handlar väl om både-och. Folklig mobilisering för bättre villkor är förstås bra. Reformer som innebär förbättringar kan man inte gåemot. Men det räcker inte tycker jag erfarenheter visar. Vi ser hur S omvandlats från ett progressivt reformistiskt parti till ett parti som ligger så nära neoliberala kapitalismen, liksom Labour i UK m.fl. Vi ligger nära en grundläggande debatt om reformism och något mer radikalt.

  3. 18 juni, 2013 at 21:49

    Hör på TV Aktuellt att antalet svenska dollarmiljonärer (exklusive fastigheter) ökade med 14,3 % förra året till 70 000 personer. Säger något..

  4. 19 juni, 2013 at 12:07

    Hör på Radionyheterna att var tredje pensionär har en inkomst under fattigdomsgränsen. Säger något..

  5. 19 juni, 2013 at 12:57

    Visst håller jag med dig om detta. Men begreppet ”planekonomi” står både för mig och en överväldigande majoritet för ett system där en byråkrati bestämmer allt och där folkmajoritetens – inklusive ansvariga på de direkta produktionsenheterna – främsta sysselsättning är att hitta smitvägar förbi vad dessa har bestämt.

    Bloggvännen Björnbrum tenderar i det läge till att anförtro datortekniken planerandet. Men alla vi som har med datorteknik att göra varje dag vet att sånt oftast krånglar på ett eller annat vis – ofta för att man ställer helt andra krav än man trodde från början. Att då anförtro ett system hela ekonomin verkar för mig vara att lägga upp för ännu större haverier än den senaste finanskrisen.

    Perfekta system finns nog inte – men avveckling av det nuvarande kapitalistiska systemet bör nog gå två vägar, tror jag:
    – att successivt lägga över allt fler verksamheter på icke-vinstbasis (vilket kan se mycket olika ut i de enskilda fallen).
    – att successivt föra över allt fler befogenheter på de anställda på bekostnad av aktieägarna – inklusive befogenheten att utse styrelse och vd.

    På så sätt kan vi ha kvar en decentraliserad och flexibel ekonomi men slippa den nuvarande ekonomins svagheter – främst svagheten att finanssynpunkter blir bestämmande istället för realekonomiska sådana.

  6. 19 juni, 2013 at 17:01

    Har ingen direkt avvikande uppfattning.
    Det stora första steget är bilda tillräckligt stor opinion om detta och att formulera ett relevant, realistiskt och bra alternativ som tillräckligt stor andel av befolkningen tror på.

    Här några punkter för socialistisk värld för diskussion.
    Troligen måste en omvanling ske i ganska stor del av världen inom en ganska kort tidsrymd, bl.a. med tanke på den globaliserade ekonomin.
    -De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt. Redan i de mycket fattiga länderna Sovjet och Kina kunde detta ske. Man kan planera in så att alla har arbete (som gick då);
    -Kreativitet kan uppmuntras som nu;
    -Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning;
    -De som arbetar kan få betydligt större inflytande på arbete lokalt och mer aktivt delta i planeringen och diskussionen om samhällets mål – dvs. ökad demokrati;
    -Tryck-, yttrande-, religionsfrihet ska finnas – folk ska inte straffas för sina åsikter (undantag rasism etc som nu);
    -Genom att media, eller en stor del av media i alla fall, ägs av samhället blir informationen mer tillförlitligare och möjligheterna till en allsidig debatt större än nu, rimligen;
    -Om majoriteten så vill (vilket är mycket troligt) blir det ett samhälle som präglas av mycket större ekonomisk och social jämlikhet, ingen/liten arbetslöshet och större trygghet.
    -Samarbete mellan företag gör att kostsamt dubbelarbete (och industrispionage kan elimineras);
    -Självklart ska man kunna få byta jobb, oklart hur man kommer att vilja sköta det, kanske blir det olika i olika länder;
    -Miljö- och klimatfrågan kan hanteras seriöst, inte som nu.
    -Saklig och om möjligt vetenskaplig baserad kunskap ersätter vilseledan reklam -(men kan förmedlas lika slagkraftigt och ”roligt”).

  7. 20 juni, 2013 at 14:47

    I likhet med Marx avhåller jag mig från utopier (som ändå aldrig blir som man har tänkt) och föreslår inriktningar. Och då tror jag de två förslagen ovan de är mest fundamentala.

  8. 20 juni, 2013 at 15:11

    Jag är medveten om att mina punkter kan ses som utopier. Men om man idag ska plädera för ett förslag på alternativ ekonomisk ordning och ett socialistiskt samhäller mkåste man idagen samhälle ändå försöka konkretisera i några viktiga punkter. Folk måste veta vad det annorlunda, udda förslaget handlar om. Väl medveten om att folket i en bred demokratisk process kanske väljer andra lösningar. Läget i dagens Sverige är annorlunda än på Marx tid – han dog väl för idag 130 år sedan

Comments are closed.