Kapitalismens kostnader hotar vår överlevnad – gästkommentar till Lena Anderssons ”Frihet & kapitalism”



Lena Andersson har i lördags 9/3 skrivit kolumnen ”Kostnaden för avskaffad kapitalism” i Dagens Nyheter.
Jag diskuterade den i blogginlägget ”Kapitalism och frihet, Lena Andersson Dagens Nyheter” följande dag med utgångspunkt från främst följande mening i Lena Anderssons kolumn ”Men till skillnad från både genomtänkta och slentrianmässiga antikapitalister föredrar jag en värld där det finns girighet och egennytta framför att förkasta de individuella fri- och rättigheter som kapitalism uppstår ur. Dessa måste undandras oss om kapitalismen ska avskaffas, vilket för närvarande tycks vara en gångbar idé.” En livlig diskussion utbröt med närmare 80 kommentarer.

Jag har nu förmånen att publicera en kommentar från Britta Ring. Hon är en pensionerad konsumentjournalist med lång erfarenhet som aktiv i facket, folkrörelser, bl a i kvinnorörelsen. Hennes kommentar är mycket viktig och utgår från ett annat citat i Lena Anderssons kolumn.

”Kapitalismen är inte följden av en avsikt. Den är följden av frihet. Kapitalismen kan inte tas bort utan att andra friheter stryker med”, påstår Lena Andersson i en kolumn i DN den 9 mars.
Kapitalismen är inte följden av en avsikt men inte heller följden av frihet. Kapitalismen är ett ekonomiskt system som leder till etablerandet av vissa friheter men också vissa typer av tvång. Ett ekonomiskt system har inget med moral att göra. Det uppstår som resultat av samhällets ekonomiska utveckling och ändrade förutsättningar för produktionen och sättet att använda arbetskraften. Med kapitalismen uppstod ideologiska riktningar som förhåller sig till den på olika sätt, beroende på vilka politiska och ekonomiska intressen de representerar.

Den oreglerade kapitalismen framstår som fruktansvärt grym, inte p g a ondska utan pga dess existensvillkor. Den bygger på att arbetskraften säljer sig på en marknad, styrd av tillgång och efterfrågan, en marknad där arbetsköparna i konkurrens om vinsten – döda eller dö – söker största möjliga lönsamhet till lägsta möjliga kostnad. Konkurrensen och vinstjakten har varit effektiva drivkrafter för att utveckla den materiella massproduktionen och systemet står och faller med kravet på marknadens ständiga tillväxt.

Jämfört med slaveri eller livegenskap innebär arbetskraftens marknadisering en ökad frihet för underklassen, men tvånget att sälja sin arbetskraft för överlevnad är också en ständig kamp för att hävda ett försäljningspris som möjliggör ett drägligt liv. Vi kan se det i länder där arbetarrörelsen är i sin linda och arbetsköparnas makt så gott som oinskränkt. Demokratin i vårt land är resultatet av en kamp för drägligare och mer rättvisa villkor, trots det grundläggande ekonomiska systemets lagar. Dvs demokratin kräver att kapitalisterna avstår från en del av makten och vinsten för en rättvisare fördelning av produktionsresultatet. Vilket också medger vidgad yttrande- och tryckfrihet.

Dessvärre har vi nu kommit till en punkt där det kapitalistiska systemet har blivit ett hot mot både sin egen och hela klotets överlevnad. Klotet har blivit för litet för de kapitalistiska marknadernas tillväxt och råvaruresurserna blir alltmer utarmade, samtidigt som produktionen av (onödiga) prylar alstrar ett oändligt sopberg och en livshotande miljöförstörelse. Men systemet fortsätter att styra, obevekligt, trots att följderna är uppenbara, likt ett tåg utan förare.
Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSE

Tyvärr har samtidigt de demokratiska rörelserna och motståndet försvagats i stora delar av världen. Vi ser hur demokratin blir ett allt tommare skal bland annat i EU. De rika blir ännu rikare, de fattiga ännu fattigare och de demokratiska fri- och rättigheterna urholkas eller avskaffas i Grekland och andra euroländer. Samma tendenser ser vi i vårt eget land.

Att i det läget tala om ”kostnaden för avskaffad kapitalism” som en förlust av frihet är så aningslöst att man/jag bara kan häpna. Det är kostnaderna för kapitalismen som håller på att stiga mänskligheten över huvudet och det blir alltmer akut att planera för ett alternativt, hållbart och rättvisare ekonomiskt system om mänskligheten ska rädda sig själv och vårt enda klot.


intressant.se, , , , , , , , , , , , , , , ,

DN kolumn 9/3DN 2/2 2013 DN 2 2/2 SvDAB 1/2 Expressen 1/2 Flat-Jenny Blogg Röda Malmö blogg SvT Uppdrag Granskning 12/12 Expressen 12/12 Ab 12/12 Bilderblogg DN 12/12 Svd 12/12 AB 12/12 DN 20/9

SvD 20/9 Aftonbladet 20/9 Expressen 20/9SvT 20/9SR 20/9
DN 7/9 SvD 7/9 Aftonbladet Expressen 7/9
SvT 7/9
DN 6/9 ,
Occupy Wall Street 4/9 ,SvD 6/9 , Expressen 6/9 , Aftonbladet 6/9 , SvT 6/9 , Sveriges Radio 6/9 , DN 2/9 , Aftonbladet 2/9 , SvD 2/9 ,
Observer BBC undersökning 2009 Läkartidningens arkiv

  59 comments for “Kapitalismens kostnader hotar vår överlevnad – gästkommentar till Lena Anderssons ”Frihet & kapitalism”

  1. m96
    12 mars, 2013 at 11:36

    Det får nog definieras vad som menas med kapitalism i detta fallet..
    Problemet nu ær ju att inte ær mkt ren kapitalism kvar. Det blir ju bara mer och mer planstyrt av några få individer.. något som alltid varit receptet før katastrof. EU-politiker, centralbanker osv førsøker med alla medel upprætthålla ett system som hade rasat ihop vid detta laget om det slæppts fritt, pga all felinvesteringar. Nu førsøker man med konstgjord andning att hålla liv i det med stimulanser och statliga ingrepp som aldrig førr. Det ær ren planekonomi det ær frågan om och det kan bara sluta på ett sætt.

  2. Francisco
    12 mars, 2013 at 12:35

    Alternativet till att ”sälja sin arbetskraft för överlevnad” är så klart att man inte behöver jobba, vilket är vad socialismen lovar: alla ska göra vad de vill och få vad de behöver, för ett sådant samhälle skulle demokratin rösta fram om den finns chansen. Det är en otroligt naiv syn på verkligheten, någon måste arbeta för att andra ska kunna slippa, och varför skulle de göra det? För att demokratin beordrar dem? Ja, då är ju inte människan ”fri” längre. Dessutom, vad är alternativet till tillgång och efterfrågan? Hur ska man få människor att sluta efterfråga saker, som finns eller inte finns? Hela den socialistiska retoriken bygger på fantasin att om bara ”folket” fick bestämma skulle allt bli bra eftersom folket vill att allt ska vara bra, men hur detta ska gå till nämns aldrig. Vem är det som ska tillgodose allas behov? Om alla får göra som de vill, varför skulle de då utan krav på motinsats ägna sig åt att göda andra?

  3. 12 mars, 2013 at 17:52

    Många hundra miljoner är idag arbetslösa eller undersysselsatta i den kapitalistiska världen. Detta innebär enorm brist på frihet, och minskar friheten för de som har arbete. Hela den kapitalistiska retoriken bygger på fantasin att kapitalism=frihet. Produktionen sker genomgående inte efter behoven inom mänskligheten utan efter profit. Ibland sammanfaller det. Men med ett bättra ekonomiskt system skulle fattigdomen kunna mer eller mindre försvinna snabbt liksom arbetslösheten=kraftig ökning av friheten i världen.

    Professor Thomas Pogge, Yale University (2010) har med stöd av FN-data beräknat att omkring 18 miljoner dödsfall per år är relaterade till fattigdom.

    Enligt gemensamma beräkningar av Världsbanken, WHO, UNDP, UNESCO m.fl. 1998 skulle man med en satsning på ytterligare 80 miljarder US Dollar årligen, dvs. 800 miljarder totalt, under 10 år kunna ge alla jordens invånare basal sjukvård, basal utbildning, bra vattenförsörjning och bra sanitära förhållanden (Implementing the 20/20 Initiative: Achieving Universal Access to Basic Social Services, 1998). (www.unicef.org/ceecis/pub_implement2020_en.pdf). Toussaint & Millet nämner i sin bok (2010: sid 43) att dessa 800 miljarder US Dollar motsvarar 20 % av tillgångarna på 4 400 US Dollar för de 1 125 dollarmiljardärerna år 2007 enligt Forbes Magazine, mars 2008.
    En engångsskatt på 20 % för dollarmiljardärerna skulle vara tillräckligt, något förenklat!

    • Francisco
      12 mars, 2013 at 17:55

      Och igen samma fråga: vem är det som i det socialistiska samhället ska arbeta för allas bästa utan en tanke på sin egen vinning? Hur ska det gå till?

  4. 12 mars, 2013 at 19:23

    Det är förstås för egen vinning också! Både-och

    • NSUN
      12 mars, 2013 at 20:46

      I stället för en massa bloggposter om vad som inte fungerar i dag vore det betydligt intresantare med en bloggpost som beskrev hur du tänker dig att det framtida demokratiska planekonomiska samhället är tänkt att fungera.

      Varför skulle styrningen i det nya samhället fungera bättre än styrningen i dagens Svenska sjukvård? Den är trots allt också styrde utifrån demokratisk planekonomiska principer.

      • 12 mars, 2013 at 22:13

        Kommer.

        Det handlar om ökad demokrati bland annat. Kapitalismen hindrar möjlighet frihet inom viktiga områden för hundratals miljoner.

        • NSUN
          13 mars, 2013 at 08:10

          På vilket sätt skulle min frihet och inflytande över mitt eget liv öka om mitt levebröd och konsumtion styrdes av en demokratiskt fastställd plan?

          • 13 mars, 2013 at 08:58

            Jag skriver inte med tanke på din för mig okända situation, NSUN. Jag tänker på sitationen för de 200 miljoner arbetslösa, de betydligt fler som ofrivilligt arbetar deltid, för alla de med ökad otrygghet (48 miljoner i USA måste få matkuponger efter en ökning med 50 %), på de enorma problem som den nyliberala ekonomiska politiken åstadkommit inte bra i Grekland och södra Europa utan i så många fattiga länder via IMF & Världsbankens policy. En enormt mycket lägre trygghet och olfrihet än som vore möjligt. Även en klart mer reglerad kapitalism som förordas av Nobelpristagarna i ekonomi Krugman & Stiglizt vore bättre än dagens situation. Krisen hanteras helt annorlunda i USA än vad starkt USA-influerade IMF och Världsbanken förespråkar för andra länder.

            • NSUN
              13 mars, 2013 at 18:26

              Greklands ekonomiska situation är knappast ett resultat av en frimarknad, utan ett resultat av att den Grekiska staten inte haft ordning på sin ekonomi och levt över sina tillgångar år ut och år in. Som Lyxfällan för suveräna stater.

              Greklands öde är en av de farhågorna jag ser med en planekonomiskt styrd stat.

              • 13 mars, 2013 at 18:43

                Staten i Grekland har ett ansvar, liksom Goldman Sachs som hjälpte till att ge oriktigt underlag, och nu bidrar EU:s råd a la IMF:s gamla SAP-politik, som misslyckats i så många länder.
                Greklands situation (och Spaniens, Portugals, USA:s etc) är ett resultat av den misslyckade neoliberala, avreglerade kapitalistiska spekulationsekonomin.

                • Francisco
                  14 mars, 2013 at 12:01

                  Ingen ekonomi idag är ”neoliberal”, avreglerar man från jättemycket till ganska mycket är det fortfarande en blandekonomi. Det är helt sant att krisen idag beror på spekulation, men det är en följd av artificiellt låga räntor, nedpressade av staten i syfte att stimulera ekonomin och motverka lågkonjunkturer. Det är därför politiker inte ska lägga sig i ekonomin, de har ingen aning vad de håller på med. De hårdast drabbade länderna i Europa är också de mest ofria, ekonomiskt sett.

                  • 14 mars, 2013 at 13:55

                    Avregleringarna i USA under 1980- och 90-talet är en viktig del av en neoliberal ekonomisk politik enligt de flesta ekonomer. En hel del genomfördes under Clintons tid. Många i administrationen hade kopplingar till näringslivet. Dessa genomförde näringslivets idéer, där Friedmans tankar hade stort inflytande. Robert Rubin, finansminister under president Bill Clinton var ordförande i den stora investmentbanken Goldman Sachs (som stödde Obamas presidentkampanj med 1 miljon dollar 2008), liksom den siste finansministern Henry Paulson hos president George W Bush. Rubins främsta insats under Clinton var att få stöd för avskaffandet av Glass-Stegall-lagen, som infördes efter den stora ekonomiska depression 1929-33 och att avreglera finansmarknaden genom införandet av Gramm-Leach-Billey lagen 1999. Rubin avgick 1999 och meddelade genast att han blivit senior rådgivare hos den stora banken Citigroup, som fick stora fördelar av den avreglering som genomfördes under Rubins tid som finansminister. Rubin själv fick motsvarande 126 miljoner dollar i kontanter och aktier under den kommande tioårsperioden. Han efterträddes som finansminister av sin medarbetare ekonomiprofessorn Lawrence Summers, som nu är chefsrådgivare åt president Obama i ekonomiska frågor, och som 2008 fick ersättning på 5,2 miljoner dollar som en av cheferna för en hedgefond, och närmare 3 miljoner som talare för storbanker. Den nuvarande finansministern Timothy Geitner är en tidigare medarbetare till Rubin och Summers. Bland ansvariga i Obamas administration för ekonomifrågor finns tidigare toppchefer i de stora bankerna och investmentbankerna.

                    Det är näringslivets politik som genomförs, som möjliggjort de stora spekulationerna och som vållat sådan skada under lång tid. De har kraftfullt bidragit till att minska friheten på jorden, bl.a genom sin USA-IMF-stödda politiken i t.ex. Grekland, som tidigare ”lurats” av rådgivare från G Sachs.

                    • Francisco
                      15 mars, 2013 at 14:55

                      Ja alltså, om man i en totalt avreglerad och fri ekonomi förstatligar ett enda företag så är det ju en ”socialistisk” åtgärd, men samhället blir därmed inte socialistiskt så att man kan skylla alla problem på socialismen. Likaså är inte samhället nyliberalt för att delar av ekonomin liberaliseras.

    • Francisco
      12 mars, 2013 at 21:11

      Så är det ju faktiskt idag också: jag både jobbar och startar företag för egen såväl som för andras vinning. Sådan är marknadens princip: om jag ska kunna tjäna pengar måste jag erbjuda något som andra är villiga att betala för, oavsett om det är en arbetsinsats, en produkt eller ett företag. Socialister pratar mycket om att egenintresset är av ondo och frågan kvarstår: hur ska den osjälviska människan skapas? Vad är det för politisk metod som gör att girighet och egenintresse försvinner?

  5. 12 mars, 2013 at 21:04

    Din fråga är berättigad, och det kommer längre fram.

    Svensk sjukvård fungerade i olika avseenden bättre innan privatiseringen gjorde sitt insteg. Privatiseringens nackdelar framgår t.ex. av USA. Ungefär dubbelt så stor andel av BNP går till sjukvård, och den fungerar inte bra.Många är inte försäkrade eller har för dålig försäkring och får inte adekvat vård. Kom ihåg att en stor andel av befolkningen i USA är fattiga. Andelen med matkuponger har ökat kraftigt och närmare sig 50 miljoner personer. Och den läkemedelsrelaterade dödligheten är stor.

    • Francisco
      12 mars, 2013 at 21:09

      Sjukvården i USA är också hårt reglerad och knappast ett bra exempel på en sant fri marknad. Oavsett vilket är jag också mycket intresserad av en bloggpost som mer konkret förklarar hur en demokratiskt planerad ekonomi skulle kunna se ut och fungera. Fördelarna är det enda man brukar få höra om – att alla får vara med och bestämma och därmed kommer rösta bort arbetslöshet, otrygghet, orättvisor och miljöproblem – men vem är det som ska verkställa alla dessa demokratiska beslut, och hur? Hur är jag friare i en demokratisk än i en liberal ekonomi, vilka friheter är det jag har i den ena men inte den andra och hur upprätthålls de? Frågorna ställs av genuin nyfikenhet och helt utan ironi.

    • NSUN
      12 mars, 2013 at 21:26

      Hur vid det blir bättre eller sämre med en mindre del privata underlevrantörer till Svenska landsting är inte vad frågeställningen gäller, utan det är väldigt uppenbart att den planekonomiska styrningen som i dag tillämpas innom Svenska sjukvård snedvrider verksamheten. Verksamheten är också i många stycken extremt ineffektiv, (om man ska tro vad som beskrevs i DN).

      Så varför skulle det funka bättre när betydligt större och mer komplex verksamhet ska styras på något liknande sätt?

  6. 12 mars, 2013 at 22:11

    Det är inte alls uppebart att ”det planekonomiska styrningen” … ”snedvrider verksamheten” – inga belägg presenteras. Däremot har kunniga debattörer påvisat med konkreta exempel och fakta hur den ökade privatiseringen snedvrider och försämrar verksamhaten.

    • NSUN
      13 mars, 2013 at 07:00

      Om nu inte Maciej Zarembas hittat på allt han skriver om sin artikelserie i DN så är verkligen sjukvården snedvriden av det styrningsmetodiken som används (New public management).

      http://www.dn.se/Stories/stories-kultur/den-olonsamma-patienten

      • 13 mars, 2013 at 08:47

        Sjukvården har brister och jag med instämmande bloggat utifrån Zarembas artikel. New Public managemant är en modell som kommit från privatkapitalismen där den inneburit betydande problem och ofrihet för många.
        Olika frågeundersökningar visar att en betydande majoritet av befolkningen är nöjd med sjukvården.

        • NSUN
          13 mars, 2013 at 13:18

          Att delar av metoderna för styrningarna av Sveriges sjukvård ursprungligen kommer från eller snarare inspirerats av privatkapitalismen (vad nu det kan tänkas betyda?) innebär inte att det råder en fri marknad och verksamheten styrs genom tillgång och efterfrågan, utan verksamheten är fortfarande planekonomisk styrd. Utbudet, priserna, resurs utnytjande, mm, bestäms av en plan och verksamheten följs upp genom att mäta hur väl nyckeltalen i planen uppfyllts.

          Så varför skulle inte verksamhet i det nuvarande näringslivet snedvridas om ett antal politiker tar över verksamheten och styr den enligt någon bättre eller sämre planekonomisk metod? Varför skulle det inte bli som i Sovjetunionen med fabriken som tillverkar 500 kg tunga sängar eller skofabriken som bara tillverkar vänsterskor i en storlek, bara för att det var lättaste sättet att nå nyckeltalen i planen?

          • 13 mars, 2013 at 13:25

            Den betydligt mer privaiserade sjukvården i USA är betydligt dyrare och sämre inom viktiga områden.
            Vilka skulle vara så dumma idag att de tillverkar 500 kilos sängar? Däremot kan man få en mer vederhäftig varuinformation än dagens snedvridna reklamverksamhet, varjs miljarkostnader vi konsumenter betalar.

            • NSUN
              13 mars, 2013 at 18:39

              Och det Japanska system som också innehåller stor del privata aktörer är bättre och billigare än det Amerikanska, och i alla fall bättre än det Svenska…

              Med andra ord borde du ha lite mer omfattande referens än bara ett land. Sverige är trots allt inte speciellt likt USA, så jag förstår inte varför du envisas med denna referens? Hade det inte varit mer intressant med en jämförelse med länder som kulturellt, statsskick, befolknings storlek, lager, ekonomi, mer liknar Sverige? De andra Nordiska länderna och Holland ligger nära till hands.

              • 13 mars, 2013 at 18:47

                USA är den dominerande kapitalistiska ekonomin och har tydligt influerat Sverige.

              • lingon
                15 mars, 2013 at 23:48

                Fn är väl alla länders system för vård bättre än det svenska, i synnerhet efter de ingrepp som företagits från politiskt håll under de senaste åren.

                Att Sverige i mångt och mycket kikar på och eftersträvar liknande utveckling som USA på många områden torde väl vara mer än uppenbart för den som har några år på nacken och kunnat följa skeendena. Sedan att det tar viss tid innan de amerikanska trenderna fått fäste här är ju en annan sak. Kanske är det tom så att när Amerika börjat vända sig ifrån något då blommar det upp på denna sidan. Detta sagt utan att göra någon bedömning av bra eller dåligt, bara som ett konstaterande att det finns många likheter bara inte nödvändigtvis samtidigt i tid.

                Sedan vad beträffar Japan så är kanske systemet i sig bättre och billigare än i USA. Den Japanska modellen är väl närmast att likna vid en slags socialistisk kapitalism eller vice versa. Det fungerar tämligen väl tack vare att folket är så disciplinerade och faktiskt alla hjälps åt. Huruvida det i grunden är bättre än den modell som vi hade här innan klåfingriga politiker började leka affär är väl mer diskutablet.

                Man bör också ha i åtanke att Japaner under många år vallfärdade till Sverige för att studera de lösningar vi hade inom vård och omsorg. Trots att vi nu har drabbats av så mycket försämringar fortsätter de i Japan att tro på den svenska modellen, som ju inte existerar på samma sätt längre.

                Jojo, jag vet riskkapitalisterna tjänar ju betydande summor numera, så för dem är ju det nuvarande systemet bättre när man tex kunde få en hel vårdcentral för en spottstyver etc. Men för oss vanliga dödliga som kan behöva kvalificerad vård är det lite mer si och så, i synnerhet om vi befinner oss i landets glesbygder. Dvs alla får inte vara med, fast man har ju sin frihet om man vill bosätta sig på vischan, då behöver man ju inte ha tillgång till vård, skola, omsorg, kollektivtrafik och annat för ägarna olönsamt.

                Fortfarande hävdar jag att samarbete är en bättre väg att gå än konkurrens, i all synnerhet som konkurrens ofta bygger på att ett fåtal pax tar hand om det som ett flertal slavar ihop till dem, utan att flertalet nödvändigtvis har ut mer än det allra nödvändigaste av hårt arbete, där fåtalet bara håvar in den ena bonusen efter den andra.

                • NSUN
                  16 mars, 2013 at 16:06

                  Det är inte annat än att vara avundsjuk på Japanerna som inte slagit sig för bröstet och trott att de varit världsbäst på vård, skola, omsorg utan haft förstånd att granska olika modeller och ta vara på andras erfarenhet i skapandet av sitt eget. Skulle vi i Sverige få för oss att ta efter Japanerna och studera vår omvärld och lära av andra kanske vi också en dag skulle ha en fungerande vård och fungerande skola.
                  Att ”leka affär” tror jag är mycket svårt om inte omöjligt att undvika i styrningen av en planekonomi. Att omsätta verksamheten i monitära termer är ett bedrägligt behagligt sätt att styra verksamheten, allt blir siffror och statestik. Snedvridningar uppmärksammas inte så lätt, vilket gör att de lätt slår rot och sprider sig. Styrningen av Svensk sjukvård som vi båda verkar vara överens om att den fungerar dåligt är trots allt tämligen liten från ett budget perspektiv, okomplex, och geografiskt begränsad. Trots det är det omfattande snedvridningar i verksamheten. En planekonomisk styrning av en nations näringsliv är tusenfallt mer komplex, vilket gör att jag blir mycket tvivlande när jag hör att en demokratisk planekonomi ska lösa alla tänkbara och otänkbara problem, allt från arbetslöshet till miljöproblem.

                  • lingon
                    16 mars, 2013 at 18:16

                    Jodå vi kan visst vara avundsjuka på Japanerna som haft förmågan att från ett fullständigt efter andra världskriget nedgånget land kunna resa sig som de gjort. Ett land är ju dess människor, så det måste alltså bero på människorna. Analogt med det kan vi se på vårt eget land, där människorna gjort att vi hamnat där vi är nu.

                    Vi har ju just studerat hur tingen förhållit sig i omvärlden, Amerika, och tagit efter dem. Dvs vård, skola och omsorg enligt ett leka-affär-mönster med ägare, kunder och avtal istället för den tidigare modellen, som Japanerna kom hit för att studera, där man bla talade om patienter, elever och mänsklig kontakt alltså levande människor istället för siffror där resultaten manifesterar sig på hemliga konton utan insyn.

                    Såvitt jag förstått verkar dessutom debattörerna här tämligen överens om att de två huvudsystem som diskuterats de senaste dagarna inte är bra i sina nuvarande skepnader. Det har föreslagits att man funderar över ett tredje system som förhoppningsvis skulle vara vettigare än de nuvarande. Jag hävdar som sagt hellre samarbete än konkurrens. Sedan återstår förstås att slipa på ett sådant system som kan fungera optimalt för störst antal människor, och inte bara en liten del.

    • m96
      18 mars, 2013 at 15:26

      Det ær bara att leva i verkligheten så ær det f-u-l-l-s-t-æ-n-d-i-g-t uppenbart att få personer ADLRIG klarar att ta hænsyn itll alla parametrar som ingår. Det ær omøjligt. Det ær bara en superdator møjligtvis som skulle kunna klara en sån sak i en framtid. Det ær bara att se på EU.. EMU osv.. vad som hænder nær några førsøker vrida o vænda o ge konstgjord andning till nåt som inte fungerar på egen hand. Det ær samma med naturen… børjar man pilla med grejer som man omøjligt kan ha øverblick øver så uppstår en massa føljdproblem.. som i sin tur måste styras.. osv osv. Tillslut ær allting så jækla komplext att det likt romarriket faller samman av sin egen tyngd o komplexitet. MAn skapar total ineffektivitet. Just nu ær ALLTING kraftigt styrt av diverse politiker, ekonomer, centralbanker o andra dårar som tror att de kan leka gud. Har aldrig fungerat och kommer aldrig fungera.. av helt naturliga o uppenbara skæl..
      Ramar kan dæremot sættas. Så få o bra som møjligt dock. Men nu ær det ju detaljstyrning i allting. Nåt som håller på o få hela systemet att braka samman. Ju mer de førsøker pumpa upp skiten på artificiell væg desto værre blir det. Du kan knappt ens styra ditt eget famljeliv længre sjælv utan att nån politiker ær inne o pillar. Det ær så fullstændigt distortat alltihop så det kan bara vara en tidsfråga innan det brakar samman alltihop. Finns ingen framtid i detta.

      • 18 mars, 2013 at 15:40

        Har du något förslag på vad som ska göras då? Det går knappast att avskaffa politiker, ekonomer och centralbanker och styrning eller?

        • m96
          18 mars, 2013 at 18:18

          Gøra allt så lokalt som møjligt. Tillbaka till comunitys i så många sammanhang som møjligt. Så mkt lokal mat, styrning, energi osv som det går. Dvs tillbaka till så som det børjade i mænniskans begynnelse. Det vi ær anpassade før. Vi kan utnyttja modern teknik den hær gången. Det ær alldels før mkt skit i systemet nu och det mesta kan førmodligen rensas bort utan problem. Eller ja.. førutsatt att inte de som tjænar mest på o suger ut systemet før tillfællet får fortsætta hærja vidare fritt med maktens stød. Problemet ær dock att de før tillfællet sjælva ær makten som vanligt, så de kommer førsøka upprætthålla detta så længe det går. Något vi också ser alla tecken på.

          • 18 mars, 2013 at 20:24

            Ökad lokal demokrati är tilltalande. För många är valen vart 4:de år det enda demokratiska deltagandet.
            Men det finns en paradox. Via det ekonomiska systemet – med imperialistisk utsugning som viktig komponent under namnet golbalisering, genom läser och massmedia har världen krympt. Det är allt tydligare.

            • NSUN
              20 mars, 2013 at 19:33

              Kibbutz-socialism i all ära, men upplägget fungerar bäst i små kollektiv som möjligt. Varje kollektiv kommer att kunna försörja sina medlemar enbart utifrån sina egna förutsättningar och begränsningarna. Jag ställer mig ytterst tvivlande på att det skulle fungera i större mer komplexa organisationer och verksamheter.

              Men vad vet jag. Det är inget som hindrar att dagens socialister går samman och lever i kollektiv, om detta nu skulle vara lösningen på världens alla problem varför sker det inte?

              Det är bara att leda genom att vara föregångsman!

              • Francisco
                21 mars, 2013 at 11:40

                Det där tror jag är socialisternas största pedagogiska problem: det finns ju inget som hindrar dem från att starta sina demokratiska företag och sedan låta folket bestämma över dem samt ta hand om all avkastning. Att de inte GÖR det beror på att de inte VILL, de räknar kallt med att ”nån annan” ska sköta det i det socialistiska samhället. Frågan är hur det ska gå till, och det har de inga svar på.

              • 21 mars, 2013 at 23:24

                Ja, att åstadkomma en långvarigt hållbar socialism är säkert inte lätt. Det handlar bland annat om både lokal demokrati som man provat i s.k. folkkommuner i Kina, i Jugoslavien samt också planering och organisation för hela ekonomin.
                Att dagens socialister bildar kollektiva ekonomier inom kapitalismen löser inte de stora problemen i dagens kapitalism

  7. lingon
    15 mars, 2013 at 23:58

    Fö tycker jag Britta Rings text utmärkt väl beskriver det kapitalistiska systemet med sina fördelar respektive nackdelar på ett särdeles elegant och pedagogiskt sätt. Minsta lilla barn kan ju tydligt inse vad det handlar om, och torde nu med lätthet förstå vilka konsekvenserna är och blir.
    Strålande!!

  8. 16 mars, 2013 at 12:16

    Kort kommentar till Franciscos inlägg igår kl 14.55:
    Gud ske lov har världen inte sett ”en totalt avreglerad och fri ekonomi”! Däremot är mängder av kvalificerade ekonomer som Krugman och Stiglitz på det klara över att avregleringarna av den finansiella marknaden – som skedde av Wall Street-ekonomer i Bill Clintons tjänst och som Obama knappast rört- var en central orsak till spekulationsekonomin, den stora finansiella krisen och den stora ekonomiska krisen utfört av världens ledande finansinstitut – okunniga och ansvarslösa. Värden för tusentals miljarder (svenska biljoner) kronot försvann i ett nafs och miljoner och åter miljoner blev arbetslösa och fick det sämre. Och så räddas de stora bankerna av de vanliga löntagarna via staten – en slags socialisering blev räddningen i USA och annorstädes.
    Med Franciscos system bleve det ännu värre.

  9. Francisco
    16 mars, 2013 at 17:07

    Du kan inte skylla blandekonomins misslyckanden på den fria marknaden, det är oärligt. Igen: om en ekonomi är totalt reglerad och ett enda företag privatiseras är samhället inte nyliberalt, lika lite som det är socialistiskt om ett enda företag förstatligas på en fri marknad. Sen rekommenderar jag dig att läsa Johan Norbergs genomgång av krisens orsaker. Aha, en nyliberal tänker du. Ja, men hans analys är bredare än så, han kritiserar såväl stater som institutioner och privata företag, alla hade en del i det som har hänt. Men igen, du gör det oerhört enkelt för dig när du låtsas som om hela världen är nyliberal och därför har vi en kris. Det är helt enkelt osant. Vad gäller Krugman är hans enda svar ständigt med stimulanser, dvs att låna ännu mer pengar som inte finns. Att någon kan ta det tramsandet på allvar övergår mitt förstånd.

  10. 16 mars, 2013 at 17:26

    Statens roll har förstärkts inom kapitalismen då den räddade den nyliberala ekonomin vid den ekonomiska krisen senast.
    Johan Norbergs bok ”Till Världskapitalismens försvar” har jag studerat grundligt för några år sedan, och jag har läst två av hans senare böcker och några artiklar.
    Hans urval av fakta är starkt selektivt och hans slutsatser är därefter. Det är nog ingen större svårighet för en beläst vänsterman att analytiskt och intellektuellt vederlägga Norbergs teser.

  11. Francisco
    18 mars, 2013 at 10:57
  12. 18 mars, 2013 at 12:53

    Ja, det är glädjande. Man hänvisar till en rapport som använder Multidimensional Poverty Index (MPI), som kom för några år sedan och är ett bättre mått än Världsbankens mått som endast baseras på beräknad inkomst. Med MPI finner man vid senaste jämförelsen att andelen akut fattiga (MPI:s term) är c:a 50 % högre än andelen extremt fattiga (lever på 1,25 dollar/dag, PPP-justerat) som är WB:s mått.

    Men det kunde ändå vara betydligt bättre – se längre ned.

    MPI är en produkt av två tal, dels andelen fattiga i befolkningen och dels den genomsnittliga intensiteten av fattigdom baserat på den andel av mått (dimensioner) som hushåll genomsnittligt är fattiga på. Uppgifterna till MPI kommer främst från tre olika frågeundersökningar till hushåll och omfattar enligt de senaste uppgifterna 109 länder med 5,3 miljarder människor, 79 % av jordens befolkning. MPI anses vara lätt att beräkna och tolka och anses även vara intuitivt och robust, då t.ex. 9 % av jämförelser mellan länderna ej ändras om man sätter gränsen för fattigdom till 20 % eller till 40% av de vägda indikatorerna.

    Enligt Världsbanken är nästan 1/3 av barnen i u-länderna undernärda och detta är den bakomliggande orsaken till 55 % av alla dödsfall bland barn. Professor Thomas Pogge, Yale University (2010) har med stöd av FN-data beräknat att omkring 18 miljoner dödsfall per år är relaterade till fattigdom.
    Enligt gemensamma beräkningar av Världsbanken, WHO, UNDP, UNESCO m.fl. 1998 skulle man med en satsning på ytterligare 80 miljarder US Dollar årligen, dvs. 800 miljarder totalt, under 10 år kunna ge alla jordens invånare basal sjukvård, basal utbildning, bra vattenförsörjning och bra sanitära förhållanden (Implementing the 20/20 Initiative: Achieving Universal Access to Basic Social Services, 1998). (www.unicef.org/ceecis/pub_implement2020_en.pdf). Toussaint & Millet nämner i sin utmärkta bok ”Debt, the IMF and the World Bank” (2010: sid 43) att dessa 800 miljarder US Dollar motsvarar 20 % av tillgångarna på 4 400 US Dollar för de 1 125 dollarmiljardärerna år 2007 enligt Forbes Magazine, mars 2008.
    En engångsskatt på 20 % för dollarmiljardärerna skulle vara tillräckligt baserat på siffrorna från 2008, lite förenklat! – Siffran från 2008 är föråldrad. Antalet dollarmiljardärer har ökat till drygt 1 400 (se tidigare blogginlägg här om Kina), deras genomsnittliga förmögenhet är större, och förbättringar torde ha skett sedan 1998.

  13. Francisco
    18 mars, 2013 at 15:10

    Ja, vänstern ser ju alltid fördelning av befintliga resurser som det väsentliga, inte skapandet av nya. Sanningen är ju att fattigdomen har minskat som ett resultat av att framför allt Kina har liberaliserat sin ekonomi och släppt den statliga kontroll som ledde till misären tidigare under 1900-talet. Det är bland annat detta Johan Norberg skriver om. Det vore intressant att se dig bemöta hans teser både om välståndet i världen och om finanskrisens orsaker.

  14. 18 mars, 2013 at 15:37

    Under Mao Tse Tungs tid visade Kina också en ofta mycket fin ekonomisk utveckling, tidvis omkring 10 % per år, dvs. lika bra som nu, trots misstag t.ex. under det Stora Språnget 1958-60. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år. Efter Maos död för 37 år sedan har medellivslängden i Kina dock ökat med några år.
    Källa:Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008.

    Noam Chomsky, vänsterman och lingvist, säger i en intervju i Counterpunch ”Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Där sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. Det är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.”

    I Dokument Utifrån 3/3 diskuterades Maos Kina Mao noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande medicin. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna. Dessutom genomförde Mao omfattande jordreformer som frigjorde hundratals miljoner kineser från slaveriliknande förhållanden, vilket vi påminns om av Åsmund Egge i Klassekampen 15/12 2012, sid 33.

    Den statliga kontrollen över ekonomin och annat är stark i Kina. Framgick med all tydlighet i Dokument Utifrån igår. Den fortsatta snabba tillväxten bygger nog delvis på arvet efter Mao i dett avseende. Och den starka statliga kontrollen bidrog starkt till att Kina klarade krisen ovanligt bra. Råden från Nobelpristagaren Stiglitz bidrog kanske också. Han har en helt annan syn på krisen, dess orsaker och vad som bör göras än den upphaussade J Norberg. Jag har i tidigare blogginlägg något och ska längre fram gärna bemöta hans teser.

    Inget vet med säkerhet om Kina hade haft samma, bättre eller sämre BNP om Maos politik fortsatt. Men vi har all anledning att tro att tryggheten, jämlikheten hade varit större och arbetslösheten närmast obefintlig. Många menar att den statliga planekonomin och frånvaron av stor ojämlikhet varit en viktig förutsättning även för framgångar i Kinas kapitalistiska ekonomi.

    Wilkinson och Pickett har i boken ”Jämlikhetsanden” (se min recension i http://www.lakartidningen.se/arkiv) och dess uppföljare påvisat ett positivt samband mellan ökad nivå av jämlikhet och lägre nivå av olika hälsoproblem och sociala problem. Under Maos tid var jämlikheten markant bättre än i dagens Kina. Med all sannolikhet har hälsoproblem och sociala problem ökat även i Kina till följd av den ökade ojämlikhet.

  15. Francisco
    18 mars, 2013 at 17:02

    Vet inte om min kommentar fick komma med, men min huvudsakliga poäng var att Indien liberaliserade sin ekonomi först 1991 när planhushållningsprojektet hade nått vägs ände. Det är också magstarkt att önska sig tillbaka i tiden vad gäller Kina när den öppnade ekonomin har lyft hundratals miljoner ur fattigdom de senaste decennierna.

  16. 18 mars, 2013 at 17:38

    Jag har inte skrivit att jag önskar något tillbaka, bara väckt frågan om man kunde ha lyckats ännu bättre i viktiga avseenden med den gamla politiken eller en mindre modifiering av denna. De ekonomiska klyftorna har ökat mycket i Kina. Otryggheten har ökat för hundratals miljoner enligt olika uppgifter.
    Indien har alltis varit kapitalistiskt, men hade starkare statlig styrning före 1991.

    • Francisco
      19 mars, 2013 at 10:10

      …och där tror jag igen att du definierar kapitalism ungefär som ”när det är dåligt” och socialism blir då lösningen i och med att det är ”när det är bra”. Det är alldeles för enkelt, och vad jag har försökt visa i våra diskussioner är att socialismen är en METOD. Det är inte så enkelt att folket röstar bort otrygghet, arbetslöshet, fattigdom, ojämlikhet och miljöproblem och så BLIR det så, men så låter det när ni socialister argumenterar. Kapitalism är inte heller när det FINNS arbetslöshet, otrygghet osv utan är också i princip en politisk metod som tillåter det fria utbytet. Du kan ha synpunkter på vad det LEDER till, men att påstå att en ”demokratisering” av ekonomin vore lösningen är för enkelt, speciellt när du inte är intresserad av att diskutera hur en sådan faktiskt skulle fungera i praktiken, dvs: hur skulle alla demokratiska beslut verkställas och upprätthållas? Den posten vill jag se i framtiden.

  17. 19 mars, 2013 at 11:19

    Socialismen beskrivs (mycket) olika av olika författare och ideologer. Jag är en slags anhägnare till Marx synsätt, bland vilka det finns olika schatteringar. Även om Marx aldrig närmare beskrev hur han uppfattade att ett socialistiskt samhälle är det klart att det i denna mening innebär en stor skillnad mot dagens kapitalism. Den kan genomföras via val, eller genom revolution. Genom revolutioner har ibland stora ändringar skett, t.ex. engelsmännens revolution i kolonin norra Amerika mot engelsmännen, vilket ledde till att USA tillkom 19976. Den franska revolutionen 1789, den ryska, den kinesiska osv.

    Hur pass benägna tror du att de härskande inom ekonomin (preciseras ej här) är att acceptera ett val, som resulterar att de förlorar sin makt och en stor del av sina tillgångar?

    Kan instämma i att det inte är så enkelt att bara rösta bort otrygghet etc – men det är ju självklart att åtgärder måste vidtas, att en föreslagen politik måste genomföras, annars blir det bara tomma ord.

    Kapitalismen har inneburit kraftigt ökad och ökande arbetslöshet i många länder under de denaste 30 åren. All statistik visar det. Otryggheten har ökat i många länder, som USA, Storbritanninen, Grekland, Spanien, Portugal, Cypern, Sverige (nedskärningar i social välfärd). Vi har alltså empiriska fakta.

    Kapitalismen är i realiteten inte baserat på fritt utbyte – det är i mycket en fiktion. Ett allt färre antal storbolag dominerar alltmer av ekonomin inom sektor efter sektor, och de rika länderna har via IMF,WB och WTO kunnat driva igenom handelsvillkor som missgynnar de fattiga länderna. Inte minst Nobelpristagare Stiglitz har skrivit om detta. Bare litet data från USA i en tabell.

    Industrigren 1992 2007
    Mat och dryck 15 28
    Hälsovård 25 54
    Allmänna handelsvaror 47 73
    Stormarknader 18 32
    Bokhandlare 41 71
    Datorer och programvaror 26 73
    Källa: Economic Census 1992 och 2007. American Factfinder. US Census Bureau, 2011.

    Ang hur ”de”t ska se ut i praktiken:
    Förslag kommer.

    Ang J Norberg: Var finns hans beskrivning av krisen som du vill att jag ska kommentera?

    • Francisco
      19 mars, 2013 at 11:55

      Nu kategoriserar du ”kapitalism” ungefär som ”det vi har idag” när du är mycket väl medveten om att det rådande systemet är blandekonomi med olika grad av statligt inflytande. Jag håller i allra högsta grad med om att dagens system fungerar dåligt, frågan är om socialismen historiskt har fungerat bättre. Sovjetunionen, Kuba, Kina, Indien, Nordkorea och nu sist Venezuela är ganska bra bevis för att så inte är fallet. Det är därför jag menar att du gör det för enkelt för dig när du låtsas som om socialism för individen bara skulle innebära ökat inflytande och ökad makt, och att man då som individ skulle kunna rösta sig till ett bättre jobb, mer pengar, mer ledighet och trygghet osv. Så är det givetvis inte, och jag ser fram emot förslaget kring hur det ska fungera i praktiken. När det gäller Norberg kan du läsa boken En perfekt storm som går igenom förloppet på ett bra sätt.

      • 19 mars, 2013 at 15:11

        Boken ”En perfekt storm” har kommenterats av andra. Se

        http://www.etc.se/nyhet/en-perfekt-storm

        http://www.expressen.se/kultur/bocker/johan-norberg–en-perfekt-storm/.
        I denna rescension i icke-socialistiska Expressen skriver rescensenten ”Om man som läsare har den enkla åsikten att demokrati och marknadsekonomi är två bra system som emellertid har sina brister, och om man vill få en bättre idé om hur de två systemen bäst kan befrukta varandra, då ger inte den här boken särskilt mycket.
        Det blir till slut en sorts skönhetstävling mellan marknad och demokrati som är till hälften irriterande, till hälften trist.
        Så om Johan Norberg verkligen vill göra en insats för sin älskade kapitalism, borde han ge upp sitt reflexmässiga försvar och i stället ägna sig åt konstruktiv kritik. Inget system har väl någonsin haft ett underskott av den varan.”

        Inte särskilt lockande. Men jag ska åter läsa sista kapitlet.

        • Francisco
          19 mars, 2013 at 15:34

          Recensenten har tydligen inte läst boken ordentligt då den just är starkt kritisk till väldigt mycket, både hur företag, stater och ”vanliga människor” har agerat. Poängen är ju också att man inte kan skylla på ”den fria marknaden” (som Norberg förespråkar) när marknaden inte är fri. Med samma logik skulle man kunna kalla hela Europa socialistiskt bara för att det finns statlig inblandning i ekonomin, men det skulle du väl inte tycka var rättvist? Ingen av oss nyliberaler förespråkar världen precis som den är, vi vill minska statens roll och ge individen mer frihet och makt över det egna livet.

          • 20 mars, 2013 at 09:03

            Marknaden blev klart friare under 1980- och 90-talet. Man avskaffade år 1999 den viktiga Glass-Steagall-lagen från 1933, som införts för att reglera bankväsendet efter den stora ekonomiska depression 1929-. 1998 infördes Gramm-Leach-Bliley-akten som medförde en möjlighet till samordnade operation av vanliga banker, investmentbanker och försäkringsbolag, vilket innebar ökade frihetsgrader för finanskapitalet.

            Ökningen av ”frihet” på marknanden inledde en period som medfört alltfler finansiella och ekonomiska kriser, ökad ekonomisk ojämlikhet, ökad arbetslöshet, ökad skuldsättning och ökad social otrygghet – och påtagligt ökad ofrihet för många, många miljoner. Sedan fick staten rycka in och försöka rädda. I USA räddades viktiga delar av industrin och banker genom förstatliganden och liknande.
            Är det denna frihet som Du och Norberg vill öka? Eller vad är tänkt?

            • Francisco
              20 mars, 2013 at 10:29

              Det låter som om världen var bättre innan 1980 – det var den naturligtvis inte. Rikedomen har ökat markant nästan överallt, som ett resultat av ökad globalisering och frihet och inte minst kommunistblockets sönderfall. Notera dock att varken Norberg eller jag är anarkister, vi vill ha en minimal stat som garanterar individens frihet men inte en som sätter kollektivet över individen.

              • 20 mars, 2013 at 13:36

                Visst har världens BNP och BNP/invånare ökat sedan 1980, men det har också andelen arbetslösa och miljöförstöringen och den sociala ojämlikheten liksom antalet kriser/tidsenhet. Det finns massor av exempel på hur de rika länderna skott sig på de fattiga, med hjälpa av IMF, Världsbanken och USA:s finansdepartement (”Wahington Consensus”). Min åsikt är att utvecklingen kunde ha varit klart mer gynnsam, och fattigdomen avsevärt mindre i en demokratisk socialistisk värld.

                Statens roll har markant ökat för att rädda ekonomin efter de neoliberala excesserna. Se på EU:s hjälppaket, de biljoner dollar som staten tryckt upp för att rädda ekonomin i USA.

                Miljöförstöringen och klimatförstöringen är ett hot mot mänsklighetens framtid. Det behövs verkligen mer av samarbete och kollektiva lösningar.Kapitalismen har visat sig ha starka sidor, vilket redan Karl Marx betonade. De negativa sidorna är allt tydligare ocxh allt mer hotande för mänskligheten.

  18. 19 mars, 2013 at 14:53

    Alla kapitalistiska ekonomier har haft en stark statlig sektor, inte minst USA. Det är en självklar del av helheten. Förstår därför inte att du tar upp detta. Kina hade en bra utveckling som jag redan beskrivit i tidigare kommentar. Trots alla brister, trots anfall från flera stater efter 1917, trots utrensningar och diktatur och 20 miljoner döda i andra världskriget (60-70 gånger fler än i USA) blev Sovjetunionen världens andra supermakt på kort tid, utan eller med obetydlig arbetslöshet. Och Kina har utvecklats särskilt väl med stark statlig styrning. Kuba: Väldigt hämmat av USA:s sanktioner, helt i strid med FN-stadgan. Nordkorea inte lyckats väl. Venezuela har lyckats väl i viktiga avseende. Läs mina blogginlägg om saken.

    Boken ”En perfekt storm” med den mycket intetsägande undertiteln ”Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin” har jag. Kan dock inte prioritera detta.

  19. Francisco
    19 mars, 2013 at 15:32

    Trots att Sovjetunionen på papperet hade obefintlig arbetslöshet led befolkningen, vad säger det dig? Jo, att ”arbete” inte är något egenvärde, staten kan skapa hur många fiktiva jobb som helst, det gör inte att välstånd genereras. Sovjet var ett enda stort luftslott, en propagandamaskin vars enda syfte var att lura i de egna medborgarna och resten av världen att man var en supermakt. I praktiken var man en diktatur med en bankrutt ekonomi som till sist föll ihop under sin egen tyngd. Kina har utvecklats väl ja, men det beror så klart inte på den statliga styrningen utan på att man har öppnat sina gränser för människor, investeringar och handel. Samma modell har anammats av stora delar av Sydostasien, medan just Nordkorea har valt isolationism, statskontroll och självförsörjning. Resultatet är uppenbart.

    • 20 mars, 2013 at 09:13

      Sovjetunionen utvecklades på kort tid till en supermakt enligt alla bedömare, trots mycket ogynnsamma omständigheter: Intervention utifrån av flera stater genast efter revolutionen, utrensningar och diktatur, 20 miljoner dödade i andra världskriget. Första sputniken 1956, första rymdfärden. BNP 1967 var ändå 5 gånger högre än 1940, och tillväxten var ofta 4-5 %/år eller mer. Sedan skedde en stagnation, bl.a pga man under trycket från USA satsade för mycket på det militära. Dessutom hindrade diktaturen och bristen på demokratin krativitet och utveckling, som jag uppfattar saken. Jag vill ha en utveckling i en socialistisk stat med ökad demokrati jämfärt med våra demokratier.
      Att en stark statlig styrning varit av stor vikt för utvecklingen i länder som Kina, Japan och Sydkorea är väl belagt. Isolerade och hotade Nordkorea är förstås inget mönster alls.

      • Francisco
        20 mars, 2013 at 10:25

        Detta börjar bli parodiskt men okej, om du vill framhålla Sovjetunionen som ett bra exempel på socialism som gör det, det är min trovärdighet som sätts på spel. Ser fram emot det där inlägget om socialistiskt praktik.

        • 20 mars, 2013 at 13:33

          Jag har inte sagt att Sovjetunionen är ett socialistiskt föredöme, endast påpekat en ekonomisk utveckling skett där till supermakt trots mycket ogynnsamma omständigheter.

  20. 22 mars, 2013 at 08:13

    Det finns olika uppgifter om antal dödade i Sovjetunionen i olika sammanhang, vilket berörts i inlägg här. Har börjat söka efter uppgifter. I den aktade sovjetkännaren Moshe Levins bok ”The Soviet Century”, 2005 finns följande uppgifter:
    * Antal stupade i första världskriget:8,5 miljoner
    * Antalet stupade sovjetiska soldater i andra världskriget:7-10 miljoner
    * Antalet dödade sovjetiska civila i andra världskriget:10 miljoner
    * Antalet dödsdömda i Sovjetunionen 1921-53:4,1 miljoner
    * Antalet som dömdes till arbetsläger och fängelsekolonier 1921-53:2,6 miljoner
    (Antal fångar i USA 2011:2,3 miljoner. I Kina med 4 gånger större folkmängd är antalet fångar lägre. Antalet per 100.000 invånare var 715. I Storbritannien är siffran 152 per 100.000, i Kanada 81 och i Frankrike 91).

Comments are closed.